Avliva aggressiv hund

Status
Stängd för vidare inlägg.

Tobias1758

Trådstartare
Hej!
Jag har en Cocker spaniel på 3 år där situationen nu är väldigt ohållbar. Ända sedan han var liten har han varit osäker, speciellt mot nya människor. Han har även haft mycket svårt att vara ensam hemma trots väldigt tidig och kontinuerlig träning. För cirka ett år sedan började han även morra, göra utfall och försöka bita människor. Detta har du eskalerat och han hugger i luften utan förvarning. Dock bara när folk går fram till honom. Vi har pratat med en hundpsykolog som säger att detta med största sannolikhet är medfött. En tik från samma kull har nyligen blivit avlivad.

Det värsta är att han till 95% är helt underbar. Han är mysig, nyfiken, orädd och väldigt kärleksfull. Men nu kan vi varken lämna honom till hundvakter eller lämna honom själv hemma så vårt liv är väldigt begränsat.

Nu till min fråga - hur klarar man att ta ett beslut om avlivning? Det känns helt otänkbart samtidigt som det i nuläget börjar verka som den enda lösningen. Finns det några andra alternativ?
 
Jag hade börjat med en smärtutredning bara för att säkerställa att det inte beror på det, visar inte den nånting hade jag troligtvis avlivat, det låter som att hunden har medfödda rädslor och det finns en gräns för hur mycket man kan träna bort.
 
Vi har gjort flera kontroller hos veterinär där han har bedömts som fysiskt frisk. Så smärta verkar han inte lida av.. Nä vi har tränat på alla möjliga sätt men det känns som att det bara går åt fel håll och lite som att han är en tickande bomb. Men som vi tycker så oerhört mycket om trots allt.
 
Jag har haft cocker spaniel i många år och stött på en del fall som liknar det du beskriver.

Om man har säkerställt att hunden är fysiskt frisk är det inte alltid det finns så mycket att göra. Jag har sett/läst om exempel på hundar som fungerat genom omplacering till mycket lugn miljö (=ingen direkt kontakt med andra människor än ägaren och inte så mycket nya intryck) med mycket strikta rutiner och mycket fysisk och mental aktivitet. Men - det är inte säkert att det funkar plus att hitta ett sådant hem är inte det lättaste.

Eftersom er hund visat tecken på osäkerhet och stress sedan mycket ung ålder, det kombineras med utåtagerande beteende + att en syster ev haft liknande problem tror jag det hela kan vara svårt att komma till rätta med. Många av de cocker spaniels som har temperamentsproblem är som du skriver - en jättetrevlig hund nästan hela tiden, trogna sin familj och högt älskade av sina ägare. Men de kan inte hantera vissa situationer. Detta är inte ett vanligt problem i rasen, väldigt många är bara go' och gla' kexchokla' och älskar allt och alla. Men ibland blir det fel. (Har ni pratat med uppfödare, förresten?)

Det ska vara roligt att ha hund och att vara hund. En hund som inte fixar att vara själv och känner att han måste gå till försvar när nya människor dyker upp upplever naturligtvis en del stress när dessa situationer inträffar precis som ni gör, För bådas del är det bästa nog att låta hunden somna.
 
Det ska vara roligt att ha hund och att vara hund. En hund som inte fixar att vara själv och känner att han måste gå till försvar när nya människor dyker upp upplever naturligtvis en del stress när dessa situationer inträffar precis som ni gör, För bådas del är det bästa nog att låta hunden somna.
Klokt!
 
Hej

Så tråkigt att läsa :(

Som du själv skriver, så är det säkert medfött

Googla spaniel rage / coocker rage så hittar du en hel del om det.

Ett sådan beslut är inget som går att ta lätt på. Men det låter ju inte som att han mår bra mentalt.
 
Vad skulle alternativen vara? Omplacering är ju närmast en garanti för att hunden ska bli en vandringspokal. Ha munkorg överallt där hunden kan träffa nya människor - visst men det löser ju inte hundens eget problem med sin stressnivå. Med tanke på hur det har eskalerat låter det bara som en tidsfråga innan den börjar bita mot dig också.
 
Jag förutsätter att du varit hos en eller flera tränare för att utesluta att det är något som går oavsiktligt fel i er hantering och relation?

Ett alternativ till avlivning borde väl vara tänker jag att kontakta en Beteendeveterinär som förstår aggression, och genom denne göra en rimlig plan, och kanske prova att medicinera med prozac/reconcile under en period för att se om det kan hjälpa till att bryta beteendet, med hjälp av träning och hantering som han svarar bra på. Man kan ge medicinering en chans när inget annat hjälpt, blir han inte bättre med stöttning av medicin, så vet du det åtminstone.

