T
tallen
Det här har inte jag skrivit själv, utan en av mina elever har skrivit det, och jag har fått lov att återge det här:
LEK MED TANKEN!
Tänk dej att du får ett jobb, ett jobb du inte själv valt, men nöden har ingen lag, och ALLA runt om kring dej, slår ihop händer och fötter och säger : Oooo va´roligt! att du fått jobb.
Du kommer till ditt nya jobb, som du inte vet något om, och det visar sig vara ett gigantiskt kontorslandskap
där ingen har speciella platser, utan alla sätter sig vid det bordet, och den dator som är närmast, eller verkar intressantast, eller kanske den som just då är ledig.
Du vågar ju först inte sätta dej någonstans, utan står helst i ett hörn och iaktar, men så kommer chefen sättandes i en väldig fart och pekar på en plats att sitta.
Hon sätter sig brevid för att börja berätta om jobbet, men så uppstår problem vid ett bord en bit därifrån, och då ilar hon snabbt vidare dit, och du blir sittande, med blandade känslor.
Spännande tänker du, det här kan bli kul, att lära känna alla dom här människorna, samtidigt som du känner rädsla, tänk om ingen gillar mej, tycker att jag är knäpp, har fel färg på byxorna, eller inte klarar kraven...
Så blir det lunch! där har alla givna platser, du hamnar mitt mellan två män som inte verkar gilla varandra, dom träter hela tiden om stort och smått, och du sitter helst tyst och lider.
Snett mitt emot dej sitter en tjej som inte verkar riktigt klok, hon sölar och drägglar, och det är svårt att hitta någon matlust när man tittar åt hennes håll.
Maten smakar konstig, ser inte alls ut som den du lagar hemma, ärligt talat har du inte ens smakat något liknande.
Mycket fick du på fatet också, mycket mer än du brukar äta till lunch, men det verkar som om alla äter upp, så då gör du det också.
Sedan är det lunchrast, du hittar inte din kappa i kapprummet, men tillslut när alla gått ut hittar du den blöt, under en av bänkarna, du drar på dej den och tar ett försiktigt kliv ut bland dom andra.
Du har just börjat njuta av solen när chefen kallar, jobbet väntar, rasten är slut.
Sittande vid ett ledigt skrivbord börjar du spana in dina arbetskamrater,
Finns det någon som verkar vilja ha kontakt?
Två av tjenerna sitter och tisslar och tasslar, och du försöker dej på att försiktigt börja närma dej dom, kanske dom pratar häst så roligt det vore!
Men... dom pratar killar och nagerlack, och det passar ju inte dej.
Killarna då? kanske det finns någon trevlig vän där? Nja... deras prat går ju mest ut på traktorer och bilar.
Den dagen var det skönt att gå hem från jobbet!
Så går veckorna, alla jag pratar med säger: Oooo va´bra att du hittat ett jobb! det är väl roligt?
Ingen förstår att dina långa dagar, 7.00-17.00 tar knäcken på dej, ingen fattar att du inte hittat en enda vän att prata med, ingen kan känna känslan i magen när du är på väg till jobbet..
Det blir jobbigare och jobbigare att öppna porten till jobbet, du måste stanna oftare och ta ett djupt andetag, intala dej själv att: Oooo va´roligt att du har ett jobb!
Tårarna är nära...
Du känner dej liten och ensam, klarar inte av att jobba med alla dessa människor, du inte själv valt att jobba med.
Det här gigantiska kontorslandskapet växer för varje dag, känns som om du ska gå vilse.
Du vet att detta inte är en arbetsplats för dej, men här ska du vara i 3-4 år, utan chans att komma härifrån
VAD GÖR DU????
vore det jag skulle jag säga upp mej, men kan våra barn säga upp sig från en förskola? Hur många barn har det inte så här, från låt säga 1 år, till kanske 4-5 års ålder?
Vad sätter det för spår i deras hjärtan?
Fundera en stund hur det skulle kännas, och vad vi vuxna kan göra åt det, ingen skugga över personal, eller så på våra barnstugor, men med den fattiga personalgrupp som många barnstugor har, är det ju inte konstigt om inte "chefen" har nog med tid.
den tjej som skrev detta, va då 14-15 år, hon hade själv varit på dagis hela sin uppväxt, och hade föräldrar som var egnaföretagare, vilket innebar att dom inte hade semester, utan då fick "anna" vara på en annan avdelning under sommaren.
