Bukefalos 28 år!

Att bli äldre

Håller med om det att växa upp ordentligt när föräldrar dör.
Jag var 23 när mamma dog och 28 när pappa dog, bögge i cancer och inte särskilt gamla.
Det förändrade drastiskt hur jag ser på livet, vad jag prioriterar och vad som är viktigt.

Fyller 37 några dagar, gillar faktiskt att bli äldre. Klär mig och lever ungefär likadant som när jag var 20.
Har hunnit med att gifta och skilja mig, köpa hus och sälja hus för att flytta tillbaka till hyresrätt.
Det var helt enkelt inte för mig.
Barn blir det inga, 7 - 16 jobb blir det absolut inte.
Inget med familjen AB och hamsterhjul lockar mig.
Har istället gått i barndom och köpt en ponny som jag tänkt tävla i ponnyklasser nästa år 😁
 
Senast ändrad:
Lite OT, men foraldrar som tar ett extra jobb for att barnen ska ha rad med ridning eller nagot annat dyrt som de alskar ar ett sa otroligt fint karleksuttryk (sen ska loner etc ju vara dragliga nog att det inte ska behovas, men anda, vilken fin pappa)

Ja jag tänker ofta på min pappa med stor tacksamhet. Min mamma var väldigt sjuk när jag växte upp och var inlagd långa perioder på sjukhus. Jag tror han insåg att jag och min syster verkligen behövde ridningen i vårt liv. Det kanske kan ses som bortskämt att få lov att rida fast det inte egentligen finns pengar. Men var absolut inte så att vi fick allt vi pekade på. Själv började jag dela ut reklam när jag var 13 år och tog mitt första heltidsjobb när jag var 16 år för att finansiera min ridning själv.

Håller med om det som flera skriver att man verkligen blev vuxen när föräldrarna går bort. Min pappa fick Alzheimers när han var i 60-årsåldern och gick bort några år senare. Var 35 år när han gick bort men hade gradvis förlorat honom innan dess på grund av sjukdomen och han var verkligen min stöttepelare i livet. Kände mig väldigt vilsen en period efteråt.
 
Pandemin har blivit en litet oavsiktlig vattendelare för mig också. När jag flyttade från storstan och allt vad det livet innebar, ut hit i vildmarken (liksom även landsbygdens utkant, om ni förstår), så tänkte jag att jag kommer ju fortfarande ha mina vänner i stan, och festa med dem, och ha kvar universitetsjobbet/plugget och hela det livet med. Det var 2019, och nyåret mot 2020 var sista gången jag var ute och festade på klubb med mina gamla vänner. Nu blir jag trött i ett dygn eller två om jag varit inne i närmsta stad och gått ett par ärenden, eller ätit lunch med någon. Nu är jag inte längre en lite för ung handledare, som ölar med mina studenter. Nä, jag har inget alls att göra med den världen längre.

Kanske hade det gått mer gradvis utan pandemin. Jag hade kanske inte märkt förändringarna i mig själv lika mycket om jag varit mer "i det" (förutom hårfästet som jag synar med lite butter min morgon och kväll). Men nu stiger jag ut på andra sidan pandemin och är som en kopp te där alla bladen sjunkit till botten. Jag är färdigbryggd. Stillnad på något vis. En observatör mer än en i leken.

Längtar efter andra saker. Efter trygghet. Efter lugna, långa samtal med gamla professorer snarare än intensiva diskussioner med andra studenter klockan fyra på morgonen när sittningen går mot sitt slut. Och så känner jag mig jagad av min längtan efter den där känslan av att kunna luta mig tillbaka och se på det liv jag byggt och känna att jag gjort det bra. Så jo, helt plötsligt är jag äldre. Men jag har alltid vetat att jag kommer bli bättre och bättre med åldern. Att det passar min personlighet bättre att vara 40 än 20. Så jag är ganska nöjd. Förutom håret då - men sånt går att fixa :)

Känner igen mig i din beskrivning!

Jag har blivit mkt mer selektiv med åren när det kommer till aktiviteter och umgänge.
Har mindre tålamod med fester och tomprat. Jag orkar liksom inte slösa min tid på intetsägande ”diskussioner” - jag behöver intellektuell utmaning. Ytligt småprat är jag visserligen bra på efter år inom pr/modebranschen men privat går det bort. Jag har ingen lust att sitta en hel kväll och prata ytligt med ngn. Jag vill att motparten är snabb i huvudet och bjuder upp till en intellektuell match liksom.
 
