Frivilligt barnlösa - var är alla?

[mysboll]

Jag är 38 och barnfri! Alldeles snart så lär jag vara den sista utav mina vänner som inte har barn och det kommer bli.. spännande.

 

[Sel]

Jag är 38 och barnfri! Alldeles snart så lär jag vara den sista utav mina vänner som inte har barn och det kommer bli.. spännande.

Oj! Barntätt hos dig också? Å andra sidan har kanske de som fick barn först ganska stora ungar vid det här laget?

 

[mysboll]

Oj! Barntätt hos dig också? Å andra sidan har kanske de som fick barn först ganska stora ungar vid det här laget?

Tyvärr inte! De vars barn börjar bli stora skaffar en sladdis..

 

[vemsomhelst123]

Jag är en tjej, 36 år, som är gift och bor i hus men min man och en hund. Jag har haft ett långt förhållande tidigare och däremellan bara kortare relationer. Jag har aldrig haft en barnlängtan trots att jag blev faster i unga år och har en stor familj med många syskonbarn. Barn är gulliga på ett sätt men också väldigt tråkiga. Jag föredrar intelligenta vuxna konversationer och tröttnar snabbt på när barn springer runt i rummet.
Alla mina vänner har idag skaffat barn och jag är i princip den enda i umgänget som inte har barn. Det är så himla ensamt! Jag har bara min man att ventilera med. Mina vänner har blivit mammor. De har försvunnit in i barnbubblan och tappat sig själva tycker jag. Det är som om de inte längre heter "Anna" utan "Mamma". Från att ha pratat om jorden runt resor, shopping och karriär till att sitta och prata om hur "barnet" gör framsteg, börjat krypa, blöjor, vakna nätter, gravidkilon och annat. Det är fullkomligt ointressant och jag får typ panik. Även om jag försökt ta initiativ till att hitta på andra saker (typ spela tennis, fångarna på fortet, spaweekend, makeupkvällar) så slutar det alltid med barnprat och småbarnströtthet.
Jag tänker att jag måste byta vänner, men vart jag än söker så hittar jag inga nya utan barn i min ålder.
De som jag oftast har mest gemensamma intressen med har barn eller vill ha barn. När jag har sökt på barnfrihetsgrupper på FB eller liknande så är det oftast mer "alternativa" människor. (Jämför pop med alternativ musik ). Jag är så vanlig på nåt sätt, men med ett ovanligt livsval kanske.

Jag borde kanske se till att flytta till Stockholm helt enkelt för att passa in och hitta likasinnade. (Bor i liten ort, 12 000 inv, idag).

Hur gör ni andra frivilligt barnlösa för att hitta nytt umgänge när behovet finner sig?

Jag är inte barnfri men hade inte haft något emot att vara det. Tyvärr blir ju (ffa nu under pandemin) mitt barn typ den jag umgås med mest och det händer inte så mycket annat kul att prata om. Jag umgås gärna utan att prata om barn, men kan ibland känna att precis som att jag gärna pratat om typ min häst tidigare pratar mycket om mitt barn för att det är en stor del av livet.
Jag hade inte haft nåt emot om någon påpekat det och försöker låta bli pratet i sammanhang där ingen faktiskt är intresserad.. har det blivit värre under covid för dig?
Sen funkar det ju inte alltid att umgås utan barn, jag är tex ensam halva tiden då min sambo jobbar på ett sånt sätt, och det är klart att det inte är lika enkelt att ha intellektuella konversationer med ett litet barn närvarande. Även om man vill så är
man ju alltid splittrad. Hade du varit min vän hade jag ändå önskat att du härdat ut lite och snart kan man dumpa ungen med padda i soffan och prata på riktigt..

 

[Zinfernia]

Jag skriver under på att ens vänner inte behöver vara lika.
Jag är 36 år och barnfri. Tycker mest att ungar är i vägen och avskyr barnskrik innerligt.

En av mina bästa vänner är 26 år och min totala motsats. Han är ursnygg, jag är ganska ful (), han är partykillen, jag är hemmasittaren, han är slarvern som aldrig kommer i tid medan jag är kontrollfreaket som jämt är alldeles för tidig, han vill ha barn i framtiden medan jag tidigt visste att barn inte är något för mig, han vill bo i hus på landet, jag är storstadstjejen, han är säljaren som drar in affären, jag är projektledaren som ser till att alla hjul snurrar.