Vi går igenom det du beskriver också, med en hane på tre år, inte en cocker. Vi har varit hos flertalet olika tränare, ingen når honom. Varit hos hundpsykolog (vem som helst får tyvärr kalla sig detta), beteendeveterinär och tillochmed djurkommunikatör/viskare. Verkar vara en genetisk fråga även för vår hund, hans pappa och andra hundar, främst hanar ur pappans andra kullar, har tydligen uppvisat liknande problem och har hamnat i omplaceringskaruseller. Vi ger medicinering en chans för att vi inte vill avliva utan att ha provat allt, men du behöver ju såklart göra en personlig avvägning i ert fall.
 
Jag förutsätter att du varit hos en eller flera tränare för att utesluta att det är något som går oavsiktligt fel i er hantering och relation?

Ett alternativ till avlivning borde väl vara tänker jag att kontakta en Beteendeveterinär som förstår aggression, och genom denne göra en rimlig plan, och kanske prova att medicinera med prozac/reconcile under en period för att se om det kan hjälpa till att bryta beteendet, med hjälp av träning och hantering som han svarar bra på. Man kan ge medicinering en chans när inget annat hjälpt, blir han inte bättre med stöttning av medicin, så vet du det åtminstone.

Vi går igenom det du beskriver också, med en hane på tre år, inte en cocker. Vi har varit hos flertalet olika tränare, ingen når honom. Varit hos hundpsykolog (vem som helst får tyvärr kalla sig detta), beteendeveterinär och tillochmed djurkommunikatör/viskare. Verkar vara en genetisk fråga även för vår hund, hans pappa och andra hundar, främst hanar ur pappans andra kullar, har tydligen uppvisat liknande problem och har hamnat i omplaceringskaruseller. Vi ger medicinering en chans för att vi inte vill avliva utan att ha provat allt, men du behöver ju såklart göra en personlig avvägning i ert fall.
+ @Tobias1758 Jag tycker att man ska göra en väldigt noggrann riskanalys innan man väljer att behålla en hund som visat oprovocerad bitintention mot människor. Tänk om den kommer lös? Om någon unge kommer nära i just det ögonblicket ni tittar åt ett annat håll? Ett hundbett kan orsaka men för livet om det tar lite illa, man ska inte ta så lätt på det.
 
+ @Tobias1758 Jag tycker att man ska göra en väldigt noggrann riskanalys innan man väljer att behålla en hund som visat oprovocerad bitintention mot människor. Tänk om den kommer lös? Om någon unge kommer nära i just det ögonblicket ni tittar åt ett annat håll? Ett hundbett kan orsaka men för livet om det tar lite illa, man ska inte ta så lätt på det.
Jag tror inte någon här tar lätt på det. Han efterlyste dock alternativen till avlivning. Hunden är bara tre år om jag uppfattade det rätt och kan behöva tid att mogna känslomässigt. Medicin kan ge stöttning under en period om träningen inte räcker i dagsläget. Sen behöver man ju ha tiden att ge hunden Rätt träning också.

Min hund bedöms tex av behandlande beteendeveterinär inte vara kandidat för avlivning, detta trots att han Har bitit mig och husse i situationer där han upplevde sig trängd, han är mycket självbestämmande och envis. Däremot tyckte tränare vi gick till att han ev behövde avlivas eftersom han inte svarade på träningen. Det finns dock flera tränare som specialiserar sig på att träna hundar med aggressionsproblematik, och som har erfarenhet av att göra det med stöttning av beteendemodifierande medicin.

Svarar hunden på stöttningen och stressar ner tillräckligt för att bli mer harmonisk så är det väl bara bra. Svarar den inte, då vet man att det är så läget ser ut och får ta det därifrån.
 
Jag tror inte någon här tar lätt på det. Han efterlyste dock alternativen till avlivning. Hunden är bara tre år om jag uppfattade det rätt och kan behöva tid att mogna känslomässigt. Medicin kan ge stöttning under en period om träningen inte räcker i dagsläget. Sen behöver man ju ha tiden att ge hunden Rätt träning också.

