Besviken av att INTE få diagnos?

[Squie]

Men hur ska jag kunna veta det? Jag vet inte vad det finns för terapi och vad som passar mina behov, detsamma gäller medicin och sysselsättning. Jag vet ju inte alls vad som finns.

Då får du helt enkelt börja forska. "Google is your best friend".

Vad motiverar dig? Vad tycker du är fantastiskt roligt i detta liv? Allt från stora saker, till små saker. Skriv en lista.

Vill du bråka med uppväxten i terapin eller är du mera intresserad av att ändra tankebanor? Är du mer
åt att rita/måla/"kladda" o på så sätt få veta vad kroppen själv säger? Var ligger ditt intresseområde.

Jag är helt övertygad om att du innerst inne vet vad du vill och vad du behöver. Ditt jobb är att klura ut vad det är.

 

[_Charlotte_]

Då får du helt enkelt börja forska. "Google is your best friend".

Jag förstår att du naturligtvis bara menar väl, men det finns inte en chans att jag sätter mig och googlar på alla möjliga terapimetoder, ångestdämpande och antidepressiva mediciner etc. och försöker orientera mig där. Är det inte, egentligen, det de som har pluggat i flera år på högskola för att bli t.ex. läkare eller psykologer ska ha koll på?

Vad motiverar dig? Vad tycker du är fantastiskt roligt i detta liv? Allt från stora saker, till små saker. Skriv en lista.

Ingenting. Det finns ingenting som motiverar mig, eller får mig att vilja fortsätta. Jag tycker om att gå på konserter, just den/de timmen/timmarna i publikhavet då ett av favoritbanden står på scenen. Och det är allt, men det är inget jag liksom "måste leva för" om du förstår hur jag menar. Svårt att förklara känner jag, men jag har inget sånt där som jag vill och tycker om och brinner för.

Vill du bråka med uppväxten i terapin eller är du mera intresserad av att ändra tankebanor? Är du mer
åt att rita/måla/"kladda" o på så sätt få veta vad kroppen själv säger? Var ligger ditt intresseområde.

Ingen aning, jag vill gå i någon form av terapi som kan få mig att må såpass okej att jag VILL något. Att jag ser en MENING med något eller iallafall en anledning till att försöka göra något av mitt liv. Om jag sedan ska gräva ner mig i min barndom, återuppleva jobbiga händelser, byta tankemönster, utmana mig själv eller något annat... Det vet jag inte och det spelar ingen roll. Men jag vill få NÅGON typ av hjälp som faktiskt känns som att det hjälper.

Inte som hittills, mediciner som antingen inte gör något alls, eller ger extremt jobbiga biverkningar, och samtal som jag bara mår sämre av. Det känner jag mig så otroligt färdig med, och är det den "behandlingen" som finns för depression och ångest så vill jag inte ha mer behandling. Men jag vet inte heller hur jag ska göra för att fungera i ett något så när "vanligt liv", om du förstår hur jag menar.

 

[Rosett]

J
Inte som hittills, mediciner som antingen inte gör något alls, eller ger extremt jobbiga biverkningar, och samtal som jag bara mår sämre av. Det känner jag mig så otroligt färdig med, och är det den "behandlingen" som finns för depression och ångest så vill jag inte ha mer behandling.

Samtalsterapi gör ofta att man mår sämre innan man mår bättre, samma med mediciner. Mediciner finns det ju massor av, du kanske måste prova många innan du hittar nån som fungerar och ibland måste man acceptera biverkningar, de brukar ju klinga av efter hand.
Har du provat venlafaxin+mirtazapin? Den kombon sägs vara effektivt mot depression.

 

[Squie]

Jag förstår att du naturligtvis bara menar väl, men det finns inte en chans att jag sätter mig och googlar på alla möjliga terapimetoder, ångestdämpande och antidepressiva mediciner etc. och försöker orientera mig där. Är det inte, egentligen, det de som har pluggat i flera år på högskola för att bli t.ex. läkare eller psykologer ska ha koll på?

Så, du har absolut inget eget ansvar då? Är det vad du vill säga mig och de som läser i tråden? Ser du dig själv som ett offer?

