Glädje och sorg vandrar hand i hand...

[kolblakkur]

Vad tråkigt att höra om Nikita

Fint att du hittat en ny liten vän.

 

[Calmiche]

Jag har inte vart aktiv på ett tag men så otroligt tråkigt höra om Nikita Kul det kommit in en ny misse i ditt liv dock

 

[Scata]

När Nikita dog var smärtan och sorgen outhärdlig och det kändes verkligen som livet var slut. Hon var inte bara min 'once in a lifetime' och livs stora kärlek utan ibland också skälet till att jag trots allt fungerat. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort nu. Saknaden och sorgen när jag automatiskt höll ut benet när jag öppnade ytterdörren för att förhindra en lurande katt, eller kollade om kattlådan som inte fanns längre behövde mockas, när jag gick förbi har varit som en kniv i bröstet. Jag är nog en av få kattägare som efter att jag fick brevet om att försäkringen avslutades och hennes livförsäkring skulle betalas ut ringde sitt försäkringsbolag och mer eller mindre tiggde att veterinären haft fel, fast det var för sent och grät. Hennes urna står ouppackad längst in i garderoben. Jag hämtade ut den sista dagen innan den skulle skickas tillbaka. Alla hennes saker lades i två stora svarta sopsäckar och när jag orkade skulle de slängas.

Det är möjligtvis inte lagligt (eller det är det inte), men det struntar jag fullkomligt i och har instruerat familjen att när jag dör ska jag kremeras och min och Nikitas aska ska blandas och strös ut.

Spontant ville jag aldrig mer ha en katt eller i alla fall sörja henne några år. Men en god vän som är uppfödare, mer eller mindre tvingade mig att börja leta. Eftersom det bara var jag och Nikita så har det varit så outhärdligt ensamt och sorgen och saknaden har växt och växt. Och kanske var det Ödet men jag ringde Nikitas uppfödare och berättade, och grät, om hennes liv med mig, och grät, och hur hon dog, och grät, och hur mycket jag älskat henne, och ja grät. Men lyckades också fråga om hon visste om någon som ville omplacera. Men det måste vara en brun burma hona som trivdes som ensamkatt. Uppfödaren sa att hon just sålt precis en sådan katt.

Men!!! Damen som köpte henne ringde uppfödaren efter två veckor och sa att hon inte kunde ha katten kvar av olika skäl. Och trots att jag grät varje gång jag pratat med uppfödaren i telefon så ringde hon mig och frågade om jag var intresserad. Uh? JA. Så i onsdags åkte jag till Stockholm, träffade henne, och igår var vi två som åkte hem. Cool katt sov nästan hela tågresan.

Så låt mig få presentera... Megara, uppkallad efter en underskön prinsessa i antikens Grekland. En brun burma, två år gammal. Fd avelskatt.

Hon ser inte ut som Nikita och förutom att de båda hade/har ett sjujävla humör och är alfa ut i klospetsarna så är hon extremt sin egen. Jag gråter fortfarande varje dag och saknaden och sorgen kommer aldrig att försvinna. Men nu är min lägenhet ett hem igen. Och det finns en härskarinna att lydigt foga sig efter. Hon är knubbig så det blir blötmats diet men, vilket känns extremt underligt, så är hon ett matvrak.

Jag ler genom tårarna idag men får också avhålla mig från att ringa veterinären när Megara nös och pälsen är dammig - fet och mjällig päls är tecken på ohälsa. Och kanske inse att jag borde dammsuga och moppa golven mer ofta.

Tack alla fina för stöd och uppmuntran.

Jag trillade in på forumet katt just nyss och detta är det första jag läser. Jag blir så himla lessen över att jag inte hade en aning, att jag inte fanns med fina ord när du behövde dom. Lilla fina Nikita
Jag är lessen å dina vägnar och jag beklagar det som hände. Stor kram till dig som mist din lilla fina

Men så får jag även bli lite glad och lugnad, några bilder på en vacker Megara gjorde susen - jag ler i mjugg när jag ser att du bara bytt härskarinna. Det är bara att lyda vet du
Du får en Bosse-poster av mig så du får se vad det är jag har att rätta mig efter...

