Hjälp mig bli klok på mitt förhållande.

[Lovisaleonora]

Jag är inte oenig med dig, @Trani

 

[ekra]

Trygg och älskad tycker jag är inte är konstigt
Men som av en förälder? Varför då?

Jag tolkar "som av en förälder" som det syftade på att TS vill ha samma djupa villkorslösa kärlek och självklara omtanke som förväntas i en relation mellan föräldrar och barn. Och att det var ett exempel på en sorts känslomässigt samspel, inte att sambon ska vara förälder.

 

[input]

Äh va fasen, det blev fel när jag skulle redigera. Läs mitt quotade inlägg två inlägg ner här istället, det är den jag försökte uppdatera

 

[input]

Jag tolkar "som av en förälder" som det syftade på att TS vill ha samma djupa villkorslösa kärlek och självklara omtanke som förväntas i en relation mellan föräldrar och barn. Och att det var ett exempel på en sorts känslomässigt samspel, inte att sambon ska vara förälder.

Ja det var nog bara ett uttryck för att jag vill känna trygghet och en (nästan) villkorslös kärlek. Men det är nog naivt och vuxenlivet fungerar nog inte så.

 

[input]

Ny dag här, såhär är läget nu. Jag är fortfarande helt övertygad om att jag ska gå i terapi. Jag vill det och jag behöver det, oavsett om vi lever tillsammans om ett tag eller inte. Jag ÄR dömande och har en väldigt smal bild av vad som är rätt och fel på vissa områden, och det är väl kanske för att jag är rädd för att bli sårad. Jag behöver jobba med det, och väldigt mycket mer, som har med mig att göra.

Alltså jag förstår väl att otrohet kan hända och det gör en inte till en dålig person, men jag tycker att den handlingen är bland det värsta man kan göra mot den man älskar. Ändå inser jag att det ju faktiskt kan bli så. Det jag då faktiskt dömer är när man gör ingenting åt det, ljuger och smusslar och fortsätter. Jag har ingen respekt för ett sådant beteende. Egentligen tänker han likadant, men jag är betydligt mer moralkärring än han.

Igår var han ute med jobbet (bestämt sen flera månader) och när han kom hem en tjugo minuter efter att krogen stängt vaknade jag och vi pratade lite. Han var lite påverkad men inte särskilt vad jag kunde märka. Då låg han nära mig och grejade i mitt hår och tittade mig i ögonen och sa fina saker. Jag tyckte det var en bra idé (don't know why) att säga att jag ska gå i terapi så jag gjorde det, och han frågade varför. Jag förklarade ungefär som jag gjort här och det tyckte han lät bra. Jag sa också igen att han får fundera på vad som är viktigt för honom och hur han vill ha sitt liv, och jag får göra likadant, och så får vi se om vi trivs när ni lever så eller om vi kan komma fram till en lösning som båda trivs med. Jag kan inte förändra dig, utan ska du göra det ska det vara för att du vill själv, sa jag. Jag måste, sa han då. Nej sa jag, det måste du inte. Du väljer själv. Då sa han att han inte vill hålla på och "flaxa runt såhär".

Detta kommer nog bli en dialog som pågår ett bra tag. Jag vill att han ska landa, komma till insikt med vad han vill i sitt liv och sen agera utefter det. Agera och inte bara säga eller skylla ifrån sig på andra. Ta ansvar över sig själv. Jag tror inte han tänkt så mycket alls innan utan bara flytit på, han känns som en ganska rastlös och orolig själ och jag tror (vet) att han har mycket att bearbeta själv. Han har lite av en stoppa huvudet i sanden-mentalitet.

Jag ska iallafall sluta ta ansvar för honom och för hur vårt förhållande ska vara. Jag hjälper och stöttar honom gärna men då ska det vara för att han bett mig om det. Ska förhållandet vara starkt får det bära sig självt, utan att jag gör det.



Han sa ofta i början att han kände ett lugn när han var med mig som han aldrig känt förut, som han alltid letat efter. Han har haft det väldigt struligt och oroligt. Jag skulle vilja att han kunde hitta det lugnet i sig själv istället så han inte behöver någon annan för det. Men det är också något han måste göra själv. Han har också ofta sagt att jag ger honom känslan av att vara hel. Men nu de senaste dagarna så har det inte verkat så, han har blivit orolig igen. Kan inte sova för han får hjärtklappning. Först trodde han att det berodde på en (väldigt) dysfunktionell vänskapsrelation han har, men nu då häromdagen så trodde han också att det berodde på att han känner sig styrd. Jag vet knappt om han vet själv. Jag nämnde att rökstopp kan göra att man känner sig rastlös, orolig och får hjärtklappning men han säger att det började innan det.

