Frivilligt barnlösa - var är alla?

[Milosari]

Jag blir snart 31 och är frivilligt barnfri och kommer fortsätta vara det. Jag har väldigt få vänner privat men jag har hittat en vän som också är barnfri och vi umgås emellanåt och delar synen på barn och familjeliv. Sen har jag bekanta som har barn och där all vaken tid kretsar kring barnen. De lovar bort sig till promenader, socialt umgänge osv men uteblir för att de ska iväg på någon aktivitet med barnen istället. Sånt orkar jag inte med. Jag förstår att man prioriterar sina barn före mycket annat i livet men när man inte ens kan ta en hundpromenad med en vän 1 timme en förmiddag för att barnen prioriteras före varje gång, då blir man snabbt av med sina vänner.

Men kan inte den andra föräldern ta den där aktiviteten istället? Eller är det så viktigt för kärnfamiljen att göra allting Tillsammans?

 

[iNHALE]

Men kan inte den andra föräldern ta den där aktiviteten istället? Eller är det så viktigt för kärnfamiljen att göra allting Tillsammans?

Hela familjen satsar hårt på barnens idrott som de tävlar aktivt i på ganska hög nivå och när de inte är iväg på träningar och tävlingar så är det "familjetid" och "ta det lugnt tillsammans" som gäller.

 

[Elegant machinery]

Är 38 och också frivilligt barnfri. Jag är den enda i min ursprungliga barndomsgäng som inte har barn och de flesta vänner som gått helt upp i föräldrabubblan har jag inte kontakt med idag, vi har helt enkelt inget gemensamt längre. Dessutom har jag flyttat från staden jag växte upp i, så det har inte gjort saken lättare heller.

Jag har ingen längtan efter att bli förälder men kan ibland sörja att man "blir utanför" kallprat på jobb och liknande situationer, lite FOMO-aktigt, även om jag innerst inne känner att barn inte är min grej. För första gången har jag två till barnfria personer på mitt nya jobb, det har aldrig inträffat förut! Jag känner dem inte så väl än, men det är ändå lite skönt att ha någon att ventilera med när blöj- eller skolsnacket blir allt för intensivt på lunchrasterna.

Min närmsta kompis har barn men kan kliva ur föräldrabubblan och vet vilka barnrelaterade historier som omgivningen kan uppskatta, utan att det blir för mycket.

Annars blir det att man umgås i hobbykretsar (hund- och jakt) och där spelar ålder eller familjekonstellationer ingen roll.

 

[vemsomhelst123]

Jag vet inte riktigt om jag vill vara barnfri eller inte. Men är i en ålder där de flesta skaffar barn eller har barn. För mig tror jag inte att det är att dom pratar om barn som är det negativa. Jag gillar mina vänners barn, men jag saknar att umgås med vännerna utan barn, för att slippa att hela tiden avbrytas av ett barn eller att någon av oss måste roa barnet under tiden vi försöker ha ett samtal. Men det är ju förhoppningsvis ett övergående problem som försvinner ju äldre barnen blir.

Det saknar jag (med barn) oxå otroligt mycket. Det blir ju så för mig att barnet liksom sitter fast med mig halva tiden, men tänker oxå att det går över om några år.

 

[startpompe]

Det saknar jag (med barn) oxå otroligt mycket. Det blir ju så för mig att barnet liksom sitter fast med mig halva tiden, men tänker oxå att det går över om några år.

Förstår det!

 

[Dentaku]

Jag är frivilligt barnfri och känner rätt många som också är det. En gemensam nämnare för nästan alla dessa jag har i min umgängeskrets är att de är hundfolk, men det är kanske lite överdrivet att skaffa hund för att träffa andra barnfria...

 

[Voeux]

Jag är frivilligt barnfri och känner rätt många som också är det. En gemensam nämnare för nästan alla dessa jag har i min umgängeskrets är att de är hundfolk, men det är kanske lite överdrivet att skaffa hund för att träffa andra barnfria...

Inte alls, det finns inga dåliga anledningar till att skaffa hund!*

(*hund som man sen tar väl hand om)

 

[mysboll]

Jag är frivilligt barnfri och känner rätt många som också är det. En gemensam nämnare för nästan alla dessa jag har i min umgängeskrets är att de är hundfolk, men det är kanske lite överdrivet att skaffa hund för att träffa andra barnfria...

