Att känna sig helt fel bland vissa människor

[Kaos]

1, 2 och 3 ovan är ju tre faktiska ämnen som dessa människor uppenbarligen var djupt intresserade av.

Sedan kan man så klart lägga värderingar i detta och kalla sådana intressen för triviala osv. (Det gör jag själv ofta - och i gengäld finns det nog en mängd människor som tycker samma sak om mina intressen). Men då får man nog räkna med att inte bli "inbjuden" i samtalet.

Jag kanske ska förtydliga mig. De pratade alltså vanligen om vänner som alla i gruppen utom jag var åtminstone bekanta med. Det är relativt svårt att delta i ett samtal som hela tiden handlar om människor man knappt har hört talas om. Och att de inte ville uttrycka några åsikter handlade om att de inte var bekväma med det. När jag hade känt en av personerna i ett helt år vågade hon en dag försiktigt delge mig sin syn på aborter i en eller två meningar innan hon tystade igen.

Jag förstår inte riktigt vad du menar när du säger att jag inte skulle bli inbjuden i samtalet för att jag kallade deras intressen triviala. Jag kallade aldrig deras intressen för någonting och jag var delaktig i samtalen i den utsträckning de inte handlade om folk jag aldrig hade träffat. Sen vet jag inte om de ändå uppfattade att jag höll på att avlida av tristess under ytan, men jag försökte inte undvika att vara delaktig i gruppen.

 

[bigganl]

Jodå, jag har läst alla dina svar, så upprepningen var onödig. :-) Jag säger inte att dina medkonversanter gjorde allt rätt, men du frågade vad DU kunde göra. Mitt svar var att människor som är genuint intresserar av att prata med andra - oavsett ämne - sällan stöter på ditt problem. Du skriver i första inlägget att "Jag avundas människor som liksom smälter in i varje ny situation och med alla möjliga olika människor, men jag lyckas inte vara sådan själv." Varför smälter de in då? Tja, för att de tydligt visar att de är intresserade av andra kanske. Jag tror även att det kan ha med självkänslan att göra, som någon är inne på.

Sedan sänder man förmodligen ut mängder av signaler under den första minuten man träffar en ny person som bidrar till hur vi uppfattar varandra. Jag tror med andra ord inte att du inte hade någon uppfattning om dem alls i början. Du fick en bild av dem baserat på ditt första intryck och gavs sedan (gav dig sedan?) inte möjlighet att förändra den - istället befästes bilden.

Jag själv upplever det hela tiden att jag får fel uppfattning om människor, men ju mer jag träffar dem så ser jag att jag har fel. Ju fler gånger jag upptäcker det så inser jag också att det förmodligen beror på mina medvetna och omedvetna förutfattade meningar om andra som ställer till det. Ju öppnare jag blir desto lättare blir det för mig att se att ta andra människor på allvar trots att jag inte delar vare sig intressen, att de inte uttrycker sig som jag, har andra värderingar än jag, osv.

Jämför med tråden om facenbookbilder där många väljer att dölja flöden från människor som väljer att uttrycka sig med hjälp av bilder, hjärtan och citat. Där kan man tydligt se hur kommunikationsvägar stängs pga att man har fundamentalt olika sätt att uttrycka sig på. Det illustreras i många fall till och med av kräksmileysar.

Jag trodde verkligen inte du hade läst alla mina svar efter som du skrev som du gjorde och nu blev jag ännu mer förvånad. Jag lyckas uppenbarligen inte alls nå fram till dig med vad jag menar och hur situationen var. Jag kan ju bara förklara som det var och jag hade verkligen ingen uppfattning om dem från början. Hur skulle jag kunna ha det om människor som jag inte träffat? Jag visste ju ingenting om dem. Förutfattade meningar ska man försöka undvika i det längsta. Det visar sig oftast vara helt fel.

 

[bigganl]

Jag har skummat igenom tråden och jag förstår hur du tänker @bigganl.

