Dagens barnfilmer

[Snurrfian]

Jag tänker även på Mio min Mio, där kan vi prata mörk film där en 9 årig pojke förväntas hugga ett svärd i hjärtat på riddare Kato

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker också att Disneyfilmerna nuförtiden är jättesnälla, detsamma med andra produktioner. Jag minns liksom andra Landet för Längesedan, Bambi, Micke och Molle, Nihms hemlighet... till och med Lilla Sjöljungfrun är ju läskigare än till exempel Lilo och Stitch och definitivt värre än Frozen och Tangled och Moana och liknande.

Ok jag tänker väl att i Lilo och Stich så har lilla tjejen varit med om att förlora sina föräldrar, ska bli placerad på fosterhem, hon har inga vänner, är mobbad och känner att hon är korkad. Tunga ämnen snarare än att det är läskigt pga hög musik.

 

[Sel]

Ok jag tänker väl att i Lilo och Stich så har lilla tjejen varit med om att förlora sina föräldrar, ska bli placerad på fosterhem, hon har inga vänner, är mobbad och känner att hon är korkad. Tunga ämnen snarare än att det är läskigt pga hög musik.

Jag tycker inte att någon beskrivit att en film är läskig, obehaglig eller tung bara på grund av hög musik? Alla som räknas upp hanterar ju liknande tunga ämnen som förlust/död/sorg, utanförskap, att vara annorlunda och ofta ensam.
Jag tycker den största skillnaden är att det ofta var mer grafiskt/mörkare tidigare och är vänligare och mer lättsmält nu.

 

[Snurrfian]

Ok jag tänker väl att i Lilo och Stich så har lilla tjejen varit med om att förlora sina föräldrar, ska bli placerad på fosterhem, hon har inga vänner, är mobbad och känner att hon är korkad. Tunga ämnen snarare än att det är läskigt pga hög musik.

Jag säger bara Rasmus på luffen, placerad i barnhem, inte tillräckligt gullig för att få nya föräldrar och verkar inte ens vara någon som letar efter honom när han försvinner med en okänd man.

 

[__sofia__]

Jag tänker att det är olika vad man reagerar på som barn? Jag har för mig att jag gömde mig i köket när vi tittade på Lejonkungen första gångerna och Mufasa dog, och efter första gången jag såg Lilla sjöjungfrun var den portförbjuden eftersom jag tyckte Ursula var jätteläskig. När Lillefots mamma blev man ju också ledsen. Men jag älskade t.ex. Pocahontas, Micke och Molle, etc. En annan favorit var Narnia-serien. Vi såg Astrid Lindgrens filmer (utöver Mio min Mio, som vi inte hade), och det enda jag kommer ihåg att jag reagerade på var att råttan i Nils Karlsson pyssling var läskig, och Katla i Bröderna Lejonhjärta.
Så jag reagerade nog mest på om något var läskigt (Ursula, råttan, Katla etc), eller precis när någon dog (Mufasa, Lillefots mamma, etc). Att Rasmus på luffen inte hade någon familj, att bröderna Lejonhjärta var döda, att Ringaren i Notre Dame bodde ensam i ett kyrktorn, etc, var inget som jag brydde mig om som barn (om jag minns rätt).

 

[Myzan87]

De är ju snällare skulle jag säga.
Tror inte ungarna idag har samma trauma som vi hade när Lillefots mamma dör eller när Atrax drunkar för att han ger upp tex

Sen vet jag inte om jag ser det som odelat positivt, jag tror det är nyttigt med det där trots att det ärrar en lite.

Jag tror lite det samma, vi kan inte skydda barnen mot allt. Det finns krig, svält och död i världen - det är tyvärr vardag för många. Filmerna är ett bra sätt att ta upp jobbiga ämnen och visa på att det kan bli bra till sist ändå.

Tänk vilket trauma det skulle vara om de levt i en rosa molnbubbla hela livet för att sedan vakna upp en dag och se allt elände som finns. Det uppvaknandet är nog tyvärr väldigt brutalt

 

[Sel]

Jag säger bara Rasmus på luffen, placerad i barnhem, inte tillräckligt gullig för att få nya föräldrar och verkar inte ens vara någon som letar efter honom när han försvinner med en okänd man.

Just det där med att vara föräldralös och för gammal/bråkig/inte tillräckligt söt för att bli adopterad var var och varannan film back in the days känns det som.
Jag såg en intervju för inte så länge sedan där den som ställde frågorna var föräldralös och gästen lite generat erkände att hon och kompisarna brukade linda in sig i sjalar, gömma sig under borden och "leka" föräldralösa när de var barn.

