Här kommer livet och jag fattar ingenting

Nu när jag varit sjuk inser jag hur ensam jag är.
Ingen mer än min syster hör av sig..
Det finns nog de som inte ens har de så jag borde vara tacksam..

Jag var frånvarande över en vecka på jobbet och ingen hörde av sig. Inte ens ”välkommen tillbaka” när jag jobbade igen.
De känner sig väl obekväma med min sjulskrivning (som är slut nu)
Detta var ju en hemsk förkylning.
Kollegan är borta 3 dagar och de tar upp de varje morgonmöte. De har haft kontakt med honom och alla hoppas han är frisk snart.

Hade ett snitt på 8 timmar på telefonen när jag va sjuk varje dag.
Sitter o gillar o kommenterar (försöker vara peppande och positiv för de mesta) på ”sociala” medier.
Jag vet inte varför jag gör de. Kanske någon som gillar tillbaka eller hör av sig på pm. Det är kanske de jag hoppas på.

Vänreltionerna verkar ha runnit ur sanden när jag inte mått bra. Jag la väl för mycket energi på mitt ex. Men de är tråkigt att de bara försvinner för jag inte är drivande.

Sen de i ens närhet som mest drar ner en. Negativa kommentarer. Sådana människor borde en inte ha kontakt med.
Men de verkar ha blivit de enda jag har kontakt med. De hör av sig men blir alltid besviken att de mest har negativt att säga.
Varför tror jag att de ska ge mig nått de aldrig gjort?

Jag borde ta en paus från buke, instagram och facebook.

Oroar mig för min äldre hund som är från o till. Det de sa på ultraljudet. Glädjs av de bra dagarna vi har nu o hon är jättepigg o glad.
Så tänker jag om de händer. De som kommer hända. Och om de skulle hända Knut nått. Då har jag ingenting.
Ja orkar tyvärr inte finnas mer för min familj. Jag orkar fan inte de. De + annat har dragit ur mig lyckan, drömmarna och orken verkar de som..

Ja jag vill inte ha nått pittyparty så har skrivit detta flera gånger men raderat.
Jag ska försöka.
Motionera, äta bra, kämpa på
 

Det är rätt typiskt att lägga in massa resurser och då kunna fokusera: För att sedan släppa det överkompenserandet man sysslar med och då dels tappa fungerandet, dels vara trött av att ha mobiliserat så mycket resurser.

Med medicinering kan du då märka att du dels kan använda mycket mer av tiden på en dag till fungerande aktivitet, utan alla dessa pauser mellan av och på, dels att det är som "automagiskt" att det finns en grundnivå av fokus som är där av sig själv hela tiden, utan att man behöver arbeta sig in i att nå den.

Rekommenderar den här boken om du vill läsa beskrivningar av högfungerande kvinnor som länge fått saker att fungera för att man kompenserar så mycket, men utan att inse att det man lägger ner så mycket ansträngning på är något som bara kommer naturligt för andra.

Det var den min psykolog tipsade om också
 
Uppfattningen jag fick av psykologen var även att det inte skulle spela roll, om inte JAG vill veta?
Jag tycker nog att man ska lägga mer fokus på hur påverkad ens vardag är.
Är den tillräckligt påverkad så det är aktuellt att utreda av det skälet så blir då frågan om man vill göra det eller inte.

Det man som odiagnostiserad utan kunskap kan underskatta grovt är hur påverkad man faktiskt är. Man uppfattar ju hur man är som något av en grundläggande självklarhet, och har svårt att inse vidden av det arbete man lägger ner och hur enkelt en del av det kan vara för andra.
 
Kan relatera i så mycket av vad du skriver det gör nästan lite ont i mig
Separation, dödsfall, odiagnostiserad ADHD/Autism, tappad kontakt med nära familjemedlem och även blivit sviken av nära vänner, sjukskrivningar och en gammal hund med problem.

Jag har nog kommit lite längre i min resa än vad du har och jag vet man inte vill höra det när man är mitt i skiten. Men det blir bättre :heart
Har fortfarande dagar då jag är lägre än lägst men de blir färre och färre.

Har börjat träna och kommit tillbaka upp på hästryggen, har hittat vänner på nätet, dejtar, men framför allt hittade jag den rätta terapeuten (privat) för drygt ett år sen.
 
Jag tycker nog att man ska lägga mer fokus på hur påverkad ens vardag är.
Är den tillräckligt påverkad så det är aktuellt att utreda av det skälet så blir då frågan om man vill göra det eller inte.

Det man som odiagnostiserad utan kunskap kan underskatta grovt är hur påverkad man faktiskt är. Man uppfattar ju hur man är som något av en grundläggande självklarhet, och har svårt att inse vidden av det arbete man lägger ner och hur enkelt en del av det kan vara för andra.

Ja det är nog det som kommit ikapp mig lite hur jag ändå kämpat endel med det.
Sen är drt också att de går så mycket upp o ner. Inte bara humör pga menscykeln utan eventuellt mer då.

Men jag tränade igår på gymmet och ja kände ganska fort ett slags lugn.
 
Kan relatera i så mycket av vad du skriver det gör nästan lite ont i mig
Separation, dödsfall, odiagnostiserad ADHD/Autism, tappad kontakt med nära familjemedlem och även blivit sviken av nära vänner, sjukskrivningar och en gammal hund med problem.

Jag har nog kommit lite längre i min resa än vad du har och jag vet man inte vill höra det när man är mitt i skiten. Men det blir bättre :heart
Har fortfarande dagar då jag är lägre än lägst men de blir färre och färre.

Har börjat träna och kommit tillbaka upp på hästryggen, har hittat vänner på nätet, dejtar, men framför allt hittade jag den rätta terapeuten (privat) för drygt ett år sen.

Oj vilken resa du gjort ♥️ starkt av dig att du kommit hit där du är idag!

Jag tror nog också jag kommit en bit men just diagnos eller ej är något som kom här på slutet av sjukskrivningen. Men ja, ibland är just tiden de mest frustrerande 😅

Va roligt med hästarna 🙂 ska eventuellt rida på söndag.
Var nära att sälja allt häromdagen men så behöll jag hjälmen. Den är typ ny o oanvänd
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Tänkte att det kunde vara bra för mig att ha en liten dagbokstråd här, där jag kan skriva av mig och även dela med mig av hästiga tankar...
Svar
6
· Visningar
808
L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag har ju anmält en sak som har hänt. Och då säger flera att det är bra och rätt och alltmöjligt. Men det KÄNNS verkligen inte så...
2 3
Svar
44
· Visningar
3 439
Senast: LiviaFilippa
·
L
  • Artikel
Dagbok Denhär berättelsen börjar i december året 2006. Det var en mamma en pappa och deras lilla bebis som var i himlen. Dom skulle få en till...
2
Svar
37
· Visningar
2 188
Senast: manda
·
L
  • Artikel
Dagbok Jag har tänkt VÄLDIGT mycket idag. Eller inte bara idag men MEST idag. Men om jag ska börja nånstans så var det med bråket eller hur jag...
2 3
Svar
41
· Visningar
2 675
Senast: LiviaFilippa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp