Dömd pga yrke?

[sjoberga]

Nejvars, men därifrån till att välja partner utifrån hens planerade bidrag till världen, är steget ändå ganska långt. Oavsett om den tilltänkta planerar för sådana bidrag eller inte.

Tinder med abstracts på avhandlingar och rubriker på minst femåriga ambitionsplaner?

Det känns som att just specifikt yrkesmässiga ambitioner är ganska oviktigt för partnerrelationen - även om det skulle kunna ses som ett problem om någon man ska leva tillsammans med satsar allt för att bli bättre på att sälja mer cigaretter till unga, jobba med att fixa skatteupplägg till börsbolags-VDar eller lura åldringar genom telemarketing.

 

[SaraMara]

Tyckte att ämnet i Dejtingtråden var så intressant att jag kände för att starta en egen tråd i ämnet!

Dömer du, eller blir du dömd på grund utav ditt yrke?

Jag har en vän till mig som snudd på blir stressad över vad jag väljer att göra med mitt liv. Hon tjänar ungefär tre gånger mer än mig i månaden, eller ja, nu är det nog snudd på fyra då jag bara får ut ungefär 50% av CSN just nu, och det stör henne så otroligt. Hon förstår inte varför jag utbildar mig, varför jag arbetar på studentkår eller något annat jag gör med mitt liv då jag "kan tjäna så mycket mer pengar någon annan stans". Jag blir nästan mer stressad över hennes stress än min egen, haha!
Jag trivs bra med mitt "yrkesval", de två åren som heltidare på studentkår har gjort att jag fått gå på riksdagens öppnande, skakat tass med talmannen, träffat världsledande forskare, deltagit på konferenser runt omkring i Sverige och utomlands, fått lära känna vänner för livet. Och deltagit på nästan alla festivaler och event som min vän. Nu tjänar jag väldigt dåligt och bor hemma hos min mor, men jag får läsa min drömutbildning.
Fine, jag kanske borde "kommit längre" med mina 27 år, men jäklar vad roligt jag haft och planerar att ha!

Jag hoppas inte att jag slutligt dömer någon som person, det tror jag inte, men fördomar har jag absolut. Hade jag dessutom varit singel och på jakt efter partner så hade jag sållat friskt bland yrken tror jag, eftersom då fördomarna antagligen oförblommerat fått utrymme.

Som exempel får jag nog skamset medge att jag efter mina samlade erfarenheter av t.ex. dörrvakter inte skulle välja att dejta någon som jag inte redan visste var kompatibel som har det yrket, inte heller skulle jag för en seriös och långvarig relation med eventuellt familjeliv välja att initiera ett kallt samtal via någon datingapp med t.ex. någon som jobbar som sjökapten eller på oljerigg, eller som fotbollsproffs i utlandet. Men de sistnämnda är ju mer av praktiska skäl, jag vill leva tillsammans med någon och är inte intresserad av att vara medföljande fru. Det förstnämnda yrket definitivt mer fördomsbaserat, jag har för många tråkiga upplevelser av representanter för det yrket. Detsamma gäller nog en typ snickare, jag skulle nog initialt färgas av mina erfarenheter av dessa och min inbillade tro på att vi nog står långt ifrån varandra vad gäller feminism och politik, intressen osv.

Själv har jag ett yrke som många har fördomar om. Som hårdrocksälskande festivaltjej uppvuxen i förorten krockar ofta människors fördomar om yrket med den person de träffar när jag är "privat", jag är nog inte prydlig och korrekt nog utan pratar nog för mycket göteborgska, är lite för tjock, lite för sprudlande och intensiv och lite för ointresserad av klockor, kostymer och status (och har för skitig bil ).

 

[Petruska]

Tinder med abstracts på avhandlingar och rubriker på minst femåriga ambitionsplaner?

Det känns som att just specifikt yrkesmässiga ambitioner är ganska oviktigt för partnerrelationen - även om det skulle kunna ses som ett problem om någon man ska leva tillsammans med satsar allt för att bli bättre på att sälja mer cigaretter till unga, jobba med att fixa skatteupplägg till börsbolags-VDar eller lura åldringar genom telemarketing.

Fast avhandling är inte optimalt för de feta villorna vid havet. Alldeles för dålig löneutveckling vid statliga universitet, vet du.

Ja, jag kan lättare komma på en lång lista med relationsproblem kopplade till storslagna yrkesambitioner, än motsatsen.

 

[sjoberga]

Fast avhandling är inte optimalt för de feta villorna vid havet. Alldeles för dålig löneutveckling vid statliga universitet, vet du.

Ja, jag kan lättare komma på en lång lista med relationsproblem kopplade till storslagna yrkesambitioner, än motsatsen.

Äsch, det var det där med kvalificeringen av världsförbättrande ambitioner jag fastnade för. Det där med ambitioner för feta villor vid havet ligger lite långt från både mitt intresse och förståelse för att ens kunna driva lite med.

 

[BernT]

Det som blir konstigt är väl just det här med att dra med sig andra i sina drömmar/fantasier/ambitioner, vad en nu kallar det? Att förvänta sig att personer i ens omgivning eller ens partner ska vilja samma sak? Det är då det blir knöligt tycker jag. Det kanske handlar om mognad och livserfarenhet en del? Att inse att mina drömmar är just mina och att det funkar utmärkt att ha nära relationer med människor som inte delar precis samma dröm.

Men pratar inte folk med sin partner? Utan bara förväntar sig att den ska ha samma mål och planer? Isåfall förstår jag att det kan bli problem, om en inte kan kommunicera. Jag och min sambo har såklart pratat om vilka mål, drömmar, planer vi har, vi är ett team och vi jobbar mot samma mål. Det känns mer normalt än att inte kunna prata alls om det och bara förvänta sig? Låter faktiskt sjukt skumt att inte kommunicera med sin partner.

 

[BernT]

Äsch, det var det där med kvalificeringen av världsförbättrande ambitioner jag fastnade för. Det där med ambitioner för feta villor vid havet ligger lite långt från både mitt intresse och förståelse för att ens kunna driva lite med.

Ahh du är en så fiiiin människa. Sååå dutti!

 

[sjoberga]

Ahh du är en så fiiiin människa. Sååå dutti!

För att jag inte har nån önskan att skaffa fet villa vid havet? För att jag har svårt att förstå den typen av ambitioner? Jag spann vidare på det där med världsförbättrande från ett annat inlägg.

 

[monster1]

Men pratar inte folk med sin partner? Utan bara förväntar sig att den ska ha samma mål och planer? Isåfall förstår jag att det kan bli problem, om en inte kan kommunicera. Jag och min sambo har såklart pratat om vilka mål, drömmar, planer vi har, vi är ett team och vi jobbar mot samma mål. Det känns mer normalt än att inte kunna prata alls om det och bara förvänta sig? Låter faktiskt sjukt skumt att inte kommunicera med sin partner.

Jag tänker att det där tillhör en yngre generation än mig. Jag hade nog sådana mål när jag var en ung vuxen. Nu är jag ju där jag vill vara och mina mål är mindre och påverkar inte partner i samma utsträckning. Då är jag några och 40 så inte lastgammal. Men etablerad på arbetsmarknaden, passerat barnalstrande ålder och har en fast bostad. Istället befinner man i sig i en del av livet då man mångt och mycket helt enkelt får förhålla sig till redan fasta strukturer. Sina egna barn om man har sådan och/eller partnerns eventuella barn. Sina åldrande föräldrar, kraven från arbetet osv de finns redan där att förhålla sig till.

 

[SaraMara]

Äsch, det var det där med kvalificeringen av världsförbättrande ambitioner jag fastnade för. Det där med ambitioner för feta villor vid havet ligger lite långt från både mitt intresse och förståelse för att ens kunna driva lite med.

Jag kan knappt relatera till att INTE vilja ha en villa precis vid havet med saltstänkta rutor och dånande höststormar att lyssna på framför en brasa. Skulle nästan vara en dealbreaker om maken helt plötsligt uttryckte att han vill bo i skogen vid en myggig, brun sjö.

Skämt åsido - och inte helt anknutet till ditt inlägg utan mer allmänt i tråden - så förstår jag inte riktigt varför diskussionen kring "livsönskemål" blir så polariserad. Antingen är man überkarriärist som bara arbetar för att nå status, eller så är man en reko människa som är nöjd med allt.

Var sorterar vi in som nog är ganska många och som har drömmar om hur vi någon gång skulle vilja arbeta, bo, semestra, ha möjlighet till fritidsintressen/hobbies osv men som inte alls känner oss hemma i någon statuslängtan?
Mina drömmar om att bo precis vid havet är dåligt kompatibla med någon som är nöjd med en etta i betongförort och som vill bo med asfalt och gatlyktor överallt, likaså är mina drömmar om att ha råd med dyra hobbies och fritidsintressen för hela familjen dåligt kompatibla med någon som prioriterar helt annorlunda - eller som har arbetstider som är helt omöjliga att ha ett gemensamt liv utifrån. Däremot är mina drömmar noll förknippade med status eller social karriär. Jag mår helt enkelt bara så bra av att andas havsluft, promenera längs vildnyponsnår och känna doften av sand, klippor, tång och vatten jämfört med att bo utan tillgång till denna typ av natur. Jag behöver också byta miljö och vill därför ha möjlighet att göra utflykter på helgerna när jag ledig, resa osv - vilket är supersvårt med någon som t.ex. jobbar natt/helg i sitt yrke och som jag därför knappt skulle träffa förutom på eventuella gemensamma semesterveckor.

Efter några år där maken och jag arbetade helt olika tider t.ex. kan jag säga att det utan konkurrens var det största hindret för en välmående relation. Vi kunde aldrig göra något tillsammans och gick som två inneboende i hemmet. Förskräckligt. Bara av detta skäl skulle jag nog välja bort en partner som arbetar t.ex. i vården eller på andra reglerade tider - det är alldeles för mycket värt för mig att ha lediga helger tillsammans och möjlighet att hänga på kvällen efter jobbet.

 

[Amha]

Har tänkt mycket på den här tråden idag, den har väckt en del minnen och tankar. Middagar med "anhöriga" där samtalen rört sig om jobb och där de någon gång under måltiden vänt sig mot mig och sagt "och du är någon *yrket* va?" Och sen vänt sig till de som haft "coolare" yrken och pratat vidare. Jag går inte på dessa middagar längre. Någon måtta får det vara.

En kompis jag trodde stod mig hyfsat nära ägnade en hel middag med ett par andra åt att skryta om sina utbildningar tillsammans med en annan som också hade högre utbildning. Så fort jag sa något skulle det tystas ner för jag satt inte på samma utbildning. Dessutom skrattar ut en servitris för att denne tappar bestick.

Det intressanta i detta är att jag tvivlar på att dessa fattar att det faktiskt ingår i att döma och hur hårt vissa kan ta det.

 

[BernT]

För att jag inte har nån önskan att skaffa fet villa vid havet? För att jag har svårt att förstå den typen av ambitioner? Jag spann vidare på det där med världsförbättrande från ett annat inlägg.

För att du ständigt ska slå dig för bröstet och visa att du är En Bättre Människa än tex vi som har som mål att tex skaffa en ”villa vid havet” (kan för betyda vadsomhelst ju?) eller liknande. Att du är En Finare Människa som minsann inte strävar efter något.

 

[mandalaki]

Nejvars, men därifrån till att välja partner utifrån hens planerade bidrag till världen, är steget ändå ganska långt. Oavsett om den tilltänkta planerar för sådana bidrag eller inte.

Och bakom varje världsförändrare står förmodligen en underprioriterad partner som önskat att de haft lite mer gemensam tid.

Sen är det ju synd att det där drivet som ligger bakom vaccin och en massa andra bra innovationer hos andra lika drivna lett till exempelvis kärnvapen, kemiska stridsmedel och annat som vi gärna hade klarat oss utan.

 

[BernT]

Jag kan knappt relatera till att INTE vilja ha en villa precis vid havet med saltstänkta rutor och dånande höststormar att lyssna på framför en brasa. Skulle nästan vara en dealbreaker om maken helt plötsligt uttryckte att han vill bo i skogen vid en myggig, brun sjö.

Skämt åsido - och inte helt anknutet till ditt inlägg utan mer allmänt i tråden - så förstår jag inte riktigt varför diskussionen kring "livsönskemål" blir så polariserad. Antingen är man überkarriärist som bara arbetar för att nå status, eller så är man en reko människa som är nöjd med allt.

Var sorterar vi in som nog är ganska många och som har drömmar om hur vi någon gång skulle vilja arbeta, bo, semestra, ha möjlighet till fritidsintressen/hobbies osv men som inte alls känner oss hemma i någon statuslängtan?
Mina drömmar om att bo precis vid havet är dåligt kompatibla med någon som är nöjd med en etta i betongförort och som vill bo med asfalt och gatlyktor överallt, likaså är mina drömmar om att ha råd med dyra hobbies och fritidsintressen för hela familjen dåligt kompatibla med någon som prioriterar helt annorlunda - eller som har arbetstider som är helt omöjliga att ha ett gemensamt liv utifrån. Däremot är mina drömmar noll förknippade med status eller social karriär. Jag mår helt enkelt bara så bra av att andas havsluft, promenera längs vildnyponsnår och känna doften av sand, klippor, tång och vatten jämfört med att bo utan tillgång till denna typ av natur. Jag behöver också byta miljö och vill därför ha möjlighet att göra utflykter på helgerna när jag ledig, resa osv - vilket är supersvårt med någon som t.ex. jobbar natt/helg i sitt yrke och som jag därför knappt skulle träffa förutom på eventuella gemensamma semesterveckor.

Efter några år där maken och jag arbetade helt olika tider t.ex. kan jag säga att det utan konkurrens var det största hindret för en välmående relation. Vi kunde aldrig göra något tillsammans och gick som två inneboende i hemmet. Förskräckligt. Bara av detta skäl skulle jag nog välja bort en partner som arbetar t.ex. i vården eller på andra reglerade tider - det är alldeles för mycket värt för mig att ha lediga helger tillsammans och möjlighet att hänga på kvällen efter jobbet.

Håller med dig! Dessutom, det är väl superhärligt att drömma?

Jag ser dessutom själva resan mot målet som det roliga. När vi väl har villan vid havet lär vi tröttna efter typ 1-2 år. För då har vi ett annat mål. Eller så ändrar vi oss halvvägs och känner att nej men det här, det känns helrätt, vi gör så istället! Känner inte heller att man ska se det som ett misslyckande om det inte blir som man drömt om. Har aldrig någonsin känt misslyckande över att en dröm inte slagit in, för jag har helt enkelt ändrat mig på vägen.

 

[BernT]

Har tänkt mycket på den här tråden idag, den har väckt en del minnen och tankar. Middagar med "anhöriga" där samtalen rört sig om jobb och där de någon gång under måltiden vänt sig mot mig och sagt "och du är någon *yrket* va?" Och sen vänt sig till de som haft "coolare" yrken och pratat vidare. Jag går inte på dessa middagar längre. Någon måtta får det vara.

En kompis jag trodde stod mig hyfsat nära ägnade en hel middag med ett par andra åt att skryta om sina utbildningar tillsammans med en annan som också hade högre utbildning. Så fort jag sa något skulle det tystas ner för jag satt inte på samma utbildning. Dessutom skrattar ut en servitris för att denne tappar bestick.

Det intressanta i detta är att jag tvivlar på att dessa fattar att det faktiskt ingår i att döma och hur hårt vissa kan ta det.

Det där låter som att de var ett par riktiga idioter :/

 

[Fruentimber]

Jag kan knappt relatera till att INTE vilja ha en villa precis vid havet med saltstänkta rutor och dånande höststormar att lyssna på framför en brasa. Skulle nästan vara en dealbreaker om maken helt plötsligt uttryckte att han vill bo i skogen vid en myggig, brun sjö.

Skämt åsido - och inte helt anknutet till ditt inlägg utan mer allmänt i tråden - så förstår jag inte riktigt varför diskussionen kring "livsönskemål" blir så polariserad. Antingen är man überkarriärist som bara arbetar för att nå status, eller så är man en reko människa som är nöjd med allt.

Var sorterar vi in som nog är ganska många och som har drömmar om hur vi någon gång skulle vilja arbeta, bo, semestra, ha möjlighet till fritidsintressen/hobbies osv men som inte alls känner oss hemma i någon statuslängtan?
Mina drömmar om att bo precis vid havet är dåligt kompatibla med någon som är nöjd med en etta i betongförort och som vill bo med asfalt och gatlyktor överallt, likaså är mina drömmar om att ha råd med dyra hobbies och fritidsintressen för hela familjen dåligt kompatibla med någon som prioriterar helt annorlunda - eller som har arbetstider som är helt omöjliga att ha ett gemensamt liv utifrån. Däremot är mina drömmar noll förknippade med status eller social karriär. Jag mår helt enkelt bara så bra av att andas havsluft, promenera längs vildnyponsnår och känna doften av sand, klippor, tång och vatten jämfört med att bo utan tillgång till denna typ av natur. Jag behöver också byta miljö och vill därför ha möjlighet att göra utflykter på helgerna när jag ledig, resa osv - vilket är supersvårt med någon som t.ex. jobbar natt/helg i sitt yrke och som jag därför knappt skulle träffa förutom på eventuella gemensamma semesterveckor.

Efter några år där maken och jag arbetade helt olika tider t.ex. kan jag säga att det utan konkurrens var det största hindret för en välmående relation. Vi kunde aldrig göra något tillsammans och gick som två inneboende i hemmet. Förskräckligt. Bara av detta skäl skulle jag nog välja bort en partner som arbetar t.ex. i vården eller på andra reglerade tider - det är alldeles för mycket värt för mig att ha lediga helger tillsammans och möjlighet att hänga på kvällen efter jobbet.

Jag vill bara lite milt påpeka att boende vid havet inte räddar en från eventuella mygg och att de där vildnyponsnåren ger ena jävla ärr. Alla sopor som sköljs upp glimrar ofta fint i olika färger bland tången dock. Om det inte är algblomning förstås.

/Fd. boende vid havet.

 

[Petruska]

Jag kan knappt relatera till att personer inte kan se hur deras önskemål kring livsstil och konsumtionsmönster inte har med identitetsbildning och status att göra. Hur sjutton går det till när en inte ser att det en vill när det kommer till bostad och övrig "livsstilskonsumtion" starkt hänger samman med hur man vill framstå och vilken sorts intryck man vill göra i olika sammanhang? Det vill säga, identitet och status.

 

[Petruska]

Och bakom varje världsförändrare står förmodligen en underprioriterad partner som önskat att de haft lite mer gemensam tid.

Sen är det ju synd att det där drivet som ligger bakom vaccin och en massa andra bra innovationer hos andra lika drivna lett till exempelvis kärnvapen, kemiska stridsmedel och annat som vi gärna hade klarat oss utan.

Som det står skrivet på en god väns t-shirt "Det var inte de lata som förstörde världen."

 

[Mineur]

Alltså, drömmen!? Kan ju nästan hoppa av min master för ett sånt jobb.

Jag kände mig också lite inspirerad/avundsjuk

 

[Petruska]

Jag kan knappt relatera till att INTE vilja ha en villa precis vid havet med saltstänkta rutor och dånande höststormar att lyssna på framför en brasa. Skulle nästan vara en dealbreaker om maken helt plötsligt uttryckte att han vill bo i skogen vid en myggig, brun sjö.

Skämt åsido - och inte helt anknutet till ditt inlägg utan mer allmänt i tråden - så förstår jag inte riktigt varför diskussionen kring "livsönskemål" blir så polariserad. Antingen är man überkarriärist som bara arbetar för att nå status, eller så är man en reko människa som är nöjd med allt.

Var sorterar vi in som nog är ganska många och som har drömmar om hur vi någon gång skulle vilja arbeta, bo, semestra, ha möjlighet till fritidsintressen/hobbies osv men som inte alls känner oss hemma i någon statuslängtan?
Mina drömmar om att bo precis vid havet är dåligt kompatibla med någon som är nöjd med en etta i betongförort och som vill bo med asfalt och gatlyktor överallt, likaså är mina drömmar om att ha råd med dyra hobbies och fritidsintressen för hela familjen dåligt kompatibla med någon som prioriterar helt annorlunda - eller som har arbetstider som är helt omöjliga att ha ett gemensamt liv utifrån. Däremot är mina drömmar noll förknippade med status eller social karriär. Jag mår helt enkelt bara så bra av att andas havsluft, promenera längs vildnyponsnår och känna doften av sand, klippor, tång och vatten jämfört med att bo utan tillgång till denna typ av natur. Jag behöver också byta miljö och vill därför ha möjlighet att göra utflykter på helgerna när jag ledig, resa osv - vilket är supersvårt med någon som t.ex. jobbar natt/helg i sitt yrke och som jag därför knappt skulle träffa förutom på eventuella gemensamma semesterveckor.

Efter några år där maken och jag arbetade helt olika tider t.ex. kan jag säga att det utan konkurrens var det största hindret för en välmående relation. Vi kunde aldrig göra något tillsammans och gick som två inneboende i hemmet. Förskräckligt. Bara av detta skäl skulle jag nog välja bort en partner som arbetar t.ex. i vården eller på andra reglerade tider - det är alldeles för mycket värt för mig att ha lediga helger tillsammans och möjlighet att hänga på kvällen efter jobbet.

Jag tänker en helvetes massa fönsterputsning och rekordartat tråkiga grannar. Och usel kollektivtrafik till jobbet och jätteosmidigt att gå ut och ta en fika eller ett glas vin.

 

[Roheryn]

Jag tänker att det där tillhör en yngre generation än mig. Jag hade nog sådana mål när jag var en ung vuxen. Nu är jag ju där jag vill vara och mina mål är mindre och påverkar inte partner i samma utsträckning. Då är jag några och 40 så inte lastgammal. Men etablerad på arbetsmarknaden, passerat barnalstrande ålder och har en fast bostad. Istället befinner man i sig i en del av livet då man mångt och mycket helt enkelt får förhålla sig till redan fasta strukturer. Sina egna barn om man har sådan och/eller partnerns eventuella barn. Sina åldrande föräldrar, kraven från arbetet osv de finns redan där att förhålla sig till.

Man kan nog se olika på det där också, tänker jag! Jag är i din ålder med 19-årig dotter som just börjat på sitt första jobb, föräldrar som (tyvärr) redan gått bort och ett ganska fritt jobb i konsultbranschen. Och jag känner mig fri! Plötsligt kan jag ju göra allt jag vill, bara ta hänsyn till mig själv, skaffa en häst till om jag vill, ta de där uppdragen som kräver lite mer resor, inte anpassa mig efter andras behov utan främst mina egna osv osv. Drar mig faktiskt för att skaffa ny partner för att jag är rädd att det skulle inskränka min frihet....