Ingenting. Det finns ingenting som motiverar mig, eller får mig att vilja fortsätta. Jag tycker om att gå på konserter, just den/de timmen/timmarna i publikhavet då ett av favoritbanden står på scenen. Och det är allt, men det är inget jag liksom "måste leva för" om du förstår hur jag menar. Svårt att förklara känner jag, men jag har inget sånt där som jag vill och tycker om och brinner för.
Ingen aning, jag vill gå i någon form av terapi som kan få mig att må såpass okej att jag VILL något. Att jag ser en MENING med något eller iallafall en anledning till att försöka göra något av mitt liv. Om jag sedan ska gräva ner mig i min barndom, återuppleva jobbiga händelser, byta tankemönster, utmana mig själv eller något annat... Det vet jag inte och det spelar ingen roll. Men jag vill få NÅGON typ av hjälp som faktiskt känns som att det hjälper.

Naturligtvis finns det saker som motiverar dig. Det finns för alla människor. Kruxet är att klura ut det hela. Kanske kan en arbetsterapeut vara en hjälp för dig. De har verktyg som kan visa dig rent fysiskt på vad du gillar och vad du inte gillar.

Inte som hittills, mediciner som antingen inte gör något alls, eller ger extremt jobbiga biverkningar, och samtal som jag bara mår sämre av. Det känner jag mig så otroligt färdig med, och är det den "behandlingen" som finns för depression och ångest så vill jag inte ha mer behandling. Men jag vet inte heller hur jag ska göra för att fungera i ett något så när "vanligt liv", om du förstår hur jag menar.

Skippa piller då. Det är inget som du måste käka. Samtalsterapi, jag tror ärligt bara du har fått fel form och/eller fel kemi mellan dig och terapeuten. Det ligger en hel del på dig själv också i terapin, att verkligen ta upp all skit i ryggsäcken som går att hitta. Det är tufft! Jag mådde dock inte sämre av terapin, ens från dag ett.

Jag har haft utmattningsdepression och jag fick och ville ha KBT. Ingen lek! Utöver det så ägnade jag all min vakna tid till att vara i stallet. Djur har en förmåga att läka.

 

[_Charlotte_]

Så, du har absolut inget eget ansvar då? Är det vad du vill säga mig och de som läser i tråden? Ser du dig själv som ett offer?

Jo, självklart har jag ett eget ansvar, men om det är så jävla illa att man som patient måste veta exakt vad för terapi och/eller medicinering man behöver, då orkar jag inte. Jag mår liksom inte så okej att jag KAN koncentrera mig på det och ta reda på massor av information. Och sen ta in det jag läser, gallra och hitta "rätt".

Skippa piller då. Det är inget som du måste käka. Samtalsterapi, jag tror ärligt bara du har fått fel form och/eller fel kemi mellan dig och terapeuten. Det ligger en hel del på dig själv också i terapin, att verkligen ta upp all skit i ryggsäcken som går att hitta. Det är tufft!

Jag har haft utmattningsdepression och jag fick och ville ha KBT. Ingen lek! Utöver det så ägnade jag all min vakna tid till att vara i stallet. Djur har en förmåga att läka .

Ja, kanske har jag bara haft fel sorts samtalsterapi och/eller fel personkemi. Det kan ju vara så, det vet jag inte.
Jag har försökt dra upp allt, kastat mig in i det obekväma och verkligen försökt. Men det händer liksom inget.
Jag orkar knappt åka till stallet ens, har en ponny som jag måste tvinga mig att rida, men det är inte kul och det går sällan bra. Det är bara jobbigt, jobbigt att åka dit, att vara där, att gå till hagen, att mocka... Allt känns bara tungt, och då är ändå stallet och hästar det jag brunnit mest för i mitt liv.

 

[Gimlan]

Så, du har absolut inget eget ansvar då? Är det vad du vill säga mig och de som läser i tråden? Ser du dig själv som ett offer?



Naturligtvis finns det saker som motiverar dig. Det finns för alla människor. Kruxet är att klura ut det hela. Kanske kan en arbetsterapeut vara en hjälp för dig. De har verktyg som kan visa dig rent fysiskt på vad du gillar och vad du inte gillar.



Skippa piller då. Det är inget som du måste käka. Samtalsterapi, jag tror ärligt bara du har fått fel form och/eller fel kemi mellan dig och terapeuten. Det ligger en hel del på dig själv också i terapin, att verkligen ta upp all skit i ryggsäcken som går att hitta. Det är tufft! Jag mådde dock inte sämre av terapin, ens från dag ett.

Jag har haft utmattningsdepression och jag fick och ville ha KBT. Ingen lek! Utöver det så ägnade jag all min vakna tid till att vara i stallet. Djur har en förmåga att läka.

Människan mår som en påse nötter och bara för att DU orkade så betyder det inte att alla orkar.

