Att inte orka mer

[sthu]

Det var varit kämpigt länge. Första gången det rasade var i januari. Jag lyckades komma upp till ytan igen men inte mycket mer än så. Det gick rätt bra ett tag, utåt sett var allt som vanligt. Det rullade på och var väl någorlunda uthärdligt.
Ångesten ligger där hela tiden. Den är där så ofta att jag slutat bry mig. Låt det kännas som att hjärtat ska explodera, bokstavligen sprängas. Vad gör det?
På jobbet kan jag hålla upp fasaden. När jag kommer hem blir jag förbannad för minsta lilla struntsak. Vården erbjuder piller och kbt till ingen nytta. Om något skapar det mer ångest, ekonomisk ångest. Men just ångest har blivit normaltillståndet så vad gör det?
Det värsta är nog ändå ilskan och frustrationen. Bristen på energi, vilja.

Jag vet att jag kommer avskrivas som en gnällig offerkofta eller som ett fall för psykvården. Kanske både och. Jag behövde bara få ur mig lite av allt som trängs i huvudet. Någon annan plattform att ventilera på kunde jag inte komma på. Ledsen för det.

 

[Red_Chili]

Ta hand om dig! Nu vet jag inget om din bakgrund osv, men har du någon vän IRL att umgås med, någon som ger dig energi, någon som du kan vara med och känna att du kan vara du helt utan att behöva hålla uppe någon fasad eller så?

Och du behöver INTE be om ursäkt för att du skriver av dig här på buke. Gör det. Massor. Så mycket som du behöver och vill. Om någon inte vill läsa så behöver de inte göra det.

 

[Sonic76]

Precis så har jag det varje dag.
Värre nu när jag inte jobbar.
Ska det vara så här resten av livet liksom.

 

[Kilauea]

Det var varit kämpigt länge. Första gången det rasade var i januari. Jag lyckades komma upp till ytan igen men inte mycket mer än så. Det gick rätt bra ett tag, utåt sett var allt som vanligt. Det rullade på och var väl någorlunda uthärdligt.
Ångesten ligger där hela tiden. Den är där så ofta att jag slutat bry mig. Låt det kännas som att hjärtat ska explodera, bokstavligen sprängas. Vad gör det?
På jobbet kan jag hålla upp fasaden. När jag kommer hem blir jag förbannad för minsta lilla struntsak. Vården erbjuder piller och kbt till ingen nytta. Om något skapar det mer ångest, ekonomisk ångest. Men just ångest har blivit normaltillståndet så vad gör det?
Det värsta är nog ändå ilskan och frustrationen. Bristen på energi, vilja.

Jag vet att jag kommer avskrivas som en gnällig offerkofta eller som ett fall för psykvården. Kanske både och. Jag behövde bara få ur mig lite av allt som trängs i huvudet. Någon annan plattform att ventilera på kunde jag inte komma på. Ledsen för det.

Kan inte piller hjälpa dig hålla värsta ångesten borta? Vet du vad som triggar den?

Får förmodligen ta piller livslångt för att fungera, men det är det värt eftersom det ger mig ett liv.

 

[MJLee]

Kramar. Jag vet att det är skittufft, men ge inte upp

 

[karamelldrottningen]

Kul att du är tillbaka här på forumet. Tråkigt att du mår dåligt

 

[Mineur]

Jag har inget vettigt att komma med eftersom jag har väldigt begränsad erfarenhet på området, men jag ville bara säga att jag har tänkt på dig under tiden du varit borta från Buke och är glad att se dig här igen

 

[Sporthorse]

Det var varit kämpigt länge. Första gången det rasade var i januari. Jag lyckades komma upp till ytan igen men inte mycket mer än så. Det gick rätt bra ett tag, utåt sett var allt som vanligt. Det rullade på och var väl någorlunda uthärdligt.
Ångesten ligger där hela tiden. Den är där så ofta att jag slutat bry mig. Låt det kännas som att hjärtat ska explodera, bokstavligen sprängas. Vad gör det?
På jobbet kan jag hålla upp fasaden. När jag kommer hem blir jag förbannad för minsta lilla struntsak. Vården erbjuder piller och kbt till ingen nytta. Om något skapar det mer ångest, ekonomisk ångest. Men just ångest har blivit normaltillståndet så vad gör det?
Det värsta är nog ändå ilskan och frustrationen. Bristen på energi, vilja.

