Att komma ur en depression

[Alexandra_W]

Magiana - en okomplicerad depression som svarar på behandling bedöma ta x till y tid. Dvs det är inte så att det ges si eller så terapi direkt. Utreder gör man absolut inte direkt vid en depression utan då just när personen inte svarar som förväntat på standardbehandlingen. Så ur den aspekten är det inte alls konstigt de inte gjort mer tidigare avseende depressionen. Än mindre konstigt när du klarar arbeta på nästan heltid. Just det tror jag tyvärr påverkar enormt mycket ur många aspekter.

Samtal och medicinering är ”standard” för depression så du har erbjudits/fått standardbehandling. Nu verkar de vilja utreda för att se om det finns underliggande orsak till att du inte svarat. T ex autismspektrat gör att behandling av depression försvåras markant.

Så det verkar faktiskt som de gör sitt jobb. Även om jag fortfarande förstår det inte känna så.

Jag pratade nyss med psykiatrin i arbetet. Person som kom på remiss från psykiatrin i annat landsting i augusti. Redan då med stark misstanke och behov av utredning. Den kommer starta i april. Dvs 6 månaders väntan, och då en person med en ställd diagnos och två misstänkta och en mycket låg vardagsfunktion. Om du försöker tänka på vårdköer osv så kanske det känns mindre som ”de bryr sig inte om mig” och lite mer som att de faktiskt gör det men kvarnarna mal långsamt?

 

[Alexandra_W]

Jag har pengar på ett sparkonto men får liksom panik av tanken att behöva ta därifrån. Summan jag har är ju fortfarande inte uppe i den summa jag kommer att behöva när avloppet ska bytas så jag har fortfarande behov av att fylla på där men det går långsamt nu. Jag tror att kommunen ska slutföra avloppsbesiktningarna i år. Avloppet kommer att få ett föreläggande då det är från "nittonhundra kallt". Om jag inte har pengar till ett nytt avlopp och inte heller får låna så sitter jag i skiten. Jag är skitnervös.


Jag sa inte nej till en utredning.

Jag bröt med psykologen då det påverkade mig så väldigt negativt och jag anser inte att jag ska behöva straffas för att jag råkat ut för en idiotpsykolog och riskerade en psykos. Jag ville inte låta honom bryta ner mig. Han gjorde inte ett bra jobb helt enkelt men jag får ta skiten.

Åtminstone här får man ett par år på sig att åtgärda avloppen. Dvs inget ”pang poff”. Värt kolla hur det är i din kommun kanske? Särskilt som du ju behöver må bättre för att kunna ”ha nytta” av avloppet

 

[Grazing]

Det finns ingen vits med att fråga om möjliga terapier när hon inte vet vad som felas. Hur ska hon kunna svara på det liksom?

Kanske en bra idé att strunta i att lägga energi på att tänka vilken form av terapier som finns och som du vill ha övht. Samla kraften till att fokusera på att bli bättre och låt psykologen sköta resten, kommer den tycka att någon specifik terapi skulle passa så kommer den att meddela det. Ta samtalen som dom kommer och fokusera på att försöka visa hur du mår mer än på vad du ska säga och när osv. Ord säger inte så mycket alltid tyvärr ändå.

Att gå och spekulera på vad som kanske kan komma att hända är bara onödig energi, var glad i nuet att du har en psykolog och lägg inte energi och oroa dig för något som inte har hänt än och som kanske inte kommer hända.

 

[Alexandra_W]

Det finns ingen vits med att fråga om möjliga terapier när hon inte vet vad som felas. Hur ska hon kunna svara på det liksom?

Jag är inte betjänt av hurtigt pep-talk när jag är fullständigt trasig. Det är ju som att säga till någon som brutit benet att det bara är att börja gå igen för det har man ju gjort förut. Det är liksom bara jävligt taskigt och ohjälpsamt.

Nej, jag sa inte det till henne. Jag var för sjuk. Det tog för övrigt en hel vecka innan jag ilsknade till över behandlingen. Så långsam var jag.