 

[Lightzone]

Åh gud, Silver Fang

Sen såg jag om Den Otroliga Vandringen när jag var typ 20-25, grät från början till slut… men som barn gick det bättre

 

[Sol]

Jag tycker att barnfilmerna på 80- och 90-talet var bra mycket sorgligare och tuffare än de är idag, Oavsett om de var animerade eller inte. Alla Astrid Lindgren är ju verkligen inte några lyckliga sagor. Den oändliga historien, Den sista enhörningen, Silver Fang, Oliver & gänget osv.

Att barnfilmer är sorgliga ser jag inte som ett problem. Jag ser det som betydligt mer problematiskt med könsroller, demonisering av specifika folkgrupper osv. Men det är ju också sådant som är så viktigt att prata om med sina barn. Man kan titta på vad som helst bara man kan föra en konstruktiv diskussion (på barnets nivå) om handlingen.

 

[Krystalline]

Jag såg Lilo & Stitch med familjen (6-38 år) häromdagen... vi vuxna var absolut de som grät mest

Just barnfilmer tycker jag nog är ungefär lika hemska/sorgliga som de var när vi var små.
Jag stör mig nog mest på att varenda film nuförtiden ska ha minst en sån där "chase"-scen. Jag menar, måste inte vara någon som blir jagad, men ni vet typ nån som åker genom nåt rör (eller blir jagad, eller faller nedför något, eller åker på en flotte, etc etc etc) i flera minuter medan det händer grejer de PRECIS kommer undan osv.
Det känns som att de bara måste lägga in sånt för att visa sin skicklighet som animatörer. Det kan få mig att stänga av

 

[Malibu_Stacy]

Jag tyckte supermånga filmer och böcker var läskiga och vågade inte titta. Kan få lite obehagskänslor även nu när jag tänker på vissa.
Men trots detta känner jag mig inte traumatiserad idag så det kanske inte gör så mycket även om barn tycker det är läskigt eller obehagligt?

Ett urval av vad jag tyckte var läskigt/jobbigt:

-Emils pappa och sen farmorn(?) som dör eller blir sjuk av blodförgiftning

-Ursula i Den lilla sjöjungfrun (mina föräldrar fick spola förbi alla scener)

-Mufasa som dör i Lejonkungen

-Bröderna Lejonhjärta och Mio min mio (aldrig ens sett hela pga läskiga)

 

[Badger]

Jag säger bara "Bröderna Lejonhjärta"... den är rätt brutal men jag hade inga problem med att se den när jag var liten.

Jag hade problem men det var inte fel ändå!

 

[Mint]

Apropå gamla barnfilmer så finns Glasblåsarns barn på svt play just nu. Den var nästan lika läskig som jag mindes den!

 

[Pilot]

Jag tänker att det var rätt brutalt förr. Som många nämnt Bambi, Lejonkungen, Landet för länge sedan och Bröderna Lejonhjärta. Men även Tarzan och Snövit. Många av dessa historier handlar om föräldrars död, eller syskon. Jag har snarare tänkt att nyare är lite snällare, som typ Frost, Vaiana och Encanto.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker själv, men överlag tror jag att vi vuxna tar hårdare på döden i film än barn. Någonstans tycker jag att barn i mångt och mycket utforskar ytterligheterna av känslor även när de leker. Det är längst ut på kanten åt alla håll. Kanske för att de håller på att lära sig vad känslor är och var de kommer ifrån. Att drivas iväg av sin avundsjuke styvmord som vill att jägaren kommer tillbaks med hjärtat i en ask är ju så befängt brutalt att vi vuxna knappt kan tänka tanken. Men för barn är det nog alldeles för diffust att greppa och därför lättare att konsumera. ”Elak häxa”, typ.

Jag tänker också att som vuxen så tycker jag nyanserna är det bästa i filmer och böcker, medan jag tror att mycket för barn går rakt överhuvudet på dem när det inte är så konkret/ är ytterligheter som döden.

Tyckte nog att många filmer och böcker som barn var rätt läskiga och jobbiga, men det var nog också meningen.

 

[Otherside]

Det viktigaste är väl att storyn har ett ljust och bra slut? Man får inte lämna barn med ett mörkt eller tragiskt eller skrämmande avslut. Det måste sluta bra, på nåt sätt.

 

[Marita73]

Det viktigaste är väl att storyn har ett ljust och bra slut? Man får inte lämna barn med ett mörkt eller tragiskt eller skrämmande avslut. Det måste sluta bra, på nåt sätt.

Jag börjar fundera på om jag någonsin vuxit upp. Tittar aldrig om en serie/film som inte får mig att må bra på slutet. Väljer också fortfarande bort allt där det är sorgligt med djur.
Knarkar true crime både via pod och dokumentärer men när djur blandas in mår jag dåligt.

 

[vilde]

Avgörande är väl oftast hur slutet blir, "slutet gott, allting gott" och Astrid Lindgrens berättelser slutar alltid lyckligt tror jag.

Flickan med svavelstickorna tyckte jag var hemsk som barn, men inte övriga.

 

[Iamia]

Ja, tänk på alla de traditionella gamla sagorna…