 

[Amha]

Hade ingen aning om att Nikita var död. Tungt men skönt att du har en ny kompis som får fylla tomrummet men inte som ersättare utan en ny kompis

 

[TinyWiny]

Åh vad jag lider med dig Jag gick igenom liknande fast med min förra hund för 14 månader sedan. Sorgen var så total. Så kompakt och jag dog när han dog. Jag trodde att jag skulle bli halv utan honom men jag blev ett tomt skal. Inget som var jag fanns kvar. Det var bara tomt.
Men en dag fanns han bara plötsligt där i mitt facebookflöde på en omplaceringssida, en liten hund som behövde ett nytt hem. Min fina lille hund som tittade på mig genom fotot med de klokaste av kloka ögon och jag visste att han var min i själ och hjärta. Hans beteende när vi träffades första gången förvånade till och med uppfödaren, han bara kröp upp i mitt knä och kurade ihop sig. Han verkade anse detsamma som jag och nu har jag fått dela livet med honom i ett år. Sorgen efter min förra hund blev inte lättare att bära av kärleken till min nya hund men att få dela livet med en ny liten individ fick mig iallafall att fortsätta vägen fram.

 

[Pudlan]

När Nikita dog var smärtan och sorgen outhärdlig och det kändes verkligen som livet var slut. Hon var inte bara min 'once in a lifetime' och livs stora kärlek utan ibland också skälet till att jag trots allt fungerat. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort nu. Saknaden och sorgen när jag automatiskt höll ut benet när jag öppnade ytterdörren för att förhindra en lurande katt, eller kollade om kattlådan som inte fanns längre behövde mockas, när jag gick förbi har varit som en kniv i bröstet. Jag är nog en av få kattägare som efter att jag fick brevet om att försäkringen avslutades och hennes livförsäkring skulle betalas ut ringde sitt försäkringsbolag och mer eller mindre tiggde att veterinären haft fel, fast det var för sent och grät. Hennes urna står ouppackad längst in i garderoben. Jag hämtade ut den sista dagen innan den skulle skickas tillbaka. Alla hennes saker lades i två stora svarta sopsäckar och när jag orkade skulle de slängas.

Det är möjligtvis inte lagligt (eller det är det inte), men det struntar jag fullkomligt i och har instruerat familjen att när jag dör ska jag kremeras och min och Nikitas aska ska blandas och strös ut.

Spontant ville jag aldrig mer ha en katt eller i alla fall sörja henne några år. Men en god vän som är uppfödare, mer eller mindre tvingade mig att börja leta. Eftersom det bara var jag och Nikita så har det varit så outhärdligt ensamt och sorgen och saknaden har växt och växt. Och kanske var det Ödet men jag ringde Nikitas uppfödare och berättade, och grät, om hennes liv med mig, och grät, och hur hon dog, och grät, och hur mycket jag älskat henne, och ja grät. Men lyckades också fråga om hon visste om någon som ville omplacera. Men det måste vara en brun burma hona som trivdes som ensamkatt. Uppfödaren sa att hon just sålt precis en sådan katt.

Men!!! Damen som köpte henne ringde uppfödaren efter två veckor och sa att hon inte kunde ha katten kvar av olika skäl. Och trots att jag grät varje gång jag pratat med uppfödaren i telefon så ringde hon mig och frågade om jag var intresserad. Uh? JA. Så i onsdags åkte jag till Stockholm, träffade henne, och igår var vi två som åkte hem. Cool katt sov nästan hela tågresan.

Så låt mig få presentera... Megara, uppkallad efter en underskön prinsessa i antikens Grekland. En brun burma, två år gammal. Fd avelskatt.

Hon ser inte ut som Nikita och förutom att de båda hade/har ett sjujävla humör och är alfa ut i klospetsarna så är hon extremt sin egen. Jag gråter fortfarande varje dag och saknaden och sorgen kommer aldrig att försvinna. Men nu är min lägenhet ett hem igen. Och det finns en härskarinna att lydigt foga sig efter. Hon är knubbig så det blir blötmats diet men, vilket känns extremt underligt, så är hon ett matvrak.

Jag ler genom tårarna idag men får också avhålla mig från att ringa veterinären när Megara nös och pälsen är dammig - fet och mjällig päls är tecken på ohälsa. Och kanske inse att jag borde dammsuga och moppa golven mer ofta.

Tack alla fina för stöd och uppmuntran.

Det tar tid men låt henne få en plats i ditt hjärta Hon ersätter aldrig tidigare katt. Men hon är en ny egen individ.

Jag skulle aldrig mer ha djur eller katt. Tre år efter älskade Vickes bortgång ( hans urna finns hemma) så kom efter mycket tvekande Jami in i mitt liv. Vilken glädje hon sprider och hon har flyttat in i mitt hjärta.

 

[Caoimhe]

Åh vad glad jag är att se dig igen! Senaste gången du skrev på Buke grät jag av sorg över din förlust. Nu grät jag lite till, av både sorg och lycka! Du skriver så fint om lilla Nikita och om saknaden och sorgen, men också om hur du vågat öppna ditt hjärta för en annan vän.

Välkommen till Bukefamiljen, Megara, och välkommen tillbaka, @MJLee - Katt är inte detsamma utan dig.