Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

[tired]

Jag känner mig så splittrad och så trött, så trött... Får se om någon orkar höra min berättelse:

När mitt barn nr 2 blev 1 år gammal började bråket med storasyskonet, som då var 2 år. De var som hund o katt hela tiden! Barn nr 2 "älskade" att bråka! Ju äldre de blev, desså värre blev det mellan dem. Skämdes för att åka o hälsa på vänner o familj, då det de for runt överrallt o bråkade o busade högljutt. När barn nr 2 blev 4 år gjordes en utredning och fick diagnosen damp med autistiska drag. Efter en skiljsmässa hamnade vi i en "ny" familj. Jag fick lite stöttning av den nye mannen, men barnen var trots allt "mina" så jag fick ta det tyngsta lasset ändå. Barn nr 1 flyttade till sin pappa rätt tidigt. Det var MKT bråk i skolan för barn 2 - flera gånger i veckan. Barnet var väldigt oroligt. Efter en flytt några år senare blev det lite lugnare på nya skolan. I tonåren började ÄNTLIGEN barn 1+2 att kunna umgås som "normalt" - utan att försöka "ha ihjäl" varandra. MEN! Då hade mitt barn nr 3 blivit 5 år och börjat få sitt sex-års trots, trodde jag. När sex-års trotset borde varit över vid 7 års ålder (som jag hade hoppats) var läget ännu värre! Ständigt trots, långsam, missförstånd, oroligheter i skolan, ska inte med hem efter skola/fritids, ska ej med hem efter kompisbesök (som sällan skett - då det oftast varit problem med den sociala biten), vägran att duscha, ständiga bråk om vilka kläder som ska på, ätit dåligt - ingen god mat m.m... Till slut fick jag ytterligare en diagnos: aspergers syndrom.

Så nu har jag slitit med två av mina barn (som har rätt så kraftiga "funktionshinder") i sammanlagt 15 år! Barn nr 2 med damp, kan man säga var mer åt det "fysiska" hållet, då det var mkt slagsmål. Barn nr 3 var det mer "psykiskt", då det inte förekommit några fysiska aggressioner. Detta har givetvis tagit MIG hemskt hårt psykiskt! Speciellt med tanke på att den mesta tiden utav dessa år har jag varit SJÄLV med att bära en tunga bördan... Jag har levt "ensam" med mina barn sen barn 3 var två år. Barnet är 8 år nu... Barn nr 2 är 15 år nu och har lugnat ner sig väldigt mkt. Bara små incidenter nån entaka gång. Barn 3 är 16 år och har flyttat till studentlägenhet o pluggar så bra! Men barn nr 3 blir det bara värre o värre för. Och mina krafter bara tryter o tryter.

Det har gått så långt, så barnet har fått mig att gråta flera gånger, av ren utmatthet, ilska, frustration o ledsenhet. Jag fick tom sjukskriva mig 1 vecka nyligen pga utmatthetssymtom. Men det var som läkaren sa: Det är svårt att bli sjukskriven längre i dagens läge. Jag känner mig INTE pigg än! (Hade en veckan sjukskrivning och veckan efter var barn nr 3 hos sin pappa hela veckan, under höstlovet!) Får se hur länge jag orkar nu, innan jag brakar ihop - igen...

Jag har nyligen prtat med en LSS-are angående avlastningshem. Jag känner att jag bara sjunker längre o längre ner, för varje dag. Snart har ja nått botten totalt. Men samtidigt har jag fått sådana skuldkänslor! Ska jag verkligen lämna bort mitt barn??? Gör en mor så?!! Men samtidigt orkar jag inte längre! Jag är inte mer än en människa. Och vi kommer i konflikter med varandra dagligen jag och barn nr 3. Från morgon till kväll, dag ut och dag in... Det känns som om jag har två val: Antingen söka ett avlastningshem, eller hamna på psyket. För nu orkar jag inte mer, efter alla dessa år...

Är det någon här som har sitt barn på avlastningshem, som kan berätta hur det fungerar?

Mvh en alldeles för utsliten mor.

 

[Timsetim]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

Har inget konstruktivt att ge dig mer än en och kram för allt ditt engagemang och slit! Hoppas det löser sig för dig!