 

[_Charlotte_]

Samtalsterapi gör ofta att man mår sämre innan man mår bättre, samma med mediciner. Mediciner finns det ju massor av, du kanske måste prova många innan du hittar nån som fungerar och ibland måste man acceptera biverkningar, de brukar ju klinga av efter hand.
Har du provat venlafaxin+mirtazapin? Den kombon sägs vara effektivt mot depression.

Ja, men en jag gick på samtal hos gick jag hos nästan ett år. Borde det inte ha börjat vända iallafall lite då?

Jag har inte provat den kombinationen, nej. När/om jag får kontakt med en läkare nästa gång, ska jag försöka prata om medicinen.

 

[Gimlan]

Ja, men en jag gick på samtal hos gick jag hos nästan ett år. Borde det inte ha börjat vända iallafall lite då?

Jag har inte provat den kombinationen, nej. När/om jag får kontakt med en läkare nästa gång, ska jag försöka prata om medicinen.

Det är bra att du kämpar på så gott du orkar och kan, heja dig!

 

[Rosett]

Ja, men en jag gick på samtal hos gick jag hos nästan ett år. Borde det inte ha börjat vända iallafall lite då?

Vet inte, kan nog ta längre tid än så.

 

[Squie]

Människan mår som en påse nötter och bara för att DU orkade så betyder det inte att alla orkar.

Jag tackar för din kommentar och för att du orkade lägga energi på mig.

Jo, självklart har jag ett eget ansvar, men om det är så jävla illa att man som patient måste veta exakt vad för terapi och/eller medicinering man behöver, då orkar jag inte. Jag mår liksom inte så okej att jag KAN koncentrera mig på det och ta reda på massor av information. Och sen ta in det jag läser, gallra och hitta "rätt".

Det är tyvärr så att ju mer du vet om dig själv och vad du vill, desto lättare är det att sätta in hjälpinsatserna. De är inga tankeläsare.

Ja, kanske har jag bara haft fel sorts samtalsterapi och/eller fel personkemi. Det kan ju vara så, det vet jag inte.
Jag har försökt dra upp allt, kastat mig in i det obekväma och verkligen försökt. Men det händer liksom inget.
Jag orkar knappt åka till stallet ens, har en ponny som jag måste tvinga mig att rida, men det är inte kul och det går sällan bra. Det är bara jobbigt, jobbigt att åka dit, att vara där, att gå till hagen, att mocka... Allt känns bara tungt, och då är ändå stallet och hästar det jag brunnit mest för i mitt liv.

Vad vill du ska hända i terapin? Har du för höga förväntningar på det hela så det som faktiskt händer går dig obemärkt förbi? Att du inte blir hjälpt till att se dina framsteg och därigenom helt missar dem? Är det vad som saknas tro?

Ger du dig själv beröm för det du faktiskt gör och åstadkommer? Då tänker jag på allt som händer i ditt liv, stort som smått.

Kan du hitta avlastning i stallet? Kan du lämna över "det tråkiga" till någon annan?

Som jag sagt förut, jag är fullt övertygad om att du innerst inne vet vilken väg du ska gå för att bli frisk.

 

[purity_666]

Tack för ditt (dina) svar och tips.

Jag HAR inte ens någon läkarkontakt nu. Är in på psykakuten, ändrar någon medicin, ingen uppföljning. Upprepa. Så ser min läkarkontakt ut...
Så jag har liksom inte ens någon läkare som kan tycka att jag ska vara sjukskriven.

Jag har ingen anhörig som kan kämpa åt mig, tyvärr. Jag måste göra det själv.
Den sociala fobin är ändå det minsta problemet nu känner jag, det är det andra som känns jobbigast och svårast. Och att prova andra mediciner och inte ens ha en läkarkontakt.

Då är det där du ska börja, få en fast läkarkontakt på öppenpsyk. Har du läkare på VC så prata med dom och kräv att dom remitterar till öppenpsyk. Förklara att det inte funkar som det är nu. Kommer du in på öppenpsyk kan du be om att få kontaktperson. Även om det är en liten tröst så finns då iallafall någon som hör av sig ibland och undrar hur man mår. De kan hjälpa till att framföra meddelanden till läkare. När man ställer in ny medicin eller ändrar så behövs ju uppföljning. Vissa mediciner mår man rent vidrigt av i början, men det brukar klinga av.

