Attraktion - livsstil vs image vs estetik (utbruten från Dejtingtråden 34)

[Nahar]

Klart att det kan vara intressant att fundera över hur man själv fungerar och varför.

Men du resonerar i termer kring att det du attraheras av, eller tror att du attraheras av, skulle vara misogynt eller oförenligt med att du är feminist. Där tycker jag att du hamnar helt fel.

Det beror väl på vad jag attraheras av? Jag tycker nog det är sunt att en man kritiskt granskar sina krav på sin "drömkvinna" och tänker två vändor på om dessa krav bara "råkar" sammanfalla med sexistiska stereotyper. Nu säger jag inte att de gör det för mig, men det är ju därför jag tänker kritiskt kring det. Alltså, det är inte misogynt att attraheras av femininitet, men om en attraheras av en feminin stereotyp där det inte finns utrymme för mänsklighet så är det nog misogynt.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag skippar det filosofiska och sticker istället ut hakan genom att fråga om du någonsin har funderat på om du kan vara aromantisk?

Jag känner igen delar av det komplicerade tänket kring attraktion och att det kanske är pga höga krav man aldrig faller för någon. För man ska ju attraheras av folk och vilja hitta kärleken, enligt normen. Jag problematiserade mina preferenser i många år pga det och vände och vred på dem, var det som andra påstod att jag ville ha någon påhittad drömperson som inte kunde finnas?

Nej, det var ju inte det. Svaret fanns inom mig och hur jag upplever attraktion (eller snarare inte upplever den). Det finns drag jag uppskattar mer, både i personlighet och utseende, men det blir aldrig annat än så. Jag kan vara väldigt förtjust i en person men jag blir inte attraherad och verkligen inte kär, oavsett hur mycket "min typ" hen är.

 

[emma74]

Det beror väl på vad jag attraheras av? Jag tycker nog det är sunt att en man kritiskt granskar sina krav på sin "drömkvinna" och tänker två vändor på om dessa krav bara "råkar" sammanfalla med sexistiska stereotyper. Nu säger jag inte att de gör det för mig, men det är ju därför jag tänker kritiskt kring det. Alltså, det är inte misogynt att attraheras av femininitet, men om en attraheras av en feminin stereotyp där det inte finns utrymme för mänsklighet så är det nog misogynt.

Skulle det här med attraktion/livsstil/estetik du känner är problematiskt med det du känner är "sexistiska stererotyper" kunna ses som en typ av fetish? Och om du tänker att det gör det, skulle det kunna öppna upp för att du kan acceptera din "läggning" (sorry för dåligt ordval, men det är mitt i natten) som något du kan tycka är ok?

 

[Eurydome]

Det beror väl på vad jag attraheras av? Jag tycker nog det är sunt att en man kritiskt granskar sina krav på sin "drömkvinna" och tänker två vändor på om dessa krav bara "råkar" sammanfalla med sexistiska stereotyper. Nu säger jag inte att de gör det för mig, men det är ju därför jag tänker kritiskt kring det. Alltså, det är inte misogynt att attraheras av femininitet, men om en attraheras av en feminin stereotyp där det inte finns utrymme för mänsklighet så är det nog misogynt.

Ja mina inlägg tog naturligtvis sin utgångspunkt i vad du beskriver att du attraheras av. Jag tycker att du drar på alldeles för stora växlar i det avseendet. Att det kanske begränsar dig i ett ev sökande efter partner är en annan fråga.

 

[Nahar]

Skulle det här med attraktion/livsstil/estetik du känner är problematiskt med det du känner är "sexistiska stererotyper" kunna ses som en typ av fetish? Och om du tänker att det gör det, skulle det kunna öppna upp för att du kan acceptera din "läggning" (sorry för dåligt ordval, men det är mitt i natten) som något du kan tycka är ok?