 

[em-pirre]

Ni som tycker kompromisser eller ge och ta i förhållande är fel- tycker ni aldrig olika i er relation? Och hur löser ni det?

Jag förstår inte riktigt. Vill han spendera lördagen i garaget och jag vill sitta och sy så gör vi det. Vill jag ha promenadsällskap men han vill läsa så skaffar jag annat promenadsällskap. Frågor om framtid, värderingar och sånt har vi inga konflikter om eftersom vi har en väldigt lika grundsyn.

Jag förstår ännu inte vilka saker vi skulle tvingas kompromissa om?

 

[rutans]

Sen skriver Ts en tråd här och får massa kommentarer om att hon inte ska kräva att mannen ändrar sig utan alla har rätt att vara sig själva oavsett om man sårar andra när man är sig själv.

Det är det här jag tycker att du missförstår.
#Mannen ska inte vara ett projekt.
#Mannen ska utan krav och tjat visa respekt och få ts att trivas i relationen.
#Mannen har sagt att han vill som ts, men han gör inte som han sagt+att han sagt sig känna sig begränsad. Låter det som någon som verkligen vill det då? Är det TS uppdrag att fostra honom till detta?
# ts känner sig alltså sårad och trivs inte i nuvarande situation, hennes sambo verkar vara som han är.... Varför ska hon då kämpa sig blodig för att ändra sig eller ändra karln?

 

[ekra]

Ja det var nog bara ett uttryck för att jag vill känna trygghet och en (nästan) villkorslös kärlek. Men det är nog naivt och vuxenlivet fungerar nog inte så.

Nej det är inte naivt! Det kan visst fungera så.

 

[Kattennizze]

Ja det var nog bara ett uttryck för att jag vill känna trygghet och en (nästan) villkorslös kärlek. Men det är nog naivt och vuxenlivet fungerar nog inte så.

Men den tryggheten och villkorslösa kärleken är den verkligen önskvärd ens? Om någon lämnar en blir ju konsekvenserna helt förfärliga, och vuxna människor lämnar ju en i slutändan alltid. Borde den inte finnas inom en själv? Då kan man ju vidare och skapa sig en ny tillvaro med nya människor om man skulle bli lämna eller kanske ännu viktigare, vilja lämna själv.

 

[Brandgul]

Ja det var nog bara ett uttryck för att jag vill känna trygghet och en (nästan) villkorslös kärlek. Men det är nog naivt och vuxenlivet fungerar nog inte så.

Jo varför inte? Inte varenda minut och dag. Men visst måste jag tro att min man gör allt för att det ska bli bra för alla. Jag kunde lita till 100% att han skulle vara med mig på förlossningen och inte göra annat, men bli kär i någon på jobbet kan han ju bli exakt nu. Sen finns ju allt där emellan som är mer eller mindre troligt. Någonstans hamnar man förhoppningsvis i det att "så här vill jag ha det", och känner båda så är det ju bra.

 

[Petruska]

Men den tryggheten och villkorslösa kärleken är den verkligen önskvärd ens? Om någon lämnar en blir ju konsekvenserna helt förfärliga, och vuxna människor lämnar ju en i slutändan alltid. Borde den inte finnas inom en själv? Då kan man ju vidare och skapa sig en ny tillvaro med nya människor om man skulle bli lämna eller kanske ännu viktigare, vilja lämna själv.

Jag känner också stark tvekan och nästan obehag vid jämförelsen mellan föräldrakärlek och partnerkärlek. (Nu är ju inte alla föräldrar kärleksfulla, men om vi bortser från det.)

Jag tänker mig att själva grejen med att bli vuxen bland annat är att man kan leva utan föräldrars närvarande kärlek och utan att behöva något slags substitut för föräldrarnas kärlek. Och att det var just det föräldrarnas kärlek så att säga syftade till: att stärka en inför livet så att man har en egen grund.

Om en partners kärlek är som föräldrars kärlek, verkar man ju ha urusla förutsättningar att klara sig utan sin partner och därmed också urusla förutsättningar att välja bort partnern - och därmed egentligen också urusla förutsättningar att välja partnern. Den man inte klarar sig utan, väljer man ju inte. Den behöver man.

 

[Kattennizze]

Jag känner också stark tvekan och nästan obehag vid jämförelsen mellan föräldrakärlek och partnerkärlek. (Nu är ju inte alla föräldrar kärleksfulla, men om vi bortser från det.)

Jag tänker mig att själva grejen med att bli vuxen bland annat är att man kan leva utan föräldrars närvarande kärlek och utan att behöva något slags substitut för föräldrarnas kärlek. Och att det var just det föräldrarnas kärlek så att säga syftade till: att stärka en inför livet så att man har en egen grund.