Det är förjävligt, men man måste orka lite själv. Så om du tar första steget och ser till att bli remitterad till öppenpsyk så är det steg 1. Sen får man ta nästa steg. Då får du förklara hur du tänker. Vad händer nu? Vad är planen? Hur går vi vidare? Visa ditt inlägg, det förklarar bra tycker jag.

 

[_Charlotte_]

Det är tyvärr så att ju mer du vet om dig själv och vad du vill, desto lättare är det att sätta in hjälpinsatserna. De är inga tankeläsare.



Vad vill du ska hända i terapin? Har du för höga förväntningar på det hela så det som faktiskt händer går dig obemärkt förbi? Att du inte blir hjälpt till att se dina framsteg och därigenom helt missar dem? Är det vad som saknas tro?

Ger du dig själv beröm för det du faktiskt gör och åstadkommer? Då tänker jag på allt som händer i ditt liv, stort som smått.

Kan du hitta avlastning i stallet? Kan du lämna över "det tråkiga" till någon annan?

Som jag sagt förut, jag är fullt övertygad om att du innerst inne vet vilken väg du ska gå för att bli frisk.

Nja, jag vet inte om det är så att jag missat framstegen utan jag tror att jag inte har gjort några.
Jag har fått MER ångest, ökat självskadande och mycket starkare tankar på självmord, bland annat. Det kan jag nog inte se som framsteg.

Jag gör och åstadkommer väldigt lite, men jag försöker att tycka att jag gjort något bra när jag har det. Försöker till exempel att vara nöjd och acceptera att jag gjort vad jag kunnat, om jag t.ex. mockat i stallet eller gjort mat.

Jag kan inte "överlåta" stallet och ponnyn åt någon annan. Det är redan såpass lättskött som det kan vara för mig i det stallet (och jag letar annat eftersom den som driver stallet är knepig, men det går trögt)

Ärligt talat så har jag ingen aning alls om vilken väg jag ska gå för att bli frisk. Det enda jag ärligt känner, innerst inne, är att jag inte orkar eller vill vara med länge till, och innerst inne vet jag att det relativt snart är över.

 

[_Charlotte_]

Då är det där du ska börja, få en fast läkarkontakt på öppenpsyk. Har du läkare på VC så prata med dom och kräv att dom remitterar till öppenpsyk. Förklara att det inte funkar som det är nu. Kommer du in på öppenpsyk kan du be om att få kontaktperson. Även om det är en liten tröst så finns då iallafall någon som hör av sig ibland och undrar hur man mår. De kan hjälpa till att framföra meddelanden till läkare. När man ställer in ny medicin eller ändrar så behövs ju uppföljning. Vissa mediciner mår man rent vidrigt av i början, men det brukar klinga av.

Det är förjävligt, men man måste orka lite själv. Så om du tar första steget och ser till att bli remitterad till öppenpsyk så är det steg 1. Sen får man ta nästa steg. Då får du förklara hur du tänker. Vad händer nu? Vad är planen? Hur går vi vidare? Visa ditt inlägg, det förklarar bra tycker jag.

Jag har kontakt med öppenpsyk, det är där utredningen har gjorts och jag går just nu på stödsamtal där. Men någon läkarkontakt verkar jag inte kunna få, när jag har påtalat det får jag bara sällskap bort till jourmottagningen för att träffa läkare där. Ingen fast kontakt, och att gå till jouren för att prata medicin känns ju jättedumt av flera anledningar.

Jag vet inte nu när jag ska på nästa samtal, och jag vill inte visa den här tråden, men det jag skulle kunna göra är att skriva ett "brev". Men vad skriver jag i det?

 

[Gimlan]

Jag tackar för din kommentar och för att du orkade lägga energi på mig.



Det är tyvärr så att ju mer du vet om dig själv och vad du vill, desto lättare är det att sätta in hjälpinsatserna. De är inga tankeläsare.



Vad vill du ska hända i terapin? Har du för höga förväntningar på det hela så det som faktiskt händer går dig obemärkt förbi? Att du inte blir hjälpt till att se dina framsteg och därigenom helt missar dem? Är det vad som saknas tro?

Ger du dig själv beröm för det du faktiskt gör och åstadkommer? Då tänker jag på allt som händer i ditt liv, stort som smått.

Kan du hitta avlastning i stallet? Kan du lämna över "det tråkiga" till någon annan?

Som jag sagt förut, jag är fullt övertygad om att du innerst inne vet vilken väg du ska gå för att bli frisk.

