Det bara rasade...Kändes det som iaf...

(Ursäktar extremt rörigt inlägg)
.... Vet inte vad som hände nyss.
Var på ett studentevent (Gasque) nu under kvällen, och kom hem för ca. 1 h sedan (23).
Ett event som inte bara inkluderade "min" studentförening, utan den var arrangerad av kåren för alla skolans föreningar.
Hade jätteroligt på alla sätt, med både nya och gamla bekantskaper.
Har ett gäng om ca. 15 personer i "min" förening som jag umgås mest med, men ingen av dessa var med, däremot (framförallt) nuvarande och tillträdande styrelsen för "min" förening. Så mina närmaste var inte där, men många jag kände till, vilket var en lite "ny" situation för mig, men ändå jättetrevligt och kul som sagt!
Umgicks också nästan uteslutande med killar (från "min" förening främst dock), för första gången. Annars har fördelningen varit typ 60/40 till killarna (som mest). Men alla dessa grabbar är/var så jätterara, trevliga och gulliga, så det var inga konstigheter. Kändes jättebra på alla sätt och vis, skrattade så jag satte pommacen i halsen otaliga gånger och kvällen var som sagt jättelyckad, som alltid när studentföreningen är inblandad.
Åkte hem vid typ 22.45 då jag har föreläsning imorgon och ja...Inte ville komma hem mitt i natten. Jätteglad över en jättelyckad kväll var jag.

Kom innan för dörren och kände en märklig "olustig" känsla. Tänkte att jag bara var trött eller något. Aja, satte mig vid datorn för att kolla lite här på Buke och svara på några mail. Då bara rasade det fullkomligen. Svarta känslor av ensamhet och sorg bara sköljde över mig som en flodvåg. Först fick jag nästan lite panik då känslorna kom så hastigt och kraftigt. När jag sedan började bena lite i vad jag verkligen kände, var det samma gamla skit "som vanligt", men i kraftigare version.
Sorg över att jag fortfarande är okysst och oskuld - (av)saknaden av närhet - och samtidigt en stor portion av självhat mot framförallt mitt utseende.
Antagligen kom reaktionen nu, och blev extra kraftig, pga. att jag umgåtts med massa fina killar under hela kvällen....
Är så dålig på att sätta ord på känslor, men bara att få krama (snälla) killar gör mig alldeles varm i hjärtat - jag trivs på något sätt med närheten. Samtidigt skäms jag som satan för att jag vid 20 års ålder (det kom dessutom fram under kvällen att i stort sett samtliga av dessa killar trodde jag var 25-30 år gammal pga. min "anständiga, ordentliga och mogna aura" - De som sa det är 96or och 95or - 21-22 år kan tilläggas.) fortfarande vara både okysst och oskuld - men vet också att jag aldrig i hela h-vetet skulle ha chans att "få" någon kille i studentföreningen. Never, bäver. Och jag tycker mig dessutom vara "för ful" för att förtjäna de - och jag tror inte de finner mig särskilt attraktiv heller, även om de åtminstone säger att jag har ett trevligt utseende och sådär.
Samtidigt känns det som att jag är på vippen att få känslor för en kille i min "närmaste grupp", tillika han som körde hem mig i helgen (om någon läste "vad gör du nu tråden"). Vilket är det absolut sista jag vill. Han är världens finaste kille, har ett riktigt drömutseende, och ett helt enormt stort guldhjärta - den första killen någonsin jag känt mig helt lugn och trygg med vid första träffen. (Eller rättare sagt, första träffen på högskolan. Vi har gått i samma skola men ej årskurs tidigare. De få vaga minnena från det är minst lika fina...) Samtidigt känns det så fel att få känslor för honom. Han är en av mina bästa och närmaste killkompisar, och ska så förbli. Jag är dessutom 99% säker på att han inte känner detsamma för mig - och om jag ens yppade vad jag ärligt känner, skulle det kunna vara helt förödande för hela gänget...
---
På Tinderfronten går det faktiskt ganska bra. Snackar rätt seriöst med några killar. Dock känner jag inte alls samma "gnista" för de som för killarna i föreningen - kanske för att jag aldrig träffat dessa. Sen känns det dessutom så förbjudet, äckligt och "tacky" på något sätt, att träffa killar från nätet, när man har en massa runt sig på veckobasis... Killar man aldrig skulle ha minsta chans på, särskilt inte han med stort H.

---

Nej, den här okysst och oskulds-hetsen har verkligen stigit mig åt huvudet å det grövsta... Även om det bara är Han som jag ens erkänt det för, känns det på något sätt så pinsamt. Jag menar, jag är ju 20 år gammal. Då ska man förbanne mig ändå kysst någon.
Men samtidigt, vågar jag? Tänk om jag inte vaktar min tunga tillräckligt noga, och mina föräldrar skulle få veta något? Vad händer då liksom?!

Vet inte vad jag ska göra av mina känslor, helt ärligt. Allt jag vill ha nu är närhet, närhet av det motsatta könet. Kramarna värmer inte bara kroppen, utan även själen...
Skulle jag dessutom få närhet av Honom, om så bara en snabb kyss, hade jag mått bra för resten av mitt liv...

Vet inte vart jag vill komma med mitt svammel, och tror knappt ens någon orkat läsa enda hit. Men aja. Att skriva av sig är väl bra, I guess...

 

[Gnist]

Jag säger inte att det är dåligt, men för någon med obefintliga matlagningskunskaper kanske det inte är det bästa...

Fast för att jobba där krävs inga matlagningskunskaper öht.

 

[Problematisk]

Jag säger inte att det är dåligt, men för någon med obefintliga matlagningskunskaper kanske det inte är det bästa... Drömmen hade varit att börja som någon form av assistent på typ kontor.

Donken är inte direkt avancerad matlagning. Ingen jag känner som jobbat på donken eller annan snabbmatsrestaurang har varit varken intresserad eller speciellt duktig på matlagning. Det handlar om att steka burgare liksom, inte laga biff ala lindström.

 

[Raderad medlem 6459]

Även om jag kanske tycker du har en lite onödigt hård ton så håller jag med här. Det är väldigt lätt att ta reda på vem @Dressyrtjejen_97 och hennes föräldrar är, och även om deras uppfostransmetoder och kontrollerande av henne nu lämnar mycket att önska, så tycker jag nog det slängs ut väldigt mycket onödigt om dem också, egentligen.

Det här är nåt som sker gång på gång på gång här och ja jag är hård för @Dressyrtjejen_97 tar inte en gnutta åt sig. Att vara så öppen med vem man är och i detalj beskriva: föräldrarnas hus, boendeort, arbeten, löner, ekonomi, samliv mm mm är för mig fullkomligt vansinne. Mycket kan man tala om på nätet men det måste finnas nån sorts rimlighet i vad man delar med sig av gällande andra människors privata delar av livet. Speciellt när man inte är anonym och gör så att föräldrarna i fråga faktiskt kan idenfieras på typ två minuter.

Jag har flaggat för det här lite fint från början men det har inte hjälpt. Oavsett hur @Dressyrtjejen_97 beskriver sina föräldrar så tycker jag synd om dem och undrar om de är medvetna om hur mycket andra människor vet om deras liv.

 

[Greyshine]

Tack för feedback!
Nej, tänker inte vara öppen med det. Skäms som en hund över det, och bara "Han" i vårat gäng vet om det (för att jag också kände till honom tidigare). Men det känns bara skämmigt att säga, och skulle inte sätta mig i bättre dager tänker jag. Möjligen att jag säger det om det verkligen "blir något" med Honom eller någon annan kille, men det är inget jag vill vara publik med.

Dessvärre är det nog lättare att prata med en vägg än med mina föräldrar, min mamma iaf.

Känns det inte bra så är det självklart inget du ska göra, ibland behöver man knappt säga något alls direkt men ända göra sig förstådd, men det alltid bra att veta att någon annan blivit bra bemött. Du ska verkligen inte behöva skämmas över det!

Bävar själv för den dagen jag faktiskt behöver ta tag i det, men jag har bestämt mig för att det är en av många saker jag helt enkelt måste vara okej med. Jag är ärligt rätt kass på att umgås med folk, killar speciellt, och skulle jag oroa mig mig över det också skulle jag helt enkelt inte klara av det. Det finns en jäkla press att göra vissa saker vid vissa åldrar, och detta är en sak som man faktiskt måste få lov att ta sig tid för. Jag var definitivt inte bekväm med att ens överväga det i samma ålder som en del av mina kompisar började, men det var jag inte ensam om heller.