Om en partners kärlek är som föräldrars kärlek, verkar man ju ha urusla förutsättningar att klara sig utan sin partner och därmed också urusla förutsättningar att välja bort partnern - och därmed egentligen också urusla förutsättningar att välja partnern. Den man inte klarar sig utan, väljer man ju inte. Den behöver man.

Jo det var ungefär det jag menade. Jag tycker det verkar helt horribelt, speciellt för kvinnor som är beroendeställning ändå pga sitt kön. Jag som vuxit upp med icke kärleksfulla föräldrar har ju fått göra ett enormt arbete för att ha den tryggheten inom mig själv annars blir jag ju helt beroende av andra i nära relationer. Och det är sannerligen ingen bra grogrund för ett förhållande - alls.

 

[Kattennizze]

Jo varför inte? Inte varenda minut och dag. Men visst måste jag tro att min man gör allt för att det ska bli bra för alla. Jag kunde lita till 100% att han skulle vara med mig på förlossningen och inte göra annat, men bli kär i någon på jobbet kan han ju bli exakt nu. Sen finns ju allt där emellan som är mer eller mindre troligt. Någonstans hamnar man förhoppningsvis i det att "så här vill jag ha det", och känner båda så är det ju bra.

Ja men jag vill att min partner ska vara på förlossningen för att han vill se sitt blivande barn födas, inte för min skull egentligen. På mina förlossningar har personalen varit för min skull och de jag hade mest hjälp av, ärligt talat.

 

[Monstermom]

Jag förklarade ungefär som jag gjort här och det tyckte han lät bra. Jag sa också igen att han får fundera på vad som är viktigt för honom och hur han vill ha sitt liv, och jag får göra likadant, och så får vi se om vi trivs när ni lever så eller om vi kan komma fram till en lösning som båda trivs med. Jag kan inte förändra dig, utan ska du göra det ska det vara för att du vill själv, sa jag. Jag måste, sa han då. Nej sa jag, det måste du inte. Du väljer själv. Då sa han att han inte vill hålla på och "flaxa runt såhär".

Den diskussionen hade inte fått mig att känna att vi kommunicerat, tvärtom. Men ni måste ju börja någonstans om ni vill försöka lösa något, så jag ska väl inte vara för negativ. Lägg inte för stora förhoppningar på liknande uttalanden dock - bygg inga slott av den luften...

 

[Brandgul]

Ja men jag vill att min partner ska vara på förlossningen för att han vill se sitt blivande barn födas, inte för min skull egentligen. På mina förlossningar har personalen varit för min skull och de jag hade mest hjälp av, ärligt talat.

Ja jag menar det inte så. Men vid vissa tillfällen måste man fullt ut kunna lita på sin partner. Annars känns det inte bra. Men allt kan ändå förändras under åren.

 

[Vallmo]

Varför tycker du att det är en utopi? Resonerar du likadant med dina vänner? Är det inte enklare, roligare och mer givande att umgås med människor man tycker om och som har ungefär samma tankar om livet som man själv? Man behöver inte ha samma intressen, jobba med samma sak osv. men grunden, vad man vill ha ut av livet kan inte krocka. Vill den ena ha barn, djur och bo på landet medans den andre inte vill ha barn eller djur och bo i stan kommer förhållandet aldrig ge något övervägande positivt för någon av parterna. Att kompromissa om saker som är viktiga för en ger aldrig något bra liv.

Jag vill inte ha ett förhållande där jag måste kompromissa till höger och vänster. Jag vill ha ett förhållande som gör mitt liv bättre på alla plan. Jag tror att det är först när man vågar stå upp för sig själv och vad man själv behöver och vill ha för att må bra som man faktiskt kan ha ett förhållande där det där "givandet och tagandet" inte behövs. Jag hade blivit helt perplex om min partner hade börjat prata om givande och tagande i vår relation. I min värld har inte det i en relation att göra.

Jag förstår inte vad man behöver ge och ta i en busskö heller? Hur menar du? Är alla former av relationer givande och tagande för dig?

Svara både dig och petruska.

Jag tror att vi har väldigt olika syn på vad som är givande och tagande.
Jag
Jag är inte helt säker på att vi ens har olika syn. Vi kanske definierar saker olika, bara.

Jag tycker det är utvecklande att umgås och arbeta med människor som inte är som jag och tycker som jag. Skulle jag haft den inställningen så skulle jag dissat människor från andra religioner, människor som inte är från samma sociala klass, människor som inte bor där jag bor.
Det skulle jag uppleva som något så enormt sorgligt, faktiskt.

Jag har till exempel alla mina tre syskon som bor i Stockholms innerstad.
JAG skulle aldrig välja att bo där, särskilt inte med barn. Jag har åsikter om det men väljer att inte framhålla dom och klaga på deras livsval.
Men jag är ändå öppen för fördelarna med att bo där, även med barn.
När jag väl är inne i stan hos någon njuter jag för fulla muggar av det otroliga utbudet i stan, restauranger, butiker osv.
Sen finns det inget bättre än att komma hem sen till huset, "nästan på landet" och tystnaden.

