Sv: HG Skipster
Kände för lite uppdatering... Jag började rida Goldie i augusti förra året. Jag bävade lite inför det med tanke på hur hon varit att markträna... men från och med att jag satte mig på hennes rygg för första gången, minskade problemen med henne väsentligt. Och då red jag ändå in henne barbacka pga att jag inte hade någon passande sadel. Hon var otroligt lättlärd och tyckte uppenbarligen att jag ÄNTLIGEN fattat vad hon var menad till! Hon tycker fortfarande att markarbte är urtrist.
Under senaste året har hon mognat väsentligt och numera är det sällan hon försöker bitas, kosparkas eller tränga upp mig i väggen och det är över ett och ett halvt år sedan hon senast rymde från hagen.
Men jag hade VÄLDIGT svårt för att hålla mig för skratt när en kvinna jag mötte på en ridtur tyckte att Goldie såg ut att vara en sån lugn och snäll häst! Jag tänkte: SNÄLL??? Jojo! Det skulle du INTE ha tyckt omdu hade mött henne för ett par år sedan! Jag har ägt henne sedan november 2005, då var hon 1,5 år. Ända tills augusti förra året, d.v.s. de första 2½-3 åren av vår samvaro, var kosparkar i alla lägen, bett så fort man vände bort blicken, attacker om hon inte fick all mat hon såg, ständiga utbrott från alla typer av hagar, ramning och omkullspringningar, uppträngning i vägga´r och bakåtstrukna öron dagligt förekommande fenomen... Jag var nära att sälja henne mer än en gång... Men, skam den som ger sig! Med enträgen,konsekvent behandling och underbara stallkompisar som inte var rädda för att sätta min lilla odåga på plats när hon bar sig illa åt, ramlade TILL SLUT poletten ner hos henne att människor är trevligare om man sammarbetar med dem och uppför sig!
Nu är hon 4,5 år oh väsentligt lugnare och trevligare! Nu möts jag ftast av spetsade öron och en mild och nyfiken blick och vänskapliga puffar med nosen. Men, humöret finns där under ytan och hon kräver fortfarande fast hand och lite av hingsthantering. Hon har dålig respekt för människors utrymme och går gärna på den somleder henne för att testa vart gränsen går. Vankas det mat är hon fortfarande inte helt pålitlig, hon är väldigt vaktig på mat. När hon väl fått den är hon dock coollugn.
Hon är inte lika orädd nu som första åren, och hon far lätt iväg för konstiigheter på vägarna, men hon lugnar sig snabbt när hon märker at inget händer.
För ett par veckor sedan stod jag och pratade med en man som höll på att bereda ett hjortkranium på en gårdsplan och Goldie stod lugnt och sov under mig medans jag pratade med honom. Han var fascinerad och sa att de flesta hästar brukar vägra att gå förbi hans verkstad pga kadaverlukten.
Goldie blir oftare rädd för sandhögar, stenar, diken med vatten i och andra läskiga naturföremål...
Det är synd att jag har syrran så långt bort för det blir väldigt glest med träningstillfällen då och lite fler lektioner skulle allt behövas!
Goldie har bekväm skritt och trav men galoppen behöver mycket arbete, den är rätt kort och stum. Hon känns oliksidig efter en olycka för ett par år sen och så snart jag fått jobb igen ska jag ta ut en duktig terapeut som får känna på henne lite.
Vad som hände i olyckan? Tja... kan beräta det som bevis på hennes tuffhet!
Hon gick i en brant, lerig vinterhage och gräset hade börjat spira utanför. Hon klev mellan grindfjädrarna 2 ånger, så stallägaren satte upp en tredje grindtråd. Då tog Goldie sats rån halva hagen, hoppade över grinden och fick med sig övre fjädern, rundade i full galopp hörnet på en bod på väg mot stallet
men där stod dagen till ära en lastbil parkerad med bakänden mot Goldies håll. Flaket var ca 50-60 cm högt och 2mn höll på att lasta byggnadsställningar på flaket. På andra sidan om lastbilen stod en större motorbåt på bockar, det var ca 50 cm mellan flak och båt... Goldie stannade inte utan hoppade upp på flaket, fortsatte över det, hoppade/föll ner mellan flaket och båten och skar upp insidan av vänster bakben från kota till has..... så det blev en sväng till klinik för at sys... några månader senare visade det sig at hon även hade en förskjuten ryggkota i korset. Den är fixad av osteopat en gång men jag gissar att det är samma problem som spökar lite nu igen.
Terapeuten jag nu tänkr anlita vet jag är väldigt kunnig.
Så, vad ska man säga om Goldie? Hon ÄR snäll, men har humör, är tuff och har en vilja av stål! Hon är oftast härlig att rida, lättlärd och bekväm. Hon är påhittig och rolig, vacker och tålig, numera lugn och snäll att hantera och inga problem att rida ut ensam på. Hon är en riktig kelgris och är oftast väldigt go.
Jag tycker det är väldigt kul att mamma nu har en liten halvbror till henne, efter Skipster, och syrran har en halvbror, även han efter Skipster.
Jag skulle gärna skaffa mig ett Palominosto till efter Skipster, men tyvärr är Skipster numera steril efter en spark så det fick i så fall bli ett tidigare stoföl, eller någon avkomma till någon tidigare syster/bror till henne.
Kanske blir det en dotter till Tuffer than Anything?
Just nu satsar jag dock på att komma ut på tävlingsbanorna med Goldie till sommaren.
/Countrystyle
