Barns boende efter separation

[Jenny1]

Jag behöver ventilera lite och hoppas på att få lite kloka reflektioner från er Bukefalister!!

Jag separerade från mina barns pappa i somras, det har varit en tuff separation eftersom maken inte alls ville att jag skulle flytta. Han har betett sig väldigt illa efteråt, först förföljde han mig mer eller mindre, skickade brev, presenter, blommor och ringde vid alla möjliga tider för att kolla vad jag gjorde, kom hem till mig oanmäld, till jobbet osv.. När jag sen träffade en ny man har det vänt totalt och exet är väldigt elakt. Han gapar och skriker, kallar mig hora och annat. Han vägrar gå till familjerådgivningen eller familjerätten, vill inte prata alls annat än när han skäller på mig, oftast är han då full. Drickandet gick över styr totalt för någon vecka sen och jag tog då hem båda barnen till mig och sa att de får inte bo hos honom så länge han inte kan låta alkoholen vara. Han är inte snäll mot barnen heller när han dricker. Främst är det dottern som hamnar i gräl med honom, hon påminner väl för mycket om mig antar jag, sonen håller sig nog mer på sin kant, svarar förmodligen inte emot när pappa bråkar utan glider undan.

Vi hade ett bra samtal, exet och jag, där han sa att han verkligen ska försöka låta bli spriten. och jag tror det har blivit bättre, barnen var där förra veckan och de säger att han inte druckit mer än lite fredag och lördag kväll men att han inte då var otrevlig eller blev full.

Barnen är 12,5 och 11 år, sonen äldst. Vi bestämde från början varannan veckas boende, med ganska mycket flexibilitet. Det funkade bra fram tills jag träffade en ny man, då ansträngde sig ju exet för att vara "trevlig" eftersom han trodde att jag skulle komma tillbaka. Sonen bodde då mer hos exet eftersom han själv uttryckte att han trivs bäst där. Det är förmodligen sant då exet bor på landet, kvar i vårt hus, och jag flyttat till en lägenhet i stan. Sonen är väldigt mycket "bonde"

Nu när exets drickande blev för mycket så har jag sagt att även sonen måste bo varannan vecka hos mig och han är riktigt sur för det. Han tar upp det ofta, frågar om han verkligen måste, säger att när barn fyllt tolv år får det bestämma själva osv osv. Han har också exet och hans familj med sig där eftersom de alla tycker illa om mig nu och spär på när sonen säger att han inte vill vara i stan. Svärmor har ringt och skällt på mig och sagt att dottern kan väl bo hos mig och sonen hos exet, att det är så synd om sonen när han måste vara i stan osv osv. (Vad nu hon har med det att göra.)

Nu till min främsta undran.. Vad gör man??? Är det bra för barnen att bo varannan vecka eller borde de ha ett hem och vara hos den andra typ varannan helg, lov och så?? Och bör jag fortsätta tvinga sonen att bo varannan vecka trots att han säger att han inte vill? Jag är rätt säker på att i det ligger också att han är väldigt orolig för sin pappa och vill vara där för att ha koll på honom. Exet har när han varit full sagt till barnen att han ska skjuta sig själv t ex. Så jag känner att jag vill ha sonen varannan vecka för att ha koll på hur han mår. Men han tar upp det här varenda gång vi pratar i telefonen - alltså varje dag - och när han är här också. Att han inte vill bo här, han vill vara hos pappa i sitt gamla hem. Till saken hör också att sonen är grinig, kort i tonen när vi pratar när han är hos pappan, också först när han kommer hit. Men efter någon timme är det som att han "slappnar av" och blir den vanliga goa pojke jag brukat ha. Men han fortsätter säga ibland att han inte trivs i stan.

Hjälp!! Vad ska jag göra???

 

[Esperanza_1980]

Sv: Barns boende efter separation

Usch, vilken jobbig situation! Stackare..

Jag har också separerat från mina barns pappa och har barnen varannan v. Som tur är beter han sig inte alls så dumt, utan vi har väldigt bra kontakt. Det fungerar även bra med exet och min nya sambo. Kan inte råda dig vad du ska göra när det gäller din son. Jag är själv lite rädd att hamna i den situationen när min son blir äldre dvs att han hellre bara bor hos sin pappa, men den smällen får jag ta då. Skulle inte vilja tvinga honom att bo hos mig, men i din situation är det ju annorlunda. Du oroar dig för barnens välbefinnande när de är hos pappan.

