Att inte orka mer

[_Taggis_]

Får tips från vården i stil med att skriva dagbok varje dag, ytterligare ett måste som dessutom måste leda vidare för att vara till någon som helst nytta och poäng. När man vaknar varje morgon och tänker "helvete, idag igen.." känns inte dagbok eller whatever särskilt lockande.

Kan du inte skriva precis det då i dagboken? Om de ser att det är exakt det du känner varje dag så kanske du får en annan sorts hjälp? Jag har ingen aning, jag bara spekulerar. Jag hoppas det blir bättre för dig

 

[sthu]

Vården borde veta hur jag känner vid det här laget. Jag säger det varje gång de hör av sig. Det enda de fokuserar på är ångesten, och visst hör det ihop. Men ångesten kan jag hantera på egen hand utan en massa extra måsten.

Om jag släpper på fasaden kommer allt rasa. Då kan jag glömma allt vad jobb och dräglig tillvaro heter.

 

[Cafer]

Jag vet ju inte hur det är för dig men min erfarenhet är att dåligt mående kommer utav en inre konflikt som kokar under ytan. Inre konflikter är lite som isberg, man har den synliga delen och den stora osynliga som gömmer sig under ytan. Det lustiga är att hela isberget genererar ångest, men man ser ju bara toppen i sina tankar och kan inte förstå varför man känner så mycket ångest för det "lilla". Slutsatsen hos många blir därför att man är bortom räddning eller att det bara är så här nu. För att lösa konflikten måste man använda alla verktyg man kan komma på för att luska ut vad det är som är dolt därunder.

Föreställ dig att du står på toppen av ditt isberg, det är kallt och blåsigt men du är van vid det här laget. Du rör dig av någon anledning ner mot vattnet, som vanligt är det som att vattenytan kallar dig till sig, och ju närmare du går börjar alla tankar om hur kallt det är i vattnet och att du kommer frysa ihjäl eller drunkna om du hoppar i infinna sig, att det inte finns något sätt att komma av isberget, du är dömd till att vara där för evigt. I panik springer du tillbaka upp på toppen igen och mår jättedåligt över vad som hänt. Efter ett tag kallar vattnet på dig igen och du beger dig ner, allt börjar om.

Toppen på isberget är toppen på konflikten man har inom sig. Det är något man inte riktigt vill tänka på, men hjärnan har en tendens att alltid vandra dit. När man väl börjar tänka på det så snurrar det på tills man helt plötsligt börjar må dåligt, man stötte i det skyddande höljet som kapslat in kärnan av konflikten. För att skydda sig skickar hjärnan stressignaler, fly i tanken, gör något annat, usch usch usch. Man skjuter det ifrån sig och inser kanske inte kopplingen det hela har med sin situation. Hur en sån grej skulle kunna vara orsaken till att må så här, nej det måste vara något annat.

Det man behöver göra i en sån situation är att istället för att sluta tänka på det jobbiga när ångesten sätter in, göra allt man kan för att motstå. Det kommer kännas som att man kommer gå under ett tag, men när man har ridit ut den initiala stormen så kommer problemet finnas där framför en i sitt rätta ljus, och man kommer kanske till och med kunna vrida och vända på det. När man väl fått sitt svar är det väldigt viktigt att försöka förstå varför det blev ett problem från första början. Återigen, min erfarenhet har varit att jag inte vågat ta till mig hur jag känt inför något av rädsla för vad det skulle innebära. Istället för att möta sanningen så kapslar man in det och infekterar hela systemet, ofta utan att förstå det. Det finns väldigt mycket att hitta där i botten av oss själva.

Det som kan vara rätt upplyftande trots allt är att problemet mycket väl kan vara litet, eller åtminstone enkelt löst, om man vågat lyssna på sina känslor. Det är min fasta övertygelse att årslånga depressioner kan börja vända efter att man börjat ta sig under ytan för att se vad som döljer sig där, om man kan börja få helikoptervyn på hur ens tankar fastnat i rondellen istället för att fortsätta längs vägen, hur man sitter fast på isberget och den enda outforskade vägen som finns kvar är att dyka under ytan, men man springer upp på toppen istället för att våga möta det man flyr ifrån. Ärlighet mot sig själv hur jobbigt det än må vara.

Allt ovan är baserat på saker som jag varit med om och funderat över, alltså varken fakta eller påståenden om hur andra fungerar, bara min bild av det och mitt antagande om att vi människor både är väldigt olika men samtidigt väldigt lika.

 

[sthu]

Fick ansvar för två sommarjobbare på jobbet och har haft konstant huvudvärk och hjärtklappning sen dess. Ingen av dem vill jobba och kräver ständig stöttning och motivering. Det finns ingen annan som kan ta hand om dem, det är bara jag som jobbar på avdelningen under semestern. Jag skulle haft fyra men det går bara in två i bilen..
Ovanpå allt har nacken börjar krångla igen (bilolycka i november förra året).
Jag orkar verkligen verkligen inte med det här. Hade behövt semester.