Det hjälpte tyvärr inte i mitt fall..

 

[em-pirre]

Jag är frivilligt barnfri och känner rätt många som också är det. En gemensam nämnare för nästan alla dessa jag har i min umgängeskrets är att de är hundfolk, men det är kanske lite överdrivet att skaffa hund för att träffa andra barnfria...

Ja det verkar onekligen vara en hobby där man kan hitta barfria!

 

[Sel]

Fast va? Barnen är ju i barnomsorgen när föräldrarna jobbar, det är ju inte tid man kan umgås. När de slutat jobbet är det hämtning av barn, laga mat, försöka få i dom mat och sen börjar nattningscirkusen. Efter det är de flesta föräldrar helt slutkörda och kan i vilket fall inte lämna hemmet så ja... jag räknar helt klart bort fler år än 1-2 från det fria umgänget när nån får barn.

Självklart missunnar jag ingen att få barn. Men det är väl klart att de blir tråkigare att umgås med för mig som inte kan delta i det. Bara ett konstaterande. Det jag gör med vänner tex gå på långturer, åka iväg på hästaktiviteter, resa på weekends lite spontant, lag addagar och dricka vin sent inpå kvällarna... inget av det är speciellt barnvänligt så ja, det blir ett avbräck. Troligen värt det för de som får barn, men jag har ju inte det perspektivet.

Nu brukar jag i och för sig inte umgås med någon efter jobbet ändå, en är ju tillräckligt slutkörd bara med livet liksom. Jag vet nog ingen som hänger en arbetskväll.
Sedan hade jag nog en tanke bakom dagiset när jag skrev inlägget, men det har jag glömt nu! Kanske att då börjar den där separationsångesten och bubblan släppa för många hoppas jag. De lär vara enklare att lämna bort vid den åldern i alla fall, och vad gör den andra föräldern (om sådan finns) om kompisen inte ens kan komma ifrån för en långpromenad eller träningskurs i stallet?

 

[Görel]

Nu brukar jag i och för sig inte umgås med någon efter jobbet ändå, en är ju tillräckligt slutkörd bara med livet liksom. Jag vet nog ingen som hänger en arbetskväll.
Sedan hade jag nog en tanke bakom dagiset när jag skrev inlägget, men det har jag glömt nu! Kanske att då börjar den där separationsångesten och bubblan släppa för många hoppas jag. De lär vara enklare att lämna bort vid den åldern i alla fall, och vad gör den andra föräldern (om sådan finns) om kompisen inte ens kan komma ifrån för en långpromenad eller träningskurs i stallet?

Jag hänger gärna efter en arbetsdag och det gör även flera av mina vänner. Tar en öl, går på en spelning eller något.

 

[Sel]

Jag hänger gärna efter en arbetsdag och det gör även flera av mina vänner. Tar en öl, går på en spelning eller något.

Då blir det förstås större skillnad! I min krets sträcker vi oss eventuellt till en hundpromenad tillsammans om någon har ett behov av att umgås en arbetsdag, men annars har de flesta sitt att ta hand om de timmarna som blir över.

 

[Myzan87]

Ja utspridda är vi nog. Alltid svårt när man är i minoritet.

Oj vad jobbar du med?

Jag jobbar med att laga järnvägen. Så just igår så var det en påkörd bom och sen hade ett träd trillat på kontaktledningen och bränt upp lite elektronik

Jag tror att eftersom folk är så utspridda så blir det inte att man ses så spontant som tidigare.

Jag får återkomma när jag läst mer av tråden

 

[Return_to_the_moon]

Det beror i och för sig mycket på vad man är van vid för umgänge, men jag känner inga vuxna som är särskilt tillgängliga ändå. Heltidsjbb och djur/hus/gård. Den riktiga småbarnstiden är ju dessutom rätt kort egentligen. När börjar de dagis? Runt ett, ett och ett halvt typ?
Jag menar inte att förminska din upplevelse, men att känna sorg över förlorad vänskap bara för att någon blir mindre närvarande ett par år känns konstigt för mig som kan ta sex veckor på mig för att svara på ett sms.
Förhoppningsvis har barnet en närvarande andra förälder också dessutom, och då kan man gå ut och dansa!

