Bukefalos 28 år!

Barn som inte klarar motgångar

Jag hävdade länge att det var personlighet hos mitt barn. Men jag har tvingats omvärdera min envisa tanke om detta. Ingen berörd - varken i familj eller skola - ser alla barnets problem. Vi ser en solstråle 80% av tiden, en omtänksam och glad unge. Men när motgångarna kommer så blir det väldigt mycket större reaktioner, som är svårare att häva, än vad det varit med syskonen.
Det är fortfarande det här barnets personlighet, och den personligheten inkluderar bitar av något som kanske i framtiden kommer ge hen en diagnos, ett namn på varför hen inte fungerar likadant som andra barn. Hen är, tänker och fungerar annorlunda jämfört med många andra, det gäller att acceptera det och hitta de bästa vägarna för att livet ska fungera för hen, utan att man för den skull ska tassa på tå hela tiden.

Så då i alla fall skriver jag det jag tog bort tidigare (för personligt). Ett barn kan nog ha en personlighet som är lättstressad och lätt kraschar med vissa händelser. Det är kanske fel iofs och bättre med ett barn som inte reagerar så starkt på vissa vuxna men ändå. Som exempel min bästa mamma kunde försöka lära mig en sak i ett år (med gråt och skrik) -som min faster löste på 30 minuter med en skål russin. Min lärarinna i första klass fick mig att gråta i panik över att inte förstå matte, som lärarinnan i tredje klass löste första veckan. (en ridlärare kan än idag få huvudet att blixtra till i irritation och hopplöshet medan en annan kan vråla -rid för i helvete utan att jag gör annat än rider bättre. Flaw javisst, diagnos, nope. Skolan var liksom inte ett problem ändå, det tog lite läxhjälp från mamma (hade varit bättre med faster kanske) och gråt bara.)

Sluttanken på det hela är att om en viss pedagogik verkligen inte funkar med ett barn kan det vara värt det att testa en annan. Går det inte med press och förhör, kanske testa lära in tillsammans och russin (även om mutor kanske känns fel) så att säga, tills en studieteknik finns med vilken barnet kan hantera paniken över att inte veta hur man ska lära sig läxan och paniken över att det inte gick direkt och vad/hur ska man då göra och att det är värdelöst som inte kan komma på det självt. (Det kan lösa sig, när studietekniken sitter så minskar paniken. Lagom till universitetet kanske man bara älska att plugga själv ;)).

(Medan samtidigt, om det går över en gräns i intensitet och hur ofta det händer, då måste man såklart tänka att det kan bero på någonting annat. För jag tycker att utredningar är bra, att få en diagnos är hjälpsamt och är säker på att medicin hjälper mot ADHD. Så jag är inte mot det konceptet alls. Bara mot tanken att barn inte också kan vara lättstressade och inte veta hur man ska göra och då slå över i panik och då gråta och känna sig värdelös osv.)
 
Senast ändrad:
Jo, men jag menade inte ditt barn ;) som jag skrev så kan ju liknande saker säkert också finnas med vid en diagnos, men det är kanske inte alltid första saken man behöver fundera över. Som med de flesta tankar kring barn kan det ju växa fram. Tre barn kanske gör samma sak i en viss situation, ett har en diagnos, ett har en personlighet som lätt kraschar med vissa typer av pedagogik och ett är uppfostrat till det av föräldrarna. Saken är väl den att man måste se till fler situationer för att veta. (Tex två som jag vet reagerade olika som barn för flera år sedan och vet vad det är nu, ett som ts exempel i lärsituationer, helt utan diagnos eller konstigheter (lättstressad), ett som var lärarnas favorit och världens gulligaste (bortsett från att hen älskligt inte koncentrerade sig), helt med diagnos. Så jag skulle inte säga -jobbig, lättstressad -har diagnos, älsklig och mysig -utan diagnos.)

Så jag menar att man kan precis som du skriver:
Det är det jag menar. Det kan vara "fel" på barnet, det kan vara "uppfostran" eller så är det bara så och det kommer att gå bra ändå, eftersom man hittar vägar.
Jag tog mig som exempel för att jag resonerade lite liknande dig tidigare. Inte för att det just handlade om mitt barn, även om hen får agera exempel.
Sluttanken på det hela är att om en viss pedagogik verkligen inte funkar med ett barn kan det vara värt det att testa en annan. Går det inte med press och förhör, kanske testa lära in tillsammans och russin (även om mutor kanske känns fel) så att säga, tills en studieteknik finns med vilken barnet kan hantera paniken över att inte veta hur man ska lära sig läxan och paniken över att det inte gick direkt och vad/hur ska man då göra och att det är värdelöst som inte kan komma på det självt. (Det kan lösa sig, när studietekniken sitter så minskar paniken. Lagom till universitetet kanske man bara älska att plugga själv ;)).
Och när barnet inte tar sig vidare varken med morot eller piska, varken med lirkande eller tvång, så måste man hitta ytterligare andra vägar. Det behöver inte alls handla om någon studiepanik, utan det finns även andra svar på den frågan
 
Detta gäller inte mig men.... Vad kan det vara för "fel" när ett barn inte klarar motgångar övht. Vi pratar här om att bryta ihop för minsta banala motgång, såna motgångar som andra människor inte skulle klassificera som motgångar. Vi pratar mestadels skolmiljö, men även andra prestationsinriktade miljöer, dock inte alla. Men, problemet är av den graden att barnet ifråga (ibland) inte klarar av en enkel tillsägelse om att sluta med något beteende i klassrummet som inte är önskvärt. T.ex prata på lektionen. Barnet är lite av en drömmare och glömmer antagligen bort sig, och verkar då sen bli så oerhört kränkt, trots att barnet ju faktiskt gjort sig förtjänt av sin tillsägelse. Barnet vill prestera, men vill absolut inte behöva anstränga sig för att lyckas. Som bäddat för att stöta på motgångar eller resultat som inte lever upp till dennes förväntningar. Naturligtvis har barnet möjligen höga krav på sig själv, men att bli kränkt på nivån som det här barnet blir, känns inte riktigt friskt och hälsosamt. De möjliga höga kraven ställer barnet självt, inte omgivningen.

Notera, detta är inte i alla situationer, utan detta barn växlar mellan att vara positiv och framåt i många situationer (de flesta kanske, även om de är prestationsinriktade), men i situationer som är lite besvärliga, där barnet inte känner sig riktigt ha kontroll, eller där barnet hamnar i fokus på något vis (framförallt minsta lilla negativ fokus), då är det som att balansera på ett minfält och en motgång kan då leda till ett totalt oproportionerligt sammanbrott med gråt, skrik och förstörelse av saker. Problemen yttrar sig främst i skolmiljö där man ju förstås utsätts för nya saker hela tiden, och förväntas kunna ta instruktioner hela tiden. Barnet har inga problem med inlärning, bara denne vill, och skolan är absolut inte svårare för detta barn än för vilket genomsnittligt barn som helst. Resultaten i skolan är goda. Så det här hänger inte samman med svårigheter i skolan som sådan. Barnet är inte blygt och tillbakadraget. Har gott om kompisar.

Det låter som om du skriver om mig som barn. Jag fick som vuxen diagnoserna Aspergers syndrom och ADD (=ADHD-I).
Jag ansågs också ha för höga krav på mig själv men en stor del av det kom från mina föräldrar, naturligtvis avslöjade de inte för utomstående hur stora krav de egentligen hade på mig.
Fast det behöver ju inte vara så för detta barn.

Om barnet faktiskt har ett/flera NPF så kan ju omgivningens krav, som är normala att ställa på ett barn utan NPF, bli för stora för barnet med NPF.

Drömmare, kan prata vid fel tillfällen = låter lite som ADHD, barnet kanske inte tänker innan h*n pratar och blir kanske egentligen arg på sig själv när h*n får tillsägelse. Kravet att inte prata spontant på lektionen kanske är för högt ställt om det här är ett NPF-barn som inte har förmågan att hejda sin impulsivitet.


Personer med AST (autismspektrumtillstånd, där ingår Aspergers) behöver ofta veta i god tid när något nytt ska hända. Får man då veta två minuter innan, att nu ska vi möblera om i klassrummet så alla får nya bänkgrannar, ja då kan det komma en mega-ångestattack med gråt och skrik. (Exempel från min skoltid :crazy: men jag förstörde aldrig saker).

Ja, det var det jag kom på nu. Kanske kommer på mer när jag fått fundera lite.

