Sv: Beach 2014
Nu har jag haft ett par usla dagar, verkligen inte bra. Och det har också inneburit att ätstörningen fått styra mer över min mat och min motion = mindre mat och mer motion.
I helgen var jag så rädd för att känna efter så jag körde på i full fart fast jag egentligen var trött så nu när jag är ledig från dagvården onsdag och torsdag kommer jag nog vara helt slut. Men jag måste ändå hålla igång för jag har saker planerade.
Bara av att "slarva"/äta mindre under senaste veckan så har jag tappat i vikt, 0,6 kg ner, istället för upp i vikt. Att det kan gå så snabbt. Det låter ju inte mycket i andras öron men i min situation är det tydligen lite annorlunda för min kropp har inte råd med att tappa något i vikt säger min terapeut och procentuellt sett är 0,6 kg mer hos mig än hos en normal eller överviktig. Jag har själv svårt att tycka att det är allvarligt, jag kan inte tro på att min kropp behöver gå upp i vikt, men jag försöker att lita på vad dom säger, för jag kan inte lita på mig själv. Det är svårt/omöjligt att ta in att kroppen fortfarande är så sjuk.
Men jag är totalt livrädd nu, för ätstörningen och mig själv. Det är så hemskt. Folk tror att ätstörningar handlar om att man kontrollerar maten men jag tycker mer det är maten och sjukdomen som kontrollerar mig och styr mig än tvärtom.
Måste tillbaka till matschemat nu säger terapeuten, dvs, öka på maten igen vilket gör att det känns som att jag vill hoppa ner i ett svart hål eller i en sådan där soppbil som krossar/packar allt när man hällt i skräpet i den. Orkar inte! Terapeuten tog återigen upp det här med sjukhusinläggning men jag är helt emot det, jag kommer aldrig frivilligt sätta min fot på ett sjukhus för ätstörningen. Det har ju varit bland de värsta sakerna som hänt i mitt liv när jag varit inlagd. Hon säger att jag är grymt underviktig, svag och sliten och att jag egentligen inte ska röra mig alls. Men jag har ju hunden och han måste ut och jag vågar inte vila för mycket för att jag är rädd för att bli tjock, jag måste röra mig för att få äta.
Har krav på mig att öka på maten till på fredag, sen öka maten igen nästa vecka, gå upp i vikt, vila mer, laga mat till mamma och mig och göra mina andra hemuppgifter.
Men just det där med maten och motionen är så svårt. Det känns som att jag inte klarar det

Men det kanske jag gör. Jag vill inte bli utskriven från dagvården, jag vet att dom tycker att jag är för sjuk för att gå där men jag vill inte till sjukhuset. Jag måste visa dom att jag kan äta mer, kan gå upp i vikt, kan utmana mig ännu mer. Jag har ju gjort en massa utmaningar men tydligen har det inte räckt till riktigt. Jag gör framsteg på vissa sätt och på andra har jag backat lite. Och det går så snabbt för tankarna att ta över, missar jag något en eller två dagar så kan jag inte göra det sen igen...
Förlåt för allt det här negativa, jag vill ju vara inspirerande för andra som har problem, sprida positiv stämning och vill visa framstegen men jag behöver skriva av mig lite ibland.