Min vänkrets består inte av personer med "heltidsjobb, djur/hus/gård". Vi har varit en stor vän/bekantskapskrets där vi haft hemmamiddagar/fester minst en gång per månad. Sedan har jag träffat mina närmre vänner också och ätit middag ihop (vardag/helg spelar inte så stor roll), fikat, rest mm.

Visst skulle det vara skönt att inte känna något negativt alls när vänner får barn, men jag vet att vänskapen kommer förändras och inte till det bättre tyvärr, även om det såklart kan finnas undantag.

 

[glimmertrollet]

Jag är 28, gift och barnfri! Gick med i appen Gofrendly när jag flyttade till Värmland för att hitta vänner, och har där även hittat ett par barnfria som jag idag umgås med Annars är det största barnfria hänget i diverse facebookgrupper, eller stallet - för där snackar man ändå bara häst

Jag är en tjej, 36 år, som är gift och bor i hus men min man och en hund. Jag har haft ett långt förhållande tidigare och däremellan bara kortare relationer. Jag har aldrig haft en barnlängtan trots att jag blev faster i unga år och har en stor familj med många syskonbarn. Barn är gulliga på ett sätt men också väldigt tråkiga. Jag föredrar intelligenta vuxna konversationer och tröttnar snabbt på när barn springer runt i rummet.
Alla mina vänner har idag skaffat barn och jag är i princip den enda i umgänget som inte har barn. Det är så himla ensamt! Jag har bara min man att ventilera med. Mina vänner har blivit mammor. De har försvunnit in i barnbubblan och tappat sig själva tycker jag. Det är som om de inte längre heter "Anna" utan "Mamma". Från att ha pratat om jorden runt resor, shopping och karriär till att sitta och prata om hur "barnet" gör framsteg, börjat krypa, blöjor, vakna nätter, gravidkilon och annat. Det är fullkomligt ointressant och jag får typ panik. Även om jag försökt ta initiativ till att hitta på andra saker (typ spela tennis, fångarna på fortet, spaweekend, makeupkvällar) så slutar det alltid med barnprat och småbarnströtthet.
Jag tänker att jag måste byta vänner, men vart jag än söker så hittar jag inga nya utan barn i min ålder.
De som jag oftast har mest gemensamma intressen med har barn eller vill ha barn. När jag har sökt på barnfrihetsgrupper på FB eller liknande så är det oftast mer "alternativa" människor. (Jämför pop med alternativ musik ). Jag är så vanlig på nåt sätt, men med ett ovanligt livsval kanske.

Jag borde kanske se till att flytta till Stockholm helt enkelt för att passa in och hitta likasinnade. (Bor i liten ort, 12 000 inv, idag).

Hur gör ni andra frivilligt barnlösa för att hitta nytt umgänge när behovet finner sig?

Jag är 28, gift och barnfri! Gick med i appen Gofrendly när jag flyttade till Värmland för att hitta vänner, och har där även hittat ett par barnfria som jag idag umgås med Annars är det största barnfria hänget i diverse facebookgrupper, eller stallet - för där snackar man ändå bara häst
Kan iaf varmt rekommendera den appen

 

[_Taggis_]

Nu brukar jag i och för sig inte umgås med någon efter jobbet ändå, en är ju tillräckligt slutkörd bara med livet liksom. Jag vet nog ingen som hänger en arbetskväll.
Sedan hade jag nog en tanke bakom dagiset när jag skrev inlägget, men det har jag glömt nu! Kanske att då börjar den där separationsångesten och bubblan släppa för många hoppas jag. De lär vara enklare att lämna bort vid den åldern i alla fall, och vad gör den andra föräldern (om sådan finns) om kompisen inte ens kan komma ifrån för en långpromenad eller träningskurs i stallet?

Jag upplever att intresset av att göra annat än att vara i familjebubblan är lågt, man prioriterar helt enkelt inte sånt. Häst och därmed träningskurser försvinner också, eller så blir hästen skogsmulle en period innan den säljs. Typ.
Vinkvällar blir inte av, för att det är jobbigt att bli väckt tidigt av vakna barn om man suttit uppe halva natten och surrat. alternativt blir det stressiga träffar då nån måste skynda hem tidigt...
Det blir helt enkelt den typen av aktiviteter som prioriteras bort när folk får barn.

