Jag kan inte se att det skulle innebära att någon skulle behöva "hamna rätt". Jag har också svårt att se att man ska behöva "anpassa sig till systemet"? Vilken typ av anpassning skulle det kräva menar du? Min fantasi räcker inte.
Alla samhällen fungerar olika, spelar ingen roll om det är Kiruna, Ystad eller Mogadishu. Sen är det ju så att alla länder har olika lagstiftning och olika system för hur saker och ting fungerar. I Sverige tex har vi skolplikt och en nationell läroplan där varken föräldrar eller lärare har så jättemycket att säga till om. Det som ska läras ut ska läras ut. Där kan absolut vissa undantag förekomma, men i det stora hela ska alla lära sig samma saker i samma ålder. I Sverige bestämmer man inte själv vilka ämnen barnen ska läsa eller vid vilken ålder de ska lära sig vad, det bestämmer systemet för oss. Min närmsta tanke här är religionsfriheten vs läroplanen och tex de laeterianska barnen nu i veckan som av föräldrar som hölls hemma två temadagar från skolan med frågor som HBTQ och mänskliga rättigheter. Det finns liksom inte jättestort utrymme för att ändra barnens skolgång i Sverige. Man får gilla läget och anpassa sig, annars lägger sig myndigheterna i rätt så rejält.
Andra saker är tex a-kassa, facket, anställningar och socialbidrag. Det är här jag menar att det är önskvärt att alla hamnar rätt i systemet. Att de har vita anställningar, att folk betalar skatt om de har egna verksamheter, att det finns både sociala försäkringar och att det finns akut hjälp att få, även om det inte är en hållbar lösning i längden. Kommer man tex från ett land utan anställningsskydd kan det bli en stor omställning att man tvingas jobba kvar i en månad, trots att man sagt upp sig.

Och att facket bestämmer hur mycket man får lyfta och hur många timmar du får arbeta. I Sverige fungerar det inte så att om du vill tjäna mer pengar som anställd så kan du jobba dygnet runt på amfetamin, som det i vissa andra delar av världen gör.
En annan sak är att man i Sverige inte uppfostrar andras barn eller djur. Det är ett big no-no och att man nästan inkräktar på andra människors integritet och egen tanke. Man har olika uppfostringsmetoder och man korrigerar inte andras barn hur som helst. I andra länder är det en självklarhet att man säger till barn som man tycker gör någonting fel. Sen är det klart, ser man ett barn som sparkar på en katt eller slår ett annat barn så är det klart att man säger till i Sverige med. Men man säger tex inte till ett barn som slår sin förälder, eftersom det anses vara förälderns jobb att göra. I andra länder är det helt okej att slå sina barn, vilket vi i Sverige har straffbelagt sedan årtionden!! Där gäller det bara att rätta sig in i ledet och hamna rätt i systemet.
Det svenska systemet innebär väldigt mycket att man måste följa de lagar som finns, och som kanske inte är självklara för alla som inte är uppvuxna med den åsikten att lagar är till för att följas. Svenskar ser gärna att alla följer systemet för att det är då vårt samhälle funkar som bäst. Tex parkerar man där man får parkera och ingen annanstans. Dubbelparkerar man blir det trafikstockningar och det gillar inte vi i Sverige!
Det systemet som finns i Sverige handlar väldigt mycket om ordning och reda och att allting ska fungera. Många nyinflyttade är inte alls vana vid det och det handlar ju inte om att de kommer från något fattigt land med anarki, utan det är helt enkelt olika sedvanor och olika synsätt. Fransmännen och irländarna har jättesvårt att förstå varför man inte bara kan parkera där man får plats, sätta på varningsblinkers och göra det man ska göra. De tycker att det är sjukt konstigt att man ska ställa sig i p-rutor och att man inte ens får parkera på andra sidan vägen för att bilen då är vänd åt fel håll.