Känner igen mig i din beskrivning!

Jag har blivit mkt mer selektiv med åren när det kommer till aktiviteter och umgänge.
Har mindre tålamod med fester och tomprat. Jag orkar liksom inte slösa min tid på intetsägande ”diskussioner” - jag behöver intellektuell utmaning. Ytligt småprat är jag visserligen bra på efter år inom pr/modebranschen men privat går det bort. Jag har ingen lust att sitta en hel kväll och prata ytligt med ngn. Jag vill att motparten är snabb i huvudet och bjuder upp till en intellektuell match liksom.
Precis så! Livet är för kort för det meningslösa :)
 
Intressant tråd!
Jag ska inte säga att jag har någon direkt ålderskris, men ibland kan jag absolut känna att ”32 år - hur hann jag bli det?”
Jag kan verkligen längta efter familj och svenssonliv, men jag känner mig samtidigt inte färdig med livet som är nu. Den livsstil jag har idag kommer jag att behöva lägga undan till stor del, och jag växlar mellan att känna att det är helt okej att lägga undan det några år för att ta nästa kliv, för att i nästa stund få lite lätt panik över det 😅

Flera av mina närmsta vänner har inte barn vilket gör att man ibland slås lite extra av åldersverkligheten när man kommer utanför den bubblan.
 
Gick förbi den här skylten, och tänkte att den passade bra härinne.

1081BF07-E634-4E1B-BD5C-23F709477A36.jpeg
 
Intressant ämne och tråd.
Åldrande och allt som hör till är något jag funderar på ganska ofta, och det är också något som vi ofta kommer in på när vi vänner umgås. Märker i denna tråd att det jag delar känslor och tankar med många här.

Jag har inget emot att bli äldre, men även jag funderar ju på när man ska bli vuxen, på riktigt alltså. Att nu vara närmare 40 än 30 så betyder ju att man är vuxen på pappret, men det är svårt att få det att sjunka in. När jag var barn så kändes ju vuxna så mycket mer vuxna då, även om det antagligen bara var vad jag trodde, och de kände sig likadana som jag gör nu.

Såg just en film, där de sade något i stil med att när man är ung, så är det ingen som säger åt en att livet bara rullar på, varesig man gillar riktningen eller inte. Och detta är en insikt som sjunkt in för mig de senaste åren. Att livet rullar på, på gott och ont. Det är som om jag omedvetet tänkt att livet ska komma till någon sorts statisk punkt någon/några gånger, men det gör det inte, det fortsätter på framåt hela tiden.

Jag växer inte upp mera, jag har nått det krönet och har istället börjat åldras. Gråa hår och rynkor stör mig inte så mycket, men tanken på att kroppen kommer att börja få åldersrelaterade krämpor är inte lika lockande. Att vid hälsokontroller istället för "du är ju ännu ung" få börja höra "i din ålder måste man ju börja tänka på..." är lite småskrämmande.

Har inte barn, så det finns liksom inga sådana där stora livsomvälvande saker där jag klart kan tänka före/efter.
Tycker att det känns lite jobbigt att åren börjar gå bara fortare och fortare, för har man inte barn så känns det som om man för att "rättfärdiga" det åtminstone borde leva ett väldigt spännande liv för att väga upp det, men jag orkar helt enkelt inte leva så spännande, är liksom en ganska så nöjd skit i grunden :)

Oj, vilket svammel detta blev nu :o
 
Jag känner fortfarande att jag håller på att växa in i min "riktiga ålder", alltså att jag närmar mig den åldern som matchar vem jag är som person. Har alltid varit lite lillgammal, "klok"/mogen för min ålder, eller vad man nu säger. Enligt andra i alla fall.

Har också hela mitt arbetsliv arbetat i sammanhang där alla andra är ganska rejält mycket äldre. Började arbeta som psykolog som 24-åring. Omgav mig nästan helt med 40+are både i jobb och privata sammanhang då. Är nu 32 och jobbar som chef och får alltså fortsätta med att "verka" lite äldre än vad jag är för. Vilket passar mig alldeles utmärkt. Luddigt, jag vet.