Jag jobbat som timvikarie och slussas runt på olika ställen hela tiden och träffar nya kollegor ofta. I början led jag verkligen för jag kände mig alltid utanför och det kändes inte alls som jag var inkluderad i samtalsämnena. Men vem fan vill prata med någon som inte verkar vara ett dugg intresserad? Jag tror det handlar mycket om självkänsla. Nu när jag träffar folk så är jag mig själv från början och pratar på och ställer många frågor. Visst alla samtal kanske inte är mitt favoritämne men vad gör det? Jag kanske lär mig något nytt eller så hittar personen och jag ett gemensamt intresse.

Jag är verkligen inte en person som tycker om allt och alla men jag kan i alla fall umgås normalt med en person jag inte är överförtjust i under ett par timmar och faktiskt få ut något av det.

Är man bara öppensinnad och trevlig så brukar de flesta ge med sig

Jag tänker precis som du. Är man bara sig själv och öppensinnad så brukar det alltid ge resultat. Då uppstår kontakt. Vissa klickar man mer med än andra, men någon form av kontakt kommer. När kontakten väl finns där upptäcker man alltid någonting som finns ett gemensamt intresse kring. Det här var nytt för mig, att inte få kontakt alls. Det är själva anledningen till att jag startade tråden över huvud taget. Min självkänsla är så god att den är jag inte alls bekymrad över. Jag vet vem jag är och trivs med att vara mig själv.

 

[Philosophia]

Jag förstår inte riktigt vad du menar när du säger att jag inte skulle bli inbjuden i samtalet för att jag kallade deras intressen triviala. Jag kallade aldrig deras intressen för någonting och jag var delaktig i samtalen i den utsträckning de inte handlade om folk jag aldrig hade träffat. Sen vet jag inte om de ändå uppfattade att jag höll på att avlida av tristess under ytan, men jag försökte inte undvika att vara delaktig i gruppen.

Det jag skrev i det andra stycket handlade inte om dig specifikt, utan det var bara en generell reflektion över att man inte måste tycka att allt är intressant, roligt och fruktbart att diskutera. Vad man själv tycker är intressant eller trivialt avgör man ju själv, men man kan inte förvänta sig att andra gör samma värdering.

 

[Philosophia]

Jag trodde verkligen inte du hade läst alla mina svar efter som du skrev som du gjorde och nu blev jag ännu mer förvånad. Jag lyckas uppenbarligen inte alls nå fram till dig med vad jag menar och hur situationen var. Jag kan ju bara förklara som det var och jag hade verkligen ingen uppfattning om dem från början. Hur skulle jag kunna ha det om människor som jag inte träffat? Jag visste ju ingenting om dem. Förutfattade meningar ska man försöka undvika i det längsta. Det visar sig oftast vara helt fel.

Som jag skrev så bildar man sig baserat på deras kroppsspråk omedvetet uppfattningar om människor i samma ögonblick som man möter dem. Det är inget som man själv reflekterar över.

 

[bigganl]

Som jag skrev så bildar man sig baserat på deras kroppsspråk omedvetet uppfattningar om människor i samma ögonblick som man möter dem. Det är inget som man själv reflekterar över.

Så lätt avfärdar jag inte människor. Alla har rätt att få en ärlig chans. Det första intrycket kan vara väldigt fel. Man får ju tänka på att man inte alls vet vem det är man möter. De kan ju faktiskt vara osäkra, spända eller vad som. Sånt brukar släppa efter en stund.

 

[Philosophia]

Så lätt avfärdar jag inte människor. Alla har rätt att få en ärlig chans. Det första intrycket kan vara väldigt fel. Man får ju tänka på att man inte alls vet vem det är man möter. De kan ju faktiskt vara osäkra, spända eller vad som. Sånt brukar släppa efter en stund.

Vad i ordet "omedvetet" är det som är så oklart?

 

[mandalaki]

Så lätt avfärdar jag inte människor. Alla har rätt att få en ärlig chans. Det första intrycket kan vara väldigt fel. Man får ju tänka på att man inte alls vet vem det är man möter. De kan ju faktiskt vara osäkra, spända eller vad som. Sånt brukar släppa efter en stund.

Alltså det låter som om tråden bytt trådskapare under diskussionens gång

Nu säger du att du inte avfärdar människor, att alla har rätt att få en chans, att första intrycket kan vara väldigt fel.