 

[Trissa]

Fick ansvar för två sommarjobbare på jobbet och har haft konstant huvudvärk och hjärtklappning sen dess. Ingen av dem vill jobba och kräver ständig stöttning och motivering. Det finns ingen annan som kan ta hand om dem, det är bara jag som jobbar på avdelningen under semestern. Jag skulle haft fyra men det går bara in två i bilen..
Ovanpå allt har nacken börjar krångla igen (bilolycka i november förra året).
Jag orkar verkligen verkligen inte med det här. Hade behövt semester.

Hjärtklappning, huvudvärk och nacken tycker jag du ska söka för, och ev sjukskrivas. Sommarjobbarna får någon annan ta hand om i så fall, och det är din chef som får lösa det.

 

[parellikusken]

Jag vet ju inte hur det är för dig men min erfarenhet är att dåligt mående kommer utav en inre konflikt som kokar under ytan. Inre konflikter är lite som isberg, man har den synliga delen och den stora osynliga som gömmer sig under ytan. Det lustiga är att hela isberget genererar ångest, men man ser ju bara toppen i sina tankar och kan inte förstå varför man känner så mycket ångest för det "lilla". Slutsatsen hos många blir därför att man är bortom räddning eller att det bara är så här nu. För att lösa konflikten måste man använda alla verktyg man kan komma på för att luska ut vad det är som är dolt därunder.

Föreställ dig att du står på toppen av ditt isberg, det är kallt och blåsigt men du är van vid det här laget. Du rör dig av någon anledning ner mot vattnet, som vanligt är det som att vattenytan kallar dig till sig, och ju närmare du går börjar alla tankar om hur kallt det är i vattnet och att du kommer frysa ihjäl eller drunkna om du hoppar i infinna sig, att det inte finns något sätt att komma av isberget, du är dömd till att vara där för evigt. I panik springer du tillbaka upp på toppen igen och mår jättedåligt över vad som hänt. Efter ett tag kallar vattnet på dig igen och du beger dig ner, allt börjar om.

Toppen på isberget är toppen på konflikten man har inom sig. Det är något man inte riktigt vill tänka på, men hjärnan har en tendens att alltid vandra dit. När man väl börjar tänka på det så snurrar det på tills man helt plötsligt börjar må dåligt, man stötte i det skyddande höljet som kapslat in kärnan av konflikten. För att skydda sig skickar hjärnan stressignaler, fly i tanken, gör något annat, usch usch usch. Man skjuter det ifrån sig och inser kanske inte kopplingen det hela har med sin situation. Hur en sån grej skulle kunna vara orsaken till att må så här, nej det måste vara något annat.

Det man behöver göra i en sån situation är att istället för att sluta tänka på det jobbiga när ångesten sätter in, göra allt man kan för att motstå. Det kommer kännas som att man kommer gå under ett tag, men när man har ridit ut den initiala stormen så kommer problemet finnas där framför en i sitt rätta ljus, och man kommer kanske till och med kunna vrida och vända på det. När man väl fått sitt svar är det väldigt viktigt att försöka förstå varför det blev ett problem från första början. Återigen, min erfarenhet har varit att jag inte vågat ta till mig hur jag känt inför något av rädsla för vad det skulle innebära. Istället för att möta sanningen så kapslar man in det och infekterar hela systemet, ofta utan att förstå det. Det finns väldigt mycket att hitta där i botten av oss själva.

Det som kan vara rätt upplyftande trots allt är att problemet mycket väl kan vara litet, eller åtminstone enkelt löst, om man vågat lyssna på sina känslor. Det är min fasta övertygelse att årslånga depressioner kan börja vända efter att man börjat ta sig under ytan för att se vad som döljer sig där, om man kan börja få helikoptervyn på hur ens tankar fastnat i rondellen istället för att fortsätta längs vägen, hur man sitter fast på isberget och den enda outforskade vägen som finns kvar är att dyka under ytan, men man springer upp på toppen istället för att våga möta det man flyr ifrån. Ärlighet mot sig själv hur jobbigt det än må vara.

Allt ovan är baserat på saker som jag varit med om och funderat över, alltså varken fakta eller påståenden om hur andra fungerar, bara min bild av det och mitt antagande om att vi människor både är väldigt olika men samtidigt väldigt lika.

Tack! Bra skrivet!

 

[sthu]

Hjärtklappning, huvudvärk och nacken tycker jag du ska söka för, och ev sjukskrivas. Sommarjobbarna får någon annan ta hand om i så fall, och det är din chef som får lösa det.

Jag pratade med läkare igår, fick Alvedon, Ipren och Paraflex utskrivet.
Jag har förmodligen en månad kvar att arbeta, vill inte sjukskriva mig på ett så kort uppdrag.