Jag gillar att åldras och att få en naturlig pondus i det. Kan ibland ångra att jag inte gjorde en del grejer som 20-åring eftersom jag nu inser att jag hade upplevt dem på ett helt annat sätt än jag gör när jag gör dem nu. Men så kommer jag ju fortsätta att tänka hela livet i takt med att jag utvecklas. Och vissa upplevelser är betydligt mer betydelsefulla ju äldre man blir också.

Att jag är rätt chill inför åldrande beror säkert delvis på min totala frivilliga barnfrihet också. Många hänger upp sin ålder och känsla inför det på föräldraskap på olika sätt. Det är ju helt enkelt inte en faktor för mig.
 
Jag känner fortfarande att jag håller på att växa in i min "riktiga ålder", alltså att jag närmar mig den åldern som matchar vem jag är som person. Har alltid varit lite lillgammal, "klok"/mogen för min ålder, eller vad man nu säger. Enligt andra i alla fall.

Har också hela mitt arbetsliv arbetat i sammanhang där alla andra är ganska rejält mycket äldre. Började arbeta som psykolog som 24-åring. Omgav mig nästan helt med 40+are både i jobb och privata sammanhang då. Är nu 32 och jobbar som chef och får alltså fortsätta med att "verka" lite äldre än vad jag är för. Vilket passar mig alldeles utmärkt. Luddigt, jag vet.

Jag gillar att åldras och att få en naturlig pondus i det. Kan ibland ångra att jag inte gjorde en del grejer som 20-åring eftersom jag nu inser att jag hade upplevt dem på ett helt annat sätt än jag gör när jag gör dem nu. Men så kommer jag ju fortsätta att tänka hela livet i takt med att jag utvecklas. Och vissa upplevelser är betydligt mer betydelsefulla ju äldre man blir också.

Att jag är rätt chill inför åldrande beror säkert delvis på min totala frivilliga barnfrihet också. Många hänger upp sin ålder och känsla inför det på föräldraskap på olika sätt. Det är ju helt enkelt inte en faktor för mig.
Kom att tänka på en sak till som relaterar mer konkret till frågorna från ts. Stod på akademibokhandeln och valde böcker idag. Hittade många som handlade om livet som 20-nånting och det kändes verkligen helt inaktuellt att läsa. Been there, done that, är klar med det liksom - och då är det ändå en genre jag verkligen uppskattade när jag var i den åldern.
 
Jag känner fortfarande att jag håller på att växa in i min "riktiga ålder", alltså att jag närmar mig den åldern som matchar vem jag är som person. Har alltid varit lite lillgammal, "klok"/mogen för min ålder, eller vad man nu säger. Enligt andra i alla fall.

Har också hela mitt arbetsliv arbetat i sammanhang där alla andra är ganska rejält mycket äldre. Började arbeta som psykolog som 24-åring. Omgav mig nästan helt med 40+are både i jobb och privata sammanhang då. Är nu 32 och jobbar som chef och får alltså fortsätta med att "verka" lite äldre än vad jag är för. Vilket passar mig alldeles utmärkt. Luddigt, jag vet.

Jag gillar att åldras och att få en naturlig pondus i det. Kan ibland ångra att jag inte gjorde en del grejer som 20-åring eftersom jag nu inser att jag hade upplevt dem på ett helt annat sätt än jag gör när jag gör dem nu. Men så kommer jag ju fortsätta att tänka hela livet i takt med att jag utvecklas. Och vissa upplevelser är betydligt mer betydelsefulla ju äldre man blir också.

Att jag är rätt chill inför åldrande beror säkert delvis på min totala frivilliga barnfrihet också. Många hänger upp sin ålder och känsla inför det på föräldraskap på olika sätt. Det är ju helt enkelt inte en faktor för mig.

Jag tänker att det där med chill och barnfrihet inte är någon total förklaring. Som ung förälder fanns det inget steg i vuxenlivet som beskrevs av det. Känner mig rätt chill med att ha haft barn och varit förälder hela vuxenlivet också.

Det finns andra mer definierande stunder. Som universitetsexamen.
 
Jag tänker att det där med chill och barnfrihet inte är någon total förklaring. Som ung förälder fanns det inget steg i vuxenlivet som beskrevs av det. Känner mig rätt chill med att ha haft barn och varit förälder hela vuxenlivet också.