Vi är sällan överens om något men vi har så jäkla kul tillsammans ändå.

 

[Return_to_the_moon]

Jag är också barnfri och närmar mig 40. Märker att babyboomen börjat i min krets och iom Corona så får jag inte reda på att bekanta/kompisar skaffar barn förrän jag råkar se dem höggravida/så har de redan fått barn.

Jag tycker det är trist varje gång en till kompis blir gravid. Jag blir glad för dem samtidigt som jag börjar sörja att vi inte kommer vara lika nära kompisar längre.

Jag har också funderat på hur jag ska göra för att inte bli ensam. Jag har några vänner som är kring 50 och 65 och där är det inga problem, men vet att jag kommer behöva skaffa fler vänner då fler kommer skaffa barn nu precis innan 40. Jag vet dock inte riktigt hur. Jag har inga hobbies men tycker om att umgås med folk och fika/dansa/promenera.

 

[_Taggis_]

Jag blir 38 i år och har aldrig velat ha barn, blir bara mer övertygad om det ju äldre jag blir. Tackvare stallet har jag vänner i alla åldrar, ffa umgås jag med kvinnor 50+ och det är helt perfekt. Deras barn är vuxna så de kan umgås, dricka vin och prata om andra saker än alla dessa småbarnsgrejer. Det är ett tips att börja umgås med de som redan "gjort bort" det där familjebildandet. Jag känner mig mkt mer ensam bland jämnåriga i barnafödande ålder...

 

[Sel]

Jag är också barnfri och närmar mig 40. Märker att babyboomen börjat i min krets och iom Corona så får jag inte reda på att bekanta/kompisar skaffar barn förrän jag råkar se dem höggravida/så har de redan fått barn.

Jag tycker det är trist varje gång en till kompis blir gravid. Jag blir glad för dem samtidigt som jag börjar sörja att vi inte kommer vara lika nära kompisar längre.

Jag har också funderat på hur jag ska göra för att inte bli ensam. Jag har några vänner som är kring 50 och 65 och där är det inga problem, men vet att jag kommer behöva skaffa fler vänner då fler kommer skaffa barn nu precis innan 40. Jag vet dock inte riktigt hur. Jag har inga hobbies men tycker om att umgås med folk och fika/dansa/promenera.

Fast det känns ju hemskt dumt att sörja "i förtid", du vet ju inte alls hur dina gravida vänner kommer att hantera föräldraskapet och vänskapen.

 

[Return_to_the_moon]

Fast det känns ju hemskt dumt att sörja "i förtid", du vet ju inte alls hur dina gravida vänner kommer att hantera föräldraskapet och vänskapen.

Nä, men jag vet att de kommer vara mycket mindre tillgängliga. Det är ju naturligt. Dygnet har bara 24h och tröttheten föräldrar lider av iaf med småbarn gör att de inte orkar vara lika sociala. Det måste också passa in exakt mellan amningar osv. Inte lätt.

Jag vet också att vi inte kommer kunna festa och dansa ihop. Inte heller göra många andra saker. Sedan vet jag av erfarenhet att vissa kompisar försvinner helt och hållet när de får barn eller partner.

 

[Sel]

Nä, men jag vet att de kommer vara mycket mindre tillgängliga. Det är ju naturligt. Dygnet har bara 24h och tröttheten föräldrar lider av iaf med småbarn gör att de inte orkar vara lika sociala. Det måste också passa in exakt mellan amningar osv. Inte lätt.

Jag vet också att vi inte kommer kunna festa och dansa ihop. Inte heller göra många andra saker. Sedan vet jag av erfarenhet att vissa kompisar försvinner helt och hållet när de får barn eller partner.

Det beror i och för sig mycket på vad man är van vid för umgänge, men jag känner inga vuxna som är särskilt tillgängliga ändå. Heltidsjbb och djur/hus/gård. Den riktiga småbarnstiden är ju dessutom rätt kort egentligen. När börjar de dagis? Runt ett, ett och ett halvt typ?
Jag menar inte att förminska din upplevelse, men att känna sorg över förlorad vänskap bara för att någon blir mindre närvarande ett par år känns konstigt för mig som kan ta sex veckor på mig för att svara på ett sms.
Förhoppningsvis har barnet en närvarande andra förälder också dessutom, och då kan man gå ut och dansa!

 

[Seabaz]

Fyller 36 i år, aldrig velat ha barn men jag har 8 syskonbarn i åldrar 1-18 år.

Bor på en tropisk ö i norra australien med min fästman. Vi köpte ett litet hus för några månader sedan. Vi vill ha hund med men inte förrän vi har inhägnad tomt osv...

Ingen av oss vill ha barn. Många här på ön som inte har barn heller så ni kanske borde flytta hit

Jag känner som du, de flesta famla vänner jag haft kontakt med från Sverige har nu barn och det blir mer och mer sällan vi pratar....

Men som sagt, här på ön är det inte så många som har barn även om det är några nykomna...

 

[em-pirre]

Jag har haft såna vänner. Jag orkar inte umgås med dem längre. Alls. En av dem var så intelligent och rolig, men det går ju inte att prata med henne längre eftersom hon levt i sin bubbla i flera år och har ingen aning om vad som hänt utanför den. Senast var höjdpunkten i samtalet att ett av barnen hade tappat ett paket kakao på golvet.


Mina nuvarande vänner har jag via hobbyn och de är alla barnfria! Jag vet inte vad det är med vinthundsfolket men jättemånga är barnfria.

 

[zinnia]

Jag skaffade barn ganska tidigt, var 26, och förstår nu i efterhand att jag var odräglig i min barnbubbla. Underverk hade skett!!! Absolut underverk för mig, men inte för resten av världen...Idag skulle jag betett mig annorlunda mot omgivningen, med åren har jag förstått det.

 

[_Taggis_]

Det beror i och för sig mycket på vad man är van vid för umgänge, men jag känner inga vuxna som är särskilt tillgängliga ändå. Heltidsjbb och djur/hus/gård. Den riktiga småbarnstiden är ju dessutom rätt kort egentligen. När börjar de dagis? Runt ett, ett och ett halvt typ?

Fast va? Barnen är ju i barnomsorgen när föräldrarna jobbar, det är ju inte tid man kan umgås. När de slutat jobbet är det hämtning av barn, laga mat, försöka få i dom mat och sen börjar nattningscirkusen. Efter det är de flesta föräldrar helt slutkörda och kan i vilket fall inte lämna hemmet så ja... jag räknar helt klart bort fler år än 1-2 från det fria umgänget när nån får barn.

Självklart missunnar jag ingen att få barn. Men det är väl klart att de blir tråkigare att umgås med för mig som inte kan delta i det. Bara ett konstaterande. Det jag gör med vänner tex gå på långturer, åka iväg på hästaktiviteter, resa på weekends lite spontant, lag addagar och dricka vin sent inpå kvällarna... inget av det är speciellt barnvänligt så ja, det blir ett avbräck. Troligen värt det för de som får barn, men jag har ju inte det perspektivet.

 

[Hoarfrost]

Här är en till! Jag har turen att ha en vän som inte heller vill ha barn. De andra vännerna har skaffat barn och lämnat mig typ.

Jag har inte riktigt lyckats skaffa så många fler vänner, men jag känner för det mesta inte att jag behöver det heller. Är introvert och umgås gärna lite löst med diverse människor jag gillar att hänga med, men suger på att höra av mig osv. I bland åker jag iväg på hästkurser osv, då skaffar man sig tillfälligt bekanta, men det brukar inte bli mer än så. Har massor med vänner utomlands iom att jag spelar mycket, som jag nog pratar med/spelar med 5-6 gånger i veckan
Kan dock inte sticka under stolen med att jag i bland önskar att jag hade iaf en till vän.

 

[crazyrabbitlady]

Jag är 42 och lyckligt barnfri. Jag har vänner med och utan barn, vänner med barn som tycker om att umgås med mig för att slippa prata barn och andra som är svåra att umgås med nu i småbarnsåren då de har sånt extremt fokus på sina barn. Mina bättre vänner som skaffat barn har vetat sen innan att jag inte är intresserad. De har aldrig erbjudit mig att hålla bäbis för att jag förväntas vilja.

Min bästa vän är barnfri med men vi umgicks nästan inte alls under några år då livet drog oss åt olika håll. Numera är hon en av de få jag umgås med regelbundet (pandemin har ju påverkat en hel del där). Det har hjälpt mig lite att bli bekväm i att vänskap inte behöver försvinna helt och hållet bara för att man inte umgås så mycket ett tag. Visst kan jag tycka att det är tråkigt att tappa bort umgänget med vänner men det känns för mig som att det påverkar mer att jag har häst som jag tar hand om 6 dagar i veckan (medryttare den sjunde) än att vissa skaffat barn. Jag kan liksom inte ta en fika efter jobbet imorgon om någon skulle fråga det för jag har hästen.

Sen har jag, likt många andra, vänner i olika åldrar och som har barn i lite olika åldrar. Något jag tycker är lite lustigt är att de som är ungefär lika gamla som jag har skaffat barn nästan samtidigt som de som är 10-15 år yngre. Umgänget kommer igång igen sen. Exakt hur lång tid beror på så många olika faktorer men det kommer. Kanske inte med alla men jag tror att de som jag eventuellt tappar bort på grund av barn hade jag antagligen växt ifrån ändå, av någon annan anledning.

Skulle jag leta vänner idag så skulle jag snarare leta efter någon som har häst och som vill åka på samma typ av kurser som jag, barn skulle enbart spela in i ekvationen om de inte går att lämna hemma

Så, lite ungefär som ganska många andra i denna tråden.

 

[Milosari]

Jag är 40 med barn, och har vänner som inte har barn. Ofta är det ju två föräldrar, och då får den andra föräldern ta hand om barnet när jag vill umgås barnfritt. Visst, man får en lite annorlunda verklighetsuppfattning med barn, INGET annat är riktigt lika viktigt längre. Men det betyder på intet vis att jag inte kan uppskatta att göra sådant jag gjorde före barn också.

 

[iNHALE]

Jag blir snart 31 och är frivilligt barnfri och kommer fortsätta vara det. Jag har väldigt få vänner privat men jag har hittat en vän som också är barnfri och vi umgås emellanåt och delar synen på barn och familjeliv. Sen har jag bekanta som har barn och där all vaken tid kretsar kring barnen. De lovar bort sig till promenader, socialt umgänge osv men uteblir för att de ska iväg på någon aktivitet med barnen istället. Sånt orkar jag inte med. Jag förstår att man prioriterar sina barn före mycket annat i livet men när man inte ens kan ta en hundpromenad med en vän 1 timme en förmiddag för att barnen prioriteras före varje gång, då blir man snabbt av med sina vänner.

 

[Fruentimber]

Fyller 35 i år och är frivilligt barnfri.

Jag har inga "egna" vänner kvar då jag flyttat runt ett par gånger och i princip alla jag umgicks med förr har bytt stad. Min sambos kompisar som han hade när vi träffades är vår primära umgängeskrets. När vi träffades var många då barnlösa men idag har alla barn förutom ett fåtal av männen (som ej heller lever i relation).

Eftersom många av de vi umgås med fått barn under tiden som vi känt varandra så blir förändringen verkligen påtaglig, speciellt hos kvinnorna. Männen verkar på något underligt sätt kunna hålla åtminstone en tåspets ute i övriga verkligheten medan flera av kvinnorna går helt in i barnbubblan. Och jag fattar att det tar upp hela ens värld, att få barn. Men jag kan bli ganska frustrerad över att det ibland inte ens kan gå en kvart utan att ett barnnamn nämns, och att det är så... snedfördelat? Det är enklare för männen att beröra ämnen som inte har med barn att göra, jämfört med kvinnorna.

Jag ska tillägga att jag inte har något emot barn, alls. Jag älskar våra kompisars barn (de flesta ), leker gärna och överlag umgås med barnen. Ser alltid till att det finns något kul för dem att göra när de kommer hit och myser gärna med dem i famnen när det bjuds. Men ibland vill jag knacka hål i deras föräldrars huvuden för att se om det finns kvar några fragment av personen de var innan de fick barn.

Hade vi inte bott på landet med fem mil till närmaste stad så hade det säkert varit enklare för mig att skapa och behålla vänskapsrelationer baserat på annat än de som råkade vara kompisar med min sambo när vi träffades. Nu har jag ju hund som hobby så på så vis får jag ju träffa andra bekanta regelbundet, men än finns det inga djupare vänskapsband där på det sättet.

 

[startpompe]

Jag vet inte riktigt om jag vill vara barnfri eller inte. Men är i en ålder där de flesta skaffar barn eller har barn. För mig tror jag inte att det är att dom pratar om barn som är det negativa. Jag gillar mina vänners barn, men jag saknar att umgås med vännerna utan barn, för att slippa att hela tiden avbrytas av ett barn eller att någon av oss måste roa barnet under tiden vi försöker ha ett samtal. Men det är ju förhoppningsvis ett övergående problem som försvinner ju äldre barnen blir.