I trådstarten skrev du däremot, om ditt första intryck: Inget konstigt egentligen, men de var liksom inte äkta någonstans. De var omsorgsfullt toppsminkade, hade varje hårstrå perfekt på plats, dräktliknande klänningar och en min som gjorde att de såg ut som skyltdockor.

Hur fasen hänger det där ihop?

 

[bigganl]

Vad i ordet "omedvetet" är det som är så oklart?

Absolut ingenting. Jag försöker förklara att jag medvetet är noga med att inte döma eller skaffa mig förutfattade meningar när jag träffar nya människor eftersom jag upplevt hur fel det kan bli. För 20 år sedan var jag inte alls så medveten och gjorde det ofta, men insåg att det bara var negativt. Det känns mycket bättre att vara medveten och det fungerar mycket bättre också. Denna gång hjälpte det dock inte. Det kanske är undantaget som bekräftar regeln? Nu är jag ändå 48 år och kan på rak arm bara komma på två tillfällen i livet då denna känsla uppkommit, så det händer ju sällan. Visst känner jag mig inte helt tillfreds i alla situationer eller med alla människor, men då är det bara en känsla av att inte vara helt tillfreds utan kanske bara till hälften. Vissa människor man möter i livet har man ju mindre gemensamt med och det är bara att acceptera, men det brukar som sagt gå att få någon sorts kontakt med alla.

 

[bigganl]

Alltså det låter som om tråden bytt trådskapare under diskussionens gång

Nu säger du att du inte avfärdar människor, att alla har rätt att få en chans, att första intrycket kan vara väldigt fel.

I trådstarten skrev du däremot, om ditt första intryck: Inget konstigt egentligen, men de var liksom inte äkta någonstans. De var omsorgsfullt toppsminkade, hade varje hårstrå perfekt på plats, dräktliknande klänningar och en min som gjorde att de såg ut som skyltdockor.

Hur fasen hänger det där ihop?

Det var efter ett par timmar med dem som känslan kom precis som jag skrivit tidigare. Inte från början. På såna här små privata tillställningar brukar inte folk ha nollställt ansiktsuttryck, utan vara lite mer avslappnade, men det kan ju bero på många olika saker. Visst reagerade jag på att de verkade så ovanligt tillknäppta, men tänkte ju också att det släpper nog när vi satt oss ner, börjar äta och allt kommer igång. Jag har sagt flera gånger att deras kläder inte har med saken att göra egentligen utan var ett sätt att beskriva helheten. När jag startade tråden var det svårt att veta hur jag skulle beskriva det hela och jag lade nog inte fram det på ett riktigt bra sätt.
Det var deras beteende det handlade om. Personer med perfekt stylat utseende kan vara hur öppna och varma människor som helst, men detta gång var fasaden och uppträdandet det samma. Jag fick bara yta och inget av personligheten alls. Jag förstår att man inte öppnar sig hur mycket som helst när man inte känner alla. Det är inte konstigt alls, men en bit av sig själv hade känts mera normalt. Människor brukar göra det. Dessutom kände de ju varandra väl och ändå var de lika opersonliga mot varandra. Det blev en situation som gjorde mig förvånad. Om man bara pratar om ytliga saker i början är det inte så konstigt, men efter ett par timmar och det inte blir någon förändring... Det var väldigt ovant och för mig väldigt konstigt. Min kompis hade samma upplevelse efteråt. Hon är översocial och jag har aldrig upplevt henne tyst, men den här gången tystnade även hon. Hon menade att hon aldrig träffat liknande beteende någon gång. Det var väldigt konstigt.

 

[Philosophia]

Det känns mycket bättre att vara medveten och det fungerar mycket bättre också. Denna gång hjälpte det dock inte. Det kanske är undantaget som bekräftar regeln? Nu är jag ändå 48 år och kan på rak arm bara komma på två tillfällen i livet då denna känsla uppkommit, så det händer ju sällan.

