Att känna sig helt fel bland vissa människor

[Raderad medlem 6459]

@bigganl Du verkar inte se vad som skiner igenom i den här tråden. Kanske sken det igenom när du var där också men att du missade det där precis som här? Det kan ju förklara varför ingen ville prata med dig.

 

[cirkus]

Äkthet är för mig att visa vem man är, vad man tycker, vad man vill, står för osv. Dessa människor är självklart lika äkta som någon annan, men de visade ingenting av sig själva utan allt handlade om hur man beter sig för att alla runt omkring ska uppfatta dem. Väldigt ytligt och det gjorde mig väldigt obekväm. Jag tycker det är skönt när människor visar vilka de är. Då kan de liksom vara hur som helst, men de är öppna med det. Det är väldigt befriande. Människor som vill dölja sig bakom en fasad gör mig osäker på det sätt att jag inte vet alls vem jag har framför mig. Jag får ingen uppfattning om personen. Människor är intressanta och många gånger fascinerande när de visar vilka de är. Tänk vad många roliga och intensiva diskussioner man kan ha med människor som har helt andra erfarenheter än en själv.

Men grejen är att de kanske ÄR precis så som de visade sig för dig. De kanske är ytliga och plastiga. Det kanske inte finns något annat? De vill bara prata om sina ytliga prylar och för dom så är det jätteviktiga saker. De är rätt tydliga med det tycker jag det verkar som. De vill positionera sig med statusmarkörer av olika slag och är inte intresserade av att diskutera mer än så. Jag personligen hade antingen inte brytt mig alls och pratat med min kompis eller så hade jag inte kunnat motså impulserna att driva med dom. (det må vara lite föraktfullt och taskigt, men jag hade nog haft kul)

Jag får lite Solsidan känsla av det hela - när Mia Skäringer är på tjejmiddag och alla beskriver sina rosa verkligheter...

 

[bigganl]

@bigganl Du verkar inte se vad som skiner igenom i den här tråden. Kanske sken det igenom när du var där också men att du missade det där precis som här? Det kan ju förklara varför ingen ville prata med dig.

Vill du förklara vad du menar?

 

[Raderad medlem 6459]

Vill du förklara vad du menar?

Du verkar känna att flera i tråden missuppfattat dig - du var inte föraktfull, du menar inget illa när du säger att de är oäkta, du är inte alls nedlåtande som önskar att de bara hade vågat visa vilka de faktiskt är, du råkade bara nämna deras utseende och kläder fastän det var oväsentligt etc etc. Vad jag menar är att det känns som hela tråden bara handlar om hur mycket du tyckte att det var fel på dem. I princip allt var ju fel på dem. Detta kanske sken igenom när du umgicks med dem? Att det var uppenbart att du tyckte att de var så jävla falska och fixade och stroppiga och snobbiga och pratade om så gräsligt boring jävla saker för vem bryr sig om kungen eller flygplatser eller var någon har varit?

Jag tror inte alls att det var en slump att du beskrev deras utseenden. Du säger att du lika gärna kunnat låta bli att nämna det men jag tror att deras utseenden och stil hade stor del i hur du uppfattade dem. Det är liksom naturligt.

 

[bigganl]

Men grejen är att de kanske ÄR precis så som de visade sig för dig. De kanske är ytliga och plastiga. Det kanske inte finns något annat? De vill bara prata om sina ytliga prylar och för dom så är det jätteviktiga saker. De är rätt tydliga med det tycker jag det verkar som. De vill positionera sig med statusmarkörer av olika slag och är inte intresserade av att diskutera mer än så. Jag personligen hade antingen inte brytt mig alls och pratat med min kompis eller så hade jag inte kunnat motså impulserna att driva med dom. (det må vara lite föraktfullt och taskigt, men jag hade nog haft kul)

Jag får lite Solsidan känsla av det hela - när Mia Skäringer är på tjejmiddag och alla beskriver sina rosa verkligheter...

Du är klok. Förbaskat klok. Det kanske är så enkelt att jag inte ska försöka så himla mycket, inte försöka få ut mer än de uppenbarligen vill ge? Jag borde nog bara accepterat att det var den nivån de ville hålla och inte önskat mer.
Mia Skäringer i Solsidan var ett bra exempel.

 

[bigganl]

Du verkar känna att flera i tråden missuppfattat dig - du var inte föraktfull, du menar inget illa när du säger att de är oäkta, du är inte alls nedlåtande som önskar att de bara hade vågat visa vilka de faktiskt är, du råkade bara nämna deras utseende och kläder fastän det var oväsentligt etc etc. Vad jag menar är att det känns som hela tråden bara handlar om hur mycket du tyckte att det var fel på dem. I princip allt var ju fel på dem. Detta kanske sken igenom när du umgicks med dem? Att det var uppenbart att du tyckte att de var så jävla falska och fixade och stroppiga och snobbiga och pratade om så gräsligt boring jävla saker för vem bryr sig om kungen eller flygplatser eller var någon har varit?

Jag tror inte alls att det var en slump att du beskrev deras utseenden. Du säger att du lika gärna kunnat låta bli att nämna det men jag tror att deras utseenden och stil hade stor del i hur du uppfattade dem. Det är liksom naturligt.

Ja några få verkar ha missuppfattat mig, men det beror väl på att jag inte varit tydlig nog. Det är inte alltid lätt att få med varken ironi eller nyanser i text. Jag är medveten om det. Jag försöker förtydliga att det var jag som ville komma på något att säga för att jag önskade få kontakt. Jag kände mig vilsen och väldigt fel i sällskapet. Jag skiter fullständigt i hur de var klädda. Jag försökte göra beskrivningen så komplett som möjligt och de flesta verkar ha uppfattat det. När jag som detta gång träffar människor som jag inte upplever att jag har någonting gemensamt med vill jag gärna försöka hitta den där lilla detaljen eller det ämne som gör att det uppstår kontakt. Oftast så hittar man någonting och det flyter på. Jag misslyckades totalt med detta den här gångenoch det var en jobbig känsla.
Jag har inte påstått att de var varken stroppiga, snobbiga eller falska.

 

[Raderad medlem 6459]

@bigganl Men du missade ju helt min poäng...? Min poäng är ju just det: Det som skiner igenom i tråden kanske sken igenom IRL också helt enkelt.

Jag ser hur du förklarar och skriver nu men det bortser inte från din första inlägg där det var så grymt uppenbart hur exakt du bedömde dem.

 

[Smulan75]

Ja några få verkar ha missuppfattat mig, men det beror väl på att jag inte varit tydlig nog. Det är inte alltid lätt att få med varken ironi eller nyanser i text. Jag är medveten om det. Jag försöker förtydliga att det var jag som ville komma på något att säga för att jag önskade få kontakt. Jag kände mig vilsen och väldigt fel i sällskapet. Jag skiter fullständigt i hur de var klädda. Jag försökte göra beskrivningen så komplett som möjligt och de flesta verkar ha uppfattat det. När jag som detta gång träffar människor som jag inte upplever att jag har någonting gemensamt med vill jag gärna försöka hitta den där lilla detaljen eller det ämne som gör att det uppstår kontakt. Oftast så hittar man någonting och det flyter på. Jag misslyckades totalt med detta den här gångenoch det var en jobbig känsla.
Jag har inte påstått att de var varken stroppiga, snobbiga eller falska.

Jag tyckte detta var ett jätteintressant inlägg och jag disskuterar mycket liknande ämnen som detta mycket med en nära vän jag har. Jag erkänner att jag har inte orkat läsa alla 5 sidor. Bara skummat lite.