Det är verkligen inte säkert att man vet vad man behöver. Det kan ju både vara väldigt specifikt och ospecifikt.

Visst måste man orka lite själv men det är verkligen inte så att det alltid går att tvinga fram den orken.

 

[förvirrad]

Ja, kanske har jag bara haft fel sorts samtalsterapi och/eller fel personkemi.

Det här med personkemi är väldgit viktigt. Den första psykologen jag gick hos tappade jag totalt förtroendet för eftersom hon bara skulle få mig att lägga skulden på min älskade mor. Trots att jag gång på gång påpekade att hon skulle ge i att blanda in mamma så fortsatte hon tjata. Min mamma har givetvis gjort massor av fel hon är ju precis som oss andra bara människa men hon har alltid försökt hjälpa och göra allt för att jag ska få må bra. Efter några enstaka besök ansåg hon att jag mådde mycket bättre och var färdigbehandlad. Jag mådde skitdåligt och hade inget förtroende kvar för henne alls.
Några år senare fick jag en annan psykolog och hon kom givetvis också in på mamma men mycket senare när jag fått förtroende för henne. Vi kunde då före en givande diskussion om ämnet där jag bla sa det jag skrev ovan. Henne gick jag hos i flera år, stundtals flera ggr/vecka. Egentligen fick man bara gå 10 ggr men hon sa att utslaget på alla hennes patienter så klarade hon den gränsen. Sen fick jag en ny kontakt på hab men den fick jag inget förtroende för heller. Den kändes inte som att den lyssnade på vad jag sa utan hörde det den ville höra. Jag har dock lärt mig massor från min andra kontakt så numera har jag möjlighet att ta mig ur vissa problem själv. Till det har jag en mycket god vän jag kan kräka ur mig hos när det blir för mycket och ibland hjälper det med att få göra just det och sen få ett vettigt kompisråd för att bryta den onda spiralen

 

[purity_666]

Men har dom inga läkare på öppenpsyk då? Borde ju vara lättare för dom om man har en fast kontakt.
Fast det skulle inte förvåna mig, en period hade de ingen läkare på psyk här, alltså det fanns ingen anställd.

Skriv ett brev som förklarar din besvikelse över hur utredningen gick och VARFÖR du är besviken. Just det att du tänkt att du då skulle få utökat stöd, kanske "rätt" medicinering.
Fråga vad som händer nu? Vad är nästa steg? Vilken hjälp finns att få? Hur ska du ta dig framåt?

 

[_Charlotte_]

Men har dom inga läkare på öppenpsyk då? Borde ju vara lättare för dom om man har en fast kontakt.
Fast det skulle inte förvåna mig, en period hade de ingen läkare på psyk här, alltså det fanns ingen anställd.

Skriv ett brev som förklarar din besvikelse över hur utredningen gick och VARFÖR du är besviken. Just det att du tänkt att du då skulle få utökat stöd, kanske "rätt" medicinering.
Fråga vad som händer nu? Vad är nästa steg? Vilken hjälp finns att få? Hur ska du ta dig framåt?

Jag vet faktiskt inte om där inte finns någon läkare, eller om de "bara" inte låter mig få kontakt med hen. Jag tycker också det vore enklast, och bäst, om jag fick kontakt med en läkare där. Vem ska annars hjälpa mig hitta rätt medicin, om det finns? Kan ju inte prova själv...

Jag ska försöka få till ett brev att ta med nästa gång.

 

[förvirrad]

och skriv med i brevet att du vill ha en egen kontakt för att åka jojo ut och in på det sätt du gör nu låter inte konstruktivt någonstans.

 

[purity_666]

Jag vet faktiskt inte om där inte finns någon läkare, eller om de "bara" inte låter mig få kontakt med hen. Jag tycker också det vore enklast, och bäst, om jag fick kontakt med en läkare där. Vem ska annars hjälpa mig hitta rätt medicin, om det finns? Kan ju inte prova själv...

Jag ska försöka få till ett brev att ta med nästa gång.

Det skulle ju kunna vara så att det är brist på läkare. Konstigare saker har ju hänt. Men ska man mixtra med mediciner behöver man uppföljning, dels för att hitta rätt dos men också för att man kan må väldigt mycket sämre i början.

Ja jag tycker absolut du ska ha med ett brev. Man glömmer lätt hälften när man är på plats och ska försöka berätta hur man mår.

 

[Rosett]

Om jag inte minns fel nu så ska alla patienter ha en vårdplan, du kanske kunde fråga efter en sån _Charlotte_