Det finns andra mer definierande stunder. Som universitetsexamen.
Absolut ingen total förklaring, men det har jag inte heller påstått. Jag tror du missförstår mig. Jag menar att jag aldrig behöver förhålla mig till termer som "ung mamma"/"gammal mamma", känna stress över fertilitet, jämföra mig med klasskamraters föräldrar, känna rollstress relaterat till föräldraskap och ålder - helt enkelt sådana saker som kan skapa stress kring åldrande på olika sätt.
 
Absolut ingen total förklaring, men det har jag inte heller påstått. Jag tror du missförstår mig. Jag menar att jag aldrig behöver förhålla mig till termer som "ung mamma"/"gammal mamma", känna stress över fertilitet, jämföra mig med klasskamraters föräldrar, känna rollstress relaterat till föräldraskap och ålder - helt enkelt sådana saker som kan skapa stress kring åldrande på olika sätt.

Här känner jag verkligen igen tankegångarna. Jag är så himla tacksam för att jag aldrig velat ha barn och familj. Jag har sett den stressen hos vänner som börjar närma sig en mer kritisk ålder och deras panik över att de inte träffat nån kille... det måste vara hemskt. Alternativt skaffar de barn så fort de träffat nån, oavsett de hunnit lärt känna varandra eller ej. Det har inte funnits tid att lära känna först och barn sen, resultatet har inte alltid blivit så bra. Är så genuint jätteglad att jag aldrig har behövt eller behöver känna den stressen.
 
Jag skadade mig allvarligt när jag var 28 och mitt liv sattes på något vis på paus då. Mina barn var då 8 och 10 år gamla och jag var ju så ung men ändå så mycket mer vuxen än jag är idag på många vis. Jag var vuxen för mina barns skull och när de flyttade hemifrån slutade jag vara så förbannat ordentlig.

Nu 22 år efter olyckan stod jag häromdagen och funderade högt på om man som femtioåring verkligen kan visa magen? Jag provade en kjol och en topp som visade magen och ja, det var snyggt men kan man visa sig så ute när man har fyllt femtio? Min sambo svarade ja, jag är mer tveksam. Inte för att jag bryr mig om vad andra tycker utan för att jag inte riktigt vet vad jag själv tycker. Tanken på min mamma i samma outfit vid femtio får mig att vrida mig av skratt. Det hade inte gått hem :rofl:

Jag kände när jag för sju år sedan började få näsan över vattenytan och kunde börja andas igen ofta att de där åren som försvann i sjukdomstöcken och smärta och som jag nu i efterhand inte fattar hur jag överlevde tog mitt liv. Alltså att så många år av mitt liv bara försvann och det var en hemsk känsla. Jag visste inte vem jag var eller vem jag ville vara och jag var på allvar rädd att min sambo skulle tycka illa om den jag var och lämna mig. Så känner jag inte nu. Min femtioårsfest i våras var den bästa festen jag någonsin har varit på (med både tårta och ballonger!) mina barn, deras respektive och min sambo hade fixat en fest som verkligen inte gick av för hackor. Jag kom bara dit och njöt :heart

Nu är jag är så tacksam för varje dag jag får där jag faktiskt kan fungera flera timmar varje dag och jag älskar det faktum att jag nu kan spela frisk. Jag älskar de små skrattrynkorna i ögonvrån för de betyder att jag trots allt har skrattat tillräckligt för att få dem och det är en så fantastisk känsla! Nästa helg ska jag och sambon på crusing igen och det är precis lika kul nu som när jag var 28. Ingen skillnad alls.
 
Här känner jag verkligen igen tankegångarna. Jag är så himla tacksam för att jag aldrig velat ha barn och familj. Jag har sett den stressen hos vänner som börjar närma sig en mer kritisk ålder och deras panik över att de inte träffat nån kille... det måste vara hemskt. Alternativt skaffar de barn så fort de träffat nån, oavsett de hunnit lärt känna varandra eller ej. Det har inte funnits tid att lära känna först och barn sen, resultatet har inte alltid blivit så bra. Är så genuint jätteglad att jag aldrig har behövt eller behöver känna den stressen.

Ja min åldersnoja är i stort sett helt kopplad till barn och Familjen ABs vara eller icke vara, så sjuk stark norm...
 