”Du kommer att kunna gå igen, du har klarat det förut och kommer lära dig det igen med lite hjälp”.
SÅ tolkar jag kuratorn utifrån metaforen du använde. INTE som ”det är bara resa sig och gå härifrån”

 

[Magiana]

Magiana - en okomplicerad depression som svarar på behandling bedöma ta x till y tid. Dvs det är inte så att det ges si eller så terapi direkt. Utreder gör man absolut inte direkt vid en depression utan då just när personen inte svarar som förväntat på standardbehandlingen. Så ur den aspekten är det inte alls konstigt de inte gjort mer tidigare avseende depressionen. Än mindre konstigt när du klarar arbeta på nästan heltid. Just det tror jag tyvärr påverkar enormt mycket ur många aspekter.

Samtal och medicinering är ”standard” för depression så du har erbjudits/fått standardbehandling. Nu verkar de vilja utreda för att se om det finns underliggande orsak till att du inte svarat. T ex autismspektrat gör att behandling av depression försvåras markant.

Så det verkar faktiskt som de gör sitt jobb. Även om jag fortfarande förstår det inte känna så.

Jag pratade nyss med psykiatrin i arbetet. Person som kom på remiss från psykiatrin i annat landsting i augusti. Redan då med stark misstanke och behov av utredning. Den kommer starta i april. Dvs 6 månaders väntan, och då en person med en ställd diagnos och två misstänkta och en mycket låg vardagsfunktion. Om du försöker tänka på vårdköer osv så kanske det känns mindre som ”de bryr sig inte om mig” och lite mer som att de faktiskt gör det men kvarnarna mal långsamt?

Jävligt konstig standardbehandling måste jag säga, med det ena konstiga påståendet efter det andra. Jag kände mig förminskad och omyndigförklarad. Den där psykologen är en av de otäckaste personer jag mött.

Att jag klarar att jobba 75% beror på att jag nog inte är lika utmattad längre, även om skallen inte hänger med fullt ut, men också på att jag käkar maxdos medicin. För övrigt har jag ett anpassat arbete som jag kan utföra hemifrån alla dagar i månaden utom en.

Åtminstone här får man ett par år på sig att åtgärda avloppen. Dvs inget ”pang poff”. Värt kolla hur det är i din kommun kanske? Särskilt som du ju behöver må bättre för att kunna ”ha nytta” av avloppet

Jag vet att man får ett par år på sig, men det tar mer än bara ett par år att få ihop pengarna. Jag försöker lägga undan vad jag kan, men vet inte om jag hinner få ihop det som behövs.

Vad menar du med "ha nytta" av avloppet?

”Du kommer att kunna gå igen, du har klarat det förut och kommer lära dig det igen med lite hjälp”.
SÅ tolkar jag kuratorn utifrån metaforen du använde. INTE som ”det är bara resa sig och gå härifrån”

Men jag kände ju inte att jag skulle få hjälp. Jag fick en ny tid på nåder, kändes det som. Jag kände hela tiden under samtalet att hon inte ville ha mig där för att jag var för jobbig och svår.

 

[Alexandra_W]

Jävligt konstig standardbehandling måste jag säga, med det ena konstiga påståendet efter det andra. Jag kände mig förminskad och omyndigförklarad. Den där psykologen är en av de otäckaste personer jag mött.

Att jag klarar att jobba 75% beror på att jag nog inte är lika utmattad längre, även om skallen inte hänger med fullt ut, men också på att jag käkar maxdos medicin. För övrigt har jag ett anpassat arbete som jag kan utföra hemifrån alla dagar i månaden utom en.


Jag vet att man får ett par år på sig, men det tar mer än bara ett par år att få ihop pengarna. Jag försöker lägga undan vad jag kan, men vet inte om jag hinner få ihop det som behövs.

Vad menar du med "ha nytta" av avloppet?


Men jag kände ju inte att jag skulle få hjälp. Jag fick en ny tid på nåder, kändes det som. Jag kände hela tiden under samtalet att hon inte ville ha mig där för att jag var för jobbig och svår.

Kuratorsamtal och medicinering = standardbehandling.

