Bära allas bitterheter?

finapina

Trådstartare
Ja, det blev ju också en rubrik, ja.Nu ska jag bittra mig en stund.För en gångs skull vara den som öser ur sig ( ni kan sluta läsa nu om ni blir bittra på mig😉). Jag är så jävla trött på att vara nån sorts hobby- psykolog/ lyssnare till alla; vänner, stallkompisar och arbetskompisar, klienter ( jobbar i vården).Det är som om alla vräker ur sig sitt illamående över dåliga relationer, familjeproblem, skilsmässor och utbrändhet över mig .Det finns bara EN person( min pappa och han blir jätteorolig om jag säger ngt negativt och kör fast i det) som frågar hur jag mår, vad jag haft för mig sen vi sist sågs etc....Alla andra bara maler och ältar om sitt. Blev bjuden till en vän på lördag men har ingen lust att gå då jag vet att hon kommer att fastna i sin bitterhet över sin hälsa gång på gång.Alltså, hur kan det bli såhär?Att man blir nån slasktratt?Att alla bara bryr sig om sitt???Är det ett samhällsfenomen?Känner ni igen er? Vad gör man liksom?Klarar det oftast bra men ibland får jag riktigt nog!
 
Ja, det blev ju också en rubrik, ja.Nu ska jag bittra mig en stund.För en gångs skull vara den som öser ur sig ( ni kan sluta läsa nu om ni blir bittra på mig😉). Jag är så jävla trött på att vara nån sorts hobby- psykolog/ lyssnare till alla; vänner, stallkompisar och arbetskompisar, klienter ( jobbar i vården).Det är som om alla vräker ur sig sitt illamående över dåliga relationer, familjeproblem, skilsmässor och utbrändhet över mig .Det finns bara EN person( min pappa och han blir jätteorolig om jag säger ngt negativt och kör fast i det) som frågar hur jag mår, vad jag haft för mig sen vi sist sågs etc....Alla andra bara maler och ältar om sitt. Blev bjuden till en vän på lördag men har ingen lust att gå då jag vet att hon kommer att fastna i sin bitterhet över sin hälsa gång på gång.Alltså, hur kan det bli såhär?Att man blir nån slasktratt?Att alla bara bryr sig om sitt???Är det ett samhällsfenomen?Känner ni igen er? Vad gör man liksom?Klarar det oftast bra men ibland får jag riktigt nog!
Fy så jobbigt. Jag har bara råkat ut för det en gång och jösses vad det sög energi. Hon var som ett plåster på mig och när vi pratats vid en timme på telefon vid ett tillfälle om hennes alla problem, så sa jag att "nu ska jag ut och gå med min halta hund". Hon reagerade inte ens. Men om någon av hennes katter fick en prick på hakan så var katastrofen nära förestående. Relationen slutade när jag flyttade och inte meddelade mitt nya nummer även om det fanns ett meddelande på mitt gamla nummer. Jag hade aldrig något intresse av att hålla relationen vid liv.

Men hon lärde mig en del om hur jag själv absolut inte vill vara när jag umgås med folk. Man kan inte vara fullständigt ego hela tiden.

Hur man gör det för att slippa det i den omfattningen du beskriver vet jag inte. Jag försökte kommunicera det till tjejen ovan om att jag inte orkade lyssna på hennes bekymmer hela tiden, men det hjälpte tyvärr inte.
 
Jag hade en sån väninna en gång och när jag hörde att man kunde köpa nummerpresentatör skyndade jag genast att införskaffa en sån. Det räddade mig från att bli elak och bryta, lätt då man jobbat tillsammans :banghead:. Hon lyssnade aldrig på de råd hon ville ha av mig så jag ruttnade riktigt. Flera år senare sa hon att hon borde lyssnat och följt mina råd, det var så dags då. Jag tror inte hon hade nån enda vän här i stan.
 