/Timsetim

 

[TinyWiny]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

Jag mötte en gång en mamma till ett svårt handikappat barn, hon sa så kloka ord.
Hon sa (inte ordagrant men innebörden, jag vill inte lämna ut någon): För att orka älska mitt barn varje dag kan jag inte träffa henne varje dag och jag vill älska mitt barn.

Många som inte har en susning om vad det handlar om att ha ett handikappat barn dömmer hårt, men lyssna inte på dem, de vet inte vad de pratar om, se istället vad du kan göra för ditt barn när du har lusten orken och energin, när du får den avlastningen du så väl behöver, när du får lov att bara älska ditt barn.

Du är en bra mamma som vågar se.

Kramar i mängder.

 

[bliss]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

Förstår att du är helt utmattad ..
Först av allt vill jag stötta dig i att söka avlastning. De föräldrar som eventuellt har "åsikter" har ingen aning om vad det innebär att gå igenom det du gör. Jag arbetar med ungdomar med ovan nämnda diagnoser, varav många har vuxit upp med avlastning. Avlastningen har inte varit något "konstigt" för dessa barn utan snabbt blivit en del av deras vardag (korttidshem eller familjehem). Men det är ju givetvis A och O att även dessa förstår funktionshindret.

Sedan tänker jag, vad hände när dina barn fick sina diagnoser (särskilt den minsta som nyss är utredd), alltså vart tog hjälpen vägen? Om det var habiliteringen som utredde, har du fått fortsatt hjälp med pedagogiska hjälpmedel och bemötande så eran vardag blir lite mer smidig?
Styrkekramar!

 

[Inte_Ung]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

Alltså det där går man inte iland med som förälder.
Så du måste liksom "släppa taget".
Och inse att du inte kan klarar utav detta.
Det finns mycket hjälp att få.

Kontaktfamilj, avlastningshem o.s.v.
Se till att få det.
Annars så förlorar nog dina barn sin mamma in i den totala utmattningen.

Vad gör barnets pappa i det här läget?

 

[ginnies]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

En bekant till mig hade ett liknande barn, hon fick, hör och häpna, personlig assistent till honom hela skoltiden, det fungerade super, vad har du fått för hjälp?

 

[Mysaan]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

Se till att få avlastning nu innan du blir helt utmattad. jag har inte mina barn på avlastning men jag har en pappa att dela bördan varje dag med. Jag hade inte klarat det själv. När min son fick sin autism diagnos så var det de första hab fråga om vi ville ha avlastning.

Klart det blir jätte jobbigt när du dessutom fajtats med ett damp barn innan. Jag vet inte helt hur detta med avlastning fungerar men vi blev erbjudna avlastning var tredje helg om vi ville. Man hittar då en lämplig familj som ärlite insatt i daignosen. Där får barnet sedan vara från skolans slut eller så på fredagen och sedan hämtar man barnet på söndag eftermiddag. Ibland kan det även finnas möjlighet till avlastning under lov osv.

Hur ofta man ska få avlastning beror nog på hur mycket problem man har med barnet. Är man dessutom ensamstående så kan man förmodligen få avlastning oftare. När jag var mindre hade mamma och pappa barn som kom och bodde hos oss på helger och lov. Tyckte det fungerade bra.

Vill även skicka styrkekramar till dig!

 

[jejuid]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

hej utsliten mamma!
jag är själv mamma åt 2 flickor, som är friska men jag kan förstå eller rättare sagt försöka förstå dig hur du har det. det är ju redan jobbigt och allt är en prövning redan som det är att vara förälder och hur du då har och har haft det kan vi ju bara försöka sätta oss in i. mitt lilla tips till dig är att försök att hitta någon som kan hjälpa dig en bestämd dag varje vecka som du får ängna tid åt bara dig själv- det kan hjälpa dig att samla ny kraft och energi. du kan kanske gå och ta en fika med någon vän eller bara gå ut och gå en runda i naturen eller ta ett glas vin. jag tror det är viktigt att du tar dig den tiden och är "egoist" dessa dagar!
kramar till dig och ditt barn- ni ska se att allt ordnar sig!
jessica