Men nu reagerade du ju uppenbarligen så starkt att du skrev en tråd om det, vilket är konstigt om det är en känsla som har uppkommit två gånger på 48 år. Jag menar, märkliga människor och skitstövlar träffar åtminstone jag på titt som tätt och då brukar jag avfärda dem som det också (ibland felaktigt). Inget konstigt med det, jag är mänsklig. Vad många reagerar på är att du tycks knyta klädsel, utseende och samtalsämnen till deras beteende och personlighet (eller brist på personlighet) - och du verkar inte ens märka att du gör det gång på gång, till och med i svaren där du skriver att du inte bryr dig om deras klädsel och utseende.

 

[mandalaki]

Det var efter ett par timmar med dem som känslan kom precis som jag skrivit tidigare. Inte från början. På såna här små privata tillställningar brukar inte folk ha nollställt ansiktsuttryck, utan vara lite mer avslappnade, men det kan ju bero på många olika saker. Visst reagerade jag på att de verkade så ovanligt tillknäppta, men tänkte ju också att det släpper nog när vi satt oss ner, börjar äta och allt kommer igång. Jag har sagt flera gånger att deras kläder inte har med saken att göra egentligen utan var ett sätt att beskriva helheten. När jag startade tråden var det svårt att veta hur jag skulle beskriva det hela och jag lade nog inte fram det på ett riktigt bra sätt.
Det var deras beteende det handlade om. Personer med perfekt stylat utseende kan vara hur öppna och varma människor som helst, men detta gång var fasaden och uppträdandet det samma. Jag fick bara yta och inget av personligheten alls. Jag förstår att man inte öppnar sig hur mycket som helst när man inte känner alla. Det är inte konstigt alls, men en bit av sig själv hade känts mera normalt. Människor brukar göra det. Dessutom kände de ju varandra väl och ändå var de lika opersonliga mot varandra. Det blev en situation som gjorde mig förvånad. Om man bara pratar om ytliga saker i början är det inte så konstigt, men efter ett par timmar och det inte blir någon förändring... Det var väldigt ovant och för mig väldigt konstigt. Min kompis hade samma upplevelse efteråt. Hon är översocial och jag har aldrig upplevt henne tyst, men den här gången tystnade även hon. Hon menade att hon aldrig träffat liknande beteende någon gång. Det var väldigt konstigt.

Philosophia uttrycker exakt det jag känner: Vad många reagerar på är att du tycks knyta klädsel, utseende och samtalsämnen till deras beteende och personlighet (eller brist på personlighet) - och du verkar inte ens märka att du gör det gång på gång, till och med i svaren där du skriver att du inte bryr dig om deras klädsel och utseende.

Det känns lite som att du utgår från att din beskrivning av "stylat utseende" betyder samma sak för andra i tråden som den gör för dig, att det säger oss samma saker som det säger dig.

Tack @Philosophia

 

[Sleepy]

det låter som om tråden bytt trådskapare under diskussionens gång

Nya insikter.

 

[Raderad medlem 6459]

Nya insikter.

Nä, jag tycker att det är som en klassisk buketråd.

TS: En tjej sa "oj, vad lustiga byxor du har. Är de nya?". Jag blev ledsen, tyckte det var oförskämt så nu är jag arg.
Andra användare: Nej men det är väl inte så farligt, hon menade kanske inget illa? (x 12)
TS: NÄ MEN KONSTIGT ATT MAN BLIR ARG NÄR HON BÖRJAR KASTA STEN PÅ EN.

Under trådens gång kommer det alltid in ny info, som liksom mer talar för TS sak, saker som överhuvudtaget inte nämnts i trådstarten. Här var i början såhär:

"Kan det bli mer ointressant? Jag hade inte minsta intresse av detta och tycker inte det är kränkande alls att kontrollera passagerare som ska flyga, så jag satt tyst. (bara det är rätt ovanligt för min del).
Sen fortsatte de med att diskutera kronprinsessans födelsedag som varit på TV kvällen innan och pratade länge och väl om hur illa det var att kungafamiljen hade fått sitta utan tak. Tänk, de fick ju regn på sig... Så prominenta personer skulle ju i alla fall ha haft ett tak över sig. öööhhhh.
Här någonstans ville jag helst resa mig upp och gå. Jag bryr mig inte ett kvatt om kungen får regnvatten på sin kostym eller vilka färger det är på Madelenes klänning. "

samt:

