Miumiu och killarna

När jag gick första året på gymnasiet var jag bjuden på en fest som någon utav alla mina SUF-kompisar hade ordnat ute i Bergsjön, samma vecka som det var skolavslutning. Jag stod framför hallspegeln hemma och hade en turkos tröja från H&M på mig och kände mig så jävla ful att jag inte visste hur jag skulle klara av att gå utanför dörren och visa mig ute bland folk.

Just när kvalen kändes som värst plingade telefonen till av ett SMS från en annan kompis som frågade om jag ville komma och hänga med henne och hennes klasskompisar i Slottskogen istället. Dom skulle ha lite avslutningshäng i Azalea och av någon anledning kändes det mindre oöverstigligt att hänga på dom. Så jag gjorde det.

Och hade jag inte gjort det så hade allting bara fortsatt som vanligt. Jag hade fortsatt att vara den udda fågeln bland crustpunkare och killar med burberry-keps. Förmodligen hade jag druckit folköl och käkat chilinötter i någons sunkiga gamla skinnsoffa, dansat till Leila K och glömt mina tidigare ångestkval. Kramats med Sandra. Men nu ville ödet annorlunda.

Elin och hennes kompisar mötte mig på Linné, sen gick vi tillsammans över berget och ner till Azaleadalen där några killar redan satt i en ring med sexpack och snacks uppdukat. Det här var killar med blonda beatlesfrisyrer och skjortor i ljusa färger. Han som jag hamnade bredvid bjöd på öl och var ganska snacksalig. Jag, som inte är eller någonsin varit särskilt smord i käften själv satt väl mest och hummade och fnittrade och, jag vet inte? Jag vet inte hur i helvete jag lyckades men komplimangerna började ösas över mig,

Du är söt

Tack, du också


Vet inte hur jag vågade, kanske var det för att han var en total främling som jag aldrig skulle behöva träffa igen. Han var på, men inte på ett läskigt sätt utan bara... Tydlig. Med vad han ville. Med mig. Och det var en helt ny upplevelse för mig. Ingen kille hade någonsin sagt att jag var söt förut. Eller ja, ingen jämngammal i alla fall. Vi hånglade. Mitt första hångel. Inget kanonhångel, men tillräckligt bra för att han skulle avfärda andra tjejer som kom fram och ville lägga beslag på honom. Min hjärna var förvirrad, för på ett sätt var det en underbar känsla att en kille som var social och populär och söt som en popstjärna hade valt MIG (!!), men samtidigt kändes det som ett typ, prank?

Och jag tror att det var här någonting i min hjärna seriöst fuckade ur. Han var inte en kille jag normalt hade "valt" själv, han var för extrovert, men eftersom att han gav mig den bekräftelse som jag hade längtat efter så länge blev han som ett livselixir. Ingen kunde få mig att må så bra, eller så dåligt.

To be continued...

222924_5624969575_3086_n.jpg
 
Senast ändrad:

Det blev en sommar. Ett sommarlov som handlade om honom och när jag skulle få träffa honom nästa gång. Helst ville jag att han skulle vara lite full så han inte märkte hur tråkig jag var. Det var hemskt att genomlida dom långa tystnader som uppstod när han liksom tappade luften efter att hållit låda en bra stund på egen hand. Det var på sätt och vis skönt när andra var med och kunde avlasta mig den enorma sociala börda som hans sällskap faktiskt innebar; samtidigt blev jag då smärtsamt medveten om att vi levde på lånad tid.

Fattar du hur vilken jävla flax du har haft som hittat en sån kille som Chrille

Mmm


När vi mötte mina gamla plågoandar hand i hand på gatan och han glatt ropade hej och vevade med armen, sen bröt ihop i asgarv och släpade mig småspringandes in i något buskage. Deras ansiktsuttryck, respekten i deras ögon. Hur kunde töntiga tråkiga Miumiu som bara brydde sig om hästar få en sån kille? En kille över huvud taget förvisso, men dessutom en rolig kille som spelade i band.

Jag hade alltid tänkt att jag inte brydde mig. Att jag stod över allt det där som andra höll på med, fester och relationer hit och dit. Jag hade tänkt att det inte var viktigt. Kanske var det också ett försvar? Men nu insåg jag hur gärna jag faktiskt ville bli insläppt i värmen, även om det var jobbigt och obekvämt ibland. Och jag märkte också hur andra tjejer sänkte garden, det fanns ett naturligt samtalsämne och jag fick automatiskt en helt annan social status som "någons flickvän". Eller vad jag nu var. Och det var SKÖNT.