Edit: NPF= neuropsykiatrisk funktionsnedsättning
 
Senast ändrad:
Personer med AST (autismspektrumtillstånd, där ingår Aspergers) behöver ofta veta i god tid när något nytt ska hända. Får man då veta två minuter innan, att nu ska vi möblera om i klassrummet så alla får nya bänkgrannar, ja då kan det komma en mega-ångestattack med gråt och skrik. (Exempel från min skoltid :crazy: men jag förstörde aldrig saker).
En klassiker är det där med småbarn och hissar. När de är i 3-4-årsåldern (har jag för mig - man glömmer fort...) så bygger de upp ett scenario där planen är att åka hiss och de ser sig själva trycka på hissknappen. Åsså kliver det in en kärring i hissen och hinner trycka först, vilket leder till en total katastrof.
Mitt barn, om hen nu får fortsätta agera exempel, är kvar i det stadiet. Har hen ställt in sig på att något ska göras på ett visst sätt så blir det en fullkomlig katastrof och barnet bryter ihop fullkomligt, oftast med ett vredesutbrott. Det gäller att förbereda hen på vad som ska göras och försöka förebygga hens egna planer.
Senast fick jag komma med bilen och hämta barnet mitt i en lång cykelrunda, då hen hade planerat in ett önskemål om vägval som pappan inte höll med om...
 
Mitt barn, om hen nu får fortsätta agera exempel, är kvar i det stadiet. Har hen ställt in sig på att något ska göras på ett visst sätt så blir det en fullkomlig katastrof och barnet bryter ihop fullkomligt, oftast med ett vredesutbrott.

Känner igen :angel: förutom vredesutbrott, det hade jag sällan. Har man AST är det inget stadie som går att träna bort. Jag behöver fortfarande veta långt i förväg vad som ska hända, annars får jag ångest och allt känns upp och ner. Om jag går emot min känsla och gör det där som jag inte är tillräckligt förberedd på, så mår jag dåligt både i kropp och själ i flera dagar eller veckor efteråt. :(
 
Jag kanske missar något nu men det känns lite konstigt att sitta och diskutera ett random barn med så detaljerade beskrivningar. Är det ditt barn du vill ha hjälp att förstå dig på eller vad gäller egentligen frågan?
 
Problemen yttrar sig främst i skolmiljö där man ju förstås utsätts för nya saker hela tiden, och förväntas kunna ta instruktioner hela tiden. Barnet har inga problem med inlärning, bara denne vill, och skolan är absolut inte svårare för detta barn än för vilket genomsnittligt barn som helst. Resultaten i skolan är goda. Så det här hänger inte samman med svårigheter i skolan som sådan. Barnet är inte blygt och tillbakadraget. Har gott om kompisar.
Om det nu är så här det ser ut så skulle jag säga att barnet har problem med att vuxenvärlden vill att barn ska vara stöpta i samma form och passar man inte in så är det ett problem. Barn vill bara de få möjligheten! När det gäller en tillsägelse så kan det mycket väl vara så att barnet inte har uppfattat att det har gjort något fel och att då få en tillsägelse kan få vem som helst att bryta ihop och händer det ständigt ja då blir barnets tålamod mindre och mindre.

Jag skulle vilja tipsa om bloggarna M som i munderbar och Prestationsprinsen. Båda handlar visserligen om barn inom autismspektrat men har gett mig med "normalstörda" barn väldigt många aha upplevelse och förklaringar på varför en del barn reagerar som de gör och hur jag som vuxen kan bemöta dem på rätt sätt.
 
Jag kanske missar något nu men det känns lite konstigt att sitta och diskutera ett random barn med så detaljerade beskrivningar. Är det ditt barn du vill ha hjälp att förstå dig på eller vad gäller egentligen frågan?

Det är inte ett random barn, utan ett barn i min absoluta närhet. Jag har god insikt i barnets liv och leverne, och har mycket kontakt med barnet. Det jag vill försöka förstå är hur man kan hjälpa ett sånt här barn, eftersom den här typen av kraftiga reaktioner är lite oroande inför framtiden. Om man inte klarar att hantera små motgångar och lätt press, hur ska man då klara livets utmaningar? Jag oroar mig för hur detta barn ska klara livets besvikelser. Ser framför mig hur ett sånt här personlighetsdrag kan leda till ångest, självskadebeteende och annat om man inte lär sig att hitta en metod att klara av att bemöta dem, inom sig själv. Kanske lite långsökt jag vet inte? Men. Detta barn känns inte alls som något "diagnosbarn", förutom för just detta personlighetsdrag med att tåla kritik/motgång. Barnet är lite känsligt i största allmänhet, funderar mycket och kan vara lite oroligt från tid till annan. Lätt att bli sentimental och så. Den delen är dock inget som känns onormalt eller konstigt i sig. Alla kan ha olika personligheter, och alla har sina bra och dåliga sidor, och här är det som att en sida liksom totalt faller utanför ramen. Men man ska ju som människa inte behöva tycka att saker är så jobbiga så att känslorna blir en fullständigt övermäktiga, då måste man ju agera på något sätt tycker jag.
 