"Vad gör man? Jag känner att jag åtminstone borde ställa en artig fråga emellanåt, men jag kan liksom inte få fram det. Jag frågar gärna när jag är uppriktigt intresserad, men människor som inte känns mera äkta än min diskborste klarar jag inte av att föra ett vettigt samtal med. "

= De pratar om tråkiga saker (lång beskrivning av deras tråkiga samtalsämnen med tillhörande "zzzz" för att visa EXAKT hur tråkigt det var), TS sitter tyst. I vanliga fall kan hon prata men här var det svårt att ens ställa en artig fråga. Det är även en beskrivning av kvinnornas klädsel och hår samt TS klädsel och hår.

Nu helt plötsligt:

"Det var ämnen som i sig är väldigt ointressanta för mig, men för att vara aktiv själv så lade jag in några kommentarer och kom med några frågor. Varje gång jag gjorde det så stirrade de alla på mig med ett förvånat uttryck, sen fortsatte de bara att prata med varandra. Noll respons. "

Ärligt talat så tror jag att TS hade nämnt deras extremt pissiga beteenden (stirrar på folk och ignorerar sedan vad de sagt?!) i första trådstarten om detta varit problemet.

 

[mandalaki]

Nya insikter.

Knappast, va? Hon försvarar ju sitt ursprungliga resonemang i vartenda inlägg och - som niffe visar - berättar en ny historia.

 

[Kaos]

Det jag skrev i det andra stycket handlade inte om dig specifikt, utan det var bara en generell reflektion över att man inte måste tycka att allt är intressant, roligt och fruktbart att diskutera. Vad man själv tycker är intressant eller trivialt avgör man ju själv, men man kan inte förvänta sig att andra gör samma värdering.

Okej, då är jag med!

 

[bigganl]

Philosophia uttrycker exakt det jag känner: Vad många reagerar på är att du tycks knyta klädsel, utseende och samtalsämnen till deras beteende och personlighet (eller brist på personlighet) - och du verkar inte ens märka att du gör det gång på gång, till och med i svaren där du skriver att du inte bryr dig om deras klädsel och utseende.

Det känns lite som att du utgår från att din beskrivning av "stylat utseende" betyder samma sak för andra i tråden som den gör för dig, att det säger oss samma saker som det säger dig.

Tack @Philosophia

Jag försöker förklara och det går tydligen inte fram till riktigt alla. Jag försöker vara så tydlig jag kan. När jag skriver att jag struntar i hur folk klär sig så menar jag att jag struntar i hur folk klär sig. Är det svårt att förstå? Det är fortfarande ett sätt att ge en så tydlig bild som möjligt. Helheten. (eller så mycket av den som möjligt). Det här handlar om att försöka förklara en känsla och det är inte alltid lätt med ord. Jag tar ofta liknelser till hjälp för att ge en tydligare bild och det verkar som om några missförstår det. Stylat utseende har jag också ibland. Det är väl inget konstigt med det. Det betyder nog för de flesta att man lagt ner lite mer omsorg på sitt utseende just då. Det gör nog alla ibland. Om det fanns tveksamheter om det så hoppas jag att jag har rett ut det nu.
Jag försöker också förklara att de givetvis har en personlighet, men att de inte visade något av den. Inte ett uns. Jag är inte van att människor inte visar något av sig själva. Mer eller mindre, men inte noll. Det gav mig en väldigt konstig känsla i kroppen. Jag har pratat med tre kollegor om detta idag och de hade inte minsta svårighet att förstå. Det kanske är svårt så här i text?

 

[bigganl]

Nä, jag tycker att det är som en klassisk buketråd.

TS: En tjej sa "oj, vad lustiga byxor du har. Är de nya?". Jag blev ledsen, tyckte det var oförskämt så nu är jag arg.
Andra användare: Nej men det är väl inte så farligt, hon menade kanske inget illa? (x 12)
TS: NÄ MEN KONSTIGT ATT MAN BLIR ARG NÄR HON BÖRJAR KASTA STEN PÅ EN.

