Problemet gäller inte mig, utan min mamma. Hon upplever att hjärtat inte slår som det ska. Hjärtklappning har hon haft, men största problemet är att hjärtat "hackar", dvs att hon upplever att det håller uppe att slå och sedan börjar igen. Hon har varit hos en hjärtspecialist på klinik där de gjorde EKG och lyssnade på hjärtat. Inga fysiska fel, förutom för högt blodtryck, hittades. Hon fick betablockerare. De har hon ätit i två veckor nu. Hon upplever att de tar bort hjärtklappningen och hög puls, men att "hacken" består.
I söndags åkte hon in till akuten där de gjorde nytt EKG samt röntgen med kontrast som sprutades in i kranskärlen. Inga fel hittades, förutom att läkaren tyckte sig höra ett blåsljud. Hon är kallad till ultraljud den 19 februari, men känner (självklart) att det är en hel evighet tills dess. Hon funderar på att åka in till akuten igen. Hon har självklart mer eller mindre panik för detta, och vem skulle inte vara livrädd när det känns som om det är något fel på hjärtat.
Hon hade problem med sitt knä hela hösten (från sep/okt) och var väldigt deppig över detta. Hon har en tendens att "gå ner sig" och vara väldigt negativ i sin inställning till problem. Tror alltid det värsta. Både hon och jag är inne på att problemen som hon upplever med hjärtat till stor del kan vara psykiska, dvs att rädslan förvärrar symtomen. Någon som har varit med om något liknande, och hur löstes i så fall problemet? Det är lite jobbigt att inte kunna hjälpa, och jag antar att det är väldigt jobbigt för min pappa också
...
I söndags åkte hon in till akuten där de gjorde nytt EKG samt röntgen med kontrast som sprutades in i kranskärlen. Inga fel hittades, förutom att läkaren tyckte sig höra ett blåsljud. Hon är kallad till ultraljud den 19 februari, men känner (självklart) att det är en hel evighet tills dess. Hon funderar på att åka in till akuten igen. Hon har självklart mer eller mindre panik för detta, och vem skulle inte vara livrädd när det känns som om det är något fel på hjärtat.
Hon hade problem med sitt knä hela hösten (från sep/okt) och var väldigt deppig över detta. Hon har en tendens att "gå ner sig" och vara väldigt negativ i sin inställning till problem. Tror alltid det värsta. Både hon och jag är inne på att problemen som hon upplever med hjärtat till stor del kan vara psykiska, dvs att rädslan förvärrar symtomen. Någon som har varit med om något liknande, och hur löstes i så fall problemet? Det är lite jobbigt att inte kunna hjälpa, och jag antar att det är väldigt jobbigt för min pappa också