Ja, det blev ju också en rubrik, ja.Nu ska jag bittra mig en stund.För en gångs skull vara den som öser ur sig ( ni kan sluta läsa nu om ni blir bittra på mig😉). Jag är så jävla trött på att vara nån sorts hobby- psykolog/ lyssnare till alla; vänner, stallkompisar och arbetskompisar, klienter ( jobbar i vården).Det är som om alla vräker ur sig sitt illamående över dåliga relationer, familjeproblem, skilsmässor och utbrändhet över mig .Det finns bara EN person( min pappa och han blir jätteorolig om jag säger ngt negativt och kör fast i det) som frågar hur jag mår, vad jag haft för mig sen vi sist sågs etc....Alla andra bara maler och ältar om sitt. Blev bjuden till en vän på lördag men har ingen lust att gå då jag vet att hon kommer att fastna i sin bitterhet över sin hälsa gång på gång.Alltså, hur kan det bli såhär?Att man blir nån slasktratt?Att alla bara bryr sig om sitt???Är det ett samhällsfenomen?Känner ni igen er? Vad gör man liksom?Klarar det oftast bra men ibland får jag riktigt nog!
Jag tror du ska vara rädd om dig speciellt om du jobbar i vården. Om man inte lyssnar så kan man bli ensam för ingen vill prata annat. Du måste nog börja med dig ändå. Varför blir du slasktratt för känslor? En del stänger av, det är trevligt för alla om du kanundvika att bli ännu en avstängd människa inom vården. En möjlighet är att det blir en kick för dig eftersomdu blir på sätt och vis en skvallercentral. Amatörpsykolog 1A med tendens till medberoende det är väl därför jag skriver här, har uttalat sig. Lycka till och ha de bra,sök nya miljöer kanske.
 
Jag blir kranska krass då nån håller på sådär. Typ "om du når sådär dåligt att det påverkar ditt psyke så tycker jag att du ska söka hjälp" eller "nu har du mått dåligt över din man/arbetsplats/elaka styvmor i x år så nu rycker jag att du antingen gör något åt saken eller slutar vara bitter"
 
Jag tror att du är en sån som lyssnar. Ser ut att lyssna, i alla fall. Jag är likadan, tror jag, och min man säger alltid att det beror på att jag ser intresserad ut och ställer följdfrågor, avbryter inte etc etc. De jag känner som aldrig råkar ut för samma fenomen, är de som ser helt ointresserade ut, närmast oartiga, och bara svarar kortfattat och oengagerat. Jag vet inte om jag skulle vilja vara sådan heller.....
 
Jag har ofta råkat ut för det och har förstått att man tycker att jag är en bra lyssnare. Jag har också som jobb att lyssna på folk så det bidrar förstås.

Har försökt att ha olika strategier när jag blivit utsatt för det, att inte respondera på förväntat sätt eller börja prata om annat, och det har gått olika bra. En vän slutade jag ha kontakt med då hon bara öste allt sitt elände över mig men var helt ointresserad av att lyssna på det som bekymrade mig. När jag sa att jag gärna ville prata lite om mitt också sa hon att hon var trött och inte orkade lyssna. Hon kunde ringa mig på jobbet och berätta evighetslånga poänglösa historier och jag fick gång på gång förklara att jag inte kunde ha långa privatsamtal på arbetstid.

Mitt råd är att försöka ta över samtalet och själv styra det dit man vill. Funkar inte det får man vara tydlig och säga något i stil med att nu är det ens egen tur att prata problem. Funkar inte det heller får man skapa distans till personen så att man slipper bli indragen.
 
Jag tror att du är en sån som lyssnar. Ser ut att lyssna, i alla fall. Jag är likadan, tror jag, och min man säger alltid att det beror på att jag ser intresserad ut och ställer följdfrågor, avbryter inte etc etc. De jag känner som aldrig råkar ut för samma fenomen, är de som ser helt ointresserade ut, närmast oartiga, och bara svarar kortfattat och oengagerat. Jag vet inte om jag skulle vilja vara sådan heller.....
Jag råkar ibland ut för att människor vräker ut sitt privatliv i mitt knä. Delar jag absolut inte vill ha insyn i. Har ofta undrat varför det händer.

Kanske är det nyckeln - att jag ser ut som jag lyssnar? Det gör jag sällan. När det blir lite väl pinsamt stänger jag av. Jag vill inte veta allt. Speciellt inte om halvt bekanta personers sexliv, barnens diagnoser, spritkonsumtion etc etc.

Jag fundrar en del över vad det fyller för behov hos den som babblar. Är det ett sätt att reda ut sina egna tankar? Eller bara en okänslighet för vad man säger och inte säger?
 
Känner igen mig och tyvärr dras jag ner i det också till slut.

Men nej, du har inte ansvar för andras mående! Så mår du bättre av att inte gå dit på lördag, gör det inte.
Sen kanske en vänlig påminnelse till folk i din närhet vore bra? Så ni inte bara slutar ses.
 
Jag är också den som alla öser ur sig till. Jag har aldrig tyckt att det var jobbigt eller tyckt att det var betungande.
Ger inga råd eller tar ställning för eller emot livsbeslut om det inte handlat om allvarliga/destruktiva saker.