Under trådens gång kommer det alltid in ny info, som liksom mer talar för TS sak, saker som överhuvudtaget inte nämnts i trådstarten. Här var i början såhär:

"Kan det bli mer ointressant? Jag hade inte minsta intresse av detta och tycker inte det är kränkande alls att kontrollera passagerare som ska flyga, så jag satt tyst. (bara det är rätt ovanligt för min del).
Sen fortsatte de med att diskutera kronprinsessans födelsedag som varit på TV kvällen innan och pratade länge och väl om hur illa det var att kungafamiljen hade fått sitta utan tak. Tänk, de fick ju regn på sig... Så prominenta personer skulle ju i alla fall ha haft ett tak över sig. öööhhhh.
Här någonstans ville jag helst resa mig upp och gå. Jag bryr mig inte ett kvatt om kungen får regnvatten på sin kostym eller vilka färger det är på Madelenes klänning. "

samt:

"Vad gör man? Jag känner att jag åtminstone borde ställa en artig fråga emellanåt, men jag kan liksom inte få fram det. Jag frågar gärna när jag är uppriktigt intresserad, men människor som inte känns mera äkta än min diskborste klarar jag inte av att föra ett vettigt samtal med. "

= De pratar om tråkiga saker (lång beskrivning av deras tråkiga samtalsämnen med tillhörande "zzzz" för att visa EXAKT hur tråkigt det var), TS sitter tyst. I vanliga fall kan hon prata men här var det svårt att ens ställa en artig fråga. Det är även en beskrivning av kvinnornas klädsel och hår samt TS klädsel och hår.

Nu helt plötsligt:

"Det var ämnen som i sig är väldigt ointressanta för mig, men för att vara aktiv själv så lade jag in några kommentarer och kom med några frågor. Varje gång jag gjorde det så stirrade de alla på mig med ett förvånat uttryck, sen fortsatte de bara att prata med varandra. Noll respons. "

Ärligt talat så tror jag att TS hade nämnt deras extremt pissiga beteenden (stirrar på folk och ignorerar sedan vad de sagt?!) i första trådstarten om detta varit problemet.

Det var ju inte det som var anledningen till tråden. Det var känslan av att känns sig så väldigt fel i ett sammanhang som jag ville prata om. Sen kände jag mig tvungen att förklara mer ingående varför och hur kvällen fortlöpte. Det var ju så att jag inte pratade i alla de ämnen de avhandlade. När de pratade om det som jag beskrev i början tyckte jag bara att det var väldigt trist och ointressant. Då påpekade några att det hade varit bra om jag pratat lite själv också och då tyckte jag det var lämpligt att tala om att jag gjort det också. (bara inte i just dessa ämnen). Jag satt ju inte tyst hela tiden som sagt, men blev tystare och tystare. Nu känns det som om tråden handlar mycket mer om vad de sagt och inte och det var inte alls min mening. Det var min känsla av att vara fel som som sagt. Det hänger ju inte på dem i första hand utan på mig. Jag finner mig i många olika situationer, men inte alla och det här var den värsta jag upplevt hittills. Därför frågade jag efter tankar eller konkreta råd om hur jag kan agera i en sådan situation. Visserligen har jag bara varit med om något liknande två gånger i livet, men jag skulle önska att slippa göra det igen. Sen finns det situationer som känns så där halvbra och även där kan det säkert kännas bättre med konkreta råd.
Jag har fått bra råd av flera som svarat och känner mig väldigt nöjd med det. Skulle jag någon gång hamna i en liknande situation har jag garanterat lättare att tackla det. Tackar för det!

 

[bigganl]

Knappast, va? Hon försvarar ju sitt ursprungliga resonemang i vartenda inlägg och - som niffe visar - berättar en ny historia.

Det är klart jag försvarar mitt inlägg. Jag står självklart för allt jag skrivit. Däremot är det inte några nya historier utan samma hela tiden. Det är ju enbart denna kväll det handrar om. Samtidigt verkar vissa glömt att det var min känsla som uppstod under kvällen som jag ville prata om. Det var den som var jobbig.

 

[tjenixen]

Alla människor vill bli tagna på allvar oavsett vilka intressen de har.