 

[tired]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

Jag gick nyligen på en föräldragrupp på BUP som varade några gånger. Där fick vi lite mer information om hur det fungerar med autism och hur vi ska kunna hjälpa våra barn lite bättre. Vi föräldrar berättade om just "våra problem" och hur vår vardag såg ut och stöttade varandra. Detta kändes både jobbigt och bra! Psykologen som utredde barn 3 ringde nyligen och frågade om jag och barnet ville börja på någon sorts samtalsterapi. Men jag berättade att jag nyligen påbörjat att söka ett avlastningshem, så psykologen tyckte att jag skulle ta tag i det till att börja med och kontakta BUP när det har lugnat ner sig. (Vilket jag hållde med om.) Kändes skönt att psykologen tog eget initsiativ och ringde upp. För då känner man att hjälpen finns där!

Men det är INTE lätt att hinna med att sköta ett hem helt själv, stötta båda barnen med läxor m.m, jobba heltid, sköta ekonomin/räkningar själv m.m... Och mitt uppe i allt har jag två barn med funktionshinder, speciellt barn 3 som har de största problemen...

Pappan till barn 3 bor på annan ort och har obekväma arbetstider. Så han har barnet varannan helg och vissa lov, då han är ledig.

De största problemen med barn 3 är under vardagarna, så det är då jag behöver avlastning. Frågan är bara vad som är "normalt", hur många dagar/vecka? OBS: På trötthets/utmattnings skala 1-10 ligger jag på en 9:a...

 

[tired]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

Tusentack för allas stöttningar, det värmer mitt uppe i allt elände!

 

[mimmipigg]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

Ser att du arbetar heltid, har du ansökt om vårdnadsbidrag?
Ligg på om avlastningsplats, jag vet att det kan vara svårt att få.
Du måste vara en supermänniska som orkat, jag är full av beundran!

 

[Inte_Ung]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

Kan inte barnet få en assistent?
Så att du får litet avlastning i veckorna.

 

[Mysaan]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

Jag säger som någon annan har du ansökt om vårdbidrag? Annars ska du göra det nu! Förhoppningsvis får du då så pass mycket så du kanske kan gå ner i tid lite åtminstone.

Förstår att det är jättetufft för dig. jag brukar själv tänka när det är som mest med möten osv att jag skulle inte ha en chans att hinna jobba och ha egen tid också. Då har jag ändå avlastning av pappan men eftersom jag är arbetslös så sköter jag all kontakt med hab osv.

Kan inte mer än skicka styrkelkramar och hoppas på att du snart får ett avlastningshem.

 

[Sar]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

jag vill också skicka en stor styrkekram åt dig! Fantastiskt att du har orkat så länge!

Jag tror definitivt att ett avlastningshem kan vara bra för både dig och barnet, en mamma som inte är trött och utsliten blir roligare att umgås med.
Jämför ett avlastningshem som om du skulle ha haft möjlighet att få barnpassning av ex.vis mormor/morfar någon dag per vecka.

Jag är själv gräsänka just nu då min sambo för andra gången på kort tid ligger inlagd på sjukhus och börjar känna mig lite sliten trots att barnen sköter sig fantastiskt bra. Så jag kan bara föreställa mig hur mycket sömn och energi du har att hämta igen.

kram/Sar

 

[aenglah]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

Jag hade en inneboende kille med en son på 7 år med ADHD och aspbergers.
Sonen bodde varannan vecka hos mor och varannan hos far och varje vecka gick han på kortis måndag till onsdag.

De lämnade alltså sonen på kortis på måndagsmornar eller körde honom direkt till skolan, det berodde på när föräldrarna började jobba.
Kortis skjutsade till skolan och hämtade dem i skolan sedan sov han där tills natten mot torsdag.
Han var hemma Torsdag eftermiddag till måndag morgon men gick i skolan som vanligt under vardagarna.

Det verkade funka jättebra och under de två åren de bodde hos mig hörde jag aldrig honom klaga över att han var tvungen att åka till kortis eller att han inte tyckte om sitt växelvisa boende.

 

[tired]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

Jag är lite försenad med ansökningen av avlastningshem, pga en massa arbete och slit hemma... Men till veckan måste jag lämna in det! Jag ringde en handläggare på LSS idag och frågade vad "normal" avlastning innebär, hur många dagar? Då nämnde handläggaren att i början brukar det vara ca 1 dag/månad. Då kändes det som allt rämnade framför mig. "Då är det ingen idè att söka avlastning isåfall", tyckte jag som var helt gråtfärdig. En dag/månad gör varken till eller ifrån. Men handläggaren sa att jag skulle söka så många dagar som jag är i behov av. Så får de ta ställning till det sen, efter de läst barnets utredning osv. Som det har varit i alla år och som det ser ut i dagsläget, så är jag i behov av avlastning åtminstone 2 dagar/vecka. Skulle ja få avlastning bara 1 gång/månad så kan ja lika gärna ringa psyket direkt... Vissa kanske tycker att jag överdriver när jag tänker söka avlastning så mkt. Men med tanke på min situation så har jag känt allt för många gånger att jag inte orkar en minut till. Bara vill lämna iväg ungarna o ansvaret till barnens pappor och strunta i allt...

 

[trip]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

Vill börja med att ge dig en stor styrkekram!

Jag är inte alls i din sits men kan känna igen mig lite grann, vi har bekymmer med vår äldsta son (10år) och har precis börjat utredningar osv.
Vi är dessutom två då vi, pappan och jag, fortfarande bor tillsammans även om det är fruktansvärt slitsamt, och man undrar hur länge det ska hålla och hur länge man ska orka.

Men jag kan förstå dig och hålla med dig att en avlastning 1dag/per månad kan man lika gärna vara förutan.
Känns som att det inte ens skulle ge barnet någon större regelbundenhet.
Min son skulle nog ställa sig väldigt frågande till en så pass gles kontakt, jag har svårt att se hur han skulle våga bygga upp något större förtroende på denna bas.

Kan du inte lägga över lite ansvar på barnens pappor ett tag, eller i alla fall lite vårdnad på papporna så att du kanske bara kan få ta tag i detta och att de får ta hand om barnen?

Sen kan det säkert vara läge att du får hjälp med någon att prata med, kurator eller psykolog eller så, för det är en alldeles för stor börda att bära helt själv.

Lycka till oavsett!

 

[pompa04]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

Jag har inga egna erfarenheter av avlastningshem men en nära kompis till mig som var ensamstående med ett barn som har downs syndrom fick avlastningshem åt barnet. Varannan helg kom avlastningsfamiljen o hämtade barnet så kompisen fick vila o ta hand om sig själv lite. Kontakten visade sig fungera bra och kompisen fick möjlighet att lämna barnet där oftare när hon kände att hon behövde. En stor eloge till dig för ditt engagemang i dina barn. Ett under att du orkat ensam under så många år. Sänder massor med styrkekramar till dig och håller tummarna för att du snart får lite välbehövlig egentid.

 

[millus]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

Jag tycker att du är stark som vågar se problemet och tar tag i det...Dina rader tyder på att du är på utmattningens gräns och jag tror du ska söka psykologhjälp för din egen del också! Att ha varit så utelämnad och ensam med allt ansvar så många år lämnar sina spår och kräver hjälp när man mår som du!

Kom ihåg att du har varit stark och klarat allt i så många år,och var stolt över dig själv!


En stor styrkekram till dig!

 

[ancan]

Sv: Avlastingshem åt barnet, eller psyket åt mig...?

Jag instämmer i Millus ord! (som vanligt kloka)

Själv blev jag änka vid 25 års ålder, och kämpade på i alla år med två små barn, varav den ena med inlärningssvårigheter samt en hel del annat jobbigt.
Jag var , dumt nog, för stolt och skulle klara allt själv, och det betalar jag för idah, med en kropp där i princip de flesta funktioner "lagt av".
Enligt läkarna hra jag levt mina 75-80 år på 20 år istället, dvs kroppen har inga som helst reserver att ta av längre...

Så snälla du , tänk på dig själv - och var klokare än jag var.
Lycka till och måååånga kramar härifrån Halland till dig o dina barn.