Sen så är ju faktiskt högskolan och dess studentliv en väldigt bra plats att "se sig om" på, med stöd från (klass)kompisar, erfarna eventansvariga och mycket folk av alla typer. Lite skillnad från mitt gymnasium med typ 5 killar på hela skolan...

 

[hurskamanveta]

Haha, tänkte väl det.
Att ha sett mammas skulder är väl det enkla svaret på din fråga. Sen är jag också allmänt uppfostrad till att lån är liksom "last exit" - oavsett sammanhang. Hyresrätt före bostadsrätt. Du kan bli av med jobbet, saker kan hända där du lätt drar på dig en betalningsanmärkning. Därför ska man om möjligt inte ha några som helsta lån, varken huslån, billån, eller någonting, om inte absolut nödvändigt.
Och det har ju ändå sina poänger. Om vi t.ex. ponerar att jag skulle bo kvar i hålan, så finns det ju många fina hyresrätter också. Varför skuldsätta sig om man inte måste liksom?

Ja men blir du av med jobbet och har en BR kan du sälja. Blir du av med jobbet och har en HR så...? Du sätter dig ju inte bara i skuld. Du investerar oxå. Och återigen, blanda inte ihop CSN med detta. Din mamma måste antingen mörka eller ljuga för dig. Ett CSN-lån äter inte upp någons ekonomi.

 

[Dressyrtjejen_97]

Känns det inte bra så är det självklart inget du ska göra, ibland behöver man knappt säga något alls direkt men ända göra sig förstådd, men det alltid bra att veta att någon annan blivit bra bemött. Du ska verkligen inte behöva skämmas över det!

Bävar själv för den dagen jag faktiskt behöver ta tag i det, men jag har bestämt mig för att det är en av många saker jag helt enkelt måste vara okej med. Jag är ärligt rätt kass på att umgås med folk, killar speciellt, och skulle jag oroa mig mig över det också skulle jag helt enkelt inte klara av det. Det finns en jäkla press att göra vissa saker vid vissa åldrar, och detta är en sak som man faktiskt måste få lov att ta sig tid för. Jag var definitivt inte bekväm med att ens överväga det i samma ålder som en del av mina kompisar började, men det var jag inte ensam om heller.

Sen så är ju faktiskt högskolan och dess studentliv en väldigt bra plats att "se sig om" på, med stöd från (klass)kompisar, erfarna eventansvariga och mycket folk av alla typer. Lite skillnad från mitt gymnasium med typ 5 killar på hela skolan...

Återigen, tack!

Men tyvärr, jag skäms för det och har gjort i typ 4-5 år nu. Antagligen för att jag vill göra det, och innerst inne är en så himla extremt introvert person, men blivit hämmad av div. yttre omständigheter.
Särskilt nu när jag på allvar blivit bekväm med killar, så känner jag verkligen att jag vill. Men ja. Han som jag skulle vilja göra det med helst kommer jag aldrig få + det skulle vara något av ett moraliskt sammanbrott jämte mot min umgängeskrets. Men ja...Hade helst blivit av med båda way back, om jag fick välja själv. Hatar att inte få känna närhet....

 

[Dressyrtjejen_97]

Ja men blir du av med jobbet och har en BR kan du sälja. Blir du av med jobbet och har en HR så...? Du sätter dig ju inte bara i skuld. Du investerar oxå. Och återigen, blanda inte ihop CSN med detta. Din mamma måste antingen mörka eller ljuga för dig. Ett CSN-lån äter inte upp någons ekonomi.

Så kan jag knacka på hos soc när mina sparpengar är tagna.

 

[Problematisk]

Så kan jag knacka på hos soc när mina sparpengar är tagna.

Men soc är typ sista utvägen. Har du en bostadsrätt kan du sälja den och förhoppningsvis gå med vinst så du har pengar att leva på ett tag till.

 

[Dressyrtjejen_97]

Men soc är typ sista utvägen. Har du en bostadsrätt kan du sälja den och förhoppningsvis gå med vinst så du har pengar att leva på ett tag till.

Sant. Men jag gillar fortfarande inte idén med att låna till saker.

 

[Flixon]

Så kan jag knacka på hos soc när mina sparpengar är tagna.

Så... hellre soc än lån??

 

[stjarnhimmel]

@Dressyrtjejen_97
Min mamma var nog en light-version av dina föräldrar. Och om jag ska vara krass- jag tror inte att en sådan person förändrar sig av sig självt. Det jag läser från dina trådar är att ni har en relation som du är missnöjd med dvs du tycker att de är för kontrollerande. Samtidigt tolkar jag det som att du tycker det är bekvämt också dvs det är skönt att någon betalar för din häst, din försörjning, lagar middag, skönt att likt en tonåring få skriva om dina föräldrar här.

Jag tror att du helt enkelt får göra ett val dvs vill du vara en vuxen kvinna eller en ung tonåring. Dvs om du vill bli behandlad som en vuxen med respekt så måste du också bete dig som en sådan.
Och jag har förstått att dina föräldrar har varit kontrollerande och att du haft en tuff uppväxt. Men nu är du vuxen! Du kan göra val! och jag fattar att det är läskigt att bli vuxen- och att det är lättare att bara glida med och inte behöva jobba eller försörja sig. Men - jag lovar att det är så himla skönt att kunna försörja sig själv! Att kunna känna den stoltheten! Så det är dags att bli vuxen och betala själv för dig och hästen.

Ett första steg som jag rekommenderar är att söka extrajobb. Donken blir väl jättebra. Med de pengarna så börjar du betala för din häst och för dina kostnader. Sen undrar jag hur ni gör med hushållsssysslor- här måste ni naturligtvis dela upp de. Sätt er ner och gör ett schema.

Och sen börja kolla på lägenheter- ställ dig i köer tex för studentbostad.

Jag vet att du funderade på om utbildningen var rätt för dig. Om du funderar på att byta utbildning så kan det ju vara en ide att ta en skola som ligger i en annan stad eller land. För mig var det jättenyttigt att som 19-åring flytta utomlands.

 

[Dressyrtjejen_97]

Så... hellre soc än lån??

Kort svar: Ja.

 

[Problematisk]

Kort svar: Ja.

Men VARFÖR? Förstår du vilken situation man är i om man behöver ekonomisk hjälp från soc?
Att sitta och säga "hellre soc än lån" är verkligen, verkligen ett lyxproblem och kanske ett tecken på att du inte vet så mycket om "vuxenvärlden" (det gör iofs inte jag heller, men hellre soc än lån låter i mina öron helt galet)

 

[Gimlan]

Låter som du får bita ihop, leva på dina föräldrar och iom det dansa efter deras pipa i ganska många år till @Dressyrtjejen_97

 

[Dressyrtjejen_97]

@Dressyrtjejen_97
Min mamma var nog en light-version av dina föräldrar. Och om jag ska vara krass- jag tror inte att en sådan person förändrar sig av sig självt. Det jag läser från dina trådar är att ni har en relation som du är missnöjd med dvs du tycker att de är för kontrollerande. Samtidigt tolkar jag det som att du tycker det är bekvämt också dvs det är skönt att någon betalar för din häst, din försörjning, lagar middag, skönt att likt en tonåring få skriva om dina föräldrar här.

Jag tror att du helt enkelt får göra ett val dvs vill du vara en vuxen kvinna eller en ung tonåring. Dvs om du vill bli behandlad som en vuxen med respekt så måste du också bete dig som en sådan.
Och jag har förstått att dina föräldrar har varit kontrollerande och att du haft en tuff uppväxt. Men nu är du vuxen! Du kan göra val! och jag fattar att det är läskigt att bli vuxen- och att det är lättare att bara glida med och inte behöva jobba eller försörja sig. Men - jag lovar att det är så himla skönt att kunna försörja sig själv! Att kunna känna den stoltheten! Så det är dags att bli vuxen och betala själv för dig och hästen.

Ett första steg som jag rekommenderar är att söka extrajobb. Donken blir väl jättebra. Med de pengarna så börjar du betala för din häst och för dina kostnader. Sen undrar jag hur ni gör med hushållsssysslor- här måste ni naturligtvis dela upp de. Sätt er ner och gör ett schema.

Och sen börja kolla på lägenheter- ställ dig i köer tex för studentbostad.