Jag förstår både att det är med anpassningar och på bekostnad av annat som du klarar arbeta. Men försök se det ur vårdens synvinkel. Du klarar 75% och är mindre utmattad av medicinering, dvs den hjälper. Sett ur det perspektivet får du ändå ganska god vård då du har fått en psykologkontakt.

Det går ju framåt, och är inte nattsvart. Även om det är babysteps och inte känns så mycket bättre än!

Jag menade att du själv sagt du måste bli bättre för att orka. Dvs blir du inte bättre orkar du inte - och då spelar det ju ingen roll om huset har godkänt avlopp eller ej. Dvs fokusera på det viktiga - ditt mående - före ett avlopp

 

[Alexandra_W]

Kan din känsla ang kuratorn och allt kring det möjligen vara depressionen som talar? Att känslan helt enkelt inte är realistisk och korrekt utan en deprimerad hjärnas tolkning?

 

[kryddelydd]

Kuratorsamtal och medicinering = standardbehandling.

Jag förstår både att det är med anpassningar och på bekostnad av annat som du klarar arbeta. Men försök se det ur vårdens synvinkel. Du klarar 75% och är mindre utmattad av medicinering, dvs den hjälper. Sett ur det perspektivet får du ändå ganska god vård då du har fått en psykologkontakt.

Det går ju framåt, och är inte nattsvart. Även om det är babysteps och inte känns så mycket bättre än!

Jag menade att du själv sagt du måste bli bättre för att orka. Dvs blir du inte bättre orkar du inte - och då spelar det ju ingen roll om huset har godkänt avlopp eller ej. Dvs fokusera på det viktiga - ditt mående - före ett avlopp

Ja, och åtminstone tidigare har det inte alltid varit en standardbehandling med samtalsbehandling, utan antidepressiva mediciner enbart är också en vanlig modell.

@Magiana , det är visserligen ingen tröst. Men i Värmland har psykiatrin för närvarande två års väntetid för samtalskontakt. Efter att man beslutat att en person behöver samtalskontakt.

Du har fått behandling även om du inte trivdes med terapeuten. Flera gånger, om jag inte minns fel.
Det är inte så att du inte har fått något, att de inte bryr sig om dig.

Här på buke skriver du på ett sätt som kan leda tankarna till att du vill ha det du bestämt dig för, och om du inte blir erbjuden det så duger inget annat.
Det är inte en särskilt bra väg framåt, och det kan vara en inställning som försvårar för dig. Särskilt om du kommunicerar det lika tydligt till "vården" i hemmalandstinget som du gör här.

 

[Magiana]

Kuratorsamtal och medicinering = standardbehandling.

Jag förstår både att det är med anpassningar och på bekostnad av annat som du klarar arbeta. Men försök se det ur vårdens synvinkel. Du klarar 75% och är mindre utmattad av medicinering, dvs den hjälper. Sett ur det perspektivet får du ändå ganska god vård då du har fått en psykologkontakt.

Det går ju framåt, och är inte nattsvart. Även om det är babysteps och inte känns så mycket bättre än!

Jag menade att du själv sagt du måste bli bättre för att orka. Dvs blir du inte bättre orkar du inte - och då spelar det ju ingen roll om huset har godkänt avlopp eller ej. Dvs fokusera på det viktiga - ditt mående - före ett avlopp

Jag fick inte kuratorsamtal och medicinering. Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva dra händelseförloppet.

Jag fick ett kuratorsamtal som inte gav mig någon hjälp då jag var i behov av sjukskrivning! Jag hade liksom kraschat och hon kunde definitivt inte ge mig vad jag behövde! Sen fick jag så småningom, efter 2 månader, sjukskrivning. Och sen fick jag medicin. Och sen en galen psykolog i 5 månader. Sen satt jag i vårdkö i 3 månader. Sen pratade jag ett samtal med kuratorn igen som tyckte att mitt fall var för svårt och skickade mig vidare.

Medicinen påverkar inte utmattningen, bara depressionen.

När jag får ett föreläggande på avloppet så MÅSTE det åtgärdas. Det är inte ett val att inte göra det. Jag måste fixa det till precis vilket pris som helst! Jag vet inte riktigt vad konsekvensen skulle bli om jag inte åtgärdar men kan tänka mig rätt höga vitesbelopp eller att jag inte får använda mitt befintliga avlopp. Inget av de alternativen är alternativ.

 

[Magiana]

Ja, och åtminstone tidigare har det inte alltid varit en standardbehandling med samtalsbehandling, utan antidepressiva mediciner enbart är också en vanlig modell.

@Magiana , det är visserligen ingen tröst. Men i Värmland har psykiatrin för närvarande två års väntetid för samtalskontakt. Efter att man beslutat att en person behöver samtalskontakt.

Du har fått behandling även om du inte trivdes med terapeuten. Flera gånger, om jag inte minns fel.
Det är inte så att du inte har fått något, att de inte bryr sig om dig.

Här på buke skriver du på ett sätt som kan leda tankarna till att du vill ha det du bestämt dig för, och om du inte blir erbjuden det så duger inget annat.
Det är inte en särskilt bra väg framåt, och det kan vara en inställning som försvårar för dig. Särskilt om du kommunicerar det lika tydligt till "vården" i hemmalandstinget som du gör här.

Det var inte behandling jag fick av psykologen eftersom jag blev sämre av att gå dit. Behandling ska väl leda till att man mår bättre och inte försämras och blir psykosnära?

Två års väntetid är verkligen åt helvete. Hur kan vården ha förfallit så? Inte för att jag vill ha ett svar men det är fan bedrövligt att folk är utan vård i flera år.

 

[Tassetass]

Det var inte behandling jag fick av psykologen eftersom jag blev sämre av att gå dit. Behandling ska väl leda till att man mår bättre och inte försämras och blir psykosnära?

Jag kan överhuvudtaget inte säga något om din upplevelse hos psykologen, men jag kan ärligt säga att de första typ sju månaderna jag gick i terapi så hade jag föredragit att traska igenom samtliga nio cirklar i Dantes inferno flera gånger om före att behöva gå på de där mötena varje vecka.

När det gäller terapi, oavsett sort, ligger det nog inte sällan något i uttrycket "Det måste bli sämre innan det kan bli bättre".

 

[mandalaki]

Om du försöker tänka på vårdköer osv så kanske det känns mindre som ”de bryr sig inte om mig” och lite mer som att de faktiskt gör det men kvarnarna mal långsamt?

Magiana, detta som Alexandra skriver är så himla bra. Av det du skriver på Buke låter det som att du krigar mot vården. Men samtidigt vill du ju ha hjälp. Krigandet kanske är din rädsla för hjälpen som talar, för jag tycker mig ändå uppfatta en uppmjukning mot din nuvarande psykolog. Häng i nu och straffa inte ut dig själv för att få bekräftat att ingen kan vara nära dig.

 

[Magiana]

Jag kan överhuvudtaget inte säga något om din upplevelse hos psykologen, men jag kan ärligt säga att de första typ sju månaderna jag gick i terapi så hade jag föredragit att traska igenom samtliga nio cirklar i Dantes inferno flera gånger om före att behöva gå på de där mötena varje vecka.

När det gäller terapi, oavsett sort, ligger det nog inte sällan något i uttrycket "Det måste bli sämre innan det kan bli bättre".

Jag säger inget om att terapi inte kan vara jobbigt, men här var det långt ifrån "bara jobbigt".

 

[Magiana]

Magiana, detta som Alexandra skriver är så himla bra. Av det du skriver på Buke låter det som att du krigar mot vården. Men samtidigt vill du ju ha hjälp. Krigandet kanske är din rädsla för hjälpen som talar, för jag tycker mig ändå uppfatta en uppmjukning mot din nuvarande psykolog. Häng i nu och straffa inte ut dig själv för att få bekräftat att ingen kan vara nära dig.

Jag måste få hjälp. Annars går det åt helvete. Psykologen har verkat vettig hittills, men det är inte hon som sätter reglerna.

Det känns som om jag sitter i ett konstant paniktillstånd, rädd för precis allt.

 

[Trissa]

När jag får ett föreläggande på avloppet så MÅSTE det åtgärdas. Det är inte ett val att inte göra det. Jag måste fixa det till precis vilket pris som helst! Jag vet inte riktigt vad konsekvensen skulle bli om jag inte åtgärdar men kan tänka mig rätt höga vitesbelopp eller att jag inte får använda mitt befintliga avlopp. Inget av de alternativen är alternativ.

Worst case scenario: du får ett föreläggande på avloppet, och har inte tillräckligt med pengar för att fixa det. 1. Du får låna de pengar som fattas. 2. Du får sälja huset och flytta.
I vilket fall som, är det inte värt det i så fall? Vad ska du med hus och avlopp till om du inte mår bra och inte har någon glädje av det? Jag förstår att det inte är vad du vill alls, men landet är fullt av andra hus.

 

[mandalaki]

Jag måste få hjälp. Annars går det åt helvete. Psykologen har verkat vettig hittills, men det är inte hon som sätter reglerna.

Det känns som om jag sitter i ett konstant paniktillstånd, rädd för precis allt.

Ja du gör ju det, men det är i ditt huvud. Du har ju rett upp din panikångest själv innan, har du tekniker sedan dess som du kan använda nu?

 

[Alexandra_W]

Jag fick inte kuratorsamtal och medicinering. Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva dra händelseförloppet.

Jag fick ett kuratorsamtal som inte gav mig någon hjälp då jag var i behov av sjukskrivning! Jag hade liksom kraschat och hon kunde definitivt inte ge mig vad jag behövde! Sen fick jag så småningom, efter 2 månader, sjukskrivning. Och sen fick jag medicin. Och sen en galen psykolog i 5 månader. Sen satt jag i vårdkö i 3 månader. Sen pratade jag ett samtal med kuratorn igen som tyckte att mitt fall var för svårt och skickade mig vidare.

Medicinen påverkar inte utmattningen, bara depressionen.

När jag får ett föreläggande på avloppet så MÅSTE det åtgärdas. Det är inte ett val att inte göra det. Jag måste fixa det till precis vilket pris som helst! Jag vet inte riktigt vad konsekvensen skulle bli om jag inte åtgärdar men kan tänka mig rätt höga vitesbelopp eller att jag inte får använda mitt befintliga avlopp. Inget av de alternativen är alternativ.

Men du har ju skrivit att du blivit erbjuden kuratorsamtal men inte ansåg kuratorn var bra? Samt att du medicinerar. Vad är det som inte stämmer där, vad har jag missat?
Sjukskrivning bör i ganska stor mån undvikas vid depression av lätt - måttlig grad enligt Socialstyrelsens råd så inte heller det är nog så konstigt. Och där är nog återigen en sak där det faktum att du (även om det kostat dig massor) klarat arbeta påverkar hur vården bedömer och arbetar. Tyvärr.

Du måste åtgärda avloppet eller sluta använda det. Ja. Men du får tid på dig att åtgärda. Men om du mår så dåligt att du inte orkar fortsätta leva - vilket du upprepade gånger uttryck rädsla för det ska leda till om du inte får terapi - så är du inte ett dugg lyckligare av att ha ett avlopp.

Dvs här och nu är det viktiga att prioritera dig och ditt mående. Inte ett avlopp som ska åtgärdas i framtiden.

Och det finns ingen anledning varken skrika eller använda huvuddunkarsmileys. Jag läser det du skriver, och har fö ett eget avlopp som kommer behöva åtgärdas.

Men du har länge försökt få hjälp på det vis du känner du behöver, men inte fått gehör av vården. Vilket bidragit till känslan att du inte fått någon hjälp. Men du har faktiskt fått en del hjälp, och du HAR gjort framsteg. Även om du inte kan känna det så försök ta till dig det i text!

Att du klarat prata om och diskutera att ta upp saker med psykolog är ett framsteg och strongt gjort av dig.

Att du är hjälpt av den antidepressiva medicineringen är positivt och ett framsteg

Att du har en psykologkontakt som det fungerar med är ett framsteg.

Det rör sig framåt med små små steg även om det inte känns. Det kommer kanske inte bli den väg du tror, men det kommer fortsätta röra sig.

Och du måste välja - vad ska du prioritera mest. Dig och ditt mående eller annat? Glöm inte att du är viktigast även om hjärnan spelar spratt och kan försöka vrida det.

