Familjeproblem

[MysanPysan]

Jag står inför ett stort vägval i livet som jag skulle vilja ha råd kring hur jag ska hantera. Jag behöver verkligen stöd och råd kring denna situation.

Jag har varit tillsammans med min nuvarande sambo i snart 10 år. Jag var bara 16 år när vi träffades. Under de senaste 6 åren har vi haft ett förhållande som pendlat mellan att ha varit uselt till att vara toppen. Han har inte varit helt ärlig de sista åren och sårat mig svårt. Det har inte handlat om någon otrohet eller så, men om lögner och svek. Han har sårat mig så djupt att jag faktiskt inte kan förlåta honom. Jag har ingen tillit alls till honom. Har försökt bygga upp en tillit de senaste åren, men det går bara inte. Tyvärr. Det är kört, så som jag ser det. Jag känner att vi måste ta en PAUS! Men samtidigt är jag rädd att förlora honom och tänker hela tiden "Tänk om.. det skulle kunna gå att rädda" men jag har även en stor klump i magen som säger "Nu räcker det, du har gett honom 10 år och de senaste åren har varit en katastrof" Försöker tänka klart, men det går verkligen inte. Vill gärna att det ska funka mellan oss, för vi har en dotter på 5 år.

Han och andra sidan är jätteledsen nu när han märker att jag verkligen vill ta en paus, lovar och svär att jag kan lita på honom. Ja, han får det att låta så enkelt, helt plötsligt. Jag blir ledsen när jag ser honom ledsen, men jag då? Jag har varit ledsen i flera år. Räknas inte mina tårar?

Vad säger ni? Utan att veta för mycket detaljer. Finns det hopp eller ska vi ta en paus?

 

[em-pirre]

Finns det hopp eller ska vi ta en paus?

Det ena behöver inte utesluta det andra. Ta en paus (inte för att jag tycker att han verkar vara någon toppenkille direkt).

 

[anhe]

Du säger ju själv att du behöver en paus. Ta då en paus. Du verkar känna ganska så starkt att du behöver det, och då tycker jag att du ska lyssna på dig själv. När du får lite distans till situationen, så kanske du ser på saker och ting lite annorlunda. Kan (och vill) ni hitta tillbaka till varandra gör ni det. Annars inte. Har sett exempel på båda fallen. En paus behöver inte utesluta något, men det kan göra att man får perspektiv och lite andrum.

 

[WBanna]

Jag var också ledsen i flera år pga ex-sambon och nu i efterhand fattar jag inte hur jag kunde låta det gå så lång tid, men det är ju alltid lätt att vara efterklok. Nu när jag inte är ledsen längre, så har jag insett att vad härligt det är att inte vara ledsen och vad härligt det är att ha en (ny) man som gör mig glad istället. Det är slöseri med tid och energi att vara ledsen pga en sambo.

Lycka till med allt och välkommen ut ur ledsamheten!

 

[Smulan75]

Utan att veta några detaljer

Om dottern är det enda som håller ihop er så skulle jag säga att du ska göra slut.
Om du inte kan förlåta honom - gör slut.

Din dotter mår är inte lyckligare av att hennes föräldrar håller ihop i ett dåligt förhållande. Det är tufft just vid seperationen men det ofta blir det mycket bättre för alla när man separerat.

Om du vill få det att funka krävs det massor av jobb från er båda

 

[Björk]

Jag har varit ledsen i flera år. Räknas inte mina tårar?

Det du beskriver låter "klassiskt".
Kvinnan protesterar under x antal år; försöker få till en förändring i relationen (i ditt fall; du har påtalat att han sårat dig och förmodligen (?) förklarat vad som måste vara annorlunda för att du ska kunna känna tillit igen); han slätar över lite och tror sen att allt är bra igen.

Plötsligt (för honom) kommer ditt besked om att det inte fungerar, att du måste ha paus, som en blixt från en klar himmel. Han fattar inget, blir bestört, ledsen, vill rädda relationen.
Men det är försent för kvinnan; hon har försökt i flera år; han har inte förstått allvaret DÅ utan förstår kanske först när hon lämnar.

Det är tydligen vanligast att det är kvinnor som initierar en skilsmässa; kvinnor som går ifrån sina män. Men ofta så är historien ungefär som din; kvinnan har försökt nå fram och han kanske gör lite smått för att försöka ändra på saken, men egentligen inte tillräckligt för han förstår inte på djupet HUR dåligt hon mår. Och så ger hon upp och för honom blir det en chock - något jag kan tycka han borde förstått för längesedan att konsekvensen KAN bli den.

Du måste och kommer att bestämma detta själv. Utifrån det du skriver så tror jag att du behöver din paus.

 

[Girasol]

Det du beskriver låter "klassiskt".
Kvinnan protesterar under x antal år; försöker få till en förändring i relationen (i ditt fall; du har påtalat att han sårat dig och förmodligen (?) förklarat vad som måste vara annorlunda för att du ska kunna känna tillit igen); han slätar över lite och tror sen att allt är bra igen.

Plötsligt (för honom) kommer ditt besked om att det inte fungerar, att du måste ha paus, som en blixt från en klar himmel. Han fattar inget, blir bestört, ledsen, vill rädda relationen.
Men det är försent för kvinnan; hon har försökt i flera år; han har inte förstått allvaret DÅ utan förstår kanske först när hon lämnar.

Det är tydligen vanligast att det är kvinnor som initierar en skilsmässa; kvinnor som går ifrån sina män. Men ofta så är historien ungefär som din; kvinnan har försökt nå fram och han kanske gör lite smått för att försöka ändra på saken, men egentligen inte tillräckligt för han förstår inte på djupet HUR dåligt hon mår. Och så ger hon upp och för honom blir det en chock - något jag kan tycka han borde förstått för längesedan att konsekvensen KAN bli den.

Du måste och kommer att bestämma detta själv. Utifrån det du skriver så tror jag att du behöver din paus.

Ohhh @Björk där sa du något sant. Så var det i mitt äktenskap. Jag påtalade väldigt länge att det inte kändes bra, då blev det bättre en kort tid, sedan tillbaka till ruta 1. Jag sa jag ville gå i familjeterapi i flera år men han bara fnyste att det var för psyksjuka. Till slut sa jag rätt ut: Jag älskar inte dig längre. Detta sa jag i 3 månader och två dagar (varje dag) innan polletten trillade ned och han grät och ringde till familjerådgivningen. Vi gick där i ett år totalt, men mina känslor fanns inte kvar på samma vis. Jag försökte länge (ett par år) efter terapin men sa till slut att jag ville skiljas. Detta kom som en blixt från klar himmel. Han kunde inte alls greppa det hela och jag drev igenom skilsmässa med ett helvete under tiden. Bodde på soffan i totalt ett år innan skilsmässan. Mycket tjat och lov om bättring och göra allt för oss osv. Men det hjälper ju inte när känslorna dött. Även här fanns saker av att han sårat mig djupt (ingen otrohet dock) och än idag kan jag inte förlåta honom för de sagda orden även om jag har förståelse för att de kom under de situationer de gjorde.

Mitt ex blev livrädd när jag ville skiljas och försökte pressa, fjäska, förhandla, tigga och be att jag skulle stanna kvar. Vi har varit skilda i några år nu och jag tycker att det är det bästa jag gjort. Vi har kvar en relativt bra vänskap och firar barnens födelsedagar, avslutningar osv tillsammans. Han kan stanna på en fika osv. Men blir det för lång stund så hinner det börja krypa i mig av irritation.

Under alla dessa år så trodde han inte att det var så illa som jag tyckte och jag har alltid ärligt sagt hur det varit utan att linda in det. Snacka om att han hade fluff inte bara i öronen utan i hela skallen.

 

[Kattennizze]

Ohhh @Björk där sa du något sant. Så var det i mitt äktenskap. Jag påtalade väldigt länge att det inte kändes bra, då blev det bättre en kort tid, sedan tillbaka till ruta 1. Jag sa jag ville gå i familjeterapi i flera år men han bara fnyste att det var för psyksjuka. Till slut sa jag rätt ut: Jag älskar inte dig längre. Detta sa jag i 3 månader och två dagar (varje dag) innan polletten trillade ned och han grät och ringde till familjerådgivningen. Vi gick där i ett år totalt, men mina känslor fanns inte kvar på samma vis. Jag försökte länge (ett par år) efter terapin men sa till slut att jag ville skiljas. Detta kom som en blixt från klar himmel. Han kunde inte alls greppa det hela och jag drev igenom skilsmässa med ett helvete under tiden. Bodde på soffan i totalt ett år innan skilsmässan. Mycket tjat och lov om bättring och göra allt för oss osv. Men det hjälper ju inte när känslorna dött. Även här fanns saker av att han sårat mig djupt (ingen otrohet dock) och än idag kan jag inte förlåta honom för de sagda orden även om jag har förståelse för att de kom under de situationer de gjorde.

Mitt ex blev livrädd när jag ville skiljas och försökte pressa, fjäska, förhandla, tigga och be att jag skulle stanna kvar. Vi har varit skilda i några år nu och jag tycker att det är det bästa jag gjort. Vi har kvar en relativt bra vänskap och firar barnens födelsedagar, avslutningar osv tillsammans. Han kan stanna på en fika osv. Men blir det för lång stund så hinner det börja krypa i mig av irritation.

