Tack för alla fina och tänkvärda svar! Visste att Buke sitter på visdom
Mina svar nedan blir mycket inre reflektion så känn inte att ni måste svara något (som alltid när jag pratar om mig själv känner jag mig lite obekväm, jag är inte så jäkla viktig etc
). Och jag kommer dra saker lite till extremer för att illustrera mer oformliga och abstrakta tankar och känslor, så döm mig inte för hårt är ni snälla. Jag gräver väldigt djupt i mig själv här märker jag, nu efter jag skrivit klart alla svar
(Klippt i citat p.g.a. teckengräns.)
Det är nog lite därför jag reflekterar över det just nu. För jag känner att det är just den där kärleken/attraktionen på avstånd som jag är bra på. Inte så att jag tror att jag har psykologiska mekanismer som gör att jag undviker närhet eller något sånt, utan mer att jag funderar på om det inte är så att min bild av vad jag attraheras av/vill ha bara håller just på avstånd. Att den kanske (utan att jag märkt det själv) blivit så idealiserad att det inte finns utrymme för mänsklighet i den. Att det gått till en punkt där jag blir attraherad
bara av image, och inte personer. Dragit till sin spets nu i text låter det ganska extremt, men det är nog något korn av sanning i det.
För länge sedan när jag hade/försökte ha romantiska relationer så hade jag samma bild i mitt inre av vad jag attraheras av. Ingen av mina ex var ens i närheten, utan jag grabbade väl efter halmstrån i deras personlighet eller liv som kanske kunde vara något av det. Men då drevs jag av helt andra saker i mitt sökande efter relationer också, sociala konventioner och så vidare. Så jag var aldrig attraherad av dem på riktigt. Men det kanske inte är konstigt att det inte fungerade om min bild av vad jag vill ha kanske är helt ouppnåelig, typ.
Det är väl volativt på det sättet att människor är mycket mer än vad som kan fångas i ett mood. Vi är inte statiska varken i tid eller rum, utan förändras och anpassar oss konstant, och det är inte fel. Så om jag bara blir attraherad av hur en människa är i en situation så är jag ju inte attraherad av hela människan. Kärlek blir omöjlig i den situationen.
Som 'supersniffer' som aldrig varit kär så vet jag inte om jag tror på feromoner alls i sammanhanget
Jag tror att vi alla har kontroversiella preferenser på något plan? En kan ju inte rå för sin smak, men jag är t.ex. mest attraherad av den där väldigt stereotypa femininiteten som nästan inte finns, och det är nog en stor del i varför jag funderar som jag gör kring det här. Att det känns begränsande och lite unket att ha en sån tydlig dragning till den estetiken när jag är så engagerad i att motverka könsmaktsordningen. Jag hade kanske inte alls ifrågasatt min smak om den handlade om något mindre stereotypt.
Vill tillägga att det verkligen handlar om just estetiken, alltså inte på något sätt att jag tycker kvinnor som inte agerar ut den traditionella könsrollen är mindre attraktiva. Samtidigt, på något plan blir det ju lite svårt att upprätthålla den estetiken och samtidigt göra vissa saker som bryter den (typ, det är svårt att gå i långklänning hela tiden om en gillar att bergsklättra, eller nåt). Så det är väl lite där jag menar att det känns som att det är en nästan overklig människa jag attraheras av rent teoretiskt, och det känns minst sagt problematiskt.
