Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

[Raderad medlem 6459]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Ingen kan veta vad som komma skall eller om denna kärlek kommer bestå.. men dom det känns nu så är den definitivt värd en ärlig chans som inte innebär att vi börjar "baklänges"..

Jag tycker ändå att det låter väldigt vanskligt att han spelar så stor roll i ditt beslut.

Hur stor är risken att du ångrar din abort om han dumpar dig om två månader?

 

[Fenestra]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag tycker ändå att det låter väldigt vanskligt att han spelar så stor roll i ditt beslut.

Hur stor är risken att du ångrar din abort om han dumpar dig om två månader?

Jag håller med dig här, hoppas verkligen att mannen är vad TS hoppas att han är.
Samtidigt är det kanske så att om TS prioriterar en nyförälskelse före ett ev framtida barn så är kanske valet ändå rätt för TS?

 

[Lena Furberg]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag tycker ändå att det låter väldigt vanskligt att han spelar så stor roll i ditt beslut.

Hur stor är risken att du ångrar din abort om han dumpar dig om två månader?

Jag håller med om det. Att mannen har en så central och avgörande roll i beslutet - hur många nya relationer håller i all framtid? Jag tror inte man kan räkna med det, inte någonsin men framförallt inte så tidigt i en relation.

Samtidigt - om detta är vad du känner, TS, så följ den känslan. Jag tycker mig bara läsa mellan och i raderna att de olika besluten påverkar dig väldigt olika. Från sprittande glädje till ångest. Vad är det som gör att du mår så förfärligt just nu, när du beslutat att inte behålla? Ett beslut, oavsett vilket, som gör att man knappt vill leva, känns som ett tveksamt beslut.

Men herreGud, vem är jag att komma med åsikter, egentligen....... Det här är något bara du kan besluta om, och bara du ser hela bilden. Jag önskar dig lycka till vad du än väljer.

 

[Lillelorden]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag tycker mig bara läsa mellan och i raderna att de olika besluten påverkar dig väldigt olika. Från sprittande glädje till ångest. Vad är det som gör att du mår så förfärligt just nu, när du beslutat att inte behålla? Ett beslut, oavsett vilket, som gör att man knappt vill leva, känns som ett tveksamt.

Jag känner samma sak. Det är sådan skillnad på känslan i dina inlägg och jag är så rädd att det kommer att påverka dig så otroligt om det skulle ta slut och du känner att du tagit ett beslut av fel anledningar, baserat på att du är nyförälskad...

Som sagt, TS, det är bara du som vet vad som är rätt beslut för dig och jag önskar dig lycka till oavsett vad det blir i slutändan.

 

[malinsky]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Kl

Kan ni snälla sluta komma med inlindade moralkakor!!! Gee..

Ts! Härligt att höra att du främst tänker på att ett barn ska vara önskat av både mamma och pappa och att förutsättningarna för en familj ska finnas. Hur det går sen vet ingen men grunden kanske ska finnas..!? Det är väl där alla på detta forum tycker olika.

Hejja dig vad som än händer!!
Kram

 

[Lillelorden]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Kan du vänligen citera någonting som du tycker är en moralkaka?

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Det är nog lättare om du riktar dig till specifika personer istället för att hugga sådär generellt.

 

[Fenestra]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag håller med om det. Att mannen har en så central och avgörande roll i beslutet - hur många nya relationer håller i all framtid? Jag tror inte man kan räkna med det, inte någonsin men framförallt inte så tidigt i en relation.

Samtidigt - om detta är vad du känner, TS, så följ den känslan. Jag tycker mig bara läsa mellan och i raderna att de olika besluten påverkar dig väldigt olika. Från sprittande glädje till ångest. Vad är det som gör att du mår så förfärligt just nu, när du beslutat att inte behålla? Ett beslut, oavsett vilket, som gör att man knappt vill leva, känns som ett tveksamt beslut.

Men herreGud, vem är jag att komma med åsikter, egentligen....... Det här är något bara du kan besluta om, och bara du ser hela bilden. Jag önskar dig lycka till vad du än väljer.

klokt.. du formulerar det så väl vad nog många känner..

-Malinksy, vad är moralkakor? Det absolut viktigaste i detta är väl att TS fattar ett beslut som känns bra för henne?

Jag skriver bara för henne då det finns olyckliga själar både bland de som lever med en biologisk förälder, ingen biologisk förälder och två biologiska föräldrar likaså det motsatta. Eller är det så att man måste leva i en tvåsamhet för att få lov att skaffa barn/bör skaffa barn?

 

[malinsky]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Allt indirekt propsande på att hon ska behålla men avslutar snyggt "men du ska självklart göra som du känner"

 

[Fibusen]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag håller med om det. Att mannen har en så central och avgörande roll i beslutet - hur många nya relationer håller i all framtid? Jag tror inte man kan räkna med det, inte någonsin men framförallt inte så tidigt i en relation.

Samtidigt - om detta är vad du känner, TS, så följ den känslan. Jag tycker mig bara läsa mellan och i raderna att de olika besluten påverkar dig väldigt olika. Från sprittande glädje till ångest. Vad är det som gör att du mår så förfärligt just nu, när du beslutat att inte behålla? Ett beslut, oavsett vilket, som gör att man knappt vill leva, känns som ett tveksamt beslut.

Men herreGud, vem är jag att komma med åsikter, egentligen....... Det här är något bara du kan besluta om, och bara du ser hela bilden. Jag önskar dig lycka till vad du än väljer.

Och TS,jag vill även tillägga att när jag var lika långt gången som dig så hade jag också känslan av: "Neeeeej!!! Jag vill inte,vad har jag gett mig in på!!!!!" Och som jag har förstått så är det något många upplever just i dessa veckor.

Du har väldigt många hormoner nu i kroppen,och det brukar vara kaos i skallen,MEN,du verkade så lycklig över beslutet att du skulle behålla,nu när du har beslutat (?) för abort så känns det inte längre som om du är nöjd över det nya beslutet...

Om inte killen hade funnits kvar i bilden alls längre,hur skulle du göra då? För även om du gör abort så är det ju inte alls säkert att ni kommer vara tillsammans i framtiden. Och är han så rätt och så bra som du säger så ser jag inget förhinder att det ska ändras bara för att det kommer in ett barn i bilden,då stannar han endå,och förhoppningsvis så växer ni in i rollen tillsammans. Visst så är det ju självklart inte det optimala att börja baklänges,men det är ju absolut inte omöjligt.

Samtidigt,om du kände att det rätta var att göra abort så kanske det är så,det kanske är värt att se vart det leder med killen i lugn och ro,utan graviditet och barn.

Jag önskar dig all lycka till och att du känner med hela hjärtat att du valt rätt,oavsett vilket beslut du än väljer. Kram!

 

[Thaliaste]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag känner samma sak. Det är sådan skillnad på känslan i dina inlägg och jag är så rädd att det kommer att påverka dig så otroligt om det skulle ta slut och du känner att du tagit ett beslut av fel anledningar, baserat på att du är nyförälskad...

Samtidigt så har ju det beslutet uppmuntrats ganska mycket i tråden, framför allt mycket bekräftelse på att det var "rätt" beslut efter att det tillkännagetts. Det är ju lätt att ryckas med i euforin över en "Buke-bebis" och hänga på alla inlägg om namn m.m. trots att det kanske samtidigt finns en del av en som gnager, men som det inte finns plats för i den allmänna euforin. Hur det verkligen känns inom TS, är ju svårt för oss utomstående att läsa ut endast utifrån hennes inlägg.

Jag hoppas att TS fattar ett beslut som känns bäst för henne, det är bara hon som kan avgöra vad som är bäst för henne i just den sits hon är i. Det finns inget som är rätt och inget som är fel. Jag hoppas att du lyssnar till din inre röst TS, och inte lägger för stor vikt vid ett eventuellt förhållande med killen. Att det blir ett fantastiskt förhållande med killen är omöjligt att veta, och att han är den fantastiska person som du ser honom som nu även om 2 år vet du inte heller. Nu vet jag inte hur länge du känt honom, men generellt tar det ju ett tag att få en mer verklig bild av en person istället för den romantiserade man har när man är nyförälskad. Jag förstår honom helt och fullt att han är skeptisk till att skaffa barn så snabbt efter de erfarenheter han har med sig, men det du måste svara på inför dig själv är om du är beredd att avstå barnet för ett eventuellt fantastiskt förhållande, med eller utan barn, med den här killen. Att vilja hålla ihop med killen åtminstone från starten när man skaffar barn är förståeligt, jag förstår om du vill ge dig själv och ditt barn en annan start än de här förutsättningarna som du har nu. Det finns helt enkelt inga rätt och fel.

 

[pluskvamperfekt]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

När jag läser din tråd, känns det bra att din partner följer med till kuratorkontakten.
För när jag för en del år sedan var i samma sits som du, tog jag mig igenom allt själv.
I mitt fall handlade det om att det var sådant tumult i mitt inre, att jag inte riktigt kunde känna vad jag behövde. Jag hade känslor för det lilla jag bar inom mig, men kunde inte tänka mig ett liv som mor med allt vad det betyder rent praktiskt. Det var inte rätt tid i livet, och var inte något jag önskat mig för egen del. Abort var ändå inte självklart.
Så när min partner inte hade möjlighet att närvara, propsade jag inte på det, utan var stark och duktig och fixade det själv. Nu kan jag efteråt, även om jag inte kände det då, känna en tagg av övergivenhet. Att vi inte delade det svåra. Som man kanske han inte till fullo hade kunnat förstå vad jag gick igenom, men närvaron och delandet av situationen så långt det går, hade delat på ansvaret praktiskt och känslomässigt på så sätt mer än vad som blev, när jag gick igenom det själv. Jag borde propsat på att han skulle varit med. Det ångrar jag djupt. För någonstans i mina hjärtats vrår, trots att jag inte ångrar aborten, räknar jag ändå tiden tillbaka, och vet hur gammalt barnet hade kunnat vara idag. Och någonstans har jag en stängd dörr, dit min partner inte når, från att hjärtat varit öppet. Den lilla taggen av att jag var så sårbar och oskyddad ett ögonblick, när jag hade behövt honom där. Fast det kunde jag inte stå upp för just då, för jag kunde inte känna och förstå det då.
Så låt honom gå igenom aborten tillsammans med dig, så han även är delaktig där, så som han var delaktig och delansvarig när barnet blev till. (Såvida du inte känner att du vill vara ifred genom processen). Det kan göra skillnad i er eventuellt fortsatta relation i framtiden.
Lycka till hur du än väljer. Jag hoppas allt blir till det bästa.

 

[Fenestra]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Allt indirekt propsande på att hon ska behålla men avslutar snyggt "men du ska självklart göra som du känner"

Jag tror nog att det är du som läser in det i det hela..

Syftar du på mitt inlägg så kanske det kan tolkas så men det är inte min avsikt att propsa på att ngn ska behålla. Jag är inte emot abort.. Däremot vore det hemskt om hon sen ångrar sig om mannen inte visar sig vara vad hon trodde.. och framförallt när hon mår så dåligt redan nu

Det är stort att få barn men också väldigt stort för många att göra abort och det är viktigt att det är ett beslut som man själv har kommit fram till..

Kan tänka mig att det är kaos för TS just nu och då är det väldigt svårt att veta vad man ska ta sig till..

 

[Lovisaleonora]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag tror inte ett skvatt på att TS skulle vara så onyanserad att hon gjorde abort för hans skull. I någon skepnad.

TS verkar väldigt realistisk i sitt resonemang, både för och emot. Att tro att hon nu helt plötsligt går på något rosa moln och ska göra allt för att behålla mannen hon träffat, inkl. abort för HANS skull - nej, det går jag inte på hur mycket du än försöker.

Att TS vill ge relationen en chans med schysst utgångsläge, det är väl snarast ett moget tecken på att relationen verkligen har en chans?!