Men säg den lycka som varar för evigt. Den fördömda dagen kom när jag satt bakom honom på en skärgårdsfärja och fastän han var inom räckhåll så hade han lika gärna kunnat befinna sig på månen. Jag sträckte ut min hand för att röra vid hans hår som fortfarande var vått av saltvattensbad, jag gjorde det fast jag visste att det var för sent. Hans ryggtavla talade sitt tydliga språk; nu var det färdiglekt. Ny leksak. Och hans ögon sa samma sak när han vände sig om, fastän munnen log. Och jag föll.

 
Robin och jag blev kompisar på Liseberg i kön till Balder. Vi hade bara träffats en gång innan, på en fest återigen "nånstans i Bergsjön". Troligtvis hemma hos Peter, innan han gick under jorden. Robin hade skinnjacka med Blondie-tryck på ryggen och frågade vad jag gillade för musik. Jag sa att jag gillade Union Carbide Productions (!?) och han svarade att inte hade lyssnat så mycket på dom, men att han gillade Soundtrack.

Ja, jag gillar ju Blondie väldigt mycket, gillar du dom?

Jomen det gör jag, dom är bra

Tycker du? Vilken låt är din favorit?


Han var så full av liv, och lite på lyret kanske, eller mycket, men det var oviktigt. Vad som var viktigt var hur han fick mig att känna mig - Vid liv! Jag fick i uppdrag att eskortera honom till spårvagnen och hem, eftersom han själv vid det laget hade svårt att sätta en fot framför den andra, och vi bytte nummer och jag drömde mig iväg i mitt eget huvud.

Vi bestämde att ses på Liseberg, han och några kompisar skulle kolla någon konsert där och sen ville han åka Balder. Ingen annan ville åka med honom och jag tänkte att här har jag min chans. Kön ringlade lång och vi stod och småpratade lite trevande som man gör när man är på väg att lära känna varandra, armar som snuddade vid varandra när vi vred oss i den trånga kön. Och då droppar han bomben - att han har flickvän.

Fan.

Hur hade jag kunnat misstolka situationen så? Jag hade verkligen fått känslan av att... men whatever. Nu stod jag alltså här och skulle åka Balder, helt i onödan.

Men kompisar är väl inte heller fy skam? Jag fick helt enkelt intala min dumma lilla hjärna att inte inbilla sig saker och så kunde vi fortsätta hänga? För hänga ville jag ju. Han fick mig att må så bra. Med sin lena skånska röst och mjuka kramar. Och Robin hade flyttat till stan från Helsingborg för att gå gymnasiet, och komma bort från nazister som jagade honom, så hans tjej bodde i Helsingborg. Men hon var ju och hälsade på ibland såklart. Och eftersom Robin bodde själv i en lägenhet i Kortedala så var det mycket fest och upptåg hos honom, men också film-mys, spelkvällar, julpyssel... Robin var en kille som gärna tog på ett förkläde och bakade pepparkakor, och lika gärna spelade skip-bo och drack whisky. Han var så bra på att se alla och han visste alltid precis vad han skulle säga. Som när några orten-killar frågade mig om han var min kille när vi promenerade hem en sen kväll tillsammans - Japp! Jag hade lånat Robins D12-hoodie och jag såg väl inte riktigt ut som en tjej som lyssnade på D12 i övrigt.

När Emily skulle träffa Robin första gången hade han ett rosa, supertight sönderklippt linne med Blondie-motiv, trasiga jeans med bootcut och en cowboyhatt. Och en öl i varje hand när han kom och mötte oss, Kung om jag inte missminner mig. Han gick som en catwalkmodell med öppna armar för att omfamna oss och Emily gav mig en sidoblick.

Han hade tjej sa du...?

Japp

Hm. Spännande


En blöt kväll på Sticky när jag träffat Chrille och satt och vältrade mig i min ångest över detta tillsammans med Max, Emily och Sandra så tittade Max lurigt på mig en stund. Han och Chrille gick på samma skola men dom var väl inte riktigt kompisar, däremot var Max och Robin vad man nog skulle betrakta som någon slags vänner.

Du är kär i Robin

Va...!? Näää...

Alltså jag vet att du inte kommer erkänna det här, men jag vet att det är så.