Nej, eftersom det inte är sexuellt så skulle jag inte se det som en fetisch. Inte ska vi väl gå och säga att folks generella preferenser kring attraktion är fetischer? Då är ju alla fetischister

Som sagt, bara för att jag tänker kritiskt kring det så betyder det inte heller att jag inte accepterar det. Jag tycker bara det är intressant att tänka kring.







delvis KL: Vet inte om det är för att det bröts ut till en egen tråd eller för att jag talat friskt och fritt kring mina egna tankar, men det verkar som att många uppfattar detta som att jag har någon slags problem jag vill lösa här, och så är det inte. Jag bara funderar kring det hela utan någon bild av att det är ett problem som behöver lösas. Det handlar inte heller bara om mig, utan jag utgår från mig själv när jag funderar mer allmänt kring attraktion och ideal, estetik och personlighet m.m.

 

[Teilani]

Det är intressant att fundera kring attraktion, och hur vi väljer våra partners. Jag är då @Nahar ’s motpol och blir kär hela tiden. Jag har ingen idealbild, eller mood, utan det kan vara nästan vad som helst som triggar attraktionen. Ett leende, en smart replik, att vi läst samma bok, eller att verderbörande kan nåt jag inte kan. Både män och kvinnor, men jag attraheras av män oftare.

Och ja, jag är gift med en man jag älskar, och han vet om att jag har ett stort hjärta.

Jag funderade mycket på om han var ”det rätte” i början av förhållandet. Eftersom man får lära sig att när man hittar kärleken så blekar alla andra, och det gör de ju på ett sätt. Jag vill inte byta ut maken bara för att jag har en crush på en kollega eller bekant. Men att sluta få fjärilar i magen av andra ibland går inte heller. Jag har valt att inte ha dåligt samvete för det.

 

[cirkus]

Jag tycker det här är så himla intressant.
Och så svårt. Jag vet ju vad jag faller för. Jag vet vad som blir till ett nej.
Samtidigt så lär jag mig nytt för varje person jag möter.

 

[Nahar]

Det är intressant att fundera kring attraktion, och hur vi väljer våra partners. Jag är då @Nahar ’s motpol och blir kär hela tiden. Jag har ingen idealbild, eller mood, utan det kan vara nästan vad som helst som triggar attraktionen. Ett leende, en smart replik, att vi läst samma bok, eller att verderbörande kan nåt jag inte kan. Både män och kvinnor, men jag attraheras av män oftare.

Och ja, jag är gift med en man jag älskar, och han vet om att jag har ett stort hjärta.

Jag funderade mycket på om han var ”det rätte” i början av förhållandet. Eftersom man får lära sig att när man hittar kärleken så blekar alla andra, och det gör de ju på ett sätt. Jag vill inte byta ut maken bara för att jag har en crush på en kollega eller bekant. Men att sluta få fjärilar i magen av andra ibland går inte heller. Jag har valt att inte ha dåligt samvete för det.

Jag tycker det låter väldigt fint att kunna känna så. Stort hjärta, som du skriver. Mitt "kärleksliv" känns lite blekt i jämförelse men å andra sidan kanske det är skönt för mig att inte bli överraskad av känslor titt som tätt. Och det betyder ju inte att jag inte älskar eller glädjs i i och för sig. Bara utan fjärilarna

 

[95johsv]

Det är intressant att fundera kring attraktion, och hur vi väljer våra partners. Jag är då @Nahar ’s motpol och blir kär hela tiden. Jag har ingen idealbild, eller mood, utan det kan vara nästan vad som helst som triggar attraktionen. Ett leende, en smart replik, att vi läst samma bok, eller att verderbörande kan nåt jag inte kan. Både män och kvinnor, men jag attraheras av män oftare.

Och ja, jag är gift med en man jag älskar, och han vet om att jag har ett stort hjärta.

Jag funderade mycket på om han var ”det rätte” i början av förhållandet. Eftersom man får lära sig att när man hittar kärleken så blekar alla andra, och det gör de ju på ett sätt. Jag vill inte byta ut maken bara för att jag har en crush på en kollega eller bekant. Men att sluta få fjärilar i magen av andra ibland går inte heller. Jag har valt att inte ha dåligt samvete för det.