Jag tog mig som exempel för att jag resonerade lite liknande dig tidigare. Inte för att det just handlade om mitt barn, även om hen får agera exempel.

Och när barnet inte tar sig vidare varken med morot eller piska, varken med lirkande eller tvång, så måste man hitta ytterligare andra vägar. Det behöver inte alls handla om någon studiepanik, utan det finns även andra svar på den frågan

Jovisst, det har jag inte protesterat mot. Jag har mig själv som exempel så jag har inte resonerat så i längden på ett fall med ett annat barn. Jag bara vet 100% att gråt och panik vid läxläsning inte måste betyda att barnet har ADHD eller lätt autism eller liknande. Ts frågade om egna erfarenheter och det är mina erfarenheter, någonting jag levt själv, inte sett utifrån. Men med någon annan, barnet ts pratar om, kanske det är utredning som gäller, men jag kan inte se att det måste vara det. Det kan rimligen inte skada att fundera över att hjälpa barnet med studietekniken (hur gör man för att lära sig glosorna, berätta, hur skulle du göra) och fundera över att ändra inlärningssituationerna (lite oavsett om diagnos behövs eller inte).
 
Senast ändrad:
Mitt barn, om hen nu får fortsätta agera exempel, är kvar i det stadiet. Har hen ställt in sig på att något ska göras på ett visst sätt så blir det en fullkomlig katastrof och barnet bryter ihop fullkomligt, oftast med ett vredesutbrott. Det gäller att förbereda hen på vad som ska göras och försöka förebygga hens egna planer.
Senast fick jag komma med bilen och hämta barnet mitt i en lång cykelrunda, då hen hade planerat in ett önskemål om vägval som pappan inte höll med om...

Och här är mer av vad jag menar, jag hade inte ett dugg av den biten och vi vet ju inte om ts barn har det. Så om det är bara någonting enstaka, bara läxläsning och situationer med läraren. Då kan det vara krasch med läraren och att barnet inte kommer på själv hur man lär in saker. Men om det är många olika situationer och lika illa när alla säger till, då är det kanske någonting annat.
 
Senast ändrad:
Känner igen :angel: förutom vredesutbrott, det hade jag sällan. Har man AST är det inget stadie som går att träna bort. Jag behöver fortfarande veta långt i förväg vad som ska hända, annars får jag ångest och allt känns upp och ner. Om jag går emot min känsla och gör det där som jag inte är tillräckligt förberedd på, så mår jag dåligt både i kropp och själ i flera dagar eller veckor efteråt. :(

Var det inte någon forskare som tyckte att det kanske var enklare att ha lätt autism innan 80-talet i skolan. Egen bänk, med materialet i bänken, näsan mot tavlan. Strukturerad lektion, raster samma tid varje dag, ett enda samma klassrum varje dag i tre år för unga, ett klassrum per ämne för äldre osv (inga plötsliga hela havet stormar infall från lärare med att vända bänkarna osv).
 

Liknande trådar

Småbarn Jag tänkte först skaffa ett anonymt konto, men jag orkar inte. Det är ju heller inget att skämmas för tänker jag (försöker jag tänka)...
3 4 5
Svar
97
· Visningar
14 408
Senast: TinyWiny
·
Relationer Vi har en man i vår släkt som blivit totalt genomelak på äldre dar. Han är 91 år. Han blev änkling för 6-7 år sen och därefter har det...
2
Svar
23
· Visningar
3 958
Senast: pimy
·
Övr. Barn Jag håller på och utbildar mig till lärare, var idag ute i klass för första gången i egenskap som vikarie (gick bredvid för att senare...
Svar
18
· Visningar
1 659
Senast: ptr
·
Kropp & Själ Min story: Jag kraschade på mitt sommarjobb efter mitt sista år på gymnasiet. Betygspressen hade haft mig på högvarv i tre år och pga av...
2
Svar
20
· Visningar
4 179
Senast: Ramona
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp