Finns det fler som mig, är det någon som känner igen sig?
Jag lever mitt liv i psykiska cykler, vilket jag tror är vanligt bland de flesta, och börjar fundera mer och mer på var man ska "dra gränsen". Utan svårighet kan jag urskilja mönstret drygt 12 år tillbaka i tiden men de senaste två åren har det eskalerat. Toppar och dalar kommer allt tätare och jag börjar bli mer och mer uppgiven.. Sedan förra vintern känns det som min hjärna fungerar sämre och sämre. Det är hemskt, för det är inte alls så jag vill må!
De senaste månaderna har jag levt enligt följande; mitt mående börjar gå neråt, jag blir otroligt trött och orkar inte ta mig för något alls. Irritationen växer, jag får dåligt samvete mot min familj för att jag känner mig "lat". Jag klarar inte att få vardagliga saker gjorda så matlagning, tvätt, städ m.m blir lidande och då mår jag ännu sämre över att ALLT känns stökigt och oorganiserat. Det blir mycket konflikter inom familjen och tillslut isolerar jag mig och gråter/sover i ett mörkt rum i ett eller två dygn. Hjärnan "stänger av" så att t.ex läsa en text är omöjligt, jag kan bara ta till mig ett ord och missar sammanhangen.
Så börjar jag så sakteliga om, kryper ut i ljuset och försöker strukturera upp/laga. Jag gör listor, sätter larm och post-it lappar. Listorna är på nivån 1. Samla ihop tvätt 2. Lägg i tvättmaskinen 3. Fyll på tvättmedel 4. Sätt på vatten+maskinen 5. Sätt larm på mobilen 6. Larm! Hämta tvätten och häng upp på tork.. o.s.v för enskilda aktiviteter men jag gör också dagslistor men klockslag för ex. matlagning och tidsbestämda aktiviteter samt sådant som ligger flytande under en dag. Om jag ska åka och hämta/lämna/fixa något skriver jag en post-it lapp och sätter i bilen, det har hänt mer än en gång att jag finner mig själv åkandes utan att veta målet.. Det tar en vecka eller två med det här "tvinga igång"-systemet och sen blir jag något mer självgående, har fortfarande listor och mycket i kalendern men behöver inte dem lika slaviskt. Fortfarande är jag dock extremt känslig för avvikelser så sambon ringer och meddelar att han blir en timme sen från jobbet eller om jag får oväntat besök kan hela dagen "bli förstörd". Ibland lätt övergående och ibland på nivå -bryter ihop och gråter, hyperventilerar och får tryckkänslor över bröstet. Men det går över..
Sedan kommer ett par veckor då jag känner mig "vanlig". Jag har ork, behöver inte isolera mig så mycket, kan minnas vem som ringde för 3 minuter sedan, kan läsa en bok och ta in vad som står. Blir glad när någon hör av sig och vill ses, orkar leka med mitt barn och göra diverse aktiviteter. Jag kan känna inspiration och glädje över saker!
Sen kommer irritationen och tröttheten tillbaka.. Det gjorde den förra helgen. I veckan som gick hände oförutsedda saker på jobbet och så fick jag ett beslut från FK som knäckte mig. Nu är jag tillbaka i "uppstartsfasen" och jag fasar för när det rasar nästa gång, vad gör jag för fel som bara inte kan hålla mig på "normalnivå"?
Hur ska jag hantera det här trasslet på ett bättre sätt?
Jag lever mitt liv i psykiska cykler, vilket jag tror är vanligt bland de flesta, och börjar fundera mer och mer på var man ska "dra gränsen". Utan svårighet kan jag urskilja mönstret drygt 12 år tillbaka i tiden men de senaste två åren har det eskalerat. Toppar och dalar kommer allt tätare och jag börjar bli mer och mer uppgiven.. Sedan förra vintern känns det som min hjärna fungerar sämre och sämre. Det är hemskt, för det är inte alls så jag vill må!
De senaste månaderna har jag levt enligt följande; mitt mående börjar gå neråt, jag blir otroligt trött och orkar inte ta mig för något alls. Irritationen växer, jag får dåligt samvete mot min familj för att jag känner mig "lat". Jag klarar inte att få vardagliga saker gjorda så matlagning, tvätt, städ m.m blir lidande och då mår jag ännu sämre över att ALLT känns stökigt och oorganiserat. Det blir mycket konflikter inom familjen och tillslut isolerar jag mig och gråter/sover i ett mörkt rum i ett eller två dygn. Hjärnan "stänger av" så att t.ex läsa en text är omöjligt, jag kan bara ta till mig ett ord och missar sammanhangen.
Så börjar jag så sakteliga om, kryper ut i ljuset och försöker strukturera upp/laga. Jag gör listor, sätter larm och post-it lappar. Listorna är på nivån 1. Samla ihop tvätt 2. Lägg i tvättmaskinen 3. Fyll på tvättmedel 4. Sätt på vatten+maskinen 5. Sätt larm på mobilen 6. Larm! Hämta tvätten och häng upp på tork.. o.s.v för enskilda aktiviteter men jag gör också dagslistor men klockslag för ex. matlagning och tidsbestämda aktiviteter samt sådant som ligger flytande under en dag. Om jag ska åka och hämta/lämna/fixa något skriver jag en post-it lapp och sätter i bilen, det har hänt mer än en gång att jag finner mig själv åkandes utan att veta målet.. Det tar en vecka eller två med det här "tvinga igång"-systemet och sen blir jag något mer självgående, har fortfarande listor och mycket i kalendern men behöver inte dem lika slaviskt. Fortfarande är jag dock extremt känslig för avvikelser så sambon ringer och meddelar att han blir en timme sen från jobbet eller om jag får oväntat besök kan hela dagen "bli förstörd". Ibland lätt övergående och ibland på nivå -bryter ihop och gråter, hyperventilerar och får tryckkänslor över bröstet. Men det går över..
Sedan kommer ett par veckor då jag känner mig "vanlig". Jag har ork, behöver inte isolera mig så mycket, kan minnas vem som ringde för 3 minuter sedan, kan läsa en bok och ta in vad som står. Blir glad när någon hör av sig och vill ses, orkar leka med mitt barn och göra diverse aktiviteter. Jag kan känna inspiration och glädje över saker!
Sen kommer irritationen och tröttheten tillbaka.. Det gjorde den förra helgen. I veckan som gick hände oförutsedda saker på jobbet och så fick jag ett beslut från FK som knäckte mig. Nu är jag tillbaka i "uppstartsfasen" och jag fasar för när det rasar nästa gång, vad gör jag för fel som bara inte kan hålla mig på "normalnivå"?
Hur ska jag hantera det här trasslet på ett bättre sätt?