På frågan om det är bra för barnen att bo varannan vecka så måste jag säga att mina barn inte alls har några problem med det - tvärtom. När de är hos pappa längtar de efter mig och tvärtom. Barnen skulle tycka att det är alldeles för lång tid att vänta 2 v på att få träffa mamma/pappa. De har dessutom lite skilda liv när de är hos mig/pappan. Hos deras pappa är det full fart hela tiden, mycket kompisar och inte en lugn stund. När de sen kommer till mig så är det som att dom kan pusta ut och ta det lugnt, inte lika intensivt liv. Efter en vecka har dom laddat och saknar full fart osv. Tycker alltså att det fungerar väldigt bra.

I vilket fall som helst så hoppas jag verkligen att det löser sig för dig!

Kram på dig!

 

[mizz]

Sv: Barns boende efter separation

Hjälp!! Vad ska jag göra???

Ta hjälp utifrån? Familjerådgivningen eller liknande, höra vad de har att säga. Och om du kan "tvinga" sonen till varannan vecka hos dig. För på det du skriver låter det som om sonen behöver han veckan hos dig. Vad säger han själv om du nu har förklarat för honom hur det ligger till och varför det är som det är?

 

[Jenny1]

Sv: Barns boende efter separation

Ta hjälp utifrån? Familjerådgivningen eller liknande, höra vad de har att säga. Och om du kan "tvinga" sonen till varannan vecka hos dig. För på det du skriver låter det som om sonen behöver han veckan hos dig. Vad säger han själv om du nu har förklarat för honom hur det ligger till och varför det är som det är?

Jag har pratat med både familjerådgivningen och familjerätten. Vi gick hos familjerådgivningen tidigare men exet vägrar gå dit med mig efter att jag träffat en ny man. De säger att jag kan hålla barnen kvar hos mig helt och att exet då måste vända sig till tingsrätten om han vill ha en förändring i boendet. Men det känns väldigt tufft då sonen ju inte vill vara här och själv säger att han kan ta skolbussen hem till pappa när han vill, och vad gör jag då??

Jag har pratat med sonen om varför jag vill att han är här mer och han säger själv att han är orolig för pappa att det är delvis därför han vill vara där. Men det är också så att han alltid trivts otroligt bra på landet och är en sån som inte vill flytta på sig. Han har alltid varit supersvår att få med sig bara till stan för att handla eller för att hälsa på kusiner, mormor osv. Han har alltid protesterat. Han vill vara hemma. Så för honom är det förmodligen jättejobbigt att flytta på sig.

Jag funderar nu på att boka en tid hos familjerätten eller familjerådgivningen och säga att exet är tvunget att komma. Gör han inte det vänder jag mig till tingsrätten. Är det så jag ska göra?? Är det i så fall smartast att börja med familjerådgivningen, dit vi ju gått tidigare eller bör jag ta familjerätten där vi kan få hjälp att skriva ett samarbetsavtal??

 

[Jenny1]

Sv: Barns boende efter separation

Tack för dina reflektioner... Jag önskar ju också att det ska funka!! Men vi kan inte kommunicera om ens småsaker kring barnen. Inget går att prata om. Och det är ju en hel del man behöver prata om när man har barn tillsammans.

Jag orkar inte ha det så här längre, barnen mår ju inte bra av att vi inte kan kommunicera!! Exet hamnar verkligen på en treårings nivå. Försöker "sätta dit mig" så mycket han kan. Jag kan ta ett exempel: Jag ringde upp honom i fredags för att höra om han kunde skjutsa hit dottern på söndagen då hon skulle till mig. De bor ju på landet och jag har ingen bil just nu. Jo, han skulle fixa det sa han. Jag sa att om jag ska hämta måste jag göra det på morgonen för då har jag bil. (Hade tillgång till nya mannens bil då.) Men nej, exet skulle skjutsa.