 

[Alexandra_W]

Jag säger inget om att terapi inte kan vara jobbigt, men här var det långt ifrån "bara jobbigt".

Fast om man hellre väljer Dantes inferno tror jag men försöker beskriva något mer än ”bara jobbigt”

När jag fick behandling för anorexi var en del av behandlingen att man skulle äta och sen skulle man ligga platt på sängen och vila. För att man skulle bli tvingad hantera ångest, tankar och impulser. Jag ansåg det vara grymt, inhumant och tortyr. Inte terapi. Och jag mådde extremt dåligt av det. Mycket mycket sämre än utan den ”terapin”. Även det är dock något där jag efteråt förmått se syftet och nyttan. Där och då inte alls - och det var för jag var sjuk då. Det krävdes en frisk Alex för att fatta och se.

 

[bettysmatte]

När jag får ett föreläggande på avloppet så MÅSTE det åtgärdas. Det är inte ett val att inte göra det. Jag måste fixa det till precis vilket pris som helst! Jag vet inte riktigt vad konsekvensen skulle bli om jag inte åtgärdar men kan tänka mig rätt höga vitesbelopp eller att jag inte får använda mitt befintliga avlopp. Inget av de alternativen är alternativ.

Jag förstår faktiskt inte alls varför du inte skulle få låna till avloppet? Du har väl amorterat på huset under ett par års tid nu och minskat lånebeloppet där? Hör med en bank om du känner dig osäker, i stället för att sitta och måla upp ett katastrofscenario även kring detta.

 

[Magiana]

Worst case scenario: du får ett föreläggande på avloppet, och har inte tillräckligt med pengar för att fixa det. 1. Du får låna de pengar som fattas. 2. Du får sälja huset och flytta.
I vilket fall som, är det inte värt det i så fall? Vad ska du med hus och avlopp till om du inte mår bra och inte har någon glädje av det? Jag förstår att det inte är vad du vill alls, men landet är fullt av andra hus.

Skojar du med mig? Vet du hur ovanligt det är med hus som har fiber? Jag måste ha det för att kunna sköta mitt jobb. I annat fall får jag flytta tillbaka till Stockholm och där har jag inte råd med ett eget hus. Då hamnar jag i samma sits som innan jag köpte det här, d.v.s. jag kommer få flytta runt igen och till råga på allt ha ännu mer pensionspanik än jag har nu. Mitt hus är min trygghet och enda fasta punkt i livet. Utan mitt hus har jag inget. Jag har fått kämpa hårt för att få det och ger inte upp det i första taget. Det tog över 20 år innan jag kunde köpa hus.

Just nu finns endast 33 objekt i hela Sverige till salu inom min budget som har fiber. Bara 2 av dessa är inom rimligt avstånd från Stockholm.

Det är inte alls säkert att jag får låna pengar till avloppet. Det är inte så länge sen jag kollade på min bank om jag hade låneutrymme, men det hade jag inte.

Ja du gör ju det, men det är i ditt huvud. Du har ju rett upp din panikångest själv innan, har du tekniker sedan dess som du kan använda nu?

Jag kan bara lindra, inte bota.

Fast om man hellre väljer Dantes inferno tror jag men försöker beskriva något mer än ”bara jobbigt”

När jag fick behandling för anorexi var en del av behandlingen att man skulle äta och sen skulle man ligga platt på sängen och vila. För att man skulle bli tvingad hantera ångest, tankar och impulser. Jag ansåg det vara grymt, inhumant och tortyr. Inte terapi. Och jag mådde extremt dåligt av det. Mycket mycket sämre än utan den ”terapin”. Även det är dock något där jag efteråt förmått se syftet och nyttan. Där och då inte alls - och det var för jag var sjuk då. Det krävdes en frisk Alex för att fatta och se.

Men det du beskriver är ju vanlig exponering. Jag har fått gå igenom det både vid kbt vid ångest och kbt vid blodfobi.

Det är ju inte ens i närheten av mina psykologsamtal som mer var av karaktären att de var helt wacko med påståenden som inte var verklighetsförankrade.