Jag vet att du funderade på om utbildningen var rätt för dig. Om du funderar på att byta utbildning så kan det ju vara en ide att ta en skola som ligger i en annan stad eller land. För mig var det jättenyttigt att som 19-åring flytta utomlands.

Jo, du har alldeles rätt. Men samtidigt, har man levt "som i ett Ung & Bortskämd avsnitt" de senaste 20 åren, så blir man väl lite...bekväm. Även om jag skäms för det.

Det går inte att sätta sig ner med mina föräldrar...Tyvärr. Det spårar ur snabbare och värre än värsta tänkbara Buke-diskussionen...............

Jag är i allmänhet nöjd med min utbildning - och jättenöjd med skolan. Skulle på min höjd kunna byta profil, men absolut inte skola.

 

[Dressyrtjejen_97]

Men VARFÖR? Förstår du vilken situation man är i om man behöver ekonomisk hjälp från soc?
Att sitta och säga "hellre soc än lån" är verkligen, verkligen ett lyxproblem och kanske ett tecken på att du inte vet så mycket om "vuxenvärlden" (det gör iofs inte jag heller, men hellre soc än lån låter i mina öron helt galet)

För att lån = Betalningsanmärkning.
Soc = Tillfällig hjälp = Kan ta sig upp igen utan allvarliga konsekvenser (som t.ex. betalningsanmärkningar ger) under flera års tid.

 

[Gimlan]

För att lån = Betalningsanmärkning.
Soc = Tillfällig hjälp = Kan ta sig upp igen utan allvarliga konsekvenser (som t.ex. betalningsanmärkningar ger) under flera års tid.

Har du kollat exakt vad soc innebär?

 

[Flixon]

Jo, du har alldeles rätt. Men samtidigt, har man levt "som i ett Ung & Bortskämd avsnitt" de senaste 20 åren, så blir man väl lite...bekväm. Även om jag skäms för det.

Det går inte att sätta sig ner med mina föräldrar...Tyvärr. Det spårar ur snabbare och värre än värsta tänkbara Buke-diskussionen...............

Jag är i allmänhet nöjd med min utbildning - och jättenöjd med skolan. Skulle på min höjd kunna byta profil, men absolut inte skola.

Skäms för det? Men du verkar ju inte vilja ändra på det? Nu är jag hård, men det är dags att växa upp. Dags att ta eget ansvar, kliva ur föräldrarnas bubbla och skapa dig ett eget liv. Du är inte korkad, du fattar rent intellektuellt att det är bättre att ta csn-lån än att gå till soc, bättre att tjäna egna pengar på donken än låta pappa betala, bättre att lägga pengar på ett eget boende än att vara bunden till föräldrarna. Men nu får du faktiskt ta till dig det rent känslomässigt också. Släpp offerkoftan din mamma stickat, spotta ut pappas silversked ur munnen, ta lån från CSN och bygg ditt eget liv!

 

[Cherarriduracell]

För att lån = Betalningsanmärkning.
Soc = Tillfällig hjälp = Kan ta sig upp igen utan allvarliga konsekvenser (som t.ex. betalningsanmärkningar ger) under flera års tid.

vadå lån = betalningsanmärkning?

 

[Problematisk]

Jo, du har alldeles rätt. Men samtidigt, har man levt "som i ett Ung & Bortskämd avsnitt" de senaste 20 åren, så blir man väl lite...bekväm. Även om jag skäms för det.

Det här har du skrivit om förr. VILL du leva som i ett ung och bortskämd-avsnitt? Trivs du med ditt liv som det är nu? Det är inte riktigt den bilden jag får av det du skriver. Det känns mer som att du vill ha en förändring, men utan att förändra något själv.

För att lån = Betalningsanmärkning.
Soc = Tillfällig hjälp = Kan ta sig upp igen utan allvarliga konsekvenser (som t.ex. betalningsanmärkningar ger) under flera års tid.

Men om du t.ex. lånar till en bostadsrätt (dvs när du har en fast inkomst osv så du faktiskt kan få ta ett sånt lån) så kan du sälja den och få loss pengar att leva på under en period. Tar de pengarna slut innan du hunnit räta upp situationen, ja men då får du väl i absoluta nödfall knata till soc.
Tar du studielån och av en eller annan anledning inte kan betala, kan du ansöka om att få betala mindre/inte alls under en period.