På söndagen ringer dottern vid tvåtiden och frågar hur det ska bli. För då har pappa sagt till henne att han inte tänker skjutsa in henne till mig. Jag ber att få prata med honom och han är bara otrevlig. Säger att "någon av dina karljävlar kan väl låna ut sin bil till dig." Efter en stund då han inte lyssnar på någonting säger jag bara att jag fixar det, jag lånar en bil och kommer och hämtar henne. Sen säger jag bara hej då och lägger på. Han ringer upp igen och är förbannad för att jag la på för han var inte färdig. Nähä, vad skulle han säga mer då? Han fortsätter tjafsa om samma saker som innan och jag säger att det har du redan sagt, jag behöver inte lyssna, jag hämtar dottern och vi behöver inte diskutera mer om det. Då börjar han gapa om att jag ska minsann inte hämta henne utan han ska skjutsa in henne. Suck. Jag säger att det är inget problem, jag kan fixa bil. Exet förstår ju vilken bil det är och då passar det inte.

Då ber jag att få veta vilken tid de kommer så att jag är hemma. Men det vägrar han säga för "du kan ju hålla dig hemma." Jag ber då att han ska ringa när de åker, men nej, det tänker han inte heller göra. Då ber jag att få prata med dottern men det får jag inte. Jag säger då att "jag vill prata med min dotter." Då svarar han "Jag vet att det är din dotter du behöver inte tjata om det hela tiden" ????? Men jag kan ju ringa upp henne själv. Till slut får jag prata med henne och ber att hon ska ringa mig när de åker så att jag är hemma när hon kommer. Det ska hon göra.

När klockan blir ca 18 på kvällen ringer dottern igen och säger att hon inte vet hur hon ska göra. Då har exet sagt att han är så trött, han orkar inte åka och de kan ha myskväll där hemma i stället. Jag säger då att jag kan hämta henne. Hon går och frågar pappa som då säger att nej, i så fall är det han som skjutsar. Dottern tycker det är jättejobbigt eftersom hon ju nu får dåligt samvete för att hon åker ifrån pappa, han talar ju om hur mysigt de ska ha, att han inte egentligen orkar skjutsa och hur ledsen han blir om hon åker... Dottern är 11 år!!! Jag säger till dottern att det är ju så att hon ska till mig på söndagar och att om hon tycker det är jobbigt att behöva på något sätt bestämma själv så är det det vi sagt som gäller. Hon ska till mig. Så blir det, han skjutsar in henne till slut. Men hela dagen går alltså åt till en massa tjafs!!

Det var ett exempel på hur det kan vara....

 

[Madick]

Sv: Barns boende efter separation

I ditt exempel skulle jag inte lyft på luren när han ringde igen efter du la på. Han har sagt att du kan hämta, då hade jag hämtat, på studs.

Vad gäller sonen är det svårare. Jag flyttade till min pappa i den åldern och upptäckte rätt snart att det ett STORT misstag (som jag betalar för än idag, 20 år senare, psykiskt) men fick aldrig signaler som jag tyckte då, att jag var välkommen hem till mamma igen. Att det var ok att ändra sig, utan det var mer "du har själv valt" och sårade känslor (vilket jag iofs förstår idag).

Låt honom bo hos pappan, men gör väldigt klart att han alltid är välkommen att ändra sig, utan att säga anledningen.

 

[bliss]

Sv: Barns boende efter separation

Jag har pratat med både familjerådgivningen och familjerätten. Vi gick hos familjerådgivningen tidigare men exet vägrar gå dit med mig efter att jag träffat en ny man. De säger att jag kan hålla barnen kvar hos mig helt och att exet då måste vända sig till tingsrätten om han vill ha en förändring i boendet.

Att hålla dem kvar och fortsätta din dialog med ovannämnda myndigheter är precis vad jag skulle göra för att skydda barnen från deras far med alkoholproblem. Pappans bristande lust till samarbete och oförmåga att fungera på ett vettigt sätt i förhållande till barnen (och dig) är hans ansvar, även om jag förstår att det får konsekvenser för alla.

Det kontrollbeteende din son uppvisar är en stor varningsflagga för hur illa supandet är. Det är bra att han vågar berätta. Men det gnagande behovet att veta vad pappa gör och att pappa är ok klarar han inte av att bryta själv. Du måste hjälpa honom. Förvåna dig inte heller om din son börjar släta över hur illa det är eller slutar berätta för dig när han märker att du vill begränsa eller ändra förutsättningarna för umgänget. Jag hade slagits med näbbar och klor för att barnen ska slippa bo och växa upp med alkoholproblem.