Det är så underbart att se hur någon skriver hur de är och de accepteras av partner(s) samt vänner

 

[95johsv]

@Nahar Kanske inte det du tänker men dina texter fick mig att tänkta på paradoxen kring att vara kvinna, stark feminist och ändå tända sexuellt på att vara sub till just en man. Jag vet inte tillräckligt för att säga mer än när någon beskriver det och dina tankar känns inom samma ”mood” sas.

Förlåt om flummigt…

 

[sorbifolia]

@Nahar Kanske inte det du tänker men dina texter fick mig att tänkta på paradoxen kring att vara kvinna, stark feminist och ändå tända sexuellt på att vara sub till just en man. Jag vet inte tillräckligt för att säga mer än när någon beskriver det och dina tankar känns inom samma ”mood” sas.

Förlåt om flummigt…

Spånar lite vidare på detta, kan det tänkas att det är tändande just därför att det är "förbjudet" så att säga...?

 

[Nahar]

@Nahar Kanske inte det du tänker men dina texter fick mig att tänkta på paradoxen kring att vara kvinna, stark feminist och ändå tända sexuellt på att vara sub till just en man. Jag vet inte tillräckligt för att säga mer än när någon beskriver det och dina tankar känns inom samma ”mood” sas.

Förlåt om flummigt…

Spånar lite vidare på detta, kan det tänkas att det är tändande just därför att det är "förbjudet" så att säga...?

Riktat mot mig eller mer allmänt?

 

[tornblomma]

Har inte så höga krav. Vill ha en man med lätt antisocial personlighet. Ingen minglare/pr-snubbe/säljartyp. Svart humor, rapp i huvudet, intresse för historia, konst, musik, kultur generellt. Elitistisk men vet om det. Gärna med ett slott och några vinthundar. Han får absolut inte kommunicera med smileys, det är en dealbreaker. Han använder naturligtvis inga dejting-appar.

Han får gärna se ut lite åt det här hållet. Men fördel om han skippar hakkors-pinsen då

 

[95johsv]

För min

Riktat mot mig eller mer allmänt?

För min del, rent allmänt! Mest att jag fick samma känsla i resonemanget och kände det kanske inte var en helt fel sak att iallafall nämna.

 

[monster1]

Släppa kraven på mig själv eller andra eller både och? Saken är ju den att jag egentligen inte har några krav alls på en potentiell partner, inte uttalat. Jag har bara märkt hur jag verkligen bara blir attraherad av just en estetik, och eftersom det inte är ett krav jag hittat på utan en grundfaktor i själva om jag ens blir attraherad, så är det inte så lätt att bara släppa. Jag blir ju attraherad av vad jag blir attraherad av, det kan jag inte kontrollera på det sättet.

Fast det är inte en medveten perfektionism på det sättet. Bara en konstant strävan efter ett liv jag är lycklig i. Det råkar vara så att min uppväxt/omständigheterna jag föddes in i är långt ifrån det liv jag önskat, så på det sättet är det inte så konstigt att jag jobbat hårt och länge på det. Så det finns två aspekter som är viktiga att skilja på; estetiken det vill säga det visuella, och det mänskliga. För egentligen är det just den där strävan jag vill dela med en partner, inte att personen skall vara "färdig", om du förstår? Färdiga eller perfekta blir vi aldrig som människor.

Så jag tänker mer och mer att min attraktion till en viss visuell estetik handlar om att just det mänskliga bakom så sällan syns. Låter kanske motsägelsefullt, men jag tänker att om jag såg personen för den de verkligen är så skulle inte det visuella spela så stor roll längre. Jag skulle inte sluta älska en partner för att den en dag har röd tröja istället för blå. Men om den alltid gick i röd tröja kanske det inte är rätt person för mig. (Väldigt trubbigt exempel.)

Är det perfektionism att vilja att min partner delar mina värderingar? För det är nog det det handlar om i grunden. Jag värderar estetiken av mitt liv väldigt högt. Mitt hem, mitt utseende, mitt sätt att leva. Så det är väl inte konstigt att jag vill ha en partner som åtminstone kan uppskatta det och gärna också dela det. Som kan finna glädje i det som är en så stor del av mitt liv. Och jag har en mycket specifik estetik, och ett väldigt annorlunda sätt att leva. Där står oddsen emot mig i dejtingvärlden; väldigt många tycker att jag är intressant och fascinerande, väldigt få känner igen en bit av sig själva i mig, på det sätt jag ändå tror är grundläggande för att få en fungerande kärleksrelation. Kanske har jag mer och mer snävat av min bild av en framtida partner ju fler gånger jag blivit besviken på de som jag gett en chans trots att de inte varit perfekta på pappret (undermedvetet alltså).

Sen tror jag att det kanske framstår som en väldigt mycket snävare bild i den här tråden än vad det egentligen är. Det är en diffus skuggfigur, inte en färdigmejslad idealpartner. Som sagt, hade skuggfiguren inte varit så väl överensstämmande med feminina ideal, så kanske jag inte ens hade ifrågasatt den på det här sättet. Kanske ifrågasätter jag bara den just nu för att jag tvivlar på att den är uppnåelig för mig (det vill säga att jag för tillfället har en period då jag ser på mig själv och verkligen inte tycker om vad jag ser, ergo, ingen annan kan göra det heller, såklart!). Kanske ifrågasätter jag den för att jag själv just nu är ensam i min egen estetik och livsstil, och därmed undermedvetet tror att jag är ensam i världen med den, och ifrågasätter min smak romantiskt på grund av det.

...och kanske tänker jag bara alldeles för mycket. Kanske hade jag varit gift med barn nu om jag inte spenderade så mycket tid med att fundera på relationer att jag knappt har tid att träffa människor till att börja med

Inte ett direkt svar till dig kanske men spånar lite på min egen situation utifrån dina tankar. För jag funderar på om det inte kan vara så att jag är attraherad till det väldigt feminina för att på något sätt få en tydligare motsats till min egen maskulinitet? Inte för att jag på något sätt känner att min manlighet är hotad eller något, men på något sätt att de aspekterna av mig själv skulle få ta mer plats om det fanns mer femininitet runt mig. Ibland känns det som att jag försöker fylla tomrummet av en partner med att själv leva ut dens roll, att jag inte bara behöver vara mig själv utan också ibland ikläda mig rollen av en partner och (i brist på bättre uttryck) ge mig själv kärlek som egentligen "borde" komma utifrån.

Sen är det väl en identitetsgrej också. Hur kan jag kalla mig feminist om jag längtar efter någon som är just det feminina ideal som så många kvinnor upplever sig fångade av? Men jag kanske övertolkar min egen smak, för återigen, det handlar absolut inte om nån traditionell kvinnoroll. Bara det där mjuka, feminina, som inte riktigt finns i mig själv. Och det är väl just det; min manlighet är inte på något vis hotad. Den är så stark att den står pall vad jag än gör - inga blomsterkransar i mitt hår eller spets på mina kläder eller läppglans på mina läppar tar bort det hårda, manliga i mig. Det feminina och det maskulina i balans går liksom inte att uppnå på egen hand, och ju äldre jag blir ju mer manlig blir jag och ju mer längtar jag efter det feminina utanför mig själv.

Och ja, jag inser att allt det här kan tolkas fruktansvärt misogynt för den som önskar. Att jag läser världen i 'feminint' och 'maskulint' på detta sättet är ju ingen slump och kan absolut dekonstrueras och kritiseras. Samtidigt finns det väl någon gräns för hur mycket en kan eller bör analysera sitt eget liv på det sättet. Nånstans måste en ju leva också. Men förtydligar än en gång att det inte handlar om en 'idealkvinna'. Bara en längtan efter det där som vi kallar feminint som jag inte är.

Man kan ju förändra vad man blir attraherad av genom att faktiskt med eller utan hjälp gå in i varför man attraheras av just det. Då menar jag INTE på nivån att omvända någons sexuella läggning eller liknande utan snarare på nivån där kvinnor som har upprepade destruktiva relationer kan lära sig varför de attraheras till just dessa destruktiva män.

