Att ha en treåring i huset

Vi har haft tre utbrott på mindre än en timme nu på eftermiddagen. Hur hanterar jag dom?

Ibland hanterar jag de inte alls bra.
Ibland överträffar jag mig själv i mitt föräldraskap.
Då och då hanterar jag på den nivå att jag bara sitter bredvid passiv och gråter inombords av huvuvärk.

Dagen har varit helt fantastiskt, bortsett från snön som fallit men barnet har varig sprudlande glad. Hon och hennes pappa åkte iväg till hennes farfar en stund. Himmelriket för mig.

När de kom hem var det bra i två minuter. Men så råkade pappa köra in bilen i garaget och utbrottet var ett faktum. Totalt förkrossad. Hon skriker och skriker och skriker tills hon nästan inte får någon luft.

Hon satt på våran lilla trapp uppe i hallen och ville ner i källaren. Jag sa - det är bara du går ner om du vill. Då blev det katastrof av det också, för hon ville ju inte gå ner

Vid läggdags råkade jag gå om henne i trappen och då brast det igen.

Vid såna här tillfällen vill jag absolut inte ha fler barn. Vad vi än gör här hemma så blir det ändå fel. Ibland bryter hon ihop för att vi ger henne ett glas mjölk när hon egentligen ville ha saft eller inget att dricka. Prisa gud för att vi allihopa kommer ut detta med psyket och hörseln i behåll

 

[malumbub]

Det är jobbigt för barnen när de får sina känslostormar. Hos oss handlar det oftast om att Knoddrik inte har orden, tiden, snabbheten eller orken att förmedla vad hon vill - eller att hon inte känner sig delaktig.

Som förälder är man också människa och har rätt till sina egna känslor, men vi har både orden och livserfarenheten som barnet saknar. Det är det vi ska dela med oss av till barnet.

Hjälp henne sätta ord på vad hon upplever. "Oj, vad jobbigt det blev nu" är en vanlig fras hos mig. "Nu låter det som att du blev arg/ledsen" är en annan.
Hon kanske inte kan prata om det mitt i, men fånga upp henne när du märker att vågen börjar sjunka.

Var närvarande hela vägen. Visa att du ser, hör och vill förstå henne. Vill hon gå ifrån och vara ifred, så låt henne göra det, men titta till henne då och då och visa att du är med henne. Vill hon sitta i knät så behöver hon den närheten. Ge henne trygghet.

Jag har bitit sönder en tand på grund av mitt liv som småbarnsförälder, men jag gör så gott jag kan.

 

[miumiu]

I hear ya. Vill också säga: Det blir bättre!

Mitt barn fyller fem i sommar och han har haft sk. "hett temprament" från dag 1. När han är glad är verkligen allt toppen men när han inte är det, då ska då sannerligen hela grannskapet veta om det

Nu har han andra verktyg att ta till när han blir arg, kan exempelvis välja att gå och stänga in sig på sitt rum och svära över hur dumma vi är och sen är det bra, vi kan prata om konflikten när den har lagt sig.

Annars är det väl avleda innan konflikten är ett faktum som gäller. Lättare sagt än gjort i vissa fall, det är krävande att alltid ligga steget före.

 

[Kilauea]

Sonen är två snart, igår kväll grät han när jag släckte för han var trött men ville inte sova. Såna stunder funderar jag med på om inte ett barn räcker .

 

[Korven]

När jag läser hur en del har det med barn som får utbrott lite nu och då inser jag hur vansinnigt snäll min var. Jag minns inte att han nån gång hade nåt minnesvärt utbrott. En gång när han ramlat och slagit sig ordentligt grät han hysteriskt när jag skulle sätta på ett plåster och jag förstår ju varför. Jag får nog prata med honom om det nån gång, . Han kanske har nån bra förklaring.

 

[malumbub]

När jag läser hur en del har det med barn som får utbrott lite nu och då inser jag hur vansinnigt snäll min var. Jag minns inte att han nån gång hade nåt minnesvärt utbrott. En gång när han ramlat och slagit sig ordentligt grät han hysteriskt när jag skulle sätta på ett plåster och jag förstår ju varför. Jag får nog prata med honom om det nån gång, . Han kanske har nån bra förklaring.

Det handlar inte om snällhet. Barn (och vuxna) är olika. Vi hanterar intryck, känslor och förändringar individuellt.

Varför vill du prata om det, om du redan förstår varför han skrek?

 

[godisklubba]

När jag läser hur en del har det med barn som får utbrott lite nu och då inser jag hur vansinnigt snäll min var. Jag minns inte att han nån gång hade nåt minnesvärt utbrott. En gång när han ramlat och slagit sig ordentligt grät han hysteriskt när jag skulle sätta på ett plåster och jag förstår ju varför. Jag får nog prata med honom om det nån gång, . Han kanske har nån bra förklaring.

Jag tycker att det är fel att säga att ett barn är snällt för att det inte ställer till med scener eller utbrott. Vad är barnen som har utbrott och ställer till med scener då? Elaka? Hemska?

Min bror var inte elak för att han hade utbrott, han hade känslor som han försöker uttrycka på något sätt. Jag var inte snäll för att jag aldrig hade utbrott, jag höll alla känslor inom mig och visade dem inte.

