Jag har en kär vän som är gravid i vecka 35. Barnet var oplanerat men är väldigt efterlängtat. Dock har min vän redan sedan innan hon blev gravid alltid hävdat att hon aldrig, aldrig, aldrig vill förlösa vaginalt.
Så när hon nu upptäckte att hon var gravid har hon såklart redan från början insisterat på att få ett beviljat snitt. Hon hävdar att hon inte är rädd, utan menar bara att hon inte vill. Förmodligen är det ju någon slags rädsla som ligger bakom det - men det är ingenting hon har erkänt eller så kanske hon inte riktigt själv vet varför.
Hon har i vilket fall som helst pratat om det tillsammans med sin barnmorska flera gånger under graviditetens gång. För cirka 1,5-2 månader sedan så sa barnmorskan att hon skulle få gå till en läkare för att diskutera eventuellt godkännande av snitt. Hennes barnmorska skrev till läkaren att det inte är någon idé att försöka "övertala" min vän eftersom hon verkligen har bestämt sig.
När min vän var hos läkaren (ca 1 månad sedan) så tyckte han inte att hon skulle få ett beviljat snitt utan närmare "utredning", så han ville skicka vidare henne till en aurorabarnmorska för att prata (?). Min vän blev frustrerad och kände att det var slöseri med tid, men tyckte ändå att det var OK för hon ville bara få det klart. Det dröjde dock länge innan premissen till aurorabarnmorskan kom - och när den kom insåg hon att tiden hon fått var daterad 3 dagar innan hennes BF. Hon har såklart ringt både läkaren och auroramottagningen men får som svar att det inte är någon brådska, att det är semestertider och att det är svårt att få tider just nu.
Men ska det verkligen gå till såhär? Jag tror knappast att lillen hon har i magen kommer vänta särskilt länge till då han redan i vecka 30 ville ut och min vän fick läggas in och äta medicin för att värkarbetet skulle avta. Funderar på om det kanske dessutom kan ha att göra med stressen kring detta snitt, hon går ju ständigt omkring och oroar sig och hon säger självt att hon har blivit riktigt stressad över det dom senaste veckorna. Jag försöker trycka på att hon måste få en tidigare tid hos aurorabarnmorskan - hon har ju försökt lite men det känns nästan som att hon har "gett upp". Ibland frågar hon lite löst om dom verkligen kan tvinga en till en vaginal förlossning, och vad som skulle hända om hon inte krystar när det väl är dags.. "Då kommer jag väl få ett snitt? Om jag säger att jag vägrar föda vaginalt? Eller kan dom tvinga mig? Tänk om jag eller lillen dör? Kan vi dö om jag inte krystar?"
Jag förstår att man vill utreda eventuell förlossningsrädsla men inte 3 dagar innan BF heller?! Då skulle man väl tagit tag i det och jobbat med det under hela graviditeten?
Mår så dåligt över vännen som är orolig. Hon tycker det känns som om alla kör över henne, och att de försöker dra ut på processen så länge som möjligt så förlossningen hinner komma igång innan hon får beviljat snitt. Börjar nästan tro det själv också. För inte ska det väl gå till såhär?
Så när hon nu upptäckte att hon var gravid har hon såklart redan från början insisterat på att få ett beviljat snitt. Hon hävdar att hon inte är rädd, utan menar bara att hon inte vill. Förmodligen är det ju någon slags rädsla som ligger bakom det - men det är ingenting hon har erkänt eller så kanske hon inte riktigt själv vet varför.
Hon har i vilket fall som helst pratat om det tillsammans med sin barnmorska flera gånger under graviditetens gång. För cirka 1,5-2 månader sedan så sa barnmorskan att hon skulle få gå till en läkare för att diskutera eventuellt godkännande av snitt. Hennes barnmorska skrev till läkaren att det inte är någon idé att försöka "övertala" min vän eftersom hon verkligen har bestämt sig.
När min vän var hos läkaren (ca 1 månad sedan) så tyckte han inte att hon skulle få ett beviljat snitt utan närmare "utredning", så han ville skicka vidare henne till en aurorabarnmorska för att prata (?). Min vän blev frustrerad och kände att det var slöseri med tid, men tyckte ändå att det var OK för hon ville bara få det klart. Det dröjde dock länge innan premissen till aurorabarnmorskan kom - och när den kom insåg hon att tiden hon fått var daterad 3 dagar innan hennes BF. Hon har såklart ringt både läkaren och auroramottagningen men får som svar att det inte är någon brådska, att det är semestertider och att det är svårt att få tider just nu.
Men ska det verkligen gå till såhär? Jag tror knappast att lillen hon har i magen kommer vänta särskilt länge till då han redan i vecka 30 ville ut och min vän fick läggas in och äta medicin för att värkarbetet skulle avta. Funderar på om det kanske dessutom kan ha att göra med stressen kring detta snitt, hon går ju ständigt omkring och oroar sig och hon säger självt att hon har blivit riktigt stressad över det dom senaste veckorna. Jag försöker trycka på att hon måste få en tidigare tid hos aurorabarnmorskan - hon har ju försökt lite men det känns nästan som att hon har "gett upp". Ibland frågar hon lite löst om dom verkligen kan tvinga en till en vaginal förlossning, och vad som skulle hända om hon inte krystar när det väl är dags.. "Då kommer jag väl få ett snitt? Om jag säger att jag vägrar föda vaginalt? Eller kan dom tvinga mig? Tänk om jag eller lillen dör? Kan vi dö om jag inte krystar?"
Jag förstår att man vill utreda eventuell förlossningsrädsla men inte 3 dagar innan BF heller?! Då skulle man väl tagit tag i det och jobbat med det under hela graviditeten?
Mår så dåligt över vännen som är orolig. Hon tycker det känns som om alla kör över henne, och att de försöker dra ut på processen så länge som möjligt så förlossningen hinner komma igång innan hon får beviljat snitt. Börjar nästan tro det själv också. För inte ska det väl gå till såhär?