Jag menar genom att du teoretiserar så mycket kring den kvinna du tänker att du attraheras av så distanserar du ju dig från relationer. Du tänker på dom snarare än upplever dom? Jag har nog fram till att jag började dejta någon gång efter trettio trott att jag hade en typ. Men sedan när jag väl började dejta insåg jag att jag nog inte har det och om jag har det så är det definitivt inte den jag trodde i varje fall. Jag attraheras fortfarande på ett ytligt plan av den typen av man, men de jag förälskar mig i och har relationer med är helt annorlunda.

Lite som att jag har en bild av mig själv en idealbild av hur jag tycker att jag ska vara och sedan finns det det verkliga jaget. Det ideala jaget kanske skulle passa ihop med den där typen jag attraheras av på ett ytligt plan, med det verkliga jaget passar bättre med de jag faktiskt har relationer med nu efter 30 .

 

[Sleepy]

Visa bifogad fil 97484

Efter några månaders dejtande berättar han att han blivit så imponerad av ditt boende. Du har fått honom att inse att han är så evinnerligt trött på det gamla kråkslottet och detta ständiga kämpande med renoveringar och underhåll, detta stora pengaslukande monster.

Han har nu hittat en spekulant och känner sig redo för ett minimalistiskt boende och har skaffat en etta i stan. Hundarna, cabben och rollsen får gå med i köpet. Eventuellt överskott på försäljningen ska gå till välgörande ändamål. Forskningen på mäns prostatacancer borde utökas, det har han alltid tänkt sen hans far drabbades.
Han känner att han inte blir yngre och att det blir skönt att ha närhet till sjukvården. Nu har han ju dig också.

 

[Nytant]

Efter några månaders dejtande berättar han att han blivit så imponerad av ditt boende. Du har fått honom att inse att han är så evinnerligt trött på det gamla kråkslottet och detta ständiga kämpande med renoveringar och underhåll, detta stora pengaslukande monster.

Han har nu hittat en spekulant och känner sig redo för ett minimalistiskt boende och har skaffat en etta i stan. Hundarna, cabben och rollsen får gå med i köpet. Eventuellt överskott på försäljningen ska gå till välgörande ändamål. Forskningen på mäns prostatacancer borde utökas, det har han alltid tänkt sen hans far drabbades.
Han känner att han inte blir yngre och att det blir skönt att ha närhet till sjukvården. Nu har han ju dig också.

Det här var fantastiskt Sällan läst något så olycksbådande som den sista meningen + emoji

 

[Voeux]

Jag tyckte att ju längre tid jag var singel ju fler preferenser fick jag. En utav dem, som var väldigt stark, var att jag drogs till väldigt karismatiska människor. Skämtsam, kvicktänkt, glimten i ögat. Sånna personer som kunde fånga ett helt rum med sina berättelser och flikade in skämt så snabbtänkt och subtilt att man knappt hängde med.

Jag gifte mig med en ingenjör, behöver jag säga mer? Jag dejtade dock flera personer enligt ovan och det slutade alltid med krasch and burn. Upp som en sol och ned som en pannkaka. Visade sig att det var ytterst få, utmärkande karismatiska och charmiga personer, som bar egenskaperna lojalitet, ärlighet och ihärdighet. Jag blev inte kär i min man direkt, men efter ett år blev det tydligt att det var han som aldrig råkade dubbelboka. Hans mobil ”dog” aldrig när han var ute. Han höll alltid sitt ord. Han dök alltid upp. Han mindes saker jag hade berättat. Han dömde aldrig någon. Han behövde inte någons bekräftelse. Efter fyra år som singel och ha dejtat halva stan insåg jag att han hade något som de flesta snubbar inte ens kom i närheten av, och helt plötsligt var klassens clown inte lika intressant längre.

Så det jag vill säga är att det är lätt att måla upp en bild den personen man vill träffa, utan att tänka på att det är få personer som sitter på precis alla egenskaper i boken. En får välja vilka som är viktigast.

 

[Voeux]

har skaffat en etta i stan.

Med aluminiumfönster.

 

[tornblomma]

Med aluminiumfönster.

Där gick blodtrycket upp till 250/150. Tack för den här tiden