Sen kan jag tycka att hela ditt inlägg var rätt onödigt i denna tråden, TS skriver om sitt barns utbrott och att hon inte vet hur hon ska hantera det. Hon bad om tips för att hantera utbrotten och du skriver om hur "snällt" ditt barn var, rätt icke konstruktivt i just denna tråden. Min poäng är att TS har en jobbigare period med sitt barn med många utbrott och ber om tips och du skriver hur enkelt ditt barn var. Det blir lite som att du skryter om hur enkelt ditt barn vad och bara måste visa upp det. Jag förstår att du inte menade det så, men det i just detta sammanhanget är det precis hur det kan tolkas...

 

[cirkus]

Det är ju så typiskt en liten plutta som är full med känslor och så bubblar det över i helt oväntade situationer och det går absolut inte att förutse. Samtidigt - den lilla är trygg och vågar/kan uttrycka sina känslor även om de kommer ut lite kraftfullt och kanske inte så lättresonerat ännu. (och huvudvärk och hörselproblem för omgivningen)

Jag tror att din strategi @et_flickan att bara sitta lugn i båten och vänta ut är mycket bra. Försöka att förutse tror jag är svårare. Kanske försöka avleda?

 

[et_flickan]

Jag svarar er alla.

Avleda går inte. När hon är inne i sin väldigt arga bubbla går hon ej att få kontakt med. Allt man säger får henne att skrika ännu mer. Det bästa är att låta henne skrika av sig, kolla läget, vill hon kramas får hon kramas, vill hon vara ifred en stund till får hon vara det. Hon har ett hett temperament och har haft sen hon var liten bebis.

När det kommer till enkla barn. Jag var tyst och lugn som barn. Min mamma tyckte jag var mycket enklare att hantera jämfört med min mycket vildare bror. Jag har alltid varit tyst och lugn, på gränsen till rädd och tillbakadragen som tonåring fast mer pga andra saker. Min unge är världens roligaste barn i övrigt. Lätt att ha med sig överallt, positiv och nyfiken. Framåt och orädd. Det är i hemmet som hon kan bli arg som ett bi, innanför de trygga väggarna.

Jag vet att detta går över och att vi troligen kommer få en ännu roligare unge efteråt. Men just nu är det självklart väldigt tufft.

 

[Sofie.S]

Våran femåring har haft riktiga känslostormar ända sedan hon var liten. Som du skriver - det kan vara för vad som helst. Ungen skriker sig hes.
Ibland hanterar man det bra och andra gånger mindre bra, man är inte mer än mänsklig som mamma.
Håll i, håll ut.

 

[Skolli]

Finns en bok som heter Explosiva barn (eller något i den stilen). Läste den när äldste sonen var som värst. Åtminstone så bekräftar boken att vi är många i samma båt :-) Jaaa, har inga tröstande ord att säga, kan bara konstatera att alla barn är olika, en del är mera explosiva än andra…. och det håller säkert i sig hela livet, tack och lov kommer ju explosionerna mera sällan ju äldre barnet blir…. (vilket inte är någon tröst när det kommer 5 explosioner per dag…)

 

[Kilauea]

Igår kväll hällde jag på yoghurt på sonens jordgubbar, för att han skulle få nåt mer matigt i sig till natten än bara jordgubbarna....jag ångrade mig snabbt men det var redan för sent.

Han fick gråta ut i mitt knä, efter 5 minuter eller nåt sånt gick det att småprata med honom och då kom vi fram till att äpple skulle vara gott att äta. Och sen var det över. Men jag kände mig som världens sämsta mamma den där stunden innan han lugnade sig.

 

[Amha]

Det låter som att du redan har hittat ett bra sätt att hantera det. Har dragits med ett barn med humör ett tag nu och att bara släppa det, rycka på axlarna åt humöret och låta barnet vara argt tills det går över är det som har funkat här. Har man försökt trösta bort ilskan får man sota för det (blir ännu värre).

Ta det inte så hårt/personligt är mitt starkaste tips. Med tiden kan man ge tips för att det inte ska gå ut över andra. Har t.ex haft en tid när barnet rusar in på sitt rum och smäller igen dörren som en arg tonåring på film. Barnet var då 3-4 år då kanske det kan vara värt att ta upp det där med att vara försiktig så det inte går sönder saker, fingrar, djursvansar osv. Annars otroligt praktiskt att de stänger in sig tills de är klara med sin ilska. Då märker man verkligen när de är klara med sina känslor (nåde om man försöker öppna dörren!). Kan det fungera för er kanske en helt egen, lugn yta som känns trygg kan vara något.

 

[et_flickan]

De senaste dagarna har mornarna varit en mardröm. Hon vet inte vad hon vill. Idag hände det 05.51. Hon vaknade, ville gå upp. Jag sa men ska vi verkligen gå upp nu. Vill du inte ligga kvar en stund. Hon upp tillbaka i sängen. Sen började det.

Hon ville ligga på min sida, jag flyttade på mig och hon la sig där. Då ville hon inte ligga där längre så vi bytte igen. Och sen brast det. Till slut startade jag mamma mu på datorn så jag fick lugn och ro ett tag och kunde slumra vidare en stund.