Om jag hade varit du, så hade jag varit grymt besviken på min partner om hen inte hoppade jämfota tillsammans med mig över den här möjligheten och tagit för givet att jag skulle ta chansen - och direkt erbjudit sig att åka med alternativt övertygat mig om att vi klarar ett distansförhållande. Då hade jag funderat på hur kompatibla vi egentligen var.
Det där tycker jag är lite underliga idéer om hurdan en partner bör vara. Med betoning på bör, dessutom.
"Medföljande" låter väldigt passivt och tråkigt. Ungefär som de hemmafruar som följer sina makar jorden runt när de får nya jobb.
Jovisst, vi kan välja positivt värdeladdade eller negativt värdeladdade adjektiv att beskriva situationen med. Jag nöjer mig med att konstatera att förändringar är rätt neutralt. Blir de bra, är de bra, blir de inte bra, är de inte bra.
... för att vara kompatibel med mig, ja. Det var det jag resonerade kring:
Det var alltså ur mitt perspektiv; inget generellt om hur en partner "bör vara". Alla är vi olika och inget är mer rätt eller fel - vad som är viktigt är att man i en relation ser saker på samma sätt, så att man inte blir en börda eller hinder för varandra, utan stöttar varandra.
Beroende på när jag kommer iväg, det kan hända att det blir fördröjt ett år, så kommer jag vara 32 eller 33. Jag förstår ju att det inte är någon ålder egentligen, även om mina känslor inte förstår det eller hur det nu kan beskrivas. Och det är ju just det jag är rädd för om jag inte åker, att jag kommer (kanske omedvetet) klandra min partner för det. Det som skrämmer mig är ju att om jag åker är jag väldigt säker på att det inte finns någon mer chans där, då kommer det vara slut för alltid.
Fast alltså, varför skulle jag tvinga med min partner om det inte är vad hen vill? Visst, hade det varit ombytta roller hade jag förmodligen packat väskan så snar min partner föreslog att jag skulle följa med, men vi fungerar ju alla olika. Min partner kommer givetvis få frågan om att följa med, men vi har pratat löst om det tidigare och jag är nästan helt 100 på att det inte kommer hända. Då är det hens val att stanna hemma om jag åker, mitt val att åka trots att hen stannar kvar. Känner att det blev ett snurrigt resonemang men du kanske hänger med på vad jag menar? Det jag menar är, jag tror inte det handlar om hur kompatibla två personer är utan vilka förväntningar och föreställningar vi har på gällande vad ett förhållande innebär.
Håller med dig (och @Petruska). Det beror ju på vad man har hemma. Har man ett halvtrist jobb och inget viktigt på fritiden är det lätt att hänga på (om man får arbetstillstånd och ett vitt jobb alt pluggar i det nya landet). Men har man ett bra, kvalificerat jobb med utvecklingsmöjligheter, eller kanske häst - då kommer saken i ett helt annat läge.
Jo, det handlar ju inte om att jag inte vill åka, utan snarare om jag är beredd att lämna min partner. Antar jag. Men jag undrar, det du säger om att du inte ser problemet i att åka och att det betyder att det tar slut med din partner, skulle du inte undra om du gjort rätt val eller inte? Jag får sådana "tänk om jag aldrig hittar någon som hen igen", "tänk om jag kommer bli ensam för alltid", "tänk om valfritt töntigt scenario som förmodligen inte kommer inträffa".
Hur känns det att ni ser så olika på såna här saker då?
