Att känna sig helt fel bland vissa människor

[bigganl]

Men nu reagerade du ju uppenbarligen så starkt att du skrev en tråd om det, vilket är konstigt om det är en känsla som har uppkommit två gånger på 48 år. Jag menar, märkliga människor och skitstövlar träffar åtminstone jag på titt som tätt och då brukar jag avfärda dem som det också (ibland felaktigt). Inget konstigt med det, jag är mänsklig. Vad många reagerar på är att du tycks knyta klädsel, utseende och samtalsämnen till deras beteende och personlighet (eller brist på personlighet) - och du verkar inte ens märka att du gör det gång på gång, till och med i svaren där du skriver att du inte bryr dig om deras klädsel och utseende.

Ja det var en otäck känsla. Hade den varit vanlig för mig hade jag nog inte reagerat, men den har dykt upp i tankarna emellanåt och när jag satt och pratade med grannen förra veckan kom det upp igen. Då tänkte jag att det kan vara något att skriva en tråd om för att höra hur andra tänker kring detta och om det finns några bra råd att snappa upp. (vilket jag också fått).
Detta med klädseln har ju som sagt inte med saken att göra. jag tog med det bara för att försöka göra bilden så tydlig som möjlitg. Jag har sagt att det var ett misstag eftersom några missförstått det. Det var dumt. Det är svårt att försöka beskriva en känsla och en stämning. Det blev tyvärr inte så tydligt som jag hoppats. Jag var dum nog att vara ironisk också och det var nog inte helt lämpligt. Ironi är ju svårt att få fram i text. Mitt misstag.

 

[bigganl]

Till alla
Jag har fått bra råd från många. Jag tackar för det. Det kommer att underlätta om jag skulle hamna i en liknande situation någon mer gång. (även om jag hoppas jag slipper).
Synd att tråden vred sig från ämnet och fick en annan inriktning, men det är ju lätt hänt. Inte första gången på Buke precis.
God natt!

 

[tjenixen]

Jag försöker förklara och det går tydligen inte fram till riktigt alla. Jag försöker vara så tydlig jag kan. När jag skriver att jag struntar i hur folk klär sig så menar jag att jag struntar i hur folk klär sig. Är det svårt att förstå? Det är fortfarande ett sätt att ge en så tydlig bild som möjligt. Helheten. (eller så mycket av den som möjligt). Det här handlar om att försöka förklara en känsla och det är inte alltid lätt med ord.

Problemet är väl att det inte är en känsla du förmedlar, utan en bild. Bryr du dig inte om hur folk klär sig hade det varit helt irrelevant. Då kanske ditt ursprungsinlägg varit mer åt det här hållet:

Ja ibland känner jag mig verkligen helt fel i ett sammanhang. Jag avundas människor som liksom smälter in i varje ny situation och med alla möjliga olika människor, men jag lyckas inte vara sådan själv. Jag har ingenting emot olika sorters människor. De kan vara hur de vill bara de är äkta. Det är de här som har en tydlig fasad och som känns som plast, jag inte kan med. Är det fler som känner så här? Hur hanterar ni det i så fall?
Jag fastnade i dessa tankar idag och behöver skriva av mig. Ska ta ett exempel.
I början av sommaren var jag bjuden till en kompis på en liten tjejkväll med gott att äta. Jag hade med mig en annan kompis och sen var det 5 personer jag aldrig mött förut. Inget konstigt egentligen, men de var liksom inte äkta någonstans.
Vi satte oss för att äta. De började livligt diskutera saker jag är helt ointresserad av zzzzzzzzzzzzzzz. Kan det bli mer ointressant? Jag hade inte minsta intresse av detta och håller inte alls med, så jag satt tyst. (bara det är rätt ovanligt för min del).
Sen fortsatte de med att diskutera saker jag inte kan relatera till. öööhhhh.
Här någonstans ville jag helst resa mig upp och gå. Jag bryr mig inte ett kvatt om det de diskuterade.
[…]
osv.

Utan alla de saker du lagt ett visst värde vid för att kunna förklara bilden (inte känslan), så blir hela historien rätt ...dryg?