Lägg av!


Sanningen var nog den att mina initiala känslor för Robin hade transformerats till nånting mycket större och viktigare än någon slags förälskelse. Han var min vän. Han fanns där när spillror behövde plockas, som efter ett kaosartat dygn när extrema mängder alkohol hade intagits, i kombination med benzo, för att sedan jaga efter Daniel Gilbert genom natten och efterfesta med honom och massa indiegubbar på Pustervik. Jag ville bara bli älskad, jag var så jävla hungrig efter att få det där hålet i bröstet fyllt av nånting annat än den svarta ångestsörjan. Daniel hade barnleksaker på golvet i sin lägenhet och telefonen ringde säkert 200 gånger medan vi sov, flickvän?

Att gå ut på gatan var som att få en fet smocka rätt i nyllet. Då var det tur att Robins soffa stod redo att ta emot min sargade kropp och själ. Hemlagad soppa på spisen och vitlöksbaguetter i ugnen. För sån bara var han, Robin.

 
Senast ändrad:
När jag var tonåring läste jag böcker om såna här tjejer, och jag var en sån tjej. Jag har också trånat efter killar på Liseberg, hånglat i azalea och varit på fester i Bergsjön. Så fint och läsa. :heart
 
När jag var tonåring läste jag böcker om såna här tjejer, och jag var en sån tjej. Jag har också trånat efter killar på Liseberg, hånglat i azalea och varit på fester i Bergsjön. Så fint och läsa. :heart
Åh! ❤️ Det är ju väldigt lätt att romantisera över såna här saker i efterhand, och jag tänker att jag nog inte hade kunnat göra saker annorlunda ändå. Men mitt vuxna jag skulle ibland vilja säga till mitt ungdomsjag att "chill!" 😂 Saker kommer att lösa sig typ. Men alla känslor var ju uppskruvade till max och allting kändes som att det var på liv och död ungefär.
 
Åh! ❤️ Det är ju väldigt lätt att romantisera över såna här saker i efterhand, och jag tänker att jag nog inte hade kunnat göra saker annorlunda ändå. Men mitt vuxna jag skulle ibland vilja säga till mitt ungdomsjag att "chill!" 😂 Saker kommer att lösa sig typ. Men alla känslor var ju uppskruvade till max och allting kändes som att det var på liv och död ungefär.
Allt var verkligen på liv och död! :heart
 
Hela grejen med Chrille gjorde att jag litegrann tappade alla hämningar. Jag hade liksom ingenting att förlora, för jag hade redan förlorat allt en gång. Det hade gjort mig cynisk och kall inombords, och killar med blond beatlesfrisyr alternativt ambitioner om att bli poet eller musiker avlöste varandra som rullbandssushi - Ingen nämnd ingen glömd.

Alex kom från Salt Lake City och brukade hänga med Henrik Berggren och Sir Kevin. Han var några år äldre än mig, sådär en 25 kanske? Vi träffades när jag hade praktik på CD-Specialisten och jag var som allra djupast nere i anorexin, så egentligen upptog han inte särskilt mycket av min tankekraft, då. Dagarna såg ut som så att jag försökte överleva mina arbetspass på en drickyoghurt för att sedan åka till stallet, mocka, packa hö, promenera häst. Sedan hem och möta mammas oroliga blick, försiktiga frågor.

Jag hade allt sett hur han lurkade runt i butiken och låtsades titta på skivor när han i själva verket spionerade på mig medan jag gick runt och vek bandtröjor i prydliga högar. Någonstans gjorde det mig glad, jag visste inte varför, för vi kände ju inte varandra och han var nog inte riktigt min typ? Lång, säkert två meter och amerikan. Gud så jobbigt att behöva prata engelska hela tiden, om jag framstod som tyst och stel på svenska så hur skulle det då inte bli på engelska! Nä, dream on dreamer, tänkte jag tyst för mig själv och vek ner blicken när han sökte min.

Men så sent en blöt afton på Kings Head dök han upp, och han hade målet klart för sig så fort han fick syn på mig. Efter att ha sänkt någon öl med sitt sällskap i hörnet tog han sikte på mitt och Emilys bord med en vinnares självsäkra steglängd.

Nu kommer min stalker

Ojoj


Med ett brett leende och bägge handflatorna på bordet,

Would you ladies like to join our group?

Om vi ville! Men vi kept it cool, trots att jag insåg nu, hur jävla nära jag befann mig min heliga graal och husgud Henke B. Sir Kevin sa att vi båda var ”very attractive ladies”, och hade han inte varit gay hade vi kunnat ha ett gangbang. Förvirrade och nervösa skratt. En hand som trevade efter min under bordet.

Eftersom Alex var amerikan hade han en massa manér för sig som att följa mig hem till dörren och sånt där trams. Det var gulligt. Jag började gilla honom mer och mer, men återigen lånad tid för flyttlasset skulle bära av till London bara nån vecka senare. Alex tyckte förstås att det sög men han hade ju själv emigrerat, så han förstod väl på sätt och vis. Vi tog en sista utekväll tillsammans med hans väninna Frida, som slutade på Uppåt Framåt. Där tappade vi bort Frida och drack sambucca. Alex frågade om jag ville följa med honom hem och jag undrade om vi inte borde försöka hitta Frida först men han bara,

Nah, she always does this

Så vi promenerade hem till Alex i Vasastan under en stjärnklar himmel, han bodde i en jättefin sekelskiftslägenhet mitt emot Schillerska och jag funderade över hur en simpel diskplockare hade råd med det.

Vi hånglade i hans säng och när han ville ta av sig skjortan för att den inte skulle bli skrynklig sa jag till honom att det var en lam ursäkt för att vilja ”show off your fancy body”

Oh, so now I have a fancy body?

Vi skrattade, och hade på riktigt kul. Jag vågade adressera elefanten i rummet för första gången någonsin tror jag, och sa att jag såg ut som någon som just flytt från Auschwitz. Jag tror inte han svarade nånting på det alls, men hans blick var varm och snäll. När jag packade ihop mina grejer för att gå på morgonen fick jag en lång kram.

Keep in touch

I will!


Att lämna brukade nästan alltid vara en lättnad, som att äntligen kunna andas fritt igen. Men nu kändes det inte så. Nånting skavde i mig.

F0A8D949-6494-4778-8C83-366CB7B27BBF.jpeg
 
Senast ändrad:
Hade tänkt skriva om London och New York här men plötsligt känns det ganska oviktigt, för det var först ett par år senare som jag träffade Erik. Vi hade skrivit lite på Helgon och jag hade lagt till honom på Myspace, för han gjorde så vackra sorgsna låtar. Jag visste ingenting alls om honom egentligen, men så såg jag honom vid Svingelns hållplats när jag satt på vagnen ut till Emily i Kortedala och jag bara visste. Han eller ingen. Han stod där med sitt gitarrfodral och väntade och hans färgpalett med det djupröda håret fick allting annat att se grått och ointressant ut.

Det gick ett par veckor och sedan blev det Way Out West, jag skulle jobba för biljett innan festivalen i kantinen på Bel Parc. Erik byggde på festivalområdet och kom med sin lunchbiljett till mig, och jag tog emot den och tittade på den och läste hans namn gång på gång. Erik Engblom. Det vackraste namnet jag hört. Den vackraste människan jag sett.

Han tittade knappt tillbaka på mig, tog sin tallrik och gick och satte sig med sitt gäng. Medan andra i sällskapet tydligt noterade mitt ogenerade stirrande så satt han, som han alltid gör, i sin egen lilla värld och åt sin lunch. Och det tog ett bra tag innan polletten verkligen trillade ner och han faktiskt såg mig också. Dom flesta tjejer hade nog lagt ner för länge sedan, men jag är ihärdig. Så ja, vi blev ihop till slut. I studentlägenheten i Kviberg gick han runt med sin bortgångna brors gamla bebismössa på huvudet och vi plöjde alla säsonger av Dexter och Twin Peaks på hans laptop. När vi flyttade ihop i vår gemensamma lägenhet i Landala var hans spontana reaktion "Är det i dom här... träskjulen man bor?" Och när han fick sin Chrohns-diagnos skrev han en låt som han påstår handlar om mig men i sanningens namn så handlar den nog mest om hans tarmsjukdom.

Vi har varit tillsammans i 14 år nu och han är min trygghet. Det har han varit sen dag ett. Jag litar på honom med mitt liv. Vi har vuxit upp ihop, bildat en familj, samtidigt som vi utkämpat våra egna strider på olika håll. Men han har alltid funnits där. Jag kan inte tänka mig ett liv där han inte finns.

IMG_6736.jpeg

 
Senast ändrad:

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp