Dömd pga yrke?

[Voeux]

Men . Jag som hade planerat att bara parkera min husbil vid havet i tron att där blåser myggorna bort. Jag klarar inte mygg, inte på något sätt alls! Var ska en bo liksom!?

Centrala Stockholm Knappt sett en på hela sommaren.

 

[Sassy]

Men . Jag som hade planerat att bara parkera min husbil vid havet i tron att där blåser myggorna bort. Jag klarar inte mygg, inte på något sätt alls! Var ska en bo liksom!?

Svalbard? Finns massa hav att ha till granne dessutom.

 

[Ciccio]

Centrala Stockholm Knappt sett en på hela sommaren.

Ja. Suck. Bor i centrala Göteborg och här är de också få. Men trivs inte med resten tyvärr ...

 

[SaraMara]

Jag vill bara lite milt påpeka att boende vid havet inte räddar en från eventuella mygg och att de där vildnyponsnåren ger ena jävla ärr. Alla sopor som sköljs upp glimrar ofta fint i olika färger bland tången dock. Om det inte är algblomning förstås.

/Fd. boende vid havet.

Nej, jag vet. Ser böldpestig ut just nu, enda chansen att undvika mygg den här perioden är att vara under ytan - men mina erfarenheter av skogssjöar är från typ Värmland och där var det svart av mygg så fort man stack ut näsan. Vill maken bo där får han alltså göra det själv.

 

[Novali01]

började inte tjäna pengar förrän jag var 44. så ta det lugnt.

Fast det var väl inget gott exempel? Hur tänker du med pensionssparande då?

 

[SaraMara]

Jag kan knappt relatera till att personer inte kan se hur deras önskemål kring livsstil och konsumtionsmönster inte har med identitetsbildning och status att göra. Hur sjutton går det till när en inte ser att det en vill när det kommer till bostad och övrig "livsstilskonsumtion" starkt hänger samman med hur man vill framstå och vilken sorts intryck man vill göra i olika sammanhang? Det vill säga, identitet och status.

Och jag inte relatera till den förenklade bilden du har. Om det nu är spåret med hur man vill bo som vi är kvar vid. Den har noll med status att göra och allt att göra med intressen, personliga preferenser och välmående att göra. Det är rätt nedvärderande att svepande mena att det handlar om att vi andra "inte ser, inte förstår" och att dessutom lägga på ett raster av identitetsbygge och statusönskan, lite lagom i förbifarten sådär. Rätt ofin debatteknik också kan jag tycka.

Tror det är mycket få människor som väljer att pendla, bo utan den omfattande service som finns i städerna osv pga status. Tvärtom är det väl betydligt mer status att bo i fina lägenheter på fina adresser i stan och ha råd att ha sommarhus t.ex. - i vart fall i mina kretsar. Kunna promenera till kontoret i city från fina våningen och sedan åka till kusten på helgen till fina sommarstugan på någon ö eller så. Att faktiskt bo ute i periferin är knappast status utan snarare korkat.

 

[Voeux]

Har tänkt mycket på den här tråden idag, den har väckt en del minnen och tankar. Middagar med "anhöriga" där samtalen rört sig om jobb och där de någon gång under måltiden vänt sig mot mig och sagt "och du är någon *yrket* va?" Och sen vänt sig till de som haft "coolare" yrken och pratat vidare. Jag går inte på dessa middagar längre. Någon måtta får det vara.

En kompis jag trodde stod mig hyfsat nära ägnade en hel middag med ett par andra åt att skryta om sina utbildningar tillsammans med en annan som också hade högre utbildning. Så fort jag sa något skulle det tystas ner för jag satt inte på samma utbildning. Dessutom skrattar ut en servitris för att denne tappar bestick.

Det intressanta i detta är att jag tvivlar på att dessa fattar att det faktiskt ingår i att döma och hur hårt vissa kan ta det.

Så vidrigt!

 

[SaraMara]

Jag tänker en helvetes massa fönsterputsning och rekordartat tråkiga grannar. Och usel kollektivtrafik till jobbet och jätteosmidigt att gå ut och ta en fika eller ett glas vin.

Jag vill inte ha grannar. Jag skulle helst vilja kunna gå naken genom min naturtomt till min egna brygga och ta ett morgondopp innan morgonkaffet och helst slippa åka till kontoret mer än någon gång i veckan för att kolla status och visa att jag lever. Däremellan vill jag bara paddla kajak, dyka, bada, rida på alla mina hästar som ska gå på naturbete någonstans bakom och dricka vin med fötterna dinglande från bryggan.
Mvh Folkskygg

 

[cirkus]

Men pratar inte folk med sin partner? Utan bara förväntar sig att den ska ha samma mål och planer? Isåfall förstår jag att det kan bli problem, om en inte kan kommunicera. Jag och min sambo har såklart pratat om vilka mål, drömmar, planer vi har, vi är ett team och vi jobbar mot samma mål. Det känns mer normalt än att inte kunna prata alls om det och bara förvänta sig? Låter faktiskt sjukt skumt att inte kommunicera med sin partner.

Jag har levt med min partner i många år och jag tror aldrig att vi har pratat drömmar eller planer som ligger jättelångt fram i tiden. Saker och ting har hänt på vägen - han startade eget för han var totalt pissed på sitt jobb - egentligen inget mål eller dröm han (eller jag) hade innan, men det blev så, vi diskuterade givetvis det när det hände för att mest säkerställa att vi klarade oss ekonomiskt i uppstart. Vi har bytt boende ett par gånger - för att det har hänt - passat in i livet just då - inget som är uttalat som nån dröm att bo si eller så, men när det har hänt så har vi pratat om det och varit tillräckligt synkade för att det ska hända.

Vi är både team och enskilda - allt behöver inte processas i familjekvarnen. Bara de stora besluten och de händer när de kommer till oss.

 

[Ciccio]

Guud vad jag ibland längtar tillbaka till den tiden då inte alla diskussionsämnen förr eller senare landade i pensionssparträsket.

 

[Voeux]

Och jag inte relatera till den förenklade bilden du har. Om det nu är spåret med hur man vill bo som vi är kvar vid. Den har noll med status att göra och allt att göra med intressen, personliga preferenser och välmående att göra. Det är rätt nedvärderande att svepande mena att det handlar om att vi andra "inte ser, inte förstår" och att dessutom lägga på ett raster av identitetsbygge och statusönskan, lite lagom i förbifarten sådär. Rätt ofin debatteknik också kan jag tycka.

Tror det är mycket få människor som väljer att pendla, bo utan den omfattande service som finns i städerna osv pga status. Tvärtom är det väl betydligt mer status att bo i fina lägenheter på fina adresser i stan och ha råd att ha sommarhus t.ex. - i vart fall i mina kretsar. Kunna promenera till kontoret i city från fina våningen och sedan åka till kusten på helgen till fina sommarstugan på någon ö eller så. Att faktiskt bo ute i periferin är knappast status utan snarare korkat.

Jag håller med. Jag och sambon vill gärna ha hus. Samtidigt är vi båda födda och uppväxta i Stockholm vilket innebär att vi båda har våra familjer, släktingar och alla våra vänner här. Så även om jag själv skulle kunna tänka mig en annan boendeort så känns det långt bort just nu eftersom vi helt enkelt har våra liv här. Eftersom vi som sagt planerar egen familj så känns det ännu viktigare att stanna nära familjen. Men hus här kostar skjortan! Visst kan vi köpa någon timme utanför stan, men då blir det sannolikt långa pendlingstider till arbete och det känns ju inte så lockande med småbarn och hämtning och lämning. Jag behöver inget fint och flådigt, jag vill bara ha en mysig tomt och lite grönska och inte ett totalt ruckel för så mycket orkar jag inte renovera. Men det kommer att kosta så då får vi arbeta.

 

[Petruska]

Och jag inte relatera till den förenklade bilden du har. Om det nu är spåret med hur man vill bo som vi är kvar vid. Den har noll med status att göra och allt att göra med intressen, personliga preferenser och välmående att göra. Det är rätt nedvärderande att svepande mena att det handlar om att vi andra "inte ser, inte förstår" och att dessutom lägga på ett raster av identitetsbygge och statusönskan, lite lagom i förbifarten sådär. Rätt ofin debatteknik också kan jag tycka.

Tror det är mycket få människor som väljer att pendla, bo utan den omfattande service som finns i städerna osv pga status. Tvärtom är det väl betydligt mer status att bo i fina lägenheter på fina adresser i stan och ha råd att ha sommarhus t.ex. - i vart fall i mina kretsar. Kunna promenera till kontoret i city från fina våningen och sedan åka till kusten på helgen till fina sommarstugan på någon ö eller så. Att faktiskt bo ute i periferin är knappast status utan snarare korkat.

Alltså. Det där med identitet osv är ju bara självklart. Inget som jag har hittat på, utan något vi alla håller på med utifrån de förutsättningar osv vi har.

Jag skulle lika gärna kunna ta mig själv som exempel. Men då handlar det om andra förutsättningar , annat identitetsbygge och andra statussymboler - riktade mot andra sociala sammanhang. Och så vidare.

 

[BernT]

Jag har levt med min partner i många år och jag tror aldrig att vi har pratat drömmar eller planer som ligger jättelångt fram i tiden. Saker och ting har hänt på vägen - han startade eget för han var totalt pissed på sitt jobb - egentligen inget mål eller dröm han (eller jag) hade innan, men det blev så, vi diskuterade givetvis det när det hände för att mest säkerställa att vi klarade oss ekonomiskt i uppstart. Vi har bytt boende ett par gånger - för att det har hänt - passat in i livet just då - inget som är uttalat som nån dröm att bo si eller så, men när det har hänt så har vi pratat om det och varit tillräckligt synkade för att det ska hända.

Vi är både team och enskilda - allt behöver inte processas i familjekvarnen. Bara de stora besluten och de händer när de kommer till oss.

Fem år tycker iofs inte jag är en jättelång tid bort. Alltså vi har pratat om vad vi vill ha och hur vi ska nå dit. Max tid vi lagt på detta är nog en timme typ. Om ens det. Det är inte så att vi har avstämning och rapportlämning en gång i veckan för att se var vi står och hur långt vi kommit på vägen procentuellt. Sen skrev jag som sagt att vi mycket väl kan ändra oss på vägen, det är ju lite av charmen med planer och drömmar, man kan ändra sig när man vill.

 

[Tranan]

Fast det var väl inget gott exempel? Hur tänker du med pensionssparande då?

Fram tills dess så visste jag att jag var körd! om jag hade fortsatt på det spåret så hade min framtid inte varit bra. så pensionssparande var inte aktuellt. Nu med mitt nuvarande jobb, inga problem. sparar på olika sätt.

 

[Fruentimber]

Men . Jag som hade planerat att bara parkera min husbil vid havet i tron att där blåser myggorna bort. Jag klarar inte mygg, inte på något sätt alls! Var ska en bo liksom!?

Ack mygg, människans största gissel.

 

[Syre]

.
Om man tänker sig att det är en partner vi pratar om, så kan jag inte se på vilket sätt det skulle vara lättare eller trevligare att leva ihop med en person som är missnöjd som det är, istället för en som är nöjd som det är.

Såhär, jag värderar inte extrema ambitioner i just jobbet särskilt högt hos partners för jag tycker det finns annat som är viktigare, men det som irriterar mig är att det då och då påstås sådant som att just ambition och engagemang i jobbet är bundet till helt ovidkommande saker som yrke eller address. Man tillskriver människor med vissa yrken och adresser sådant som ambition och utveckling och man påstår att människor med till exempel mindre välbetalda yrken eller mindre fina adresser saknar den utvecklingen och stagnerar i sina jobb som de antas sakna engagemang för. Det stämmer liksom inte, det är att dra förhastade slutsatser och blanda ihop sina värderingar. Det är inget fel på att vilja ha en havsvilla, men det har absolut ingenting med ambition i yrkeslivet att göra, det är en materiell standard man är ute efter men en ambition utöver en just strikt materiell ambition är det i sig faktiskt inte.

Jag träffar ibland människor i "lågstatus" eller "outvecklande" yrken som vem som helst kan se är enormt ambitiösa, otroliga på sitt jobb, effektiva, problemlösande, de gör det lilla extra och mer än så utan att någon ber dem om det, jag skulle aldrig säga att de människorna saknar ambitioner, utveckling eller engagemang i sitt yrkesliv för att de har ett annat jobb än det typiska karriärjobbet som hade kunnat leda dem till den arkitektritade villan. Det är inget fel på att ha materiella ambitioner, men kalla det då för vad det är, att du vill ha någon som söker samma materiella standard som du, inte att du vill ha någon som är mycket ambitiös och engagerad i sitt jobb för det kan man vara utan att någonsin få den där villan.

 

[Fruentimber]

Och jag inte relatera till den förenklade bilden du har. Om det nu är spåret med hur man vill bo som vi är kvar vid. Den har noll med status att göra och allt att göra med intressen, personliga preferenser och välmående att göra. Det är rätt nedvärderande att svepande mena att det handlar om att vi andra "inte ser, inte förstår" och att dessutom lägga på ett raster av identitetsbygge och statusönskan, lite lagom i förbifarten sådär. Rätt ofin debatteknik också kan jag tycka.

Tror det är mycket få människor som väljer att pendla, bo utan den omfattande service som finns i städerna osv pga status. Tvärtom är det väl betydligt mer status att bo i fina lägenheter på fina adresser i stan och ha råd att ha sommarhus t.ex. - i vart fall i mina kretsar. Kunna promenera till kontoret i city från fina våningen och sedan åka till kusten på helgen till fina sommarstugan på någon ö eller så. Att faktiskt bo ute i periferin är knappast status utan snarare korkat.

Jag tänker att man har en mycket förenklad bild av människor om man tror att "feta" villor, stora bilar och dyra klockor inte har med status och identitetsbyggande att göra.

 

[cirkus]

Fem år tycker iofs inte jag är en jättelång tid bort. Alltså vi har pratat om vad vi vill ha och hur vi ska nå dit. Max tid vi lagt på detta är nog en timme typ. Om ens det. Det är inte så att vi har avstämning och rapportlämning en gång i veckan för att se var vi står och hur långt vi kommit på vägen procentuellt. Sen skrev jag som sagt att vi mycket väl kan ändra oss på vägen, det är ju lite av charmen med planer och drömmar, man kan ändra sig när man vill.

jag fattar att det inte är avrapportering så sätt.

Det var nog mest målgrejen jag inte har i mig.

Jag är nog inte så planerad av mig helt enkelt.

 

[mandalaki]

Den har noll med status att göra och allt att göra med intressen, personliga preferenser och välmående att göra.

Men ... tror du att någon som fått sina statusmarkörer påpekade för sig någonsin sagt något annat? ”Ja jag har då köpt min villa i Långedrag för att bräcka alla andra” sa ingen människa någonsin.

Att en del bor i Långedrag och andra i Bergsjön beror inte på att de har olika personliga preferenser, även om hen i Långedrag ofta blygsamt framställer det så.

Du har ju själv flera saker som åtnjuter hög status. Du har ett av de mest prestigefyllda yrken vårt samhälle har, du har entusiastiskt skrivit om din nya blingade BMW-SUV (var det väl) och du startade en tråd när du ville bygga en Balibädd hemma vid poolen. Du kan liksom inte ställa dig utanför identitetsbygge och statusmarkörer då. Oavsett hur du själv ser det uppfattar andra att de här sakerna ger dig status.

 

[monster1]

Jag tänker att det kan vara, men inte behöver vara. När jag träffade min sambo så trodde jag nog att han var lite av en karriärist. Han arbetade mycket och verkade ha höga ambitioner med sitt arbete. Jag tyckte att det var lite fånigt. Tills han berättade att han ser en framtid där han kan få ha just mer frihet. Att kunna ha en tjänst där han får vara fri med sina arbetstider, kunna arbeta hemifrån och på distans. Att kunna ha pengar på banken så att han ibland kan vara extra ledig i perioder. Detta främst för att han ser en framtid med familj framför sig och vill ha mycket tid med sina barn, och inte vara låst till kontoret 8-17 varje dag. Så när han pratar ambitioner med arbetslivet så har jag förstått att det för honom handlar om just frihet. Sedan skulle han aldrig arbeta med någonting som han inte tycker är roligt och utvecklande, och får honom att må bra, så det ena behöver inte utesluta det andra.

Och nej, jag är inte någon stackars försummad flickvän som går hemma och städar på kvällarna när han sitter långa nätter på kontoret Det är bara en tröttsam och stereotyp bild som målas upp i den här tråden (inte av dig @monster1 utan mer allmänt). Vi har gott om tid för varandra, och vi båda mår väldigt bra, och har roligt på våra jobb. Hur han väljer sitt yrkesliv är helt upp till honom, men jag är väldigt glad över att han planerar för att spendera mycket tid med våra framtida barn.

Som sagt nu pratar vi om olika saker igen. Du är fortfarande i den del av livet där man formar livet. För mig är det ett passerat stadium.