Under alla dessa år så trodde han inte att det var så illa som jag tyckte och jag har alltid ärligt sagt hur det varit utan att linda in det. Snacka om att han hade fluff inte bara i öronen utan i hela skallen.

Inte bara fluff kanske, utan också en total avsaknad av respekt för dig, att lyssna på vad du säger och verkligen höra det. Så är det ju, kvinnor är relationsbärare och förväntas fixa och dona och greja med relationer så att vi slår knut på oss själva och männen kan lugnt bara glida runt i tillvaron och ha det skönt och bra. Tills kvinnan inte pallar längre. För jävligt är vad det är.

 

[Björk]

Å, så rätt du har Kattennizze....
Det är som att många män verkar tycka att kvinnans problem i relationen inte ÄR problem egentligen; hon är bara "gnällig", "krävande" eller "jobbig". It takes two to tango, men mannen verkar tro att det är han som ska dansa och hon ska bara nöjt och vänt hänga med, le och vara snygg; trots att han inte kan föra, trots att han håller för hårt i hennes hand, kastar henne bakåt trots att hon sagt hon har ont i ryggen och trampar henne på tårna gång på gång.

Jag låter bitter... jag ÄR lite bitter på det här. Jag känner igen det, från andras liv och mitt eget.

 

[Björk]

Det här blev konstigt; skulle ändra i inlägget ovan istället blev det svar på mitt eget.....

Nåja; lägger till:

Som TS skriver "räknas inte MINA tårar?". Hon är bara "överkänslig" "förstorar upp saker" osv. Om nu mannen VILL leva med just den kvinnan så får han väl också respektera hennes KÄNSLOR; hon ÄR den hon ÄR.

När då väl kvinnan kommer på att HAN är som HAN och att hon inte vill leva med just en sådan man; ja då blir han bestört. Varför liksom?

 

[em-pirre]

Det här blev konstigt; skulle ändra i inlägget ovan istället blev det svar på mitt eget.....

Nåja; lägger till:

Som TS skriver "räknas inte MINA tårar?". Hon är bara "överkänslig" "förstorar upp saker" osv. Om nu mannen VILL leva med just den kvinnan så får han väl också respektera hennes KÄNSLOR; hon ÄR den hon ÄR.

När då väl kvinnan kommer på att HAN är som HAN och att hon inte vill leva med just en sådan man; ja då blir han bestört. Varför liksom?

Det där låter så bekant Jag led i jag vet inte hur många år. Sen då jag sade stopp var det HONOM det var synd om. Jomenvisst.

 

[-westerngirl-]

Been there done that... det är inte värt det!
Känslorna tar slut efter alla svek och löften som aldrig hålls, och det är först nu (2år efter separationen) som jag faktiskt börjat känna glädje, ilska, trygghet, kärlek igen.
Man blir avtrubbad till slut av att bara gå och må dåligt, och då stänger i alla fall kropp av alla känslor istället.
Det är så skönt att kunna bli riktigt förbannad igen, Han behandlade mig som skit under separationen och allt var mitt fel men jag hade ingen ilska kvar..alls, Hade inte ens känslor nog i kroppen att försvara mig själv
Vi har en dotter som fyller 5år i år och alla mår bättre nu, han tog sig i kragen till slut och rätade upp sitt liv (läs sökte hjälp) så den här historien slutade definitivt till det bättre med en separartion.

 

[Girasol]

Alltså, jag har funderat mycket kring sådant här genom årens lopp. Gällande mitt ex så upplever omgivningen honom som kompletta svärmorsdrömmen. Glad, hjälpsam, snäll osv. Men när det kommer till de riktiga känslorna så duckar han på något vis. Han har alltid sagt att familjen är något som betyder nåt och där tror jag honom. MEN han har inte fått med sig några verktyg hemifrån för hur han hanterar sådant. Vi har haft ett 20 år långt förhållande och vi t o m bodde hos hans föräldrar en period i början innan vi hittade eget boende. Jag har aldrig sett hans föräldrar kramas, pussas, ge en smekning, lägga handen på den andre i en varm och förtrolig gest eller än mindre säga något kärleksfullt. De har å andra sidan aldrig höjt rösten mot varandra heller, eller sagt något negativt. I min värld så har jag upplevt deras förhållande på "stand by". Jag å min sida är uppvuxen med föräldrar som busat med varandra, visat sin kärlek osv. Inte mycket bråk men de har kunnat vara oense nån gång emellanåt.

Lever nu med en annan man, som verkligen snappar upp om jag tar upp någonting. Han är inte heller uppväxt med så öppna föräldrar, dock mer än mitt ex.

Har uppväxten en påverkan på beteendet? Eller är det medfött?

 

[Petruska]

Utifrån vad du skriver, tänker jag att det är dags för dig att lämna honom. Med eller utan föregående paus. Och den där rädslan att förlora honom, tror jag mest är som separationsångest och att det på det hela taget alltid är skrämmande att ändra på sitt liv.

 

[Björk]

Har uppväxten en påverkan på beteendet? Eller är det medfött?

Hönan eller ägget!

Såklart båda; en personlighetsfråga kanske delvis (i alla fall hur mycket man behöver/vill ha fysisk bekräftelse inbillar jag) men jag tror att uppväxt och fostran präglar oss enormt mycket! Just att män som grupp/generellt verkar ha mer svårt för att "tala ut" om saker alternativt tala om vad de själva känner tror jag vi huvudsakligen (kanske helt och hållet) är "fostrade" till via könsnormerna.

Jag tror nämligen inte att kvinnor har mer känslor än män från födseln; inte ett dugg. Men män och kvinnor hanterar sina känslor olika och det tror jag är inlärt. Och där har ju givetvis inte bara föräldrar betydelse utan hela samhället. Jag behöver bara titta på våra två barn; pojke och flicka för att se könsmönstren sakta men säkert tränga sig på (säkerligen påverkat av oss också, men också i väldigt hög grad av omgivningen.)

 

[Brandgul]

Hönan eller ägget!

Såklart båda; en personlighetsfråga kanske delvis (i alla fall hur mycket man behöver/vill ha fysisk bekräftelse inbillar jag) men jag tror att uppväxt och fostran präglar oss enormt mycket! Just att män som grupp/generellt verkar ha mer svårt för att "tala ut" om saker alternativt tala om vad de själva känner tror jag vi huvudsakligen (kanske helt och hållet) är "fostrade" till via könsnormerna.

Jag tror nämligen inte att kvinnor har mer känslor än män från födseln; inte ett dugg. Men män och kvinnor hanterar sina känslor olika och det tror jag är inlärt. Och där har ju givetvis inte bara föräldrar betydelse utan hela samhället. Jag behöver bara titta på våra två barn; pojke och flicka för att se könsmönstren sakta men säkert tränga sig på (säkerligen påverkat av oss också, men också i väldigt hög grad av omgivningen.)

Det är därför vårt förhållande fungerar så bra för vi båda tänker som män :-D Och då tvingas vi att tänka som kvinnor emellanåt också. Alltså utifrån de klassiska normerna som kanske inte är helt verkliga ;-)

 

[Hyacinth]

Jag står inför ett stort vägval i livet som jag skulle vilja ha råd kring hur jag ska hantera. Jag behöver verkligen stöd och råd kring denna situation.

Jag har varit tillsammans med min nuvarande sambo i snart 10 år. Jag var bara 16 år när vi träffades. Under de senaste 6 åren har vi haft ett förhållande som pendlat mellan att ha varit uselt till att vara toppen. Han har inte varit helt ärlig de sista åren och sårat mig svårt. Det har inte handlat om någon otrohet eller så, men om lögner och svek. Han har sårat mig så djupt att jag faktiskt inte kan förlåta honom. Jag har ingen tillit alls till honom. Har försökt bygga upp en tillit de senaste åren, men det går bara inte. Tyvärr. Det är kört, så som jag ser det. Jag känner att vi måste ta en PAUS! Men samtidigt är jag rädd att förlora honom och tänker hela tiden "Tänk om.. det skulle kunna gå att rädda" men jag har även en stor klump i magen som säger "Nu räcker det, du har gett honom 10 år och de senaste åren har varit en katastrof" Försöker tänka klart, men det går verkligen inte. Vill gärna att det ska funka mellan oss, för vi har en dotter på 5 år.

Han och andra sidan är jätteledsen nu när han märker att jag verkligen vill ta en paus, lovar och svär att jag kan lita på honom. Ja, han får det att låta så enkelt, helt plötsligt. Jag blir ledsen när jag ser honom ledsen, men jag då? Jag har varit ledsen i flera år. Räknas inte mina tårar?

Vad säger ni? Utan att veta för mycket detaljer. Finns det hopp eller ska vi ta en paus?

Jag tycker det låter som att du borde lämnat för 6 år sedan. jag orkar personligen inte bo med skitstövlar som inte förstår mig, men det är jag det.

 

[Hermelin]

Det kan bara du känna. Men om du aldrig kan förlåta och aldrig kan återfå förtroendet så finns det inget att rädda. I min värld är förtroendet helt avgörande.