I mitt förhållande kompromissar vi en del också. Inte mycket, men en del.
Framförallt, vi är väldigt olika men vi är också tillåtande när det gäller den saken. Jag tycker DET är utvecklande.
Jag hade blivit galen av att vara med någon som var som jag.

 

[Vallmo]

Jag ser det där ge och ta-tjatet som ett destruktivt relationsideal. Helt i linje med resten av det du skriver.

Det där tänker jag inte ens bemöta....

 

[Vallmo]

Om förhållandet vore en kamp - som det verkar vara för TS plus partner - om att i så hög grad få som jag vill, om jag kände att sådan kamp behövdes, hoppas jag verkligen att jag skulle göra slut tämligen omgående. Jag skulle knappt ens se sådan kamp som ett förhållande, utan som något annat, kanske mer som syskonbråk eller något dit.

Där håller jag med dig.
Det är en kamp och inget ge och ta. En sån relation verkar oerhört tärande för båda parter.

 

[TinyWiny]

Svara både dig och petruska.

Jag tror att vi har väldigt olika syn på vad som är givande och tagande.
Jag
Jag är inte helt säker på att vi ens har olika syn. Vi kanske definierar saker olika, bara.

Jag tycker det är utvecklande att umgås och arbeta med människor som inte är som jag och tycker som jag. Skulle jag haft den inställningen så skulle jag dissat människor från andra religioner, människor som inte är från samma sociala klass, människor som inte bor där jag bor.
Det skulle jag uppleva som något så enormt sorgligt, faktiskt.

Jag har till exempel alla mina tre syskon som bor i Stockholms innerstad.
JAG skulle aldrig välja att bo där, särskilt inte med barn. Jag har åsikter om det men väljer att inte framhålla dom och klaga på deras livsval.
Men jag är ändå öppen för fördelarna med att bo där, även med barn.
När jag väl är inne i stan hos någon njuter jag för fulla muggar av det otroliga utbudet i stan, restauranger, butiker osv.
Sen finns det inget bättre än att komma hem sen till huset, "nästan på landet" och tystnaden.

I mitt förhållande kompromissar vi en del också. Inte mycket, men en del.
Framförallt, vi är väldigt olika men vi är också tillåtande när det gäller den saken. Jag tycker DET är utvecklande.
Jag hade blivit galen av att vara med någon som var som jag.

Va? Vem har sagt att alla ska vara likadana som en själv och att man ska rata alla andra? Jag pratar om grundläggande saker som barn/inte barn, djur/inte djur, bo på landet/bo i stan i en partnerrelation och i kompisrelationer skulle jag inte vara intresserad av ickefeminister och rasister (inte i en partnerrelation heller är kanske bäst att skriva ut). Sådana saker som är relevanta, som är en stor del av en människas grundläggande tankar och värderingar. Livet hade blivit erbarmligt tråkigt om man bara skulle umgås med folk som är precis som en själv och jag har aldrig påstått att det är ett alternativ.

Att dina syskon bor i stan? Vad har det med ett förhållande att göra? Du behöver ju inte bo där och har inte med att göra var de väljer att bo. Däremot hade det varit ett problem om din partner absolut inte kan tänka sig att bo på landet medans du vill det.

Vad är det du tycker är okej att kompromissa om? Kan du ge ett exempel?

 

[Vallmo]

Det är det här jag tycker att du missförstår.
#Mannen ska inte vara ett projekt.
#Mannen ska utan krav och tjat visa respekt och få ts att trivas i relationen.
#Mannen har sagt att han vill som ts, men han gör inte som han sagt+att han sagt sig känna sig begränsad. Låter det som någon som verkligen vill det då? Är det TS uppdrag att fostra honom till detta?
# ts känner sig alltså sårad och trivs inte i nuvarande situation, hennes sambo verkar vara som han är.... Varför ska hon då kämpa sig blodig för att ändra sig eller ändra karln?

Nej, jag vet inte var du fått det ifrån?
Jag tycker jag har sagt hela tiden att Ts INTE ska fostra karln och eller vända ut och in på sig själv.
Män är inga projekt. Jag håller med.
Jag säger det igen, Ts man säger en sak och gör en annan - dubbla budskap.
Han gör ingenting för Ts, som jag kan utläsa, förutom att snacka.
Han vill inte ge och ta. Han vill bara ta. Och Ts verkar sorgligt nog bara ge, fast hon skulle vilja få.

Jag har skrivit flera gånger att min personliga uppfattning är DUMPA.
Vad är det du inte förstår?