Det är ofta jag hamnar i sällskap där jag känner att jag känner mig helt missplacerad. De ämnen man pratar om är inget jag är intresserad av och jag känner att jag har inget jag vill tillföra i "pratet", men så är jag en ganska tystlåten människa. Vilket gör att jag sitter ganska tyst och lyssnar och tycker ofta att allt är ganska tråkigt och längtar mest hem.

För mig känns det helt fel att försöka anstränga sig för att "smälta in" och vara med i samtalet, om det kommer ämnen och frågor som jag är intresserad av så är jag inte ovillig att säga vad jag tycker. Min pratglada pojkvänn har en naturlig talang för att ta sig in i alla samtal och styra dem dit han vill. Han tycker det är kul, gillar att argumentera och "strida" för sina åsikter och är bra på att berätta om upplevelser och kunskaper han har, sånt som jag ofta kommer på en timme senare. Vi är helt enkelt olika personligheter.

Jag undviker ofta "träffar" som jag anar eller vet kan vara med människor som jag inte känner mig bekväm med, men sen föredrar jag ofta att träffa människor ett par åt gången istället för i stora sällskap.

Jag accepterar att det finns människor som gillar att prata om saker som jag inte är intresserad av, de får gärna prata om kungahus och melodifestivaler. Men helst är jag inte där då Men det finns en hel del tillfällen när man inte kan "komma undan", jobbtillställningar, släkt, träffar/fester/kalas via och med vänner mm och då får man bara ta det som det är och kanske åka hem lite tidigare

Men när jag får välja så söker jag mig till människor som mer pratar om saker som jag gillar att prata om. Hade jag däremot känt mig utanför och velat vara med i "gemenskapen" så hade jag försökt att som det föreslogs tidigare i tråden - lägga in ämnen i samtalet som var mer intressanta för mig.

 

[bigganl]

@Smulan75
Jag är rätt pratglad normalt sett och visst, jag var inte speciellt intresserad av att prata om de ämnen de diskuterade, men det känns konstigt att 5 personer bara pratar med varandra när det sitter 7 personer där. Jag tycker att jag vill ha med alla, mer eller mindre, men ändå att alla är med. Det här var jag bjuden till och dessa personer har jag aldrig sett innan. Jag visste bara att min kompis som bjöd dit mig skulle bjuda flera kompisar. Eftersom hon är öppen som en bok, minst sagt, och har en bubblande personlighet var detta inte alls vad jag hade trott mig få möta. De kändes inte alls som om de hörde ihop med henne. Det visade sig sen att den ena var hennes granne och att grannen i sin tur hade tagit med sig några av sina kompisar, så det var alltså inga nära vänner till min kompis. Lite rörigt.

 

[bigganl]

@bigganl Men du missade ju helt min poäng...? Min poäng är ju just det: Det som skiner igenom i tråden kanske sken igenom IRL också helt enkelt.

Jag ser hur du förklarar och skriver nu men det bortser inte från din första inlägg där det var så grymt uppenbart hur exakt du bedömde dem.

Och du missar min poäng. Detta handlar ju inte om dem utan om mig. Den känslan jag upplevde i den här situationen. (pga deras sätt). Jag kan ju aldrig ändra på en annan människa men jag kan ju påverka mig själv. Det är därför jag skrivit flera gånger att jag önskat att jag kunde komma på något att ta upp som skulle skapa kontakt.
Enligt dig så skiner det igenom att jag dömde dem och var föraktfull. Det har du skrivit fler gånger. Eftersom jag inte alls kände det så så hoppas jag verkligen inte de uppfattade mig så. Jag kände mig "helt lost" och hittade ingen väg till kommunikation helt enkelt. Jag ska faktiskt höra med min kompis som bjöd in till den kvällen och höra med henne vad hon tänker om allt. Det kan vara intressant att få hennes åsikter.