Att sedan dra in det här med att "man ångrar aldrig sina barn" är bara rent nys. Det finns visst de föräldrar som ångrar sina barn, till stort lidande både för barn och föräldrar. Gör man abort är det i alla fall bara en som lider om det kommer ånger med i bilden. Med barn som inte önskas lider en helt oskyldig part, förutom föräldern. Barnet.

 

[Lillelorden]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Samtidigt så har ju det beslutet uppmuntrats ganska mycket i tråden, framför allt mycket bekräftelse på att det var "rätt" beslut efter att det tillkännagetts. Det är ju lätt att ryckas med i euforin över en "Buke-bebis" och hänga på alla inlägg om namn m.m. trots att det kanske samtidigt finns en del av en som gnager, men som det inte finns plats för i den allmänna euforin. Hur det verkligen känns inom TS, är ju svårt för oss utomstående att läsa ut endast utifrån hennes inlägg.

Absolut, jag förstår verkligen din poäng. Visst kan det vara så. Men som sagt så har jag bara det jag läser här att utgå ifrån, och baserat på det jag läst så står jag fast vid vad jag sagt - vilket egentligen inte är ett ställningstagande (eller inte menat som ett i alla fall) utan mest en uppmuntran att verkligen tänka igenom beslutet.

 

[Petruska]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Allt indirekt propsande på att hon ska behålla men avslutar snyggt "men du ska självklart göra som du känner"

Jag håller med. Med tanke på hur pass många som i tråden betonar vikten av att inte ge direkt råd när det gäller abort/fullfölja, så är det påfallande hur många inlägg som ändå tydligt pekar i riktningen mot att TS bör fullfölja, inte abortera.

Varför är man mån om att en person man inte känner, som befinner sig i en ny och osäker relation, ska fullfölja en från början oönskad graviditet?

 

[spirulina]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S


Du satte orden på det som jag själv suttit och tänkt!

 

[VLMF]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

+ malinsky och Lovisaeleonora: håller helt med.


Jag tolkar inte alls TS som att det är själva beslutet hon mår dåligt över nu, utan att när hon är ensam mår hon dåligt över situationen. Vilket är helt olika saker, och givetvis helt förståeligt för det är ingen drömsituation att vara i.

 

[malinsky]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Jag tror inte ett skvatt på att TS skulle vara så onyanserad att hon gjorde abort för hans skull. I någon skepnad.

TS verkar väldigt realistisk i sitt resonemang, både för och emot. Att tro att hon nu helt plötsligt går på något rosa moln och ska göra allt för att behålla mannen hon träffat, inkl. abort för HANS skull - nej, det går jag inte på hur mycket du än försöker.

Att TS vill ge relationen en chans med schysst utgångsläge, det är väl snarast ett moget tecken på att relationen verkligen har en chans?!

Att sedan dra in det här med att "man ångrar aldrig sina barn" är bara rent nys. Det finns visst de föräldrar som ångrar sina barn, till stort lidande både för barn och föräldrar. Gör man abort är det i alla fall bara en som lider om det kommer ånger med i bilden. Med barn som inte önskas lider en helt oskyldig part, förutom föräldern. Barnet.

+ 1 på den......

 

[Petruska]

Sv: Det största problem jag nånsin ställt mig inför... :S

Och jag är helt övertygad om att det där med att man aldrig ångrar sina barn delvis är en överlevnadsstrategi. Man står helt enkelt inte ut med att ångra sina barn, och bara det bidrar till att man inte heller gör det. (Även om det så klart förekommer.)

Eftersom man oftast älskar sina barn, och de är människor, är det så klart svårt att ångra dem. Det betyder absolut inte att alla föräldrar tycker att de fick sina barn vid rätt tillfälle och med rätt person.

Jag tokälskar min son och kan inte tänka mig att jag inte hade honom - men inte fan tycker jag egentligen att det var ett särskilt smart drag att få barn innan jag hade utbildat mig och med den mannen (som jag då ännu inte hade fattat hur hopplös han var, eftersom jag inte hade samma erfarenheter som jag har nu. Idag känner jag igen hans sort, det gjorde jag inte då).