En fråga till er som är/har varit drabbad av psykisk sjukdom

[_Charlotte_]

Jag försöker lära mig att acceptera att det är en sjukdom och inget jag har valt eller "rår för" själv, och att det inte är något att skämmas över. Det är inte lätt, men jag tränar dagligen på att tänka "Jag har drabbats av depression, ångest etc." och inte "Jag är deprimerad osv." För det är ju inte det jag är, jag är så mycket mer än bara sjukdomen jag drabbats av.
Iallafall, jag vet att väldigt många i samhället har eller har haft såna problem så jag antar att några av er här också har erfarenhet. Det jag undrar över är vad jag ska säga i kontakt med till exempel släktingar (inte närmsta familjen), vänner jag inte känner så bra och såna när jag pratar med dem. Hur har ni sagt?
Säger ni rakt ut att ni är sjuka och berättar vad, eller säger ni ingenting, eller en vit lögn eller vad? Jag tänker mest på till exempel om det är en större samling människor (jag mår jättedåligt och får nästan panikångest i såna situationer) och jag vill ge en okej ursäkt till varför jag inte deltar eller bara är med en liten stund. Eller om någon frågar vad jag gör, och jag svarar att jag för tillfället inte gör något alls. Då tror de förmodligen att jag är arbetslös, vilket jag väl på sätt och vis är men jag söker inte jobb nu heller eftersom jag inte klarar av jobb nu, utan håller på att utredas vad som kan fungera för mig. Men om jag inte vill ge hela bakgrundshistorian, men inte vill verka som en latmask som bara går på bidrag utan att söka jobb, vad kan jag säga då?

 

[Squie]

Jag accepterade tidigt att jag var sjuk så om någon frågade så var jag krass och sa det rakt ut. "Jag har en utmattningsdepression plus några fobier". Inte mer med det. Upptäckte att det blev inte så värst mkt frågor. Eller jo, jag kunde få den om det var utbränd som jag var. Mest för att folk är mer vana vid ordet utbränd än något annat.

På frågan vad jag gör så svarade jag bara att "jag var sjuk, att mitt jobb är att bli frisk och det är det som jag håller på med".

 

[_Charlotte_]

Jag accepterade tidigt att jag var sjuk så om någon frågade så var jag krass och sa det rakt ut. "Jag har en utmattningsdepression plus några fobier". Inte mer med det. Upptäckte att det blev inte så värst mkt frågor. Eller jo, jag kunde få den om det var utbränd som jag var. Mest för att folk är mer vana vid ordet utbränd än något annat.

På frågan vad jag gör så svarade jag bara att "jag var sjuk, att mitt jobb är att bli frisk och det är det som jag håller på med".

Vad enkelt det låter! Hade du någon i din umgängeskrets som hade svårt att acceptera det som svar?

Det är framförallt en jag tänker på, en som "tillhör" släkten. Hen har inte speciellt stor acceptans för sjukdomar om man inte är döende (av fysisk sjukdom då alltså), så jag är ganska orolig för att jag kan hamna i en diskussion med henom... Och då vill jag ha lite bra svar/förklaringar på lager.

 

[Squie]

Vad enkelt det låter! Hade du någon i din umgängeskrets som hade svårt att acceptera det som svar?

Det är framförallt en jag tänker på, en som "tillhör" släkten. Hen har inte speciellt stor acceptans för sjukdomar om man inte är döende (av fysisk sjukdom då alltså), så jag är ganska orolig för att jag kan hamna i en diskussion med henom... Och då vill jag ha lite bra svar/förklaringar på lager.

Energitjuvar låter man vara utanför. De lämnar man minimalt med information till och har minimalt med umgänge med. Tänkt dig att du är i din bubbla, i din bubbla är bara du. Där är du trygg. Släpp inte in någon i den bubblan. Du vet innerst inne exakt hur du vill ha det. Bli EGO och följ din känsla. Där har du makt o är stensäker.

 

[LindgrenV]

Energitjuvar låter man vara utanför. De lämnar man minimalt med information till och har minimalt med umgänge med. Tänkt dig att du är i din bubbla, i din bubbla är bara du. Där är du trygg. Släpp inte in någon i den bubblan. Du vet innerst inne exakt hur du vill ha det. Bli EGO och följ din känsla. Där har du makt o är stensäker.

Samtidigt bör man inte stänga in sig i sin bubbla för mycket, så att det leder till att man undviker saker och isolerar sig från omvärlden. Det kan leda till att man mår sämre och får ännu svårare att ta sig ur sin sjukdom.

 

[Squie]

Samtidigt bör man inte stänga in sig i sin bubbla för mycket, så att det leder till att man undviker saker och isolerar sig från omvärlden. Det kan leda till att man mår sämre och får ännu svårare att ta sig ur sin sjukdom.

Då var jag för dålig att beskriva vad jag menade med bubbla. Bubbla är ett ställe där inga obehöriga når dig. Det är mer en själslig/psykisk bubbla mer än en fysisk. Det handlar INTE om att du ska stanna innanför dina fyra väggar. Det är det absolut sämsta du kan göra.

 

[LindgrenV]

Då var jag för dålig att beskriva vad jag menade med bubbla. Bubbla är ett ställe där inga obehöriga når dig. Det är mer en själslig/psykisk bubbla mer än en fysisk. Det handlar INTE om att du ska stanna innanför dina fyra väggar. Det är det absolut sämsta du kan göra.

Jag blir skeptisk så fort någon nämner "bubbla" i sammanhang som detta, då det så lätt kan misstolkas så det är inte bara ditt "fel"

 

[Squie]

Jag blir skeptisk så fort någon nämner "bubbla" då det så lätt kan misstolkas så det är inte bara ditt "fel"

 

[Hazel]

Jag berättar om nån frågar, skäms inte för att jag är sjuk. Är inte direkt en människa som skäms för sånt jag inte kan ändra. Det kan kännas jobbigt ibland för att man vet att många dömer en, men det har aldrig ändra min inställning att man bör vara ärlig.

Det finns människor som inte accepterar att min sjukdom ens finns. I de fallen har jag valt att ignorera, annars brukar folk fråga mer om vad det handlar om och då berättar jag helt enkelt. De flesta förstår inte, men dom har ändå empati för att man kan vara sjuk utan att alla nödvändigtvis ska kunna sätta sig in i hur man känner.

 

[_Charlotte_]

Energitjuvar låter man vara utanför. De lämnar man minimalt med information till och har minimalt med umgänge med. Tänkt dig att du är i din bubbla, i din bubbla är bara du. Där är du trygg. Släpp inte in någon i den bubblan. Du vet innerst inne exakt hur du vill ha det. Bli EGO och följ din känsla. Där har du makt o är stensäker.

Tack, ja den personen jag är mest orolig för reaktioner hos är en som jag försöker träffa så lite som möjligt. Men det finns tillfällen då jag bara inte kan slippa undan. Plan A är förstås att inte diskutera frågan med henom över huvud taget, men hen kan mycket väl tänkas ifrågasätta ändå och komma med egna lösningar, för det är helt enkelt så hen är.
Säkert inte för att vara elak, utan hen har nog lite dålig empati bara.

 

[_Charlotte_]

Jag berättar om nån frågar, skäms inte för att jag är sjuk. Är inte direkt en människa som skäms för sånt jag inte kan ändra. Det kan kännas jobbigt ibland för att man vet att många dömer en, men det har aldrig ändra min inställning att man bör vara ärlig.

Det finns människor som inte accepterar att min sjukdom ens finns. I de fallen har jag valt att ignorera, annars brukar folk fråga mer om vad det handlar om och då berättar jag helt enkelt. De flesta förstår inte, men dom har ändå empati för att man kan vara sjuk utan att alla nödvändigtvis ska kunna sätta sig in i hur man känner.

Skönt att höra att det fungerar för flera. Och att ni har den där inställningen som jag jobbar på, att inte skämmas för att man är sjuk alltså.

Då ska jag ta det myrsteg för myrsteg och en dag sluta skämmas helt jag också.

 

[ztsu]

Jag pratar öppet om mina psykiska sjukdomar och svarar när folk frågar. Jag brukar tänka att jag inte själv har valt att ha dessa problem, och att jag faktiskt inte har gjort något fel och definitivt inte har något att skämmas över.

Ju mer vi pratar om och lyfter dessa problem och svårigheter, ju mer normalt kommer de bli. Genom att skämmas och inte prata om det bidrar vi till att gömma problemen och upprätthålla den mossiga synen på psykisk ohälsa.

Själv har jag (bl.a.) en personlighetsstörning. När jag berättar det brukar jag fråga om personen tidigare har tyckt att jag har varit störd. Svaret är alltid nej. Sen frågar jag om de innan jag berättade att jag har en personlighetsstörning trodde att folk som har det är störda. Svaret blir nästan alltid ja. Och där krossades den fördomen. Det behöver inte vara mycket svårare än så.

 

[Squie]

Tack, ja den personen jag är mest orolig för reaktioner hos är en som jag försöker träffa så lite som möjligt. Men det finns tillfällen då jag bara inte kan slippa undan. Plan A är förstås att inte diskutera frågan med henom över huvud taget, men hen kan mycket väl tänkas ifrågasätta ändå och komma med egna lösningar, för det är helt enkelt så hen är.
Säkert inte för att vara elak, utan hen har nog lite dålig empati bara.

Om du hamnar i det läget att du blir ifrågasatt är mitt tips att inte gå in i argumentation eller diskussion utan helt enkelt bara låta det vara så. Avled och prata om något annat. Det är det jag menar med bubbla, låt inte någon negativ för dig nå dig. Ha din sfär där du är dig själv närmast.

 

[Storm]

Jag är sjuk både fysiskt och psykiskt. Vilket är en ond cirkel för mig. Men eftersom att jag envis som en get så vill jag inte ha någon hjälp, jag vill inte prata om att jag är sjuk så jag fejkar väldigt mycket. Min sambo vet att jag är sjuk, men ja, annars så har jag inte berättat för någon. Jag gick in i väggen för 1,5 år sedan och har stora problem med att ha koncentration och energi till att göra allt.

Jag har dessutom någon slags ätstörning och förvriden kroppssyn, jag är 172 cm lång och väger 56 kg, trots det så ser jag mig själv som riktigt fet. Uselt självförtroende och tycker att jag är fulast i världen. Mina fysiska symptom förvärrar de psykiska då jag ständigt har ont i kroppen, stela leder. Skadligt lågt blodtryck, låg puls, dålig blodcirkulation. Svimmar jag så blir jag så dålig att de får lägga in mig på sjukhus då jag får krampanfall osv. Vilket händer då och då. Att inte må bra kroppsligt gör att jag känner mig ännu mer värdelös. Min kropp är inte bara ful, den fungerar inte ens!

Jag skulle säkerligen behöva berätta för någon hur dåligt jag mår, men jag vill inte att någon ska veta mina svagheter. Jag vill inte vara svag!

 

[Korven]

jag ser inte sjukdomar som svagheter

 

[MiniLi]

Tack, ja den personen jag är mest orolig för reaktioner hos är en som jag försöker träffa så lite som möjligt. Men det finns tillfällen då jag bara inte kan slippa undan. Plan A är förstås att inte diskutera frågan med henom över huvud taget, men hen kan mycket väl tänkas ifrågasätta ändå och komma med egna lösningar, för det är helt enkelt så hen är.
Säkert inte för att vara elak, utan hen har nog lite dålig empati bara.

Jag tycker att man kan säga tex "Tack för att du försöker hjälpa till/förstå/vad personen än gör men jag vill inte prata om detta mer, var snäll och respektera det."

Likaså tycker jag inte att man måste berätta om man inte vill. Vissa personer känner man sig helt enkelt inte trygg med. Om någon frågar vad man gör kan man tex säga "jag är hemma på grund av sjukdom" och om det kommer följdfrågor "det är privat".

Jag tycker absolut inte att man ska skämmas över sina svårigheter men man måste inte heller vara jätteöppen om det nu inte känns tryggt och bra. Jag tycker inte att man ska ljuga eller liknande, utan bara markera att det är ngt som man inte vill prata om. Sånt får folk respektera.

 

[cherie]

Likaså tycker jag inte att man måste berätta om man inte vill. Vissa personer känner man sig helt enkelt inte trygg med. Om någon frågar vad man gör kan man tex säga "jag är hemma på grund av sjukdom" och om det kommer följdfrågor "det är privat".

Jag tycker absolut inte att man ska skämmas över sina svårigheter men man måste inte heller vara jätteöppen om det nu inte känns tryggt och bra. Jag tycker inte att man ska ljuga eller liknande, utan bara markera att det är ngt som man inte vill prata om. Sånt får folk respektera.

Jag håller med. Det gäller förstås alla slags sjukdomar, inte bara psykiskt sådana. Även personer fysiska sjukdomar (var nu gränsen går, men jag hoppas ni förstår) är inte heller alltid så glada i att berätta för var och varannan person om sitt tillstånd - just för att det ofta upplevs vara en personlig sak. Sedan varierar detta såklart mycket från person till person, men alla människor har rätten att själva bestämma hur mycket de vill dela med sig av och till vem.

 

[virra]

Hoppar in från Senior.

Det är framförallt en jag tänker på, en som "tillhör" släkten. Hen har inte speciellt stor acceptans för sjukdomar om man inte är döende (av fysisk sjukdom då alltså), så jag är ganska orolig för att jag kan hamna i en diskussion med henom... Och då vill jag ha lite bra svar/förklaringar på lager.

Jag har varit deprimerad rejält en gång med sjukskrivning. Jag pratade om det med de närmsta och sedan skötte de liksom kontakten utåt. Folk frågade inte särskilt mycket. Och när de gjorde det så svarade jag att jag ville hålla det för mig själv. Det är helt upp till en själv att avgöra hur mycket man orkar prata om det och inte, när man känner sig trygg och inte.

Det finns ingen anledning för dig att behöva utsätta dig för att hamna i diskussion med din släkting. I bästa fall hittar du någon som kan stötta dig när du säger "jag är sjukskriven, men jag talar helst inte om det", alternativt "jag mår psykiskt dåligt, men jag vill inte diskutera det". Vore toppen om någon nära kunde hjälpa dig där. Men egentligen finns inget krav på att du ska berätta för någon alls. Det kan vara en stor lättnad att berätta och upptäcka en positiv respons från nära och kära, men ibland funkar det helt enkelt inte. "Jag är sjukskriven". Räcker. På följdfrågor svarar du att du vill hålla det för dig själv.

Och det är bra att du börjar förstå att det inte är ditt eget fel. Precis som blödande magsår, en bruten arm eller en tumör inte är ens eget fel.