Nej min sambo har inte varit där, och har heller inte visat något större intresse för att åka dit. Det är dessutom ett land där folk inte är särskilt bra på engelska (jag talar dock språket någorlunda eftersom jag varit där mycket tidigare). Även detta bidrar ju såklart till att jag förstår varför min sambo inte vill flytta, även om det kanske inte är huvudorsaken. Tror tyvärr inte att besök där skulle göra någon skillnad.
Ja, alltså, det är ju inte så att jag planerar att klandra min sambo, men jag är rädd att jag kommer göra det ändå. Ibland (för mig åtminstone) är det inte så enkelt att bestämma sig för vilka känslor som träder fram, så även om jag egentligen förstår att min sambo inte har någon skuld i det hela är jag rädd att jag kommer känna så ändå.
KL
Fint att så många har svarat, från båda "sidor" eller hur det nu kan uttryckas. När jag läser det ni skrivit som skulle valt att stanna kvar känner jag ungefär att "nejnejnej" och inser väl någonstans att det är ett ganska stort tecken på vad jag egentligen vill. Jag vill åka. Jag vill verkligen åka. Men ja, då kommer ju nästa problem, hur tusan ska jag kunna lämna min sambo? Just nu är det enda jag kan tänka på att jag kommer bli ensammast i hela världen, kommer aldrig hitta någon som hen, kan lika gärna förbereda mig på ett liv i misär och elände (men jag slipper ångra att jag inte åkte?)...
När jag funderar över stora livsval brukar jag tänka hur jag kommer att känna när jag väl ligger på dödsbädden och har levt mitt liv. Kommer jag ångra det jag gjorde eller det jag inte gjorde? Vad vill jag berätta för mina barnbarn när jag är gammal?
Jag bestämde mig även efter ett extremt jobbigt uppbrott där jag sumpat en chans på en bra utbildning för den killens skull att jag ALDRIG mer skulle låta en pojkvän ha något att göra med mina livsval. Det är det bästa beslut jag någonsin tagit. Det finns bara en chans att leva livet och det finns massor av män/kvinnor att dela det med. Jag tror inte på att det bara finns en själsfrände och jag tror att båda i ett förhållande blir lyckligare om de får leva sitt eget liv och utvecklas åt olika håll.
Jag har valt att lämna en sambo för en liknande resa som du står inför. Vi hade varit ihop i fyra år och resan var inte enbart det som fick det att ta slut, men jag är nästan säker på att vi fortfarande hade varit ihop om jag inte rest iväg. Han själv ville inte resa och förstod inte varför jag skulle göra något sådant. Jag har aldrig ångrat beslutet att lämna min sambo. Inte en enda sekund har jag ångrat det, men om jag inte hade rest hade jag ångrat det för resten av livet.
I mitt nuvarande förhållande är vi olika och accepterar det. Vi har varit ihop i fyra år och för ett år sedan stod jag inför ett ganska tufft livsval. Han ville köpa hus och jag ville sluta mitt jobb och starta eget. Det gick inte riktigt ihop.
Jag förklarade för honom att jag förstod hans drömmar och att jag själv också ville uppleva dem, men skjuta på dem i 1-2 år, men att jag var tvungen att satsa på min dröm för annars skulle jag för alltid känna mig bitter och fundera på "tänk om". Jag har sett honom som mitt livs kärlek, men hade han sagt att han inte förstod hade jag lämnat honom, för min egen skull. Nu insåg han hur viktigt det var för mig och stöttar mig till 100% även om det innebär att han får skjuta på sina planer ett tag. Han tycker det är värt att "vänta" på mig och jag hade gjort samma sak för honom (Och har även gjort detsamma för honom, men under kortare perioder. Partnern behöver ju inte sätta sitt liv på paus. Det finns massa man kan göra medan man "väntar").
Lite tycker jag att det är även din pojkväns val. Om du säger till honom att du kommer att åka och han är villig att få förhållandet att fungera så kommer ni nog fram till en lösning.
Det blev invecklat, men jag anser att i ett förhållande kan man kompromissa så länge som man inte kompromissar bort sig själv. Jobb kan man få ett nytt och är det bra kompisar brukar de finnas kvar. Vill han absolut inte följa med dig anser han inte att du är värd den uppoffringen, men du funderar på att offra din dröm för hans skull?
Detta blev bara babbel. Huvudmeningen jag egentligen ville säga var: Hur vill du minnas ditt liv när du är gammal?
