"Du har för mycket blommor".

Är lite less på mina föräldrar som ständigt kommenterar, suckar, himlar med ögonen, för att jag råkar ha ett stort växtintresse och har valt att sätta en växt på varenda ledig yta i mitt hem. Det är smockfullt, and I like it. Min mamma har sedan jag flyttade in i bostaden försökt "vägleda" mig genom att säga saker som att det är fint när det är lite "lagom", och tycker inte jag det? Och sedan när jag sket i hennes åsikt och köpte fler och fler, "Men räcker det inte nu? Tycker du inte det är plottrigt? Får du verkligen plats med fler? Du har alldeles för mycket".

SUCK.

Uppenbart tycker inte jag det är för mycket, och vad fan spelar det för roll att andra kan tycka det när de inte bor hos mig?! Jag är så less att detta ständigt ska kommenteras.

 

[Kilauea]

Det spelar verkligen ingen roll vad andra tycker.
Jag önskar jag hade fler blommor.

 

[TheRedLightning]

"Nej det tycker jag inte, det är jag som ska ta hand om dom inte du. Nu vill jag inte höra det fler gånger tack."
Sen hade jag nog lackat ur totalt om det kommenterats igen.

 

[Angel]

En av mina föräldrar har också mycket åsikter om saker när det gäller mitt boende. Vill helst att jag ska bo precis som dom gör dvs radhus i storstadsområde vilket jag verkligen inte har något intresse av. Har lärt mig att det enda som fungerar är att påpeka att det som spelar roll när det gäller mitt hem är väl vad jag och/eller sambon som bor här tycker.

 

[animalasia]

Jag skulle varit jätteglad om jag hade växter i hela huset, är avundsjuk på såna som dig. Var stolt över att du har gröna fingrar ( och din mamma borde också vara det).

 

[Sel]

Jag tror du måste säga ifrån med ord och inga visor helt enkelt. Jag tröttnade fort på både skämtsamma "när ska du skaffa ett 'riktigt jobb'" från en del människor både när jag jobbat i stall och inom städ, men ännu snabbare på folk som menade att de ville stampa ihjäl eller alternativt 'kill them with fire' om mina exotiska husdjur.
Folk tror de är så jävla roliga eller att deras åsikter spelar roll. Jag trivs så här, jag är lycklig när jag gör det här - gillar du det inte kan du i alla fall ha så god ton att du håller käft om det tills du är någon annanstans, annars behöver du inte komma förbi.

 

[Sel]

Här är för övrigt också blommor (och djur) precis Överallt!

 

[Sasse]

En av mina föräldrar har också mycket åsikter om saker när det gäller mitt boende. Vill helst att jag ska bo precis som dom gör dvs radhus i storstadsområde vilket jag verkligen inte har något intresse av. Har lärt mig att det enda som fungerar är att påpeka att det som spelar roll när det gäller mitt hem är väl vad jag och/eller sambon som bor här tycker.

Jag påpekar att det är mitt hem nästan varje gång. Försöker vara "konsekvent" sas. Men det är tröttsamt att det aldrig verkar gå in.

Jag skulle varit jätteglad om jag hade växter i hela huset, är avundsjuk på såna som dig. Var stolt över att du har gröna fingrar ( och din mamma borde också vara det).

Min mamma har också gröna fingrar och älskar växter, hon är skitglad att jag har intresse av det också, hon tycker bara att det ska vara lagom. Varje fri yta behöver inte fyllas av en växt, typ. I mitt köksfönster, som är största fönstret jag har (och enda fönstret med fönsterbänk) tycker hon att det räckt med 2-3 växter och resten prydnadssaker. Istället har jag 10 växter på den ytan som står tätt för att de ska få plats, och bara två prydnadsgrejer. Sedan har jag också massor av växter på min byrå, osv. Varje ledig plats som sagt. Min mamma förespråkar mer fria ytor, stilrent. Jag trivs mer "rörigt", antar jag (vilket är "fel" det också.)

Är sjukt irriterad över detta Ibland svarar jag bara "Ok" på vad hon säger, och gör sedan tvärtom. Och då blir hon sur. Men det är trots allt jag som ska trivas här, inte hon eller min pappa (som också tycker det är för mycket, men åtminstone är tyst).

 

[Lingon]

Jag påpekar att det är mitt hem nästan varje gång. Försöker vara "konsekvent" sas. Men det är tröttsamt att det aldrig verkar gå in.

Min mamma har också gröna fingrar och älskar växter, hon är skitglad att jag har intresse av det också, hon tycker bara att det ska vara lagom. Varje fri yta behöver inte fyllas av en växt, typ. I mitt köksfönster, som är största fönstret jag har (och enda fönstret med fönsterbänk) tycker hon att det räckt med 2-3 växter och resten prydnadssaker. Istället har jag 10 växter på den ytan som står tätt för att de ska få plats, och bara två prydnadsgrejer. Sedan har jag också massor av växter på min byrå, osv. Varje ledig plats som sagt. Min mamma förespråkar mer fria ytor, stilrent. Jag trivs mer "rörigt", antar jag (vilket är "fel" det också.)

Är sjukt irriterad över detta Ibland svarar jag bara "Ok" på vad hon säger, och gör sedan tvärtom. Och då blir hon sur. Men det är trots allt jag som ska trivas här, inte hon eller min pappa (som också tycker det är för mycket, men åtminstone är tyst).

Bli arg och fräs ifrån ordentligt! Uppenbarligen har de inte fattat. Jag hade mycket väl kunnat säga att om mitt hem inte duger i deras ögon behöver de inte komma hit. Då får vi träffas hemma hos dem i deras "perfekta" hem i fortsättningen.

Enda gången de har det minsta att göra med hur du har det i ditt hem är om det blir ohygieniskt. Allt annat inkl. antalet växter har de inte med att göra.

 

[Blyger]

Fuck lagom.

 

[yamyam]

Jag påpekar att det är mitt hem nästan varje gång. Försöker vara "konsekvent" sas. Men det är tröttsamt att det aldrig verkar gå in.

Min mamma har också gröna fingrar och älskar växter, hon är skitglad att jag har intresse av det också, hon tycker bara att det ska vara lagom. Varje fri yta behöver inte fyllas av en växt, typ. I mitt köksfönster, som är största fönstret jag har (och enda fönstret med fönsterbänk) tycker hon att det räckt med 2-3 växter och resten prydnadssaker. Istället har jag 10 växter på den ytan som står tätt för att de ska få plats, och bara två prydnadsgrejer. Sedan har jag också massor av växter på min byrå, osv. Varje ledig plats som sagt. Min mamma förespråkar mer fria ytor, stilrent. Jag trivs mer "rörigt", antar jag (vilket är "fel" det också.)

Är sjukt irriterad över detta Ibland svarar jag bara "Ok" på vad hon säger, och gör sedan tvärtom. Och då blir hon sur. Men det är trots allt jag som ska trivas här, inte hon eller min pappa (som också tycker det är för mycket, men åtminstone är tyst).

Fattar din känsla.
Vad händer om du säger typ ”nej jag ÄLSKAR det, det är precis som jag vill ha det ”
Ibland är det enda som går tyst på gnällisar stor entusiasm

Men fungerar inte det brukar jag bara säga neutralt ”jaha” när jag får tröttsamma kommentarer. Till din mamma hade jag nog, om entusiasmen inte biter, bara sagt ”jaha, jag tycker att det är perfekt” och låtit henne sura om det är hennes reaktion på att inte få medhåll/sin vilja igenom.

 

[Sasse]

Fattar din känsla.
Vad händer om du säger typ ”nej jag ÄLSKAR det, det är precis som jag vill ha det ”
Ibland är det enda som går tyst på gnällisar stor entusiasm

Men fungerar inte det brukar jag bara säga neutralt ”jaha” när jag får tröttsamma kommentarer. Till din mamma hade jag nog, om entusiasmen inte biter, bara sagt ”jaha, jag tycker att det är perfekt” och låtit henne sura om det är hennes reaktion på att inte få medhåll/sin vilja igenom.

Jag har försökt vara positiv och entusiastisk, men det har dött lite med tiden. När jag nyss flyttat in i lägenheten visade jag en bild där någon inrett med väldigt mycket växter, och det var grönt överallt. Min mammas kommentar var (såklart) att det var för mycket, och tycker jag inte det? Mitt svar var då att jag älskade det och ville ha på exakt samma sätt. Och sedan har jag fortsatt med mina inköp, i början sa jag att jag köpt det och det, men det har jag slutat med... Det går inte att undgå att jag trivs med växter och vill ha mer.

Men, min mamma har en stark åsikt om detta (och annat med för den delen). Det ska vara på hennes sätt, det är tydligt. Sedan är det också skillnad på hur det tas upp. Min pappa kan ifrågasätta lite skämtsamt och släpper det sedan, men min mamma ifrågasätter i en irriterad ton och verkar sedan bli mer irriterad när jag inte lyssnar/bryr mig/inte håller med. Det är bara så tråkigt att hon inte bara kan acceptera läget.

 

[Scata]

Men, min mamma har en stark åsikt om detta (och annat med för den delen). Det ska vara på hennes sätt, det är tydligt. Sedan är det också skillnad på hur det tas upp. Min pappa kan ifrågasätta lite skämtsamt och släpper det sedan, men min mamma ifrågasätter i en irriterad ton och verkar sedan bli mer irriterad när jag inte lyssnar/bryr mig/inte håller med. Det är bara så tråkigt att hon inte bara kan acceptera läget.

Nu vet inte jag vad ni har för slags relation, eller hur konflikträdda ni är?!
Men jag hade faktiskt frågat henne Varför hon tycker att hon har rätt att ha en åsikt över Ditt boende? Vad är det som gör att hon måste lägga sig i ditt liv?
Jag ser (mellan raderna) att det inte är vad du gör som är problemet utan att du gör saker som inte följer hennes vilja.
Hon blir alltså irriterad för att du inte är 6 år och gör som hon säger längre? Hon måste på något sätt fås att förstå att du är vuxen nu och hon måste släppa taget.
Du behöver på något sätt förmedla att du har flyttat hemifrån och har ett liv som hon inte har rätt att lägga sig i.

Jag säger inte att det är en lätt sak att göra för dig, men det behöver dras fram i ljuset om du vill slippa hennes "tjat".

 

[yamyam]

Jag har försökt vara positiv och entusiastisk, men det har dött lite med tiden. När jag nyss flyttat in i lägenheten visade jag en bild där någon inrett med väldigt mycket växter, och det var grönt överallt. Min mammas kommentar var (såklart) att det var för mycket, och tycker jag inte det? Mitt svar var då att jag älskade det och ville ha på exakt samma sätt. Och sedan har jag fortsatt med mina inköp, i början sa jag att jag köpt det och det, men det har jag slutat med... Det går inte att undgå att jag trivs med växter och vill ha mer.

Men, min mamma har en stark åsikt om detta (och annat med för den delen). Det ska vara på hennes sätt, det är tydligt. Sedan är det också skillnad på hur det tas upp. Min pappa kan ifrågasätta lite skämtsamt och släpper det sedan, men min mamma ifrågasätter i en irriterad ton och verkar sedan bli mer irriterad när jag inte lyssnar/bryr mig/inte håller med. Det är bara så tråkigt att hon inte bara kan acceptera läget.

Förstår det. Vissa människor är ju sådär, att ingenting går in, och det är ju en enorm frustration. Jag har (börjat) lära mig att inte lägga vikt vid det, men det blir ju ännu svårare när det är ens föräldrar. Tycker jag.

 

[Lobelia]

Hm, kanske försöka med att komma åt varför hon vill lägga sig i, kanske går det att komma åt det den vägen.

Frågor som
Hur känns det när jag vill ha blommer överallt?
Hur känns det när jag inte vill anpassa mig och göra dig till viljes?
Tror du att andra dömer mig för jag har för mycket blommor?


Jag kan tänka mig att det på något vis att blommorna representerar något helt annat.

 

[skiesabove]

Bli arg och fräs ifrån ordentligt! Uppenbarligen har de inte fattat. Jag hade mycket väl kunnat säga att om mitt hem inte duger i deras ögon behöver de inte komma hit. Då får vi träffas hemma hos dem i deras "perfekta" hem i fortsättningen.

Enda gången de har det minsta att göra med hur du har det i ditt hem är om det blir ohygieniskt. Allt annat inkl. antalet växter har de inte med att göra.

Så har det blivit för mig. Bjuder extremt sällan in mina föräldrar, pappa kan aldrig låta bli. Han måste ha OCD eller nåt. Trots att jag fräser ifrån varje gång.

Men jag umgås gärna hemma hos dom.

 

[SiZo]

Jag tycker att lågaffektivt bemötande är det som funkar bäst när personer göra sånahär övertramp. Säg bara "jaha" eller "mhm" och gå sedan vidare. Belöna inte dåligt beteende. Ignorera och gå vidare. Efter några gånger kommer de fatta att du inte lyssnar och eftersom du dessutom inte bemöter dem alls så slutar det troligen med det.

 

[starcraft]

En helt annan situation, men mina föräldrar pushade starkt för något som jag inte alls ville och som skulle påverka mig och mitt liv stort. Detta pågick under många år och jag blev ledsen och drog mig undan när jag kände mig överkörd varje gång jag protesterade. Jag författade ett långt brev om hur deras beteende påverkade mig negativt, hur ledsen jag blev och hur illa till mods jag kände mig när mina känslor inte räknades och hur de i princip dumförklarad mitt livsval. Jag var tom beredd att bryta kontakten mer eller mindre. vi pratade ut om det och numera har jag inte hört ett ord om saken på flera år. Kan det vara ett sätt att nå fram till din mor om hur du vill ha det? Vill du ha växter överallt ska du ju självklart få ha det! Det är ditt boende och det är du som ska trivas där.

 

[nightcrawler]

Min mamma påpekade hur stökigt jag hade det och hur hemskt det var med mörkblå väggar, det var ju deprimerande och gud vet vad. Jag sa till henne att det är jag som bor här, jag städar när jag vill/orkar. Jag gillar den mörkblå färgen, jag tycker det är skitsnyggt. Det är jag som ska trivas här och jag skiter i vad du eller någon annan tycker. Passar det inte så behöver du inte komma hit.
Hon sa inget mer om hur det såg ut sen. Det var slutdiskuterat.

 

[karamelldrottningen]

Din mamma kanske ska sluta komma hem till dig då om hon stör sig så på dina växter? Ni kanske kan träffas på någon mer neutral miljö?