Min hund bedöms tex av behandlande beteendeveterinär inte vara kandidat för avlivning, detta trots att han Har bitit mig och husse i situationer där han upplevde sig trängd, han är mycket självbestämmande och envis. Däremot tyckte tränare vi gick till att han ev behövde avlivas eftersom han inte svarade på träningen. Det finns dock flera tränare som specialiserar sig på att träna hundar med aggressionsproblematik, och som har erfarenhet av att göra det med stöttning av beteendemodifierande medicin.

Svarar hunden på stöttningen och stressar ner tillräckligt för att bli mer harmonisk så är det väl bara bra. Svarar den inte, då vet man att det är så läget ser ut och får ta det därifrån.
Jag tycker att det är rätt vanligt att den här typen av trådar startas för att man egentligen inser att det inte går längre, och att man vill ha stöttning i sitt beslut. I mer än 9 fall av 10 ÄR det helt uppenbart rätt beslut. Enligt mig även i detta fall.

Är dock lite nyfiken på konceptet beteendeveterinär eftersom jag aldrig stött på den titeln förut. En veterinär är ju i regel utbildad på fysiska sjukdomar, och specialisterna är utbildade på arter och/eller specifika sjukdomar. Finns det ytterligare specialisering i hundars mentala brister och hantering av dessa?
 
Jag tycker att det är rätt vanligt att den här typen av trådar startas för att man egentligen inser att det inte går längre, och att man vill ha stöttning i sitt beslut. I mer än 9 fall av 10 ÄR det helt uppenbart rätt beslut. Enligt mig även i detta fall.

Är dock lite nyfiken på konceptet beteendeveterinär eftersom jag aldrig stött på den titeln förut. En veterinär är ju i regel utbildad på fysiska sjukdomar, och specialisterna är utbildade på arter och/eller specifika sjukdomar. Finns det ytterligare specialisering i hundars mentala brister och hantering av dessa?
TR ville som sagt veta om det fanns fler alternativ än avlivning, och som en person med en hund som har liknande problematik, tillochmed värre skulle jag säga, så tycker jag det finns goda skäl för mig att svara att det finns alternativ att prova innan ett sådant slutgiltigt beslut tas.

För övrigt är en beteendeveterinär en veterinär med vidareutbildning inom beteende. Det är väl värt att utforska för den med en hund som uppvisar denna typen av beteendeproblematik som TS beskriver.
 
TR ville som sagt veta om det fanns fler alternativ än avlivning, och som en person med en hund som har liknande problematik, tillochmed värre skulle jag säga, så tycker jag det finns goda skäl för mig att svara att det finns alternativ att prova innan ett sådant slutgiltigt beslut tas.

För övrigt är en beteendeveterinär en veterinär med vidareutbildning inom beteende. Det är väl värt att utforska för den med en hund som uppvisar denna typen av beteendeproblematik som TS beskriver.
En död hund lider inte.
 
Jag tycker att det är rätt vanligt att den här typen av trådar startas för att man egentligen inser att det inte går längre, och att man vill ha stöttning i sitt beslut. I mer än 9 fall av 10 ÄR det helt uppenbart rätt beslut. Enligt mig även i detta fall.

Är dock lite nyfiken på konceptet beteendeveterinär eftersom jag aldrig stött på den titeln förut. En veterinär är ju i regel utbildad på fysiska sjukdomar, och specialisterna är utbildade på arter och/eller specifika sjukdomar. Finns det ytterligare specialisering i hundars mentala brister och hantering av dessa?
Det finns ingen specialistexamen men flera vidareutbildningar inom beteende och beteendeorsakade problem. Än så länge finns det få veterinärer i sverige som riktat in sig på detta, men det finns några beteendemottagningar i alla fall exempelvis denna: https://www.anicura.se/hitta-klinik...set-albano/mottagningar/beteendemottagningen/
 
Hej!
Jag har en Cocker spaniel på 3 år där situationen nu är väldigt ohållbar. Ända sedan han var liten har han varit osäker, speciellt mot nya människor. Han har även haft mycket svårt att vara ensam hemma trots väldigt tidig och kontinuerlig träning. För cirka ett år sedan började han även morra, göra utfall och försöka bita människor. Detta har du eskalerat och han hugger i luften utan förvarning. Dock bara när folk går fram till honom. Vi har pratat med en hundpsykolog som säger att detta med största sannolikhet är medfött. En tik från samma kull har nyligen blivit avlivad.

Det värsta är att han till 95% är helt underbar. Han är mysig, nyfiken, orädd och väldigt kärleksfull. Men nu kan vi varken lämna honom till hundvakter eller lämna honom själv hemma så vårt liv är väldigt begränsat.