Tack Anna för din berättelse, om du läser detta
Pussar!
LEK MED TANKEN!
Tänk dej att du får ett jobb, ett jobb du inte själv valt, men nöden har ingen lag, och ALLA runt om kring dej, slår ihop händer och fötter och säger : Oooo va´roligt! att du fått jobb.
Du kommer till ditt nya jobb, som du inte vet något om, och det visar sig vara ett gigantiskt kontorslandskap
där ingen har speciella platser, utan alla sätter sig vid det bordet, och den dator som är närmast, eller verkar intressantast, eller kanske den som just då är ledig.Du vågar ju först inte sätta dej någonstans, utan står helst i ett hörn och iaktar, men så kommer chefen sättandes i en väldig fart och pekar på en plats att sitta.
Hon sätter sig brevid för att börja berätta om jobbet, men så uppstår problem vid ett bord en bit därifrån, och då ilar hon snabbt vidare dit, och du blir sittande, med blandade
känslor.Spännande tänker du, det här kan bli kul, att lära känna alla dom här människorna, samtidigt som du känner rädsla, tänk om ingen gillar mej, tycker att jag är knäpp, har fel färg på byxorna, eller inte klarar kraven...
Så blir det lunch! där har alla givna platser, du hamnar mitt mellan två män som inte verkar gilla varandra, dom träter hela tiden om stort och smått, och du sitter helst tyst och lider.
Snett mitt emot dej sitter en tjej som inte verkar riktigt klok, hon sölar och drägglar, och det är svårt att hitta någon matlust när man tittar åt hennes håll.
Maten smakar konstig, ser inte alls ut som den du lagar hemma, ärligt talat har du inte ens smakat något liknande.
Mycket fick du på fatet också, mycket mer än du brukar äta till lunch, men det verkar som om alla äter upp, så då gör du det också.
Sedan är det lunchrast, du hittar inte din kappa i kapprummet, men tillslut när alla gått ut hittar du den blöt, under en av bänkarna, du drar på dej den och tar ett försiktigt kliv ut bland dom andra.
Du har just börjat njuta av solen när chefen kallar, jobbet väntar, rasten är slut.
Sittande vid ett ledigt skrivbord börjar du spana in dina arbetskamrater,
Finns det någon som verkar vilja ha kontakt?
Två av tjenerna sitter och tisslar och tasslar, och du försöker dej på att försiktigt börja närma dej dom, kanske dom pratar häst
så roligt det vore!Men... dom pratar killar och nagerlack, och det passar ju inte dej.
Killarna då? kanske det finns någon trevlig vän där? Nja... deras prat går ju mest ut på traktorer och bilar.
Den dagen var det skönt att gå hem från jobbet!
Så går veckorna, alla jag pratar med säger: Oooo va´bra att du hittat ett jobb! det är väl roligt?
Ingen förstår att dina långa dagar, 7.00-17.00 tar knäcken på dej, ingen fattar att du inte hittat en enda vän att prata med, ingen kan känna känslan i magen när du är på väg till jobbet..
Det blir jobbigare och jobbigare att öppna porten till jobbet, du måste stanna oftare och ta ett djupt andetag, intala dej själv att: Oooo va´roligt att du har ett jobb!
Tårarna är nära...
Du känner dej liten och ensam, klarar inte av att jobba med alla dessa människor, du inte själv valt att jobba med.
Det här gigantiska kontorslandskapet växer för varje dag, känns som om du ska gå vilse.
Du vet att detta inte är en arbetsplats för dej, men här ska du vara i 3-4 år, utan chans att komma härifrån
VAD GÖR DU????
vore det jag skulle jag säga upp mej, men kan våra barn säga upp sig från en förskola? Hur många barn har det inte så här, från låt säga 1 år, till kanske 4-5 års ålder?
Vad sätter det för spår i deras hjärtan?
Fundera en stund hur det skulle kännas, och vad vi vuxna kan göra åt det, ingen skugga över personal, eller så på våra barnstugor, men med den fattiga personalgrupp som många barnstugor har, är det ju inte konstigt om inte "chefen" har nog med tid.
den tjej som skrev detta, va då 14-15 år, hon hade själv varit på dagis hela sin uppväxt, och hade föräldrar som var egnaföretagare, vilket innebar att dom inte hade semester, utan då fick "anna" vara på en annan avdelning under sommaren.
Tack Anna för din berättelse, om du läser detta
Pussar!