Intressant det där med att dras till något som en inte är eller inte vågat bejaka. Jag tror absolut att det kan spela in för mig. Jag har alltid varit på det klara att jag har en viss typ av liv/estetik jag själv vill uppnå, och jobbat stenhårt för det väldigt länge. Då kanske det inte är så konstigt att jag söker det i en partner också, alltså, just den estetiken som jag själv strävar efter men aldrig riktigt känner att jag uppnår. Och där handlar det kanske inte så mycket om det feminina (som jag skrev om i svaret till Ramona ovan), utan mer om hittills omedvetna krav på att min partner ska pusslas in i det liv jag så frenetiskt bygger upp för mig själv. Och där kanske jag, trots all min genushistoria och samhällskritik, är fast i en väldigt förlegad bild av vad som passar in. Jag menar, är det så progressivt att jag skiter i vad min partner har mellan benen, om personen ändå "ska" ha alla de där romantiserade feminina egenskaperna (även om det "bara" är en estetik)? Nej, jag har inga specifika krav på att personen ska, jag vet inte, brodera som hobby eller gilla smink eller aldrig lyfta tunga saker, men är det inte lika sexistiskt att bara vara attraherad av personer i pastellfärgad långklänning? Extrema exempel nu såklart, men det är väl lite det jag funderar på; var går gränsen mellan min personliga preferens och en dröm om en icke-existerande stereotyp?
Det var en stor del till varför jag slutade nätdejta/appdejta. Kände inte att det fanns något sätt att veta vilka jag gillade eller skulle passa ihop med. Människor är ju inte punktlistor! För rätt person spelar inte något av mina krav någon roll. Om jag bara får rätt känsla. Det är precis sånt som du säger också, hur personen beter sig bland folk, rör sig i ett rum, behandlar djur/andra/sig själv. Sånt som inte går att få någon bild av alls online. Sånt som tar tid att se.
Så på det sättet sträcker sig ju min "estetik" långt bortom det visuella. Det handlar verkligen om en livsstil eller personlighet eller vad en vill kalla det. Men för det så kan den ju fortfarande vara idealiserad till tusen.
Jag har ju svårt att leva upp till
min egen livsstil - fast det kanske är annorlunda att se någons brister när det är bara vi två, jämfört med om personen utan skam skulle vara "bristfällig" hela tiden?
Men ja! Det är nog en stor del av mitt tvivel på det här konceptet med att attraheras av livsstil. För som jag skrev till Nepenthe ovan så är det ju knappt så att jag själv lever upp till mina egna krav. Jag jobbar konstant på att förbättra mig och förfina mitt liv/min estetik om vi ska kalla det så, och en stor del till varför jag inte dejtar aktivt är för att jag känner att jag inte är redo eller bra nog, att det inte syns tillräckligt vem jag är, min livsstil, vad jag vill dela. Men då syns det ju inte nödvändigtvis på den som hade varit perfekt för mig heller? Och om vi båda går runt och bygger upp det perfekta livet så finns det ju inget utrymme sen för att dela något, då bygger jag in min i mitt slott och potentiella partnern in sig i sitt, och så är det slut med det.
Kanske projicerar jag min egen perfektionism. Jag är inte bra nog för den jag vill ha (även den abstrakta, potentiella partnern). Men jag kanske känner det just för att jag har perfektionistiska och overkliga krav på andra människor romantiskt. Även om jag rent intellektuellt inte har det, alltså, jag älskar brister. Inte bara att jag älskar människor trots sina brister alltså, utan de människor jag älskar älskar jag delvis för att de har brister och inte är perfekta. För att deras brister gör dem till just människor. Ändå går jag runt och tappar känslorna för människor som jag kanske skulle kunnat falla för på grund av att de har "fel" färg på sina kläder?
Jag hoppas att du har rätt. Att jag har min drömbild men att den kommer ändras när jag till slut (förhoppningsvis) träffar rätt person. För jag tror faktiskt att om jag inte ändrar denna idealiserad drömbild, så kommer jag aldrig hitta någon. Vilket jag ibland känner att jag är okej med (why settle for less?) och ibland känner är ett av mina största fel som person (varför ställa så omöjliga krav på andra när jag inte kan leva upp till dem själv ens?). Men kanske kommer det en dag då jag levt upp till mina egna krav, och därför slutar må dåligt över kraven jag ställer på potentiella partners. Vi får väl se