 

[Philosophia]

Ja några få verkar ha missuppfattat mig, men det beror väl på att jag inte varit tydlig nog. Det är inte alltid lätt att få med varken ironi eller nyanser i text. Jag är medveten om det. Jag försöker förtydliga att det var jag som ville komma på något att säga för att jag önskade få kontakt. Jag kände mig vilsen och väldigt fel i sällskapet. Jag skiter fullständigt i hur de var klädda. Jag försökte göra beskrivningen så komplett som möjligt och de flesta verkar ha uppfattat det. När jag som detta gång träffar människor som jag inte upplever att jag har någonting gemensamt med vill jag gärna försöka hitta den där lilla detaljen eller det ämne som gör att det uppstår kontakt. Oftast så hittar man någonting och det flyter på. Jag misslyckades totalt med detta den här gångenoch det var en jobbig känsla.
Jag har inte påstått att de var varken stroppiga, snobbiga eller falska.

För att återknyta till det niffe skriver, så kan nog mycket väl skälet till att du inte kom på något att säga och inte kunde skapa kontakt vara att du inte uppfattade dem som genuina människor (utan som att sitta runt ett bord med pappersdockor). Även om man själv inte tror det märks så kan sådant lysa igenom. Du beskriver i flera inlägg väldigt målande att din känsla var att de var oäkta eftersom att de inte visade någonting av sin personlighet.

Hur vet du det när du inte tog dem på allvar?

Ett sätt att ta kontakt kan vara att visa att man är genuint intresserad av andra människor, även om man inte delar deras intressen. Jag tror att det är A och O när det kommer till att kommunicera med andra människor. Jag tycker till skillnad från några andra som har svarat att man inte ska ta plats i ett samtal genom att styra in det på något som man själv tycker är intressant. Istället kan man försöka ställa intresserade frågor och faktiskt ta de man kommunicerar med på allvar. Därefter kan man så klart ta upp nya saker att diskutera, som man själv är intresserad av. Om du nu efterfrågade konkreta tips.

Alla människor vill bli tagna på allvar oavsett vilka intressen de har.

 

[bigganl]

För att återknyta till det niffe skriver, så kan nog mycket väl skälet till att du inte kom på något att säga och inte kunde skapa kontakt vara att du inte uppfattade dem som genuina människor (utan som att sitta runt ett bord med pappersdockor). Även om man själv inte tror det märks så kan sådant lysa igenom. Du beskriver i flera inlägg väldigt målande att din känsla var att de var oäkta eftersom att de inte visade någonting av sin personlighet.

Hur vet du det när du inte tog dem på allvar?

Ett sätt att ta kontakt kan vara att visa att man är genuint intresserad av andra människor, även om man inte delar deras intressen. Jag tror att det är A och O när det kommer till att kommunicera med andra människor. Jag tycker till skillnad från några andra som har svarat att man inte ska ta plats i ett samtal genom att styra in det på något som man själv tycker är intressant. Istället kan man försöka ställa intresserade frågor och faktiskt ta de man kommunicerar med på allvar. Därefter kan man så klart ta upp nya saker att diskutera, som man själv är intresserad av. Om du nu efterfrågade konkreta tips.

Alla människor vill bli tagna på allvar oavsett vilka intressen de har.

Jag uppfattade dem inte så från början, men det kändes så efter ett tag. Först hade jag ju ingen uppfattning alls. Det var när det inte gick att få kontakt som känslan av dockor infann sig.
Känslan blev då för mig blev att de inte kändes som äkta. Jag antar att du inte läst mina tidigare svar så jag beskriver det igen.
Jag hörde deras samtal om kungen, vad bilarna kostade, att man måste ha senaste modet, att barnen ska ha de dyraste mobilerna, att man måste klippa gräsmattan tillräckligt ofta för att grannarna ska se det osv. Det var ämnen som i sig är väldigt ointressanta för mig, men för att vara aktiv själv så lade jag in några kommentarer och kom med några frågor. Varje gång jag gjorde det så stirrade de alla på mig med ett förvånat uttryck, sen fortsatte de bara att prata med varandra. Noll respons. När jag gjort det några gånger så slutade jag. Det var då jag blev tyst. Jag är inte van att människor agerar så och blev både förvånad och rätt frustrerad. Jag kom inte på något mer sätt att försöka skapa kontakt. Därav mitt inlägg från början. Det var en väldigt konstig känsla. För att det ska bli kontakt måste det ju finnas både sändare och mottagare.
Min kompis tittade på mig när vi kom ut i bilen och utbrast. -finns såna på riktigt? Hon menade att hon sett liknande på film, men aldrig i verkligheten.
P.S Äkta människor är alltså en känsla som beskriver hur jag känner. De är förstås lika äkta som vilka människor som helst. Det är min beskrivning på människor som för mig känns äkta, när de visar sin personlighet, vad de tycker, varför de tycker som de gör osv, ja, öppnar sig helt enkelt. Sen kan man öppna sig olika mycket, men det är vad som känns äkta för mig. Jag vill veta vad det är för en människa jag har framför mig.

 

[Wysiwyg]

Äkthet är för mig att visa vem man är, vad man tycker, vad man vill, står för osv. Dessa människor är självklart lika äkta som någon annan, men de visade ingenting av sig själva utan allt handlade om hur man beter sig för att alla runt omkring ska uppfatta dem. Väldigt ytligt och det gjorde mig väldigt obekväm. Jag tycker det är skönt när människor visar vilka de är. Då kan de liksom vara hur som helst, men de är öppna med det. Det är väldigt befriande. Människor som vill dölja sig bakom en fasad gör mig osäker på det sätt att jag inte vet alls vem jag har framför mig. Jag får ingen uppfattning om personen. Människor är intressanta och många gånger fascinerande när de visar vilka de är. Tänk vad många roliga och intensiva diskussioner man kan ha med människor som har helt andra erfarenheter än en själv.

Det är i vääääldigt få sällskap jag visar upp mig själv med hela det som skulle kunna kallas "jag".

Dessutom verkar du ju inte ha gjort ett så bra jobb själv med att visa vem du var, vad du tyckte, vad du ville och vad du stod för eftersom du bara satt helt tyst? Det gör väl dig till minst lika oäkta som de andra eftersom du inte visade dig själv i full blom och kraft där och då. Genom att sitta knäpptyst och sen halvt håna ett sällskap i efterhand beter man sig ju inte särskilt ärligt eller "äkta" må jag säga.

 

[Wysiwyg]

Absolut. Om de bara vill släppa in en.

Ärligt talat hade jag inte velat "släppa in" någon som bara satt i hörnet och surade över mina samtalsämnen och över mitt utseende. Inte en chans i Londons dagar att jag hade berättat om mina mål, drömmar och fantasier för någon som betedde sig som du verkar ha gjort.

Kanske sitter någon på ett helt annat forum just nu och skriver "åh gud jag var på en tjejkväll där det var en inbjuden som förstörde hela stämningen genom att kasta sneda blickar på oss och sitta tyst i ett hörn och sura hela kvällen. Ingenting gjorde människan själv för att bättra på stämningen eller delta, hur ska man få en sådan person att släppa in en?".

 

[bigganl]

Det är i vääääldigt få sällskap jag visar upp mig själv med hela det som skulle kunna kallas "jag".

Dessutom verkar du ju inte ha gjort ett så bra jobb själv med att visa vem du var, vad du tyckte, vad du ville och vad du stod för eftersom du bara satt helt tyst? Det gör väl dig till minst lika oäkta som de andra eftersom du inte visade dig själv i full blom och kraft där och då. Genom att sitta knäpptyst och sen halvt håna ett sällskap i efterhand beter man sig ju inte särskilt ärligt eller "äkta" må jag säga.

Jag visar inte upp allt som är jag heller bland människor jag inte känner, men en del av mig visar jag. Annars känns det liksom meningslöst att vara där. Ju mer jag känner människorna ju mer visar jag, men jag måste ju öppna mig lite för att kunna lära känna andra. Som jag skrivit många gånger nu så var jag inte tyst från början utan försökte ställa frågo och kommentera. Jag fick 5 par stirrande ögon och förvånade ansiktsuttryck tillbaka. Inte en enda respons på vad jag sa. Det var då som jag blev tystare. Jag har inte hånat dem och tänker heller inte göra det. Varför skulle jag det? Detta handlar inte om dem utan om mig och hur jobbigt det var att känna sig så helfel. Den känslan var väldigt obehaglig. Jag är inte van en sån här situation och blev väldigt ställd.

 

[bigganl]

Ärligt talat hade jag inte velat "släppa in" någon som bara satt i hörnet och surade över mina samtalsämnen och över mitt utseende. Inte en chans i Londons dagar att jag hade berättat om mina mål, drömmar och fantasier för någon som betedde sig som du verkar ha gjort.

Kanske sitter någon på ett helt annat forum just nu och skriver "åh gud jag var på en tjejkväll där det var en inbjuden som förstörde hela stämningen genom att kasta sneda blickar på oss och sitta tyst i ett hörn och sura hela kvällen. Ingenting gjorde människan själv för att bättra på stämningen eller delta, hur ska man få en sådan person att släppa in en?".

Du har nog inte läst allt. Så var kvällen inte alls. Eftersom jag satt bland dem vid ett runt bord och inte kastade några konstiga blickar och inte heller surade, så tror jag ingen skulle beskriva vår kväll så. Jag var på gott humör och försökte prata, men fick ingen kontakt. Då blev jag som sagt tystare och tystare. Hur många försök som helst känns inte roligt.

 

[Magiana]

Du har nog inte läst allt. Så var kvällen inte alls. Eftersom jag satt bland dem vid ett runt bord och inte kastade några konstiga blickar och inte heller surade, så tror jag ingen skulle beskriva vår kväll så. Jag var på gott humör och försökte prata, men fick ingen kontakt. Då blev jag som sagt tystare och tystare. Hur många försök som helst känns inte roligt.

Beundransvärt att du orkar förklara så många gånger och smått fantastiskt att en del ändå inte förstår.

Det är väl inte så konstigt om man reagerar på att folk bara glor förvånat vid försök att ta kontakt/delta i konversation för att sedan bara totalskita i den som söker kontakt.

 

[fjordtokan]

Jag har skummat igenom tråden och jag förstår hur du tänker @bigganl.

Jag jobbat som timvikarie och slussas runt på olika ställen hela tiden och träffar nya kollegor ofta. I början led jag verkligen för jag kände mig alltid utanför och det kändes inte alls som jag var inkluderad i samtalsämnena. Men vem fan vill prata med någon som inte verkar vara ett dugg intresserad? Jag tror det handlar mycket om självkänsla. Nu när jag träffar folk så är jag mig själv från början och pratar på och ställer många frågor. Visst alla samtal kanske inte är mitt favoritämne men vad gör det? Jag kanske lär mig något nytt eller så hittar personen och jag ett gemensamt intresse.

Jag är verkligen inte en person som tycker om allt och alla men jag kan i alla fall umgås normalt med en person jag inte är överförtjust i under ett par timmar och faktiskt få ut något av det.

Är man bara öppensinnad och trevlig så brukar de flesta ge med sig

 

[Philosophia]