 

[Sel]

Min vänkrets består inte av personer med "heltidsjobb, djur/hus/gård". Vi har varit en stor vän/bekantskapskrets där vi haft hemmamiddagar/fester minst en gång per månad. Sedan har jag träffat mina närmre vänner också och ätit middag ihop (vardag/helg spelar inte så stor roll), fikat, rest mm.

Visst skulle det vara skönt att inte känna något negativt alls när vänner får barn, men jag vet att vänskapen kommer förändras och inte till det bättre tyvärr, även om det såklart kan finnas undantag.

Jag förstår. Den sortens umgänge så ofta är rätt främmande för mig, men jag tycker väl ändå att småbarnstiden är en övergående period och att sorg över förlorad vänskap låter som en en stark känsla att ta ut redan i förtid. En del föräldrar är ju helt Desperata efter barnfritt umgänge, särskilt under/efter föräldraledigheten.

 

[Sel]

Jag upplever att intresset av att göra annat än att vara i familjebubblan är lågt, man prioriterar helt enkelt inte sånt. Häst och därmed träningskurser försvinner också, eller så blir hästen skogsmulle en period innan den säljs. Typ.
Vinkvällar blir inte av, för att det är jobbigt att bli väckt tidigt av vakna barn om man suttit uppe halva natten och surrat. alternativt blir det stressiga träffar då nån måste skynda hem tidigt...
Det blir helt enkelt den typen av aktiviteter som prioriteras bort när folk får barn.

Så är det säkert. Våra uppesittarkvällar sker mest över nätet och visst händer det att nybliven förälder faller bort på grund av vaken unge, men annars knallar det på rätt bra ändå. Jag har i och för sig aldrig upplevt att särskilt många bekantskaper fått barn samtidigt heller, då kanske det märkts mer. Sedan har nog ingen blivit barnbubblad på det vis som beskrivs i TS heller i och för sig.
Händer det får de väl falla bort ett par år och återkomma när de skärpt sig.

 

[jeennnnyy]

Händer det får de väl falla bort ett par år och återkomma när de skärpt sig.

Men gud vilket otroligt dömande sätt att se det på? Jag har mindre tid för mina vänner efter barn, jag prioriterar också att umgås med barnen i ganska hög utsträckning på helger då åtminstone jag inte upplever att jag har så vansinnigt mycket tid med dem på vardagar med jobb, förskola, aktiviteter och rodd. Om nån av mina vänner tyckte jag skulle ”skärpa” mig skulle min lust att träffa dem garanterat minska. Sen för det inte sagt att man helt kan eller bör strunta i sina vänner efter man fått barn,

 

[vemsomhelst123]

Men gud vilket otroligt dömande sätt att se det på? Jag har mindre tid för mina vänner efter barn, jag prioriterar också att umgås med barnen i ganska hög utsträckning på helger då åtminstone jag inte upplever att jag har så vansinnigt mycket tid med dem på vardagar med jobb, förskola, aktiviteter och rodd. Om nån av mina vänner tyckte jag skulle ”skärpa” mig skulle min lust att träffa dem garanterat minska. Sen för det inte sagt att man helt kan eller bör strunta i sina vänner efter man fått barn,

Fast det är ju precis det där som gör att man blir rätt trist som vän när man får barn. Jag var nog rätt trist när jag hade häst oxå pga tidsbrist. Jag tycker inte heller det är så himla kul när kompisar skaffar barn fast jag har barn själv, med ett är det ju lättare att få tid men nu börjar de flesta skaffa ett till och så försvinner många igen in i någon bubbla (som jag förstår). Jag umgås oxå helst utan barn när jag själv är utan barn, och när jag har barnet själv är det oftast enklast att umgås hemma hos oss eller med andra barnfamiljer som oxå vill äta tidigt och gå hem tidigt. Det är ju jättetråkigt med mig just nu om man själv vill sitta och vinpimpla till 2 på natten. Man kan möjligen få någon timmes prat när barnet somnat men sen vill jag oxå sova..