Men en av dessa biktare högg mig sen i ryggen, jag vet fortfarande inte varför, kanske för att jag inte tog ställning, för att hon inte kunde styra mig att tycka som hon, för att hon anförtrott för mycket känslor till mig. Hon vände andra mot mig också och förstörde faktiskt mitt liv.
ALLT hon gjorde vara att klaga, på ALLT och ALLA - nära o kära slaktades, kollegor hade fel färg på kläder som gjorde henne beklämd, hon fick inte 100% uppmärksamhet från någon karl och då skulle det skyllas på någon annan. Jag frågade henne någon gång om det inte fanns något positivt med en av personerna i hennes liv - hon såg då snopen ut och verkade inte förstå hur negativ hon var.

Nu är jag försiktigare och avgränsar folk när dom börjar blir för förtroliga. Jag ångrar något fruktansvärt att jag var så naiv. Fast det inte var jag som var den som gjorde fel.
 
Jag känner också igen mig väldigt väl, man måste lära sig att säga att "du det här bli lite jobbigt för mig, jag orkar inte höra mer nu" Men vissa människor undviker jag helt enkelt, eller nonchalerar. Speciellt en är så extremt bitter att jag nästan får panik, och det är samma grejer som återkommer gång på gång. Så där försöker jag helt enkelt styra samtalet till mer "bitterfria" områden och sedan ursäktar mig med att jag har något att göra. Den personen träffar jag numera enbart i föreningslivet så det är lättare att komma på saker man måste fixa.
Men ja jag är en lyssnare, jag har fått diverse livshistorier utvräkta över mig genom att bara sitta bredvid någon helt okänd på tåget eller barnens kompisars föräldrar som berättar saker jag verkligen inte vill veta. :arghh: Hur kul är det att släppa hem ett barn till en kompis när man vet att ett storsyskon har haft problem med droger? :cautious:
 
För egen del tror jag att en introvert läggning extra mycket suger till sig de där personerna som tar över samtalet till att alltid handla om sig själv och sitt.

Introversion är ju ofta kombinerat med att vara en god lyssnare, men det är ledsamt nog också som att många tror att man inte har något att säga bara för att man inte naturligt tar taktpinnen i alla lägen och styr alla samtal med att avbryta och överrösta andra. Sedan är det nog tyvärr också en mer och mer egoistisk samhällstendens att allt ska handla om jag, mig och mitt.

Jag orkar med en del av de där pratmaskinerna, men ibland får man inse att det inte värt det. När jag själv försökt flera gånger att ta upp saker som är viktiga för mig och inte får något till svar mer än att personen byter samtalsämne till sig själv och sina egna prestationer och sina egna problem, då är det bara en befrielse att sluta ha något utbyte. Jag orkar inte lägga min energi på att uppfostra vuxna människor i normal hyfs, de får lära sig någonting den hårda vägen.
 
Ja, det blev ju också en rubrik, ja.Nu ska jag bittra mig en stund.För en gångs skull vara den som öser ur sig ( ni kan sluta läsa nu om ni blir bittra på mig😉). Jag är så jävla trött på att vara nån sorts hobby- psykolog/ lyssnare till alla; vänner, stallkompisar och arbetskompisar, klienter ( jobbar i vården).Det är som om alla vräker ur sig sitt illamående över dåliga relationer, familjeproblem, skilsmässor och utbrändhet över mig .Det finns bara EN person( min pappa och han blir jätteorolig om jag säger ngt negativt och kör fast i det) som frågar hur jag mår, vad jag haft för mig sen vi sist sågs etc....Alla andra bara maler och ältar om sitt. Blev bjuden till en vän på lördag men har ingen lust att gå då jag vet att hon kommer att fastna i sin bitterhet över sin hälsa gång på gång.Alltså, hur kan det bli såhär?Att man blir nån slasktratt?Att alla bara bryr sig om sitt???Är det ett samhällsfenomen?Känner ni igen er? Vad gör man liksom?Klarar det oftast bra men ibland får jag riktigt nog!

Jag är inte en sån person, men jag har några runtomkring mig och jag känner igen dom så väl! Dom får ständigt agera hobbypsykolog och stötteplank till andra. Jag vet faktiskt inte vad det är som gör det. För mig blir det som sagt inte så. Dom som står mig nära ventilerar till mig, men inte ytligt bekanta. Kanske är det för att jag inte bjuder in till det? Jag är artig men inte privat/personlig med människor som inte tillhör min innersta krets? Jag vet faktiskt inte. Jag upplever det dock inte som ett samhällsproblem, utan att just vissa personer "råkar ut" för detta, gång på gång, i alla olika sammanhang precis som du nämner.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Svensk Politik 4
  • Pluggtråden
  • Vad gör vi? Del CCXIII

Hund, Katt, Andra Djur

  • Fri tillgång på torrfoder?
  • Kattbilder #10
  • Uppdateringstråd 31

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp