alice
Trådstartare
Vet inte riktigt var jag ska lägga detta för det är en kombination av NH, western och "vanlig" ridning...men jag lägger det här eftersom det är till de "vanliga" ryttarna jag vill dela med mig av min erfarenhet.
I slutet av september förra året åkte jag av hästen rejält vilket resulterade i en ambulansfärd och kortare (tack o lov!!!) sjukhusvistelse. Idag kan jag säga att detta "räddade" min häst för det tvingade mig att öppna ögonen!
När jag kom tillbaka från sjukhuset och började hantera hästen från marken uppdagades det problem i relationen mellan hästen och mig. Problem som alltid funnits eg, men jag har valt att blunda för dom eftersom det "fungerat".
När jag ledde hästen och stannade reste hon sig bakom mig = inte bra!!! Jahapp, vad göra, för något var tvunget att göras. Min kompis rekommenderade mig en NH/westerntränare som hon hade goda erfarenheter av. Min (men ffa hästens) räddare!
Jag åkte dit med hästen och han förstod problemet och visade mig hur jag skulle tackla det. Efter en vecka hade jag totalt vänt problemet, efter totalt två veckor hade jag fått bukt med problemet och idag är det helt löst. Idag kan jag ha hästen lös i stallet (nu har jag inte det...) och hon står där jag ställt henne, skrapar hon med framhoven slutar hon på kommando, skulle hon flytta en hov räcker det ofta med att jag TITTAR på den så flyttar hon tillbaka den och hon flyttar omedelbart för tryck. Trodde aldrig detta var möjligt...
Så till nästa problem; Ridningen! Det tog totalt två månader innan jag kände mig redo att sitta upp på henne. I början bara på skritturer, men snart för att öka upp takten. NH/westentränaren instruerade mig om att så fort hon försöker resa sig i ridningen skulle jag göra ett "one rain stop" och hålla hennes mule vid min skännkel och snurra henne. Det för att det ska vara obehagligt (ej smärtsamt!) att det ska vara jobbigt att gå emot.
Samtidigt som jag började öka upp takten i ridningen började testandet...i början ganska lite och harmlöst, men tillräckligt för att skrämma mig. Jag vågade inte göra som tränaren sagt utan försökte reda ut det genom att lätta i handen och rida framåt istället. Det gick väl så pass bra att jag inte åkte av igen, men hästen gav inte upp testandet.
Ända fram tills för tre veckor sen höll det på. I slutet på januari och en bra bit in i februari öka testningarna till att hon småreste sig hela tiden i skritt på kort tygel. Så fort man kom upp i trav eller galopp fungerade det skapligt, men skritta, det ville hon inte. Efter några veckors slit och ångest brast det en dag på ridbanan. Jag blev så otroligt trött och förbannad att jag gjorde som tränaren sagt. Jag rev tag i ena tygeln och snurrade hästen några varv. Så fick jag väl göra totalt 5 gånger fördelat på två ridpass innan hon slutade med att försöka resa sig. De senaste tre gångerna jag ridit har hon inte ens tänkt tanken, så visst hjälpte det! Men det krävdes att jag blev argare än jag var rädd!
Nu var det inte DET som var som jag ville berätta, utan när jag glad i hågen ringde och berättade om framgången för honom gav han mig ytterligare en "nyckel" till en bättre kommunikation med hästen. Han tipsade mig om att så fort hon gör det jag ber, ska jag släppa skänklar, tyglar och berömma henne massor! Som ryttaren utbildad inom det traditionella var min spontana tanke; "inte sjutton kan jag bara släppa allt! Då förlorar jag ju formen och greppet om hästen." Men jag beslöt ändå för att chansa, jag hade ju inget att förlora på det hela och han hade ju haft rätt om allt hittills.
Sagt och gjort! På nästkommande ridtur gjorde jag just som tränaren sagt. När jag tog tyglarna första gången var hästen som vanligt; "Måste jag? Vad du är JOBBIG!!!!" Totalt anti, alltså.
Jag bad henne ställa höger, bara ställa höger och ge efter i innersidan. Efter viss övertalning gjorde hon som jag bad och efter endast ett steg släppte jag ut tyglarna (ej full längd, men mkt tydligt), släppte trycket på skänklarna och berömde henne massor! Hästen såg ut så här
, typ. Plockade upp tyglarna igen och bad om samma sak. Efter att jag fått upprepa mitt budskap någon gång gav hon efter och jag gjorde samma sak; släppte ordentligt på tygeln, skänklarna och berömde henne massor. Hästen; .
Plockade upp tyglarna och bad igen om ställning och eftergift åt höger och denna gång kom det mycket fortare. Samma sak, ut på tygeln, bort med skänklar och beröm. Hästen;
När hon fattade att detta var det enda jag ville började hon göra det direkt jag tagit tyglarna och bett henne. Varje gång samma typ av belöning. Hästen slappnade av mer och mer och har aldrig varit så lösgjord ute som hon blev av detta.
