Sipuli
Trådstartare
Jag tar hand om en liten tjej på 15 månader mån-fre, 8-18. Jag har tagit hand om henne i ett år, så vi är ganska nära varandra.
Nu har det dock uppstått ett problem... för ungefär en månad sedan började hennes humör förändras. Hon är grinigare, gråter mer, äter mindre och är allmänt jobbig. Hon beter sig bra när det bara är vi, men när hon ska skiljas från sin mamma är det som om hela världen går under!
Jag har accepterat att det förmodligen beror på att hon numera förstår mer och därmed även har mer separationsånget, vilket är helt OK. Problemet är att föräldrarna reser mycket (mamman är borta i princip varje vecka, 1-4 nätter per gång). De dagar (ffa om kvällarna) mamman är borta är hon förtvivlad av sorg; hon vill knappt äta något, utan ligger helst i famnen och gråter.
I dag påpekade jag detta till pappan, som då i princip snäste av mig och menade att vi inte fick nämna mamman då detta upprörde flickan. Jag är varken barnpsykolog eller förälder, men personligen tycker jag att barnet har all rätt att sakna sin mamma. Att inte låta henne sakna och prata om sin mamma (hon pratar visserligen inte än, men den dagen kommer ju så småningom) leder förmodligen bara till ett olycklig barn som lär sig att dölja sina "oönskade" känslor... men jag är som sagt ingen expert.
Jag skulle gärna vilja ha lite input från er. Hur tycker ni att jag ska hantera situationen? Jag blir ju så ledsen för hennes skull
Nu har det dock uppstått ett problem... för ungefär en månad sedan började hennes humör förändras. Hon är grinigare, gråter mer, äter mindre och är allmänt jobbig. Hon beter sig bra när det bara är vi, men när hon ska skiljas från sin mamma är det som om hela världen går under!
Jag har accepterat att det förmodligen beror på att hon numera förstår mer och därmed även har mer separationsånget, vilket är helt OK. Problemet är att föräldrarna reser mycket (mamman är borta i princip varje vecka, 1-4 nätter per gång). De dagar (ffa om kvällarna) mamman är borta är hon förtvivlad av sorg; hon vill knappt äta något, utan ligger helst i famnen och gråter.
I dag påpekade jag detta till pappan, som då i princip snäste av mig och menade att vi inte fick nämna mamman då detta upprörde flickan. Jag är varken barnpsykolog eller förälder, men personligen tycker jag att barnet har all rätt att sakna sin mamma. Att inte låta henne sakna och prata om sin mamma (hon pratar visserligen inte än, men den dagen kommer ju så småningom) leder förmodligen bara till ett olycklig barn som lär sig att dölja sina "oönskade" känslor... men jag är som sagt ingen expert.
Jag skulle gärna vilja ha lite input från er. Hur tycker ni att jag ska hantera situationen? Jag blir ju så ledsen för hennes skull