 

[nDian]

Sv: Barns boende efter separation

Usch vilken situation. Jag vet hur har det. Ta kontakt med familjerätten och boka en tid. Gå dit om han inte kommer så ör det han som förlorar på det. Ta kontakt med en advokat så ni kommer till tingsrätten. Detta kan ta lång tid, upp till 1 år.
Mitt ex var likadan mot mig., skrek och kallade mig namn osv. Skulle alltid krångla till det. det han inte förstod var att han trodde att jag skulel bli lidande men det blev ju vår dotter som blev i klämd. Han har än idag inte förstått det. Förut så när han skulle ha dottern så kom han inte, han kudne ringa ikvällen innan eller samma dag att han inte kom om han visste att jag hade bokat upp mig.
det slutade med att han tog kontakt med tingsrätten. Jag fattade inget, fattade inte varför och ingen gjorde det helelr. Domaren bara tittad epå honom och undrade varför han gjorde detta. Det slutade med att han förlorade endå. Fick betala 6000 kr till min advokat för inget. Var så arg och han ville bara straffa mig. Men jag kunde ha lagt 6000 kr på dottern istället.

Idag har det väl blivit bättre, men ibland så faller han tillbaka till det gamla själv igen. Tar väl aldrig slut.Jag har aldrig pratat illa om hennes far. Men idag är dottern 5 ½ år och har insett hur han är som. Ibland vill hon inte åka dit. Utan hon vill vara med oss och sina vänner.

Mvh

 

[Görel]

Sv: Barns boende efter separation

Det finns ingenting som heter samarbetsavtal.

Familjerätten kan erbjuda samarbetssamtal vilket i sin tur kan leda fram till avtal om barns vårdnad, boende och/eller umgänge.

Är själv familjerättssocionom

 

[Jenny1]

Sv: Barns boende efter separation

I ditt exempel skulle jag inte lyft på luren när han ringde igen efter du la på. Han har sagt att du kan hämta, då hade jag hämtat, på studs.

Vad gäller sonen är det svårare. Jag flyttade till min pappa i den åldern och upptäckte rätt snart att det ett STORT misstag (som jag betalar för än idag, 20 år senare, psykiskt) men fick aldrig signaler som jag tyckte då, att jag var välkommen hem till mamma igen. Att det var ok att ändra sig, utan det var mer "du har själv valt" och sårade känslor (vilket jag iofs förstår idag).

Låt honom bo hos pappan, men gör väldigt klart att han alltid är välkommen att ändra sig, utan att säga anledningen.

Nej, jag borde inte ha svarat... Ibland är det väl bara så att jag hoppas så innerligt att vi ska kunna kommunicera, att han ska ändra sig...

Jag har pratat med familjerätten idag och tagit ett beslut på hur jag går vidare nu som jag meddelat mitt ex. Mitt beslut ser ut så här:
Dottern kommer att bo kvar varannan vecka tills vidare då hon tydligt säger att det är det hon vill. Hon säger också att pappa inte druckit sista veckan de varit där och att hon då vill vara där men har lovat att tala om för mig om hon ändrar sig åt något håll. Vi har en öppen dialog om det tror jag. Däremot kommer vi byta "flyttdag" till måndagar så att hon åker skolbussen till mig de veckor hon ska hit. På så vis slipper vi allt tjafs som varit de söndagar hon ska hit. Det tyckte hon också skulle vara skönt att slippa.

Sonen kommer jag prata med när han kommer hit i morgon och försöka få till en kompromiss där han är hos mig några dagar varannan vecka. Hon på familjerätten sa att det ska mycket till för att man ska gå emot vad ett så stort barn själv uttrycker att han vill. Men jag kommer fortsätta vara tydlig med att han är välkommen till mig precis när han vill och vill han bo mer hos mig så är jag jätteglad för det, men att det är okej om han vill ha det så här nu med fler dagar hos pappa. Jag kommer också säga att om det är så att pappa inte klarar att vara ifrån alkoholen så blir sonen tvungen att vara mer hos mig då inget barn ska bo hos en förälder som dricker för mycket. Det har jag sagt till barnen förut också.

Det känns som att det är det bästa jag kan göra just nu. Jag har som sagt mailat exet om detta och där också skrivit att jag vill ha så lite kontakt med honom som möjligt nu. Vill han mig något får han ta det via mail för jag vill inte längre lyssna på honom i telefonen. Jag skrev att min önskan är att vi kan gå till familjerådgivningen eller familjerätten för att där försöka få till ett bra samarbete kring barnen och att jag vill att han hör av sig om han ändrar sig och kan tänka sig det. Jag avslutade med att skriva att min önskan med detta är att barnen ska få lite mer lugn och ro och att om detta inte funkar eller om jag märker att barnen inte mår bra hos honom så kommer jag kontakta tingsrätten.

Jag hoppas jag gör rätt nu... Men jag och barnen måste på något sätt få lite lugn och ro..

 

[Jenny1]

Sv: Barns boende efter separation

Jag pratar oerhört mycket med barnen om det här. Säger ofta, ofta att både pappa och jag älskar dem, att inget av det som händer är deras fel eller deras ansvar osv. Så jag hoppas att de känner det, att jag lyckas pränta in det i dem... Jag "tjatar" också på barnen om att de alltid är välkomna här, att de alltid kan ringa, oavsett tid på dygnet osv, att jag är deras mamma i första hand, alltid. Så jag hoppas att sonen känner att han, även om han väljer att bo hos pappa nu, inte för den skull valt bort mig för all framtid, att jag alltid kommer att finna här för honom.

 

[Jenny1]

Sv: Barns boende efter separation

Det finns ingenting som heter samarbetsavtal.

Familjerätten kan erbjuda samarbetssamtal vilket i sin tur kan leda fram till avtal om barns vårdnad, boende och/eller umgänge.

Är själv familjerättssocionom

Jag menade inte det, vet inte vart jag fick ordet ifrån.. Jag menade att skriva ett avtal om hur barnens boende ska se ut.

 

[Jenny1]

Sv: Barns boende efter separation

Usch vilken situation. Jag vet hur har det. Ta kontakt med familjerätten och boka en tid. Gå dit om han inte kommer så ör det han som förlorar på det. Ta kontakt med en advokat så ni kommer till tingsrätten. Detta kan ta lång tid, upp till 1 år.
Mitt ex var likadan mot mig., skrek och kallade mig namn osv. Skulle alltid krångla till det. det han inte förstod var att han trodde att jag skulel bli lidande men det blev ju vår dotter som blev i klämd. Han har än idag inte förstått det. Förut så när han skulle ha dottern så kom han inte, han kudne ringa ikvällen innan eller samma dag att han inte kom om han visste att jag hade bokat upp mig.
det slutade med att han tog kontakt med tingsrätten. Jag fattade inget, fattade inte varför och ingen gjorde det helelr. Domaren bara tittad epå honom och undrade varför han gjorde detta. Det slutade med att han förlorade endå. Fick betala 6000 kr till min advokat för inget. Var så arg och han ville bara straffa mig. Men jag kunde ha lagt 6000 kr på dottern istället.

Idag har det väl blivit bättre, men ibland så faller han tillbaka till det gamla själv igen. Tar väl aldrig slut.Jag har aldrig pratat illa om hennes far. Men idag är dottern 5 ½ år och har insett hur han är som. Ibland vill hon inte åka dit. Utan hon vill vara med oss och sina vänner.

Mvh

Ja, det är ju så det blir. Det är barnen det går ut över. Tyvärr. Exet vägrar inse det också. När jag säger något om det säger han bara att det ju är mitt fel, (eftersom det är jag som flyttat och driver skilsmässan), det skulle jag ha tänkt på innan. Allt är mitt fel. I förra veckan var han skitsur, igen, när i pratade och sa att det berodde på att han inte sovit på en vecka. Jag sa då att det är väl inte mitt fel, borde väl inte gå ut över mig. Jag fick då till svar att det väl "visst var mitt fel, vems fel var det annars? Karl den tolftes?" Så mogen är han... Så ALLT är mitt fel. Att han beter sig illa mot barnen är mitt fel för det hade ju inte hänt om jag inte flyttat, att han kallar mig hora och annat är också mitt fel för det hade ju inte hänt... osv osv. Det är på den nivån han är.

