Mänskligt Folk tror ibland att jag ljuger

et_flickan

Trådstartare
Jag är inte den som berättar för random person vad jag varit med om. Jag är inte heller den som öppnar mig för folk jag känner litegrann. De flesta som varit med mig ett tag vet vad som skett i mitt liv. En har varit med när det var som värst. Hon var till och med och jagade min bror när han hade snott mammas bilnycklar och tagit bilen utan lov, dessutom hade han inget körkort. Hennes pappa kastade sig in i sin bil, vi i baksätet sen åkte vi ut och leta. Till slut hittade vi honom. Den dagen minns jag så väl. Och paniken och ångesten.

Men det finns ett fåtal personer som tror jag överdriver, hittar på och ljuger. Det känns rätt in i själen som ett hårt slag mot mig som individ. Att bli misstrodd om något så fruktansvärt. Det finns nada anledning för mig att ljuga. Jag älskade min bror högt. Ibland var han min bästa vän, när han var nykter och städad. Då var han verkligen den bror han egentligen var. Sen fanns den där enormt farliga, manipulerande personen, allt pga alkoholen mest och lite pga droger.

Det är tyvärr så att jag inte är den enda människan i världen som blivit utsatt och fått se våld i hemmet. Det finns fler. Det händer oftast bakom stängda dörrar och oftast känner man skam att det händer, i sin egen familj. Jag är den enda i våran familj som vågar berätta om det. Min mamma har börjat våga. Hon har fått hjälp och ska snart påbörja terapi hon också. Hon mådde så fruktansvärt dåligt i våras och drömde mardrömmar om vissa händelser eller saker som var kopplade till just våld och rädsla.

Men jag tror många inte kunde undgå att se polisbilarna utanför våran lägenhet. Jag tror ingen kunde missa skriken och smällarna som skedde när saker åkte i golvet. Den värsta kvällen kunde nog ingen missa när polisen kom med blåljus. När jag satt och skrek hysteriskt i sängen medan min monster till bror satt i polisbilen kunde nog de flesta höra.

Ibland är jag så jävla arg på min bror. Arg på att han ens existerade och förstörde mig och min mamma. Arg för att just han höll på att ta livet av min mamma, hans mamma. Det gör så ont i hjärtat ibland, typ just nu, jag gråter floder, att han gjorde så här mot oss.

Jag pratade lite med honom häromdagen på messenger. Att få höra och se honom var läskigt. Han ser precis ut som just den dagen. Inte ser han ut som 36 år utan han ser ut som 20. Jag mådde dåligt efter det samtalet just för att det väckte minnen om den natten, i våran lägenhet en varm sommarkväll.

Fy fan för alkohol
Fy fan för droger
Och fy fan för våld!!!!
 

et_flickan:s ev trådar under: Dagbok Annonser Överallt
Din text berör mig så djupt ❤
Min bror var inte våldsam på det sättet, men gick över gränsen med sexuella närmanden mot mig. Han dog ung i en bilolycka. Mina blandade känslor för detta har alltid gett mig en känsla av skuld. Lättnaden över att slippa bli mer utsatt, lättnaden att slippa berätta och inte bli trodd, avsaknaden av sorg. Även om han också hade fina sidor är det inte de jag minns.

Jag vill bara säga att jag känner med dig! Du är modig som berättar, du är stark som ser till att få hjälp, du hjälper mig och säkert många fler med dina texter. Tack ❤
 

et_flickan

Trådstartare
Din text berör mig så djupt ❤
Min bror var inte våldsam på det sättet, men gick över gränsen med sexuella närmanden mot mig. Han dog ung i en bilolycka. Mina blandade känslor för detta har alltid gett mig en känsla av skuld. Lättnaden över att slippa bli mer utsatt, lättnaden att slippa berätta och inte bli trodd, avsaknaden av sorg. Även om han också hade fina sidor är det inte de jag minns.

Jag vill bara säga att jag känner med dig! Du är modig som berättar, du är stark som ser till att få hjälp, du hjälper mig och säkert många fler med dina texter. Tack ❤
Jag beklagar verkligen det du gått igenom och känner igen mig i dina känslor. Minns den dagen min bror kom hem och hade fått rejält med stryk. Självklart blev jag helt förstörd samtidigt som en liten del av mig önskade att gänget som flög på honom hade avslutat mitt och mamma lidande så vi slapp vara rädda. Det är en hemsk tanke.

Jag skriver här för alla som har det eller haft det liknande så att de också någon gång vågar träda fram och berätta. Att gå igenom traumatiska händelser alldeles själv måste vara oerhört ensamt och lidande.
 
Jag tror att det alltid kommer finnas en del individer är sämre på att förstå upplevelser som de själva inte har någon erfarenhet av och att relatera till händelser som ligger utanför deras egna referensramar.
Det ligger på dem, inte på dig.

Sen är det så klart ändå tungt att utrymmet för ens verklighetsbeskrivning och var den får lov att existera begränsas. Men tänk inte att det är din trovärdighet som det brister i.
 

et_flickan

Trådstartare
Jag tror att det alltid kommer finnas en del individer är sämre på att förstå upplevelser som de själva inte har någon erfarenhet av och att relatera till händelser som ligger utanför deras egna referensramar.
Det ligger på dem, inte på dig.

Sen är det så klart ändå tungt att utrymmet för ens verklighetsbeskrivning och var den får lov att existera begränsas. Men tänk inte att det är din trovärdighet som det brister i.
Mycket tror jag också beror på att det jag berättat är ganska grovt. En del vill nog inte riktigt förstå att sånt kan hända. Jag själv önskar att det aldrig hade hänt. Men det hände.

Vi pratar väldigt mycket om just detta på terapin.
 
Mycket tror jag också beror på att det jag berättat är ganska grovt. En del vill nog inte riktigt förstå att sånt kan hända. Jag själv önskar att det aldrig hade hänt. Men det hände.

Vi pratar väldigt mycket om just detta på terapin.
Modigt av dig att erkänna o dela med dig, förhoppningsvis är det inte många som känner igen sig helt, men även en bråkdel är för mycket för en person att behöva gå igenom.
Det gläder mig att du har en terapeut som kan hjälpa dig att bearbeta ditt trauma.
:heart
 

et_flickan

Trådstartare
Modigt av dig att erkänna o dela med dig, förhoppningsvis är det inte många som känner igen sig helt, men även en bråkdel är för mycket för en person att behöva gå igenom.
Det gläder mig att du har en terapeut som kan hjälpa dig att bearbeta ditt trauma.
:heart
Jag skriver även mycket på min instagram så jag hoppas att nån där ute kanske kan bli lite modigare och våga få hjälp. Även fast det kanske handlar om ett helt annat trauma så är det ändå ett trauma.
 
Att inte bli trodd är ett trauma i sig. Jag är väldigt sparsam med vad jag berättar. Få vet lite men ingen vet allt. Inte ens terapeuter/psykologer har kunnat hantera det jag har att berätta utan att "blicken" kommer, den som ifrågasätter om jag ljuger. Jag är glad för din skull att du har en bra terapeut som kan ta emot det du har att berätta.

Till alla andra vill jag säga, ifrågasätt inte. Om du tror att någon ljuger för att det hen berättar låter så otroligt för dig så visa det inte utan håll det för dig själv. De allra flesta, inklusive mig själv, som har varit med om trauman har en "testberättelse" de berättar för att se hur mottagaren reagerar och agerar. Den berättelsen är sann men är tillrättalagd och de grövsta detaljerna är bortplockade. Det är en berättelse man har berättat så många gånger att den har blivit okej att säga utan att man bryter ihop. Det är det minst smärtsamma av så enormt mycket värre och grövre saker. Får man då "blicken" eller blir ifrågasatt tystnar man. Bli inte ännu en som ifrågasätter någon som redan har varit eller är väldigt utsatt.
 
:heart @et_flickan och @TinyWiny :heart
Jag har också varit med om att inte blivit trodd när jag betättat vad jag varit med om (och även misstrodd av teraputer som TinyWiny), och då har jag aldrig berättat precis allt för någon. Håller med om att det är ett trauma i sig att inte bli trodd, ännu värre när folk nära en tar förövarens parti...
 

et_flickan

Trådstartare
:heart @et_flickan och @TinyWiny :heart
Jag har också varit med om att inte blivit trodd när jag betättat vad jag varit med om (och även misstrodd av teraputer som TinyWiny), och då har jag aldrig berättat precis allt för någon. Håller med om att det är ett trauma i sig att inte bli trodd, ännu värre när folk nära en tar förövarens parti...
Det där sista. Minns en gång när jag fick en kommentar att det var synd om min bror, jag borde faktiskt tycka det :eek:

Han blev påkörd som barn och fick en allvarlig hjärnskada efter det. Självklart är det otroligt orättvist det som hände honom och det är troligen den största orsaken till att han blir knäpp på alkohol. Men det är inte synd om honom för att han försökte döda våran mamma!!
 
Det måste kännas hemskt att uppleva att du inte blir trodd på! Själv har jag också trauma men har gått vidare för ganska många år sedan. Det kommer knappt upp nuförtiden och jag har aldrig känt att jag behöver berätta för folk heller, men gjorde det både för psykologer och polisen, personligen räckte det för mig. Kanske nån kompis också...eller två..minns inte men jag minns en som sa "Oj, det kan man inte tro. Din pappa som alltid är så snäll och rolig". Det är väl just det, två olika ansikten beroende på var man är osv.
 

et_flickan

Trådstartare
Det måste kännas hemskt att uppleva att du inte blir trodd på! Själv har jag också trauma men har gått vidare för ganska många år sedan. Det kommer knappt upp nuförtiden och jag har aldrig känt att jag behöver berätta för folk heller, men gjorde det både för psykologer och polisen, personligen räckte det för mig. Kanske nån kompis också...eller två..minns inte men jag minns en som sa "Oj, det kan man inte tro. Din pappa som alltid är så snäll och rolig". Det är väl just det, två olika ansikten beroende på var man är osv.
Jag är rätt öppen med att jag går i terapi och då kommer ibland följdfrågor om varför. Inte så att jag bara kastar runt mitt trauma. Vill folk veta och sen skuldbelägga mig efteråt är en förolämpning. Varför fråga om man bara ska ifrågasätta?

Min bror var väluppfostrad och artig. Var nog få som trodde att han kunde bli ett monster.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp