Sv: Att vara mammig eller pappig...
Här var det helt tvärtom mot vad ni berättar. Mitt barn är 1,5 och jag började jobba när han var 8 månader. Hans pappa var därefter hemma fram till december då det var dags att börja i förskolan. Han var ganska mammig fram till jag började jobba men därefter var det bara mamma som gällde. Han var som klistrad på mig kvällar och helger. Pappa dög aldrig och han kunde börja gråta ifall vi satt alla tre och jag gick ut ur rummet. Sen han började förskolan har det konstigt nog blivit bättre. Mamma är fortfarande bäst men han har blivit mer självständig rent allmänt faktiskt.
*känner igen*
KL
Vår äldsta var oerhört mammig ända upp i 2-3årsåldern. Så fort det var båda föräldrarna hemma så var det jag som gällde när det handlade om någon slags trygghet/ömhet. Leka med pappa gick bra, men tröstas, läggas, matas var det helst jag som gällde. När jag inte var där gick det förstås lika bra med pappa. Nu är han 5 år och nu är det pappa som "är nummer ett på listan" säger han själv.
Vår yngsta har varit lite mindre mammig, det har funnits mer av en acceptans och mer pappaintresse hos henne, men ändå
föredragit mig för det mesta om båda är närvarande. Hon har också (som citerat ovan) blivit mycket bättre sen hon började förskolan; mer självständig allmänt på något vis. Hon är 1,5 år drygt.
Vi har delat föräldraledigheten
helt lika. I praktiken har nog min sambo varit hemma MER med i alla fall äldsta. Jag var hemma tills han var ca 6,5 månader sen tog sambon över på heltid tills han var kring året, sen gick vi hemma varannan dag under ett drygt halvår till. Därefter jobbade min sambo 75% i ett års tid.
Den lilla var jag hemma med på heltid tills hon var 4 månader, sen jobbade jag 6 h vecka tills hon var 6 månader, sen gick vi omlott (varannan dag) tills hon var 8 månader och därefter var sambon hemma på heltid med båda barnen tills lilla var 1 år och 4 månader. Sedan dess jobbar vi båda, men är föräldralediga på onsdagar (vi tar varannan) så att barnen får en liten "vilodag" mitt i veckan med en förälder.
-------------------------------------
Jag har funderat en del över det där med mammigheten som vi ju ändå sett hos båda barnen; trots att vi aktivt valt att försöka få bästa möjliga förutsättningar för ett helt delat föräldraansvar.
Dels kanske amningen påverkat; jag delammade äldsta tills han var 13 månader och yngsta tills hon var 19 månader.
Dels så kanske det är så att det tyvärr oftast är jag som ändå tagit "tröstansvaret" i de flesta fall när vi båda ÄR hemma. Jag tror det blir en "ond cirkel"; sambon märker ofta att barnet inte VILL tröstas av honom och då blir det liksom enklare (och mindre sårande) att låta mig göra det bara. Och när de varit små har det varit SUPERsvårt för mig att bara sitta och lyssna på hur barnet skriker förtvivlat när/om pappa försöker trösta. Rent psykologiskt har vi väl tagit "den enkla utvägen" för oss båda. Men det skapar ju också ett slags vana...
Min sambo är en superbra pappa. Han har
betydligt mer tålamod än mig och är mer tolerant än mig gällande vissa saker. Jag är en "strängare" förälder. Det är givetvis inte så att han är menlös och jag är en "tuktare", men om vi nu jämför just oss två så är det ändå jag som sätter mer gränser och han som tillåter mer. Jag kan tycka att han låter barnen "köra" mer med honom. Han är nog också mer rädd/tycker det är jobbigare med tårar och ilska och "lirkar" hellre. Jag kan tycka att tårar eller ilska liksom hör till att uppleva ibland som barn gentemot förälder.
Jag funderar lite om det ibland kan påverka det här med mammigheten. Att barnen på något sätt känner en annan slags trygghet med min "bestämdhet"; att de behöver den mer vid vissa tillfällen.
Läggningar och sånt har ibland velat "diskuteras" av barnen; VEM som ska lägga, men nu kör vi konsekvent varannan kväll mamma - varannan pappa. Vi har väl lärt oss på vägen... sambon fick jätteproblem att få stora att sova när han var pappaledig sina första veckor. Och det var nog så att jag tagit i princip 99 % av alla läggningar fram till dess.
