Abortångest

[Guldaskig]

Jag känner så igen mig i dina tankar, jag hade exakt samma. Lider med dig, det är vidrigt rent ut sagt. Hoppas verkligen du kan få hjälp hos kuratorn att bena ut tankarna lite. Jag ringde min underbara (!) barnmorska som direkt bokade in mig på ett extramöte med henne och fick bolla lite tankar.

 

[Mabuse]

Det får bli ett tillfälligt konto för detta.

Jag gjorde ett positivt graviditetstest igår och jag borde vara väldigt tidigt gravid, vecka 5 eller 6. Definitivt inte planerat. Vi har ett gemensamt barn som är 3 år och så har min partner ett barn i äldre tonåren som bott hos oss på heltid i nästan tio år. Hen är alltså inte mitt biologiska barn, men hen kallar mig morsan och jag älskar hen till 100%.

Jag och min partner har varit överens om att inte skaffa fler barn och det har aldrig varit någon tvekan från varken min eller hans sida om det beslutet. Jag har alltid tänkt att om jag skulle bli gravid skulle det självklara valet vara abort. Och nu känns det inte så.

Min partner skulle aldrig försöka påverka mig att göra abort, men han vill inte ha fler barn. Och det trodde jag verkligen inte att jag ville heller. Det vill jag kanske inte nu heller, men känslorna flyger åt alla håll och kanter. Plötsligt känns det som en fin sak med ett syskon till vårt gemensamma barn som ligger närmare hen i ålder. Det skulle bli nästan precis fyra år mellan dem. Men det kanske ändå är för mycket för att de ska få en nära relation?

Ekonomiskt och utrymmesmässigt är det inga problem med fler barn, men med orken är det en annan femma. Jag uppskattade verkligen inte bebistiden. Graviditeten var lätt som en plätt, första året som förälder var det inte. Jag gillar egentid och partid och lägger mycket tid på min hobby. Min partner har samma upplevelse.

En irrationell sida av mig vill hellre gå igenom den här graviditeten och adoptera bort barnet än göra en abort. Det går inte att beskriva varför jag känner så. Jag är på inget sätt abortmotståndare. Jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär. Jag vet att jag skulle älska barnet, det handlar inte alls om det. Men livet skulle bli jobbigare och jag gillar mitt nuvarande liv.

Det blir rörigt nu, men jag skulle verkligen uppskatta att få höra erfarenheter från andra som blivit ofrivilligt gravida och inte känt er säkra på beslut kring abort. Hur blev det? Och jag blir oerhört glad för input i syskonfrågan. Alla tankar och erfarenheter är välkomna.

Jag blev oplanerat gravid en gång, och behöll inte. Såhär i efterhand är jag glad över det, även om det såklart var lite jobbigt just då. Som läkaren så klokt sa till mig: ”Man ska orka ta hand om barnen också”. Säkert hade man rett ut det på något sätt, men hur bra att det blivit? Både för barnet och en själv. Och barn lider ju inte av att aldrig blivit födda.

Bara som lite motvikt till alla berättelser om hur bra det är att behålla. Det kan bli jättebra att inte behålla också.

 

[Libbsticka]

Jag hamnade i exakt samma situation. Var jobbigt beslut att ta. Många tårar efter jag tog tabletten. I efterhand känner jag att det var helt rätt beslut. Konsekvenserna blir så mycket större av beslutet att behålla än att fortsätta med status que. Men ibland kommer tankarna på vilken person det skulle blivit och jag får även barnlängtan ibland. Verkligen jobbig situation som är svår att prata med andra om eftersom ingen egentligen kan ge råd.

 

[Luff]

Hämta o lämna på dagis, vabba, köpa större bil, skjutsa till otaliga sporter. Barnkalas, mer tvätt, packa gympapåsar, utflyktsmackor. Läxor...i mååååånga år till. Lite motvikt till bäbismyset.

 

[TeamLundVer]

Kanske en konkret lista med fördelar och nackdelar kan hjälpa till att bena ut? Alltså både verkliga, som sämre ekonomi som känslomässiga, som vill se vad det blir för en personlighet.

 

[Skralt]

Ville bara uppdatera med att jag genomförde en medicinskt abort i förra veckan och i slutänden kändes det som helt rätt beslut. Jag fick ett fantastiskt bemötande av barnmorskan på gynavdelningen samt av kuratorn jag träffade en gång själv och en gång tillsammans med min partner. Såhär en vecka senare är jag 95% lättad och 5% sorgsen. Men jag lever hellre med den lilla sorgen i resten av mitt liv än går igenom en ny spädbarnsperiod och axlar ansvaret för ytterligare ett barn. Tusen, tusen tack för alla kloka tankar och stöd ❤.