Nästa ridpasset skedde i ridhus och samma arbete från min sida och samma positiva resultat från hästens sida. Saker som vi tidigare haft problem med föll på plats! Som att hon ska stanna kvar i vårt tempo och inte susa iväg, det gjorde hon galant de få steg jag kunde kräva av henne. Att vända genom volten samt att rida på en 10 m volt har varit jätteproblem för oss. Hon har direkt börjat protestera och jag har fått med, milt "våld (läs; betydligt större hjälper än nödvändigt), fått henne att göra som jag velat. Nu, fattade hon direkt och gjorde några kalassteg på lilla volten för att SEN protestera när hon inte orkade längre. Men det är mitt fel! Jag skulle givit eftergiften tidigare, innan hon började protestera, så när jag backade några steg i kraven och gav eftergift efter tre, fyra steg gick det att stanna kvar på lilla volten UTAN att hon protesterade. Fyra steg bra, eftergift några steg, plocka upp och fyra steg bra, eftergift osv. Sedan, vartefter hon blir starkare ökas dosen på med bra steg!
Men det är helt otroligt vilken förändring det har gett i hästen, av en sån enkel sak som att ge mkt eftergift och berömma hästen. Så positiv som hon har varit de senaste ridpassen, så positiv har hon aldrig varit, någonsin! Visst, jag har berömt tidigare också, men enligt den traditionella läran, dvs lätta liiiiiiite i innerhanden plus klapp på halsen. Det var bevisligen inte tillräckligt! Jag kommer inte för allt smör i småland att släppa detta! Jag har länge funderat på hur i hela friden westerfolket får sina hästar att gå i en bra, bärig form på SLACK tygel. Nu vet jag! De uppmuntrar hästen så att den VILL göra det själv, för den får credit och tycker det är ROLIGT!
Idag pratade jag med tränaren igen och idag gav han mig ytterligare en övning att göra för att öka kommunikationen med hästen. Denna går också "stick i stäv" med den traditionella ridningen, men jag är fullt och fast övertygad om att den fungerar och leder oss i rätt riktning, dvs en självbärig häst som arbetar med glädje. Vi beslöt också att när det blivit barmark ska jag åka och rida för denna tränare, för att få det att fungera ännu bättre. Inget är ju så bra att det inte finns utrymme för förbättringar.
Nu kanske detta ridsätt, med så total eftergift, är vardagsmat för många, men för mig var det något helt nytt. Det är något som har gett mig en helt annan dimension i min ridning och i min relation med hästen. Inser bara mer och mer att denna westen-tränare kan ge mig den typ av ridning och kommunikaiton med min häst som jag från början ville ha, men inte lyckats få med traditionella medel. Han har gett mig de nödvändiga nycklarna.
Och då ska det tilläggas att jag är inbiten hoppryttare...
//Alice
I slutet av september förra året åkte jag av hästen rejält vilket resulterade i en ambulansfärd och kortare (tack o lov!!!) sjukhusvistelse. Idag kan jag säga att detta "räddade" min häst för det tvingade mig att öppna ögonen!
När jag kom tillbaka från sjukhuset och började hantera hästen från marken uppdagades det problem i relationen mellan hästen och mig. Problem som alltid funnits eg, men jag har valt att blunda för dom eftersom det "fungerat".
När jag ledde hästen och stannade reste hon sig bakom mig = inte bra!!! Jahapp, vad göra, för något var tvunget att göras. Min kompis rekommenderade mig en NH/westerntränare som hon hade goda erfarenheter av. Min (men ffa hästens) räddare!
Jag åkte dit med hästen och han förstod problemet och visade mig hur jag skulle tackla det. Efter en vecka hade jag totalt vänt problemet, efter totalt två veckor hade jag fått bukt med problemet och idag är det helt löst. Idag kan jag ha hästen lös i stallet (nu har jag inte det...) och hon står där jag ställt henne, skrapar hon med framhoven slutar hon på kommando, skulle hon flytta en hov räcker det ofta med att jag TITTAR på den så flyttar hon tillbaka den och hon flyttar omedelbart för tryck. Trodde aldrig detta var möjligt...
Så till nästa problem; Ridningen! Det tog totalt två månader innan jag kände mig redo att sitta upp på henne. I början bara på skritturer, men snart för att öka upp takten. NH/westentränaren instruerade mig om att så fort hon försöker resa sig i ridningen skulle jag göra ett "one rain stop" och hålla hennes mule vid min skännkel och snurra henne. Det för att det ska vara obehagligt (ej smärtsamt!) att det ska vara jobbigt att gå emot.
Samtidigt som jag började öka upp takten i ridningen började testandet...i början ganska lite och harmlöst, men tillräckligt för att skrämma mig. Jag vågade inte göra som tränaren sagt utan försökte reda ut det genom att lätta i handen och rida framåt istället. Det gick väl så pass bra att jag inte åkte av igen, men hästen gav inte upp testandet.
Ända fram tills för tre veckor sen höll det på. I slutet på januari och en bra bit in i februari öka testningarna till att hon småreste sig hela tiden i skritt på kort tygel. Så fort man kom upp i trav eller galopp fungerade det skapligt, men skritta, det ville hon inte. Efter några veckors slit och ångest brast det en dag på ridbanan. Jag blev så otroligt trött och förbannad att jag gjorde som tränaren sagt. Jag rev tag i ena tygeln och snurrade hästen några varv. Så fick jag väl göra totalt 5 gånger fördelat på två ridpass innan hon slutade med att försöka resa sig. De senaste tre gångerna jag ridit har hon inte ens tänkt tanken, så visst hjälpte det! Men det krävdes att jag blev argare än jag var rädd!
Nu var det inte DET som var som jag ville berätta, utan när jag glad i hågen ringde och berättade om framgången för honom gav han mig ytterligare en "nyckel" till en bättre kommunikation med hästen. Han tipsade mig om att så fort hon gör det jag ber, ska jag släppa skänklar, tyglar och berömma henne massor! Som ryttaren utbildad inom det traditionella var min spontana tanke; "inte sjutton kan jag bara släppa allt! Då förlorar jag ju formen och greppet om hästen." Men jag beslöt ändå för att chansa, jag hade ju inget att förlora på det hela och han hade ju haft rätt om allt hittills.
Sagt och gjort! På nästkommande ridtur gjorde jag just som tränaren sagt. När jag tog tyglarna första gången var hästen som vanligt; "Måste jag? Vad du är JOBBIG!!!!" Totalt anti, alltså.
Jag bad henne ställa höger, bara ställa höger och ge efter i innersidan. Efter viss övertalning gjorde hon som jag bad och efter endast ett steg släppte jag ut tyglarna (ej full längd, men mkt tydligt), släppte trycket på skänklarna och berömde henne massor! Hästen såg ut så här
, typ. Plockade upp tyglarna igen och bad om samma sak. Efter att jag fått upprepa mitt budskap någon gång gav hon efter och jag gjorde samma sak; släppte ordentligt på tygeln, skänklarna och berömde henne massor. Hästen; .Plockade upp tyglarna och bad igen om ställning och eftergift åt höger och denna gång kom det mycket fortare. Samma sak, ut på tygeln, bort med skänklar och beröm. Hästen;
När hon fattade att detta var det enda jag ville började hon göra det direkt jag tagit tyglarna och bett henne. Varje gång samma typ av belöning. Hästen slappnade av mer och mer och har aldrig varit så lösgjord ute som hon blev av detta.
Nästa ridpasset skedde i ridhus och samma arbete från min sida och samma positiva resultat från hästens sida. Saker som vi tidigare haft problem med föll på plats! Som att hon ska stanna kvar i vårt tempo och inte susa iväg, det gjorde hon galant de få steg jag kunde kräva av henne. Att vända genom volten samt att rida på en 10 m volt har varit jätteproblem för oss. Hon har direkt börjat protestera och jag har fått med, milt "våld (läs; betydligt större hjälper än nödvändigt), fått henne att göra som jag velat. Nu, fattade hon direkt och gjorde några kalassteg på lilla volten för att SEN protestera när hon inte orkade längre. Men det är mitt fel! Jag skulle givit eftergiften tidigare, innan hon började protestera, så när jag backade några steg i kraven och gav eftergift efter tre, fyra steg gick det att stanna kvar på lilla volten UTAN att hon protesterade. Fyra steg bra, eftergift några steg, plocka upp och fyra steg bra, eftergift osv. Sedan, vartefter hon blir starkare ökas dosen på med bra steg!
Men det är helt otroligt vilken förändring det har gett i hästen, av en sån enkel sak som att ge mkt eftergift och berömma hästen. Så positiv som hon har varit de senaste ridpassen, så positiv har hon aldrig varit, någonsin! Visst, jag har berömt tidigare också, men enligt den traditionella läran, dvs lätta liiiiiiite i innerhanden plus klapp på halsen. Det var bevisligen inte tillräckligt! Jag kommer inte för allt smör i småland att släppa detta! Jag har länge funderat på hur i hela friden westerfolket får sina hästar att gå i en bra, bärig form på SLACK tygel. Nu vet jag! De uppmuntrar hästen så att den VILL göra det själv, för den får credit och tycker det är ROLIGT!
Idag pratade jag med tränaren igen och idag gav han mig ytterligare en övning att göra för att öka kommunikationen med hästen. Denna går också "stick i stäv" med den traditionella ridningen, men jag är fullt och fast övertygad om att den fungerar och leder oss i rätt riktning, dvs en självbärig häst som arbetar med glädje. Vi beslöt också att när det blivit barmark ska jag åka och rida för denna tränare, för att få det att fungera ännu bättre. Inget är ju så bra att det inte finns utrymme för förbättringar.
Nu kanske detta ridsätt, med så total eftergift, är vardagsmat för många, men för mig var det något helt nytt. Det är något som har gett mig en helt annan dimension i min ridning och i min relation med hästen. Inser bara mer och mer att denna westen-tränare kan ge mig den typ av ridning och kommunikaiton med min häst som jag från början ville ha, men inte lyckats få med traditionella medel. Han har gett mig de nödvändiga nycklarna.
Och då ska det tilläggas att jag är inbiten hoppryttare...
//Alice