Jag uppfattade dem inte så från början, men det kändes så efter ett tag. Först hade jag ju ingen uppfattning alls. Det var när det inte gick att få kontakt som känslan av dockor infann sig.
Känslan blev då för mig blev att de inte kändes som äkta. Jag antar att du inte läst mina tidigare svar så jag beskriver det igen.
Jag hörde deras samtal om kungen, vad bilarna kostade, att man måste ha senaste modet, att barnen ska ha de dyraste mobilerna, att man måste klippa gräsmattan tillräckligt ofta för att grannarna ska se det osv. Det var ämnen som i sig är väldigt ointressanta för mig, men för att vara aktiv själv så lade jag in några kommentarer och kom med några frågor. Varje gång jag gjorde det så stirrade de alla på mig med ett förvånat uttryck, sen fortsatte de bara att prata med varandra. Noll respons. När jag gjort det några gånger så slutade jag. Det var då jag blev tyst. Jag är inte van att människor agerar så och blev både förvånad och rätt frustrerad. Jag kom inte på något mer sätt att försöka skapa kontakt. Därav mitt inlägg från början. Det var en väldigt konstig känsla. För att det ska bli kontakt måste det ju finnas både sändare och mottagare.
Min kompis tittade på mig när vi kom ut i bilen och utbrast. -finns såna på riktigt? Hon menade att hon sett liknande på film, men aldrig i verkligheten.
P.S Äkta människor är alltså en känsla som beskriver hur jag känner. De är förstås lika äkta som vilka människor som helst. Det är min beskrivning på människor som för mig känns äkta, när de visar sin personlighet, vad de tycker, varför de tycker som de gör osv, ja, öppnar sig helt enkelt. Sen kan man öppna sig olika mycket, men det är vad som känns äkta för mig. Jag vill veta vad det är för en människa jag har framför mig.

Jodå, jag har läst alla dina svar, så upprepningen var onödig. :-) Jag säger inte att dina medkonversanter gjorde allt rätt, men du frågade vad DU kunde göra. Mitt svar var att människor som är genuint intresserar av att prata med andra - oavsett ämne - sällan stöter på ditt problem. Du skriver i första inlägget att "Jag avundas människor som liksom smälter in i varje ny situation och med alla möjliga olika människor, men jag lyckas inte vara sådan själv." Varför smälter de in då? Tja, för att de tydligt visar att de är intresserade av andra kanske. Jag tror även att det kan ha med självkänslan att göra, som någon är inne på.

Sedan sänder man förmodligen ut mängder av signaler under den första minuten man träffar en ny person som bidrar till hur vi uppfattar varandra. Jag tror med andra ord inte att du inte hade någon uppfattning om dem alls i början. Du fick en bild av dem baserat på ditt första intryck och gavs sedan (gav dig sedan?) inte möjlighet att förändra den - istället befästes bilden.

Jag själv upplever det hela tiden att jag får fel uppfattning om människor, men ju mer jag träffar dem så ser jag att jag har fel. Ju fler gånger jag upptäcker det så inser jag också att det förmodligen beror på mina medvetna och omedvetna förutfattade meningar om andra som ställer till det. Ju öppnare jag blir desto lättare blir det för mig att se att ta andra människor på allvar trots att jag inte delar vare sig intressen, att de inte uttrycker sig som jag, har andra värderingar än jag, osv.

Jämför med tråden om facenbookbilder där många väljer att dölja flöden från människor som väljer att uttrycka sig med hjälp av bilder, hjärtan och citat. Där kan man tydligt se hur kommunikationsvägar stängs pga att man har fundamentalt olika sätt att uttrycka sig på. Det illustreras i många fall till och med av kräksmileysar.

 

[Philosophia]

1. Vad de gjort i helgen.
2. Vad de skulle göra nästa helg.
3. Vad deras andra vänner, som jag aldrig hade träffat, hade gjort eller skulle göra för något

Att diskutera ett faktiskt ämne eller att uttrycka åsikter om något existerade över huvud taget inte.

1, 2 och 3 ovan är ju tre faktiska ämnen som dessa människor uppenbarligen var djupt intresserade av.

Sedan kan man så klart lägga värderingar i detta och kalla sådana intressen för triviala osv. (Det gör jag själv ofta - och i gengäld finns det nog en mängd människor som tycker samma sak om mina intressen). Men då får man nog räkna med att inte bli "inbjuden" i samtalet.