 

[Görel]

Sv: Barns boende efter separation

Jag menade inte det, vet inte vart jag fick ordet ifrån.. Jag menade att skriva ett avtal om hur barnens boende ska se ut.

Vad bra

Många har blandat ihop begreppen, bl a domstolar, och eftersom det blir lite jobbigt för oss på familjerätten passar jag på varje tillfälle att reda ut missförståndet

Lycka till med avtalsskrivandet!

 

[Jenny1]

Sv: Barns boende efter separation

Vad bra

Många har blandat ihop begreppen, bl a domstolar, och eftersom det blir lite jobbigt för oss på familjerätten passar jag på varje tillfälle att reda ut missförståndet

Lycka till med avtalsskrivandet!

Något avtal lär ju inte bli skrivet som det ser ut då han vägrar träffa mig och prata med mig varken hos familjerådgivningen eller familjerätten. Nu har jag ju satt upp riktlinjer för hur jag vill att det ska vara och följer han inte dem och fortfarande vägrar gå på samarbetssamtal med mig så kommer jag kontakta tingsrätten. Men jag hoppas slippa det... Fördelen för mig med att vi inte har något skrivet avtal är ju att jag har möjlighet att hålla barnen kvar hos mig om det är så att han faller tillbaka i alkoholmissbruk t ex... Jag hoppas på lugn och ro för barnen och mig nu i och med de riktlinjer jag dragit upp. Men det är förmodligen för mycket att hoppas på...

 

[Esperanza_1980]

Sv: Barns boende efter separation

Med gud som han håller på!!

Ett tips, be ALDRIG att exet ska göra dig en "tjänst", alltså t ex köra barnen till dig. T o m jag som har en bra dialog med pappan har fått äta upp det efteråt. Sen blir det lättare en massa tjafs också.

Jag tycker att det beslut du kommit fram till lät bra. Var noga med att visa sonen att han är välkommen till dig precis när han själv känner, även om han mestadels kommer att vara hos sin pappa. Det tror jag iofs att du kommer att vara eftersom du verkar ha en sund syn på det hela.

 

[Mammadutt]

Sv: Barns boende efter separation

När jag var 12 år och hade problem med boendet och inte ville vara hos min pappa (pga hans dåvarande satmara till sambo ) så gick vi alla 3 (jag, ma och pa) till PBU (eller BUP som det heter på andra ställen), där var det jag som 12-åring som var i fokus och fick prata ut och säga mitt. Jag minns inte så mkt om mötet annat än det var lyckat och jag slapp vara hos pappa efter det. Kanske barnet/barnen borde gå på "rådgivning" och få prata ut för att sedan hela familjen samlas och prata ut och ta beslut? Alltså utgå från barnen...

 

[Jenny1]

Sv: Barns boende efter separation

Absolut vore det toppen om vi kunde gå i samtal kring det här hela familjen, hos BUP, familjerätten, familjerådgivningen eller vad som helst - men som sagt - exet vägrar. Han tänker inte gå på några samtal alls med mig. Att det är för barnens bästa skiter han i. I kväll har det varit utställning på barnens skola, de har visat upp vad de jobbat med och så. Barnen var hos pappan och han skulle åka dit med dem och sen skulle de åka hem med mig. Döm om min förvåning när jag kommer dit och barnen är där ensamma!! Exet kan inte ens gå på barnens kväll på skolan eftersom jag skulle komma!! Han hade bara dumpat av barnen och sen åkt hem!!

Jag har sonen här nu och har pratat med honom. Vi har gjort en deal att han ska vara här må-tis och tors varannan vecka, samt att var tredje "mammavecka" ska han vara fre-mån i stället. Det tyckte han var bra, i stort sett hans eget förslag. Han är väl medveten om att han är välkommen här hur mycket han vill, jag har sagt det igen nu och kommer fortsätta säga det. Men det känns bra att vi nu gjort en deal som han är nöjd med. Då kan jag slippa diskussioner med honom också om han ska vara här eller inte. Nu är det bestämt vilka dagar som gäller och vi har sagt att vi inte gör undantag från dem annat än om det är något väldigt särskilt.