Jag vet att jag kommer avskrivas som en gnällig offerkofta eller som ett fall för psykvården. Kanske både och. Jag behövde bara få ur mig lite av allt som trängs i huvudet. Någon annan plattform att ventilera på kunde jag inte komma på. Ledsen för det.

Kontaktar någon som vet, vården.
Det finns nog inga quick fix tyvärr, utan det är en lång och tuff process upp igen. Men förhoppningsvis får du rätt verktyg för att hjälpa dig upp på ett effektivt och mindre smärtsamt sätt om du söker hjälp nu.

 

[sthu]

Fasaden måste hållas upp för alla utom maken.
Ångest är inget problem längre. Det är normaltillståndet. Bara att acceptera. Det är inte det som är problemet, utan känslan av att inte orka. Att inte ens orka avsluta.

Men nu tror jag att jag ska lämna igen. Det kom tillbaka för tydliga minnen av hur det skrattades åt mig sist jag mådde dåligt och ventilerade.

 

[Fruentimber]

Man behöver inte alls acceptera ångest. Det finns hjälp att få. Piller är en början, och när man känner sig redo, terapi. Det finns inget skamligt i att söka vård eller att ta ångestdämpande medicin. Många av oss gör det för att hålla vardagen flytande.

 

[Cattis_E]

Det var varit kämpigt länge. Första gången det rasade var i januari. Jag lyckades komma upp till ytan igen men inte mycket mer än så. Det gick rätt bra ett tag, utåt sett var allt som vanligt. Det rullade på och var väl någorlunda uthärdligt.
Ångesten ligger där hela tiden. Den är där så ofta att jag slutat bry mig. Låt det kännas som att hjärtat ska explodera, bokstavligen sprängas. Vad gör det?
På jobbet kan jag hålla upp fasaden. När jag kommer hem blir jag förbannad för minsta lilla struntsak. Vården erbjuder piller och kbt till ingen nytta. Om något skapar det mer ångest, ekonomisk ångest. Men just ångest har blivit normaltillståndet så vad gör det?
Det värsta är nog ändå ilskan och frustrationen. Bristen på energi, vilja.

Jag vet att jag kommer avskrivas som en gnällig offerkofta eller som ett fall för psykvården. Kanske både och. Jag behövde bara få ur mig lite av allt som trängs i huvudet. Någon annan plattform att ventilera på kunde jag inte komma på. Ledsen för det.

Har du alltså provat KBT (gärna med flera olika behandlare eller har du gett upp direkt för att det känns flummigt?
Har du fått någon remiss till öppenpsykiatri? Jag tyckte det kändes läskigt att gå till psykiatrin, men de är ju psykiatriker och därmed faktiskt specialistläkare.
Och jo, det var där jag fick den hjälp som behövdes.

Har du provat lyssna på boken "Bara en tanke" av Dennis Westerberg?
Jag blev jätteirriterad på författaren första halvtimmen, men sedan hade han faktiskt en hel del poänger.

Ta hand om dig, våga ta hjälp och ge behandlingar som känns svåra, läskiga eller liknande en chans innan du avfärdar dem om det är vad läkaren rekommenderar.

 

[Cattis_E]

Kan inte piller hjälpa dig hålla värsta ångesten borta? Vet du vad som triggar den?

Får förmodligen ta piller livslångt för att fungera, men det är det värt eftersom det ger mig ett liv.

Här är en till som nog får ta piller livslångt. Inte direkt för ångesten i sig men den blir kraftig på köpet om grundproblemet inte hålls i schack.

 

[sthu]

Vem har sagt att jag skäms? Vem har sagt att jag inte äter piller och går på vårdens olika träffar?
Jag har varit inne i vården sen 2009 pga bipolär sjukdom, inte det minsta läskigt.

 

[Fruentimber]

Vem har sagt att jag skäms? Vem har sagt att jag inte äter piller och går på vårdens olika träffar?
Jag har varit inne i vården sen 2009 pga bipolär sjukdom, inte det minsta läskigt.

Ingen av oss vet ju hur din situation med vården ser ut? Jag antog att du var i början av behandling. Ursäkta mig.

 

[Snurrfian]

Fasaden måste hållas upp för alla utom maken.
Ångest är inget problem längre. Det är normaltillståndet. Bara att acceptera. Det är inte det som är problemet, utan känslan av att inte orka. Att inte ens orka avsluta.

Men nu tror jag att jag ska lämna igen. Det kom tillbaka för tydliga minnen av hur det skrattades åt mig sist jag mådde dåligt och ventilerade.

Behöver du verkligen hålla upp fasaden? Fundera om det verkligen behövs och om det är värt att lägga energin på det. För det kräver mycket energi att hålla upp fasaden. Du behöver inte svara, och känns det inte rätt för dig så strunta i det. Men jag har en i min närhet som har mått dåligt i olika perioder i sitt liv, men den här gången har hen varit öppen med sitt mående och hen konstatera att det gjorde att hen med hjälp av medicin kunde vända uppåt igen snabbare och fick förståelse från omgivningen. Men det är nog även väldigt individuellt. ❤

 

[Cattis_E]

Vem har sagt att jag skäms? Vem har sagt att jag inte äter piller och går på vårdens olika träffar?
Jag har varit inne i vården sen 2009 pga bipolär sjukdom, inte det minsta läskigt.

Och hur ska jag veta att du är inne i öppenvården redan? Det är väldigt många som inte får rätt hjälp eller vågar ta steget till psykiatrin.
Vi menar bara väl, faktiskt.

 

[Bapelsin]

Här är en till som kommer behöva äta mediciner resten av livet. Både för min ångest och liksom du (antar jag) för min bipolära sjukdom. Jag har inga råd att ge direkt, för jag är ungefär där du är. Kompakt ångest är normaltillståndet. Men det börjar bli bättre för mig. Jag har ändrat medicinering och den nya medicinkombinationen verkar göra sitt.

Jag tror att vi bor i samma del av landet, om du vill ha någon att prata med och/eller träffa som förstår så finns jag.

Ta hand om dig!

 

[tuaphua]

Det var varit kämpigt länge. Första gången det rasade var i januari. Jag lyckades komma upp till ytan igen men inte mycket mer än så. Det gick rätt bra ett tag, utåt sett var allt som vanligt. Det rullade på och var väl någorlunda uthärdligt.
Ångesten ligger där hela tiden. Den är där så ofta att jag slutat bry mig. Låt det kännas som att hjärtat ska explodera, bokstavligen sprängas. Vad gör det?
På jobbet kan jag hålla upp fasaden. När jag kommer hem blir jag förbannad för minsta lilla struntsak. Vården erbjuder piller och kbt till ingen nytta. Om något skapar det mer ångest, ekonomisk ångest. Men just ångest har blivit normaltillståndet så vad gör det?
Det värsta är nog ändå ilskan och frustrationen. Bristen på energi, vilja.

Jag vet att jag kommer avskrivas som en gnällig offerkofta eller som ett fall för psykvården. Kanske både och. Jag behövde bara få ur mig lite av allt som trängs i huvudet. Någon annan plattform att ventilera på kunde jag inte komma på. Ledsen för det.

Vet du vad som utlöste det här dåliga måendet då när du just kommit upp till ytan?

Har de berättat hur illa det är för din vårdkontakt?

Varför måste fasaden hållas uppe? Det kostar ju enorma mängder energi

Du behöver inte svara mig. Men kanske något värt att fundera på för dig själv.

Jag hoppas du vågar fortsätta ventilera här!
Vi är nog många som vill dig väl och själva tampas med dåligt mående ibland eller tagit oss ur det.

 

[sthu]

Om jag inte håller skenet uppe blir det svårt att få jobb när vikariatet är slut. Det får kosta energi, jag har inget val.

Utlösande faktorer, ja hade jag sett ett samband hade jag kunnat lösa det.

Får tips från vården i stil med att skriva dagbok varje dag, ytterligare ett måste som dessutom måste leda vidare för att vara till någon som helst nytta och poäng. När man vaknar varje morgon och tänker "helvete, idag igen.." känns inte dagbok eller whatever särskilt lockande.

 

[Snurrfian]

Om jag inte håller skenet uppe blir det svårt att få jobb när vikariatet är slut. Det får kosta energi, jag har inget val.

Utlösande faktorer, ja hade jag sett ett samband hade jag kunnat lösa det.

Får tips från vården i stil med att skriva dagbok varje dag, ytterligare ett måste som dessutom måste leda vidare för att vara till någon som helst nytta och poäng. När man vaknar varje morgon och tänker "helvete, idag igen.." känns inte dagbok eller whatever särskilt lockande.

Jag tänker mest att du kanske inte behöver hålla skenet upp för släkt och vänner. Att du inte vill prata om det på jobbet förstår jag fullt ut. Mest för att inte slösa energi på att hålla upp fasaden. När det gäller dagbok så är det antagligen så att vården har en tanke att det skulle kunna hjälpa dig på något sätt, men om det inte känns som det, prata med dem om det.
❤