Spelar det ens någon roll att du inte smälte in i detta sammanhang när du så uppenbarligen inte öht var intresserad av att vara del av det? <-- vänligt menat!

 

[tjenixen]

Ja det var en otäck känsla.

Känslan av att förstå att även du har fördomar som du till viss mån agerar på och dömer människor efter? (som alla andra människor i världen)

 

[cirkus]

Jag säger det igen. De har nog visat sin personlighet eller delar av sig själva. Jag tror snarare att det du reagerade på är att de visade att de var helt ointresserade av dig. Det är jättesvårt att inte få någon respons när man pratadr med ngon eller försöker prata.

 

[avslutat medlemskap]

Kl:
Det tar tid att bli en social kameleont, jag har efter många år blivit just en sån och kan glatt diskutera golf som jag inte vet nåt om, bakning och matlagning som inte är favvo-snacket MEN jag brukar i 99 fall av 100 få folk att bli intresserade av mina intressen också och det har tom. hänt att jag fått ett nytt samtalsämne och motparten också fått ett nytt. Knepet är bara att helt förutsättningslöst ta närmaste lian och svinga sig in i gemenskapen.

 

[cirkus]

Kl:
Det tar tid att bli en social kameleont, jag har efter många år blivit just en sån och kan glatt diskutera golf som jag inte vet nåt om, bakning och matlagning som inte är favvo-snacket MEN jag brukar i 99 fall av 100 få folk att bli intresserade av mina intressen också och det har tom. hänt att jag fått ett nytt samtalsämne och motparten också fått ett nytt. Knepet är bara att helt förutsättningslöst ta närmaste lian och svinga sig in i gemenskapen.

Folk med intressen som de entusiastiskt pratar om är alltid intressanta tycker jag. Däremot om de är helt i sin bubbla och det bara blir en monolog/bara pratar sinsemellan med sina invanda vänner på plats så blir till och med jag obekväm och då är jag också en som har väldigt lätt att både prata och lyssna.

 

[Korven]

Folk som inte kan spinna vidare på inlägg från andra i gruppen utan bara väntar på att de ska tystna så de kan fortsätta sin egen monolog stör mig otroligt. Sånt kan få mig att gå ut i köket och diska.

 

[avslutat medlemskap]

Folk som inte kan spinna vidare på inlägg från andra i gruppen utan bara väntar på att de ska tystna så de kan fortsätta sin egen monolog stör mig otroligt. Sånt kan få mig att gå ut i köket och diska.

Jag brukar resa mig och säga "ja eftersom ni tydligen inte är ett dugg intresserade av mig så tackar jag för mig, fortsätt ha en trevlig kväll. Tack och hej!" Sen åker jag hem.

 

[bigganl]

Kl:
Det tar tid att bli en social kameleont, jag har efter många år blivit just en sån och kan glatt diskutera golf som jag inte vet nåt om, bakning och matlagning som inte är favvo-snacket MEN jag brukar i 99 fall av 100 få folk att bli intresserade av mina intressen också och det har tom. hänt att jag fått ett nytt samtalsämne och motparten också fått ett nytt. Knepet är bara att helt förutsättningslöst ta närmaste lian och svinga sig in i gemenskapen.

Jag är en hyfsad kameleont. I de flesta fall kan jag känna mig som om jag smälter in, om inte till 100 % så till 75 eller åtminstone till 50%. Det känns rätt ok, även om jag skulle vilja hitta knepet som gör att jag kände mig helt tillfreds i vilka situationer som helst. Min syster är sån. Henne kan man släppa ner ta mig 17 precis i vilket sammanhang som helst och hon smälter in totalt direkt. Så bra är inte jag på det, men jag brukar alltid få kontakt och som flera säger, när folk pratar passionerat om sina intressen så gör det liksom ingenting att jag inte har det intresset. Jag blir nyfiken och engagerad när de är det. Hade en golftokig kollega förut. Jag vet inte hur många gånger vi suttit och pratat golf och det är inte intressant allt egentligen, men han levde för sin älskade golf och då blev jag intresserad ändå. Nu har jag en kollega som spelar rugby. Han lyser när jag får prata om sin rugby och jag stället frågor helvilt. För att inte tala om min närmaste kollega som är fotbollstokig. Fotboll är en urtråkig sport i mina ögon och katten vet hur det gick till, men nu kan jag massor och hör mig själv ställa fotbollsfrågor hela tiden.

 

[bigganl]

Känslan av att förstå att även du har fördomar som du till viss mån agerar på och dömer människor efter? (som alla andra människor i världen)

Jag tror ingen människa är fördomsfri helt. Det viktiga är ju att man försöker bli medveten om dem. Då försvinner de. Det är väl en fråga som har med livserfarenhet att göra också. Jag hade många fördomar när jag var yngre som jag definitivt inte har kvar idag. Man lär ju så länge man lever. För många år sedan läste jag någonstans ett indianskt ordspråk som fastnade hos mig. "döm aldrig en människa förrän du gått en mil i hans mockasiner"
Det ligger väldigt mycket i det och sedan dess har jag det med mig.

 

[bigganl]

Problemet är väl att det inte är en känsla du förmedlar, utan en bild. Bryr du dig inte om hur folk klär sig hade det varit helt irrelevant. Då kanske ditt ursprungsinlägg varit mer åt det här hållet:

Ja ibland känner jag mig verkligen helt fel i ett sammanhang. Jag avundas människor som liksom smälter in i varje ny situation och med alla möjliga olika människor, men jag lyckas inte vara sådan själv. Jag har ingenting emot olika sorters människor. De kan vara hur de vill bara de är äkta. Det är de här som har en tydlig fasad och som känns som plast, jag inte kan med. Är det fler som känner så här? Hur hanterar ni det i så fall?
Jag fastnade i dessa tankar idag och behöver skriva av mig. Ska ta ett exempel.
I början av sommaren var jag bjuden till en kompis på en liten tjejkväll med gott att äta. Jag hade med mig en annan kompis och sen var det 5 personer jag aldrig mött förut. Inget konstigt egentligen, men de var liksom inte äkta någonstans.
Vi satte oss för att äta. De började livligt diskutera saker jag är helt ointresserad av zzzzzzzzzzzzzzz. Kan det bli mer ointressant? Jag hade inte minsta intresse av detta och håller inte alls med, så jag satt tyst. (bara det är rätt ovanligt för min del).
Sen fortsatte de med att diskutera saker jag inte kan relatera till. öööhhhh.
Här någonstans ville jag helst resa mig upp och gå. Jag bryr mig inte ett kvatt om det de diskuterade.
[…]
osv.

Utan alla de saker du lagt ett visst värde vid för att kunna förklara bilden (inte känslan), så blir hela historien rätt ...dryg?

Spelar det ens någon roll att du inte smälte in i detta sammanhang när du så uppenbarligen inte öht var intresserad av att vara del av det? <-- vänligt menat!

Jag försöker förklara igen. Jag ville diskutera känslan, därav rubriken på tråden. För att beskriva känslan tog jag ett exempel. Dels eftersom detta var det värsta exempel jag hade och dels för att jag trodde känslan skulle bli tydligare av ett exempel. Det gick inte fram, precis som jag skrev innan och det var uppenbarligen ett dåligt beslut av mig att skriva så. Att vara ironisk i texten framgick inte heller till alla och det var nog heller inte bra. Jag ska tänka på det nästa gång.
Ja det spelar roll att jag inte smälte in i sammanhanget för annars hade det inte funnits någon anledning för mig att ta upp ämnet över huvud taget. Jag tror att det finns så mycket mer hos de människorna och känslan att inte lyckas etablera minsta kontakt var både obehaglig och förvånande. Jag vill tro att hade kontaket uppstått hade det inte bara varit ytliga ämnen som kom upp utan lite djupare, lite mer personliga. Men som sagt. Att försöka beskriva en känsla är inte alltid lätt. Vi människor är ju olika och vissa verkar förstå direkt, medan andra har svårare att ta det till sig. Vi kanske inte alls skulle ha de här problemen om vi träffades irl? Nu ska jag hem och ta hand om min feber. Ha en skön helg!