Ja min åldersnoja är i stort sett helt kopplad till barn och Familjen ABs vara eller icke vara, så sjuk stark norm...

Ja, verkligen norm. Tom jag som aldrig velat ha barn och inte vill det nu heller, kan nu i min ålder börja känna att "tänk om jag ändå missar nåt". Wtf liksom, det har Aldrig varit en tanke hos mig innan. För mig är dessa tankar bara ett bevis på hur utanför jag känner mig i livet, när jag tom börjat grubbla på sånt där normifierat som barnskaffande.
 
Här känner jag verkligen igen tankegångarna. Jag är så himla tacksam för att jag aldrig velat ha barn och familj. Jag har sett den stressen hos vänner som börjar närma sig en mer kritisk ålder och deras panik över att de inte träffat nån kille... det måste vara hemskt. Alternativt skaffar de barn så fort de träffat nån, oavsett de hunnit lärt känna varandra eller ej. Det har inte funnits tid att lära känna först och barn sen, resultatet har inte alltid blivit så bra. Är så genuint jätteglad att jag aldrig har behövt eller behöver känna den stressen.
Möjligtvis beror det på att jag eller närstående aldrig heller behövt känna den stressen. Trots att barn finns.
 
Möjligtvis beror det på att jag eller närstående aldrig heller behövt känna den stressen. Trots att barn finns.

Jag hänger inte riktigt med på vad du menar...? Mitt inlägg var ett svar på @Happimess reflektion över stressen som finns kring barn och ålder. Men jag var för lat för att saxa bort de första meningarna i citatet :o
 
Nu har jag hunnit läsa ikapp, så kul att så många ville dela med sig av sina tankar!

Det här med att klä sig som man vill och göra det man vill, ja det känns ganska självklart. Jag tror inte att det är jättemånga som står inför att planera en aktivitet eller med ett klädesplagg de gillar i handen och tänker nej, andra kommer tycka att jag är för gammal för detta. Problemet är väl snarare att veta vad man själv tycker om saker och ting i tider av förändring. Tycker jag själv att jag fortfarande passar i det här plagget, känner jag själv att jag fortfarande passar in i det här sammanhanget? Sen förstår jag också att många tankar och känslor vi har om åldrande är kopplat till normer. Men som sagts förr, det är inte okomplicerat att separera det åt, eller rättare sagt omöjligt.

För några år sedan fick jag frågan om jag inte är för gammal för Kallis. Inte så länge jag har roligt, svarade jag då. Nu ska jag snart dit på årlig festhelg och det som för några år sedan var årets höjdpunkt börjar jag nu känna.. börjar inte detta bli lite barnsligt? Men jag unnar mig det, att leka ungdom några dagar. Det kan behövas när alla andra dagar på året är så ansvarstunga just nu. Men innerst inne börjar jag tycka att nivån är lite väl låg i dessa sammanhang. Frågade maken, som också gillar fest, vad är nästa anhalt? Var festar man som 40-åring? När Åre, Kallis, Marbella och allt det där börjar bli tröttsamt. Medeltidsveckan, svarade han 😑☠️
 
Jag hänger inte riktigt med på vad du menar...? Mitt inlägg var ett svar på @Happimess reflektion över stressen som finns kring barn och ålder. Men jag var för lat för att saxa bort de första meningarna i citatet :o
Jag försöker mest anföra att åldersnoja möjligtvis har mer med ambivalens kring barn att göra, än vilket håll beslutet går åt.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 849
Senast: Grazing
·
Relationer Hej Då jag inte har någon i min krets att vända mig till kollar jag om det finns någon på buke. Kanske blir ett långt inlägg, så ni...
Svar
11
· Visningar
1 932
Senast: Twihard
·
Skola & Jobb Hej! Här på Buke verkar det finnas kloka och hjälpsamma människor, postar nu min fråga efter att ha läst på forumet i flera veckor. Jag...
2 3
Svar
56
· Visningar
4 662
Senast: Mabuse
·
Hästmänniskan Hej, Jag vet att det finns många trådar om detta men av de som jag hittat är det många inaktiva och jag önskar verkligen stöd just nu...
Svar
10
· Visningar
2 321

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Akvarietråden IV
  • Hönstråden II
  • Kattbilder #9

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp