Sv: Epilepsi
Den 29 Mars 2006, somnade min älskade vän in för alltid.
Medicinen hjälpte mot hans epilepsi, han fick inga fler anfall,
förutom ett och det var när vi hade slutat med medicinen ett tag,
för att han var så mycket bättre och jag trodde att medicinen egentligen inte var bra för honom.
Men man ska aldrig sluta med medicin så fort, det vet jag nu.
Det hände inget med honom pga avbrottet med medicin, men det hade kunnat göra det.
Den sista veckan i livet, spydde han några gånger.
Men jag tänkte inte att det kunde vara något.
Han var ungefär som förut, trött och så, men han var ju gammal så
han har varit trött och sovit mycket dom senaste åren.
Aptiten var det aldrig något fel på, han var det glupska matvraket han alltid varit in i det sista.
Dagen innan hade jag öppnat en Whiskas burk med hans dåvarande favorit Rödspetta/torsk och ställt på köksgolvet, när jag var och hämtade en sked, hade han redan börjat slaffsa i sig maten, från burken. Och det betyder inte att han va nära att svälta ihjäl
Samma dag som han dog, åt han med god aptit frukost vid 7.30
och lunch vid 10.30 (gick alltid hem på min rast och gav honom mat.)
När jag kom hem klockan 17, märkte jag på än gång att det var något som hade hänt. Hans ben var alldeles kalla och jag förstod ju att något hade hänt. Men han har haft sina svackor och dåligare perioder förut, så jag trodde inte det var värre nu, men samtidigt förstod jag att nu var det allvar och nu skulle han kanske dö.
Jag la mig i sängen och la honom på min mage och klappade hans mjuka päls och kramade honom.
Han la sitt huvud mot min kind och det kändes som att han sa
"jag orkar inte mer nu."
Jag tog med honom till köket och försökte ge han lite mat,
men han ville bara slicka i sig lite sås från maten.
Efter ett tag kom min syster hem till mig.
Då blev han ännu dåligare.
Han öppnade munnen stort och skippade efter andan,
han fick ingen luft.
Jag ringde alla jag kunde komma på, men ingen kunde komma och köra oss till veterinären. Jag ringde akut.vet. men alla sa bara att
dom bara kom för större djur.
Jag har läst om det..och jag tror att han hade fått något hjärtfel,
eller att han iaf hade fått en stroke, som gjorde att hjärtat inte
orkade pumpa ut blod ordentligt, så att ingen luft kunde komma till
lungorna..eller hur det nu ska vara..
Dom sista minutrarna, var han så rädd, min stackars lilla prins.
Han jamade och tittade på oss och de var som att han sa
" men hjälp mig då! varför hjälper ni mig inte!?"
Det var det värsta jag varit med om..att inte kunna göra något för att hjälpa honom. Men jag vet ju att även om jag hade fått tag på någon som kunde ta oss till vet, så hade vi förmodligen inte hunnit dit, då hade han dött på vägen dit eller så fort vi kom dit.
Nu fick han ju iaf dö hemma, i sin säng med sin matte och han behövde inte vara ensam.
Jag låg brevid honom och sa allt jag ville säga honom, hur mycket jag älskar honom och hur tacksam jag är för att han alltid har funnits i mitt liv och tagit hand om mig och jag berättade för honom att jag skulle klara mig, att han måste dö och att han kommer få träffa alla dom andra döda djuren som han saknar och att han kommer få komma till en fin plats med grönt gräs och att han kommer ha kvar sin vishet som den kloka gammla katt han är nu, men hans kropp kommer kännas som en kattungens, han kommer bli pigg igen.
Tilllslut tog han ett lättat djupt, sista andetag, la sig till rätta i en bekväm sovställning, slängde fram sin tass och la den mot min hand, sedan somnade han in.. för alltid.
Jag vet att han blev gammal, han skulle blivit 19 år om två månader.
Och jag vet att han har haft ett jättebra liv, först som utekatt när jag var liten och bodde hos mamma och pappa på landet,
och sedan som innekatt dom sista 8 månaderna hos mig i min lägenhet, där allt vara anpassat efter hans behov, madrass på golvet som han sov på när han inte orkade hoppa upp i sängen,
äta inne (innan åt han alltid utomhus), behövde inte vara ute,
fick vara på balkongen när han ville.) Och han verkade trivas utmärkt
här med mig.
Men, jag saknar honom så det gör ont.
Jag gråter varannan sekund, och jag tänker på honom hela tiden.
Han var mer än en katt för mig, han var mitt allt.
Jag har haft honom sedan jag var 3 år.. han har alltid tröstat mig när jag varit ledsen och alltid sovit i min säng. Han tröstade mig när jag var ledsen nu när jag var äldre också. Och om jag hade försovit mig, väckte han mig. Han hade alltid en egen stark villja, men oftast gillade han att gosa med mig.
Finns ingen jag tycker om mer än honom.
Jag har inga vänner, han var min enda och bästa vän.
Det gör så ont att han inte finns mer, att jag aldrig mer kommer få se honom, aldrig mer få klappa hans mjuka päls, aldrig mer kommer få se honom förutom på kort och aldrig mer kommer få krama honom och känna hans tassar mot min hand, aldrig mer få möta hans blick.
Det här är det värsta jag har varit med om.
Känns som att jag aldrig mer kommer bli glad igen.
Men det måste jag, för jag har lovat honom att jag kommer klara mig.
Och att jag vet att även om jag inte kommer kunna se honom, så kommer han alltid att finnas med mig ändå.
Jag vet att folk inte kan förstå att en katt kan betyde så mycket,
men för mig var han allt.
Vila i frid, min älskade katt, Modig.
Du är den finaste jag vet.