Nu till min fråga - hur klarar man att ta ett beslut om avlivning? Det känns helt otänkbart samtidigt som det i nuläget börjar verka som den enda lösningen. Finns det några andra alternativ?
Har man väl börjat tänka tanken brukar det vara för att man vridit och vänt på frågan, undersökt alla alternativ man kan tänka sig och verkligen försökt få det att fungera för hunden, för sig själv och för omgivningen.
En mening som ofta dyker upp på forumet är att det ska vara roligt att ha hund och det ska vara roligt att Vara hund. En hund som ofta känner sådant hot/sådan stress att den hugger efter folk i omgivningen lever sannolikt med ångest och/eller rädsla.

Oavsett vad ni väljer att göra i slutänden är det inte fel att låta hunden somna in, innan det blir värre. Innan någon blir biten eller stressen generellt blir värre. Att avsluta medan det fortfarande finns livskvalitet för alla inblandade är en god gärning.
 
Det ska vara roligt att ha hund. Att ha 100 % koll 150% av tiden kan inte vara roligt särskilt när hunden börjat göra utfall helt random. Att varken kunna lämna den själv eller till hundvakt.
TS skriver att den biter i luften utan förvarning, men skriver också att det började med att den morrade och att Det eskalerat till bita i luften - där var förvarningen ju, som man måste ta med i beräkningen. Och det händer bara när folk går fram till den skriver han. Då är det inte random som du skriver, utan situationsbundet. Hur låter dom folk gå fram till den? Sträcker främlingar fram händerna och rör den när den är stresad? Där har du ett recept på utfall och bett. Uppenbarligen har hunden seperationsångest och är en stressad individ. Men är problemet med det att hunden skäller i en lägenhet vilket kan orsaka att de vräks, eller är problemet något annat? Kan man göra förändringar i miljön?

Jag tycker att om dom inte har varit hos en professionell tränare med detta, och gått igenom hur kedjan till utfall ser ut och ser över hur hanteringen faktiskt sker om det är så att det tex saknas struktur, så borde man väl ändå börja där.
 
En hund som uppvisar aggressivitet och problembeteenden kräver av sin ägare:
- tid och uppoffring, det går inte att trolla bort problemen.
- tålamod, vilja och allmänt engagemang, motivation är viktigt .
- ofta stöd utifrån, från kunniga individer med erfarenhet och ev även medicinering under en period.
- samspelt husse och matte, annars blir det svårt att vara konsekvent.

Att se över:
- miljön, är den över- eller understimulerade? Bor ni bra för hunden eller måste ni göra förändringar?
- kost/näring, får hunden en kost som hjälper den att må bra? Tex saknar många hundar med stress- och aggressionsproblematik aminosyror, och mår bättre på lågkolhydrat och barf framför torrfoder. Att ge tillskott av aminosyror tas upp olika beroende på om hunden äter mycket kött eller torrfoder. Vissa proteinkällor är även bättre än andra, tex innehåller kalkon mycket tryptofan som hundar behöver för att känna ro i kroppen.
- träningsmetod och hantering, funkar det man gör eller hänger man upp sig på principen bakom en träningsmetod?
- kraven på hunden och en själv, är de rimliga eller orimliga? Förväntas hunden att kunna något den inte fått lära sig? Förväntas hunden lära sig själv utan att husse och matte vet hur det ska göras?

Det finns mycket man kan göra för att hjälpa en älskad vän.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr. Hund Hej! Eftersom jag är både en klant och ganska godtrogen blev jag pålurad en omplaceringshund som har orsakat mig mycket bekymmer. Det är...
Svar
19
· Visningar
2 551
Övr. Hund Jag har en pomeraniantik på 6 år, som är en väldigt känslig individ. Det har tagit fram tills i år att få henne trygg nog att vara ensam...
2 3
Svar
49
· Visningar
4 484
Senast: lilstar
·
Övr. Hund Hej! Jag behöver er kloka hjälp i frågan om vår lilla franska bulldogg ska omplaceras eller i värsta fall avlivas. Hon är bara 2 år...
2
Svar
37
· Visningar
4 651
Senast: Hermelin
·
Hundhälsa Var lite aktiv här för några år sedan, men sedan har jag bara kikat in då och då. Nu har jag dock bryderier som jag hoppas få tankar...
2
Svar
30
· Visningar
5 636
Senast: Sel
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Bluetick coonhound
  • Vilken ras passar mig?
  • Valp 2024

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Dreglar din katt?
Tillbaka
Upp