Hon vill inte längre, ibland.

[Fruentimber]

Ja givetvis men brukar intw normalt folk reagera och fixa hjälp om de tolkar en person som suicid eller deprimerad?

Men TS har ju försökt övertala partnern att gå och prata med vården?

 

[Thaliaste]

Ja givetvis men brukar intw normalt folk reagera och fixa hjälp om de tolkar en person som suicid eller deprimerad?

Men det är väl jättevanligt att det uttrycks i omgivningen efter ert självmord "jag fattade inte att hen mådde SÅ dåligt"?

Jag vet som sagt inte, utan har enbart de ord som TS skrivit att gå på. Men jag skulle inte dra slutsatsen att frun inte är deprimerad och/eller självmordsbenägen utifrån att hennes man inte förstått att hon är det.

 

[cirkus]

Jag skulle vilja vända på det, om vi bortser från kön och statistik och eventuellt dåligt mående hos partnern (det verkar liksom komma och gå?), så kan beteendet ha en annan effekt. TS blir rädd, vågar inte längre ifrågasätta och frågan om huruvida förhållandet ska fortsätta eller inte ligger enbart hos partnern. Partnern har makt över TS framtid och kan styra lite som hon vill. Gnälls det kommer hon med hot och sen är det lugnt och skönt ett tag till.

Helt ärligt, jag kan för mitt liv inte förstå varför man vill vara kvar i en sådan relation. Jag hade ställt krav på att det är familjeterapi som gäller, eller så lämnar jag. Jag menar par går isär hela tiden och blir i princip alltid lyckligare efteråt.

Det låter lätt men steget är ett sjumilakliv.
Oftast är man normaliserad in i situationen och det tar lång tid att komma dit, minst lika lång tid att ta sig ur det. Jag har en kollega som just kommit till någon form av insikt om sitt medberoende med en partner som mår så som TS beskriver sin partner. Jättesvårt att att ens ta små kliv.

 

[Milosari]

Det låter lätt men steget är ett sjumilakliv.
Oftast är man normaliserad in i situationen och det tar lång tid att komma dit, minst lika lång tid att ta sig ur det. Jag har en kollega som just kommit till någon form av insikt om sitt medberoende med en partner som mår så som TS beskriver sin partner. Jättesvårt att att ens ta små kliv.

Ja absolut är det så, och kanske krävs det enskilda samtal också för att få en utomståendes syn på saken? En som är lite mer nyanserad? TS verkar ju inte säker på om han är skurk eller offer här och det vet definitivt inte Buke även om man tenderar att snabbt och utan frågor kasta honom i skurkfacket enbart baserat på att han är man. Och kanske är TS en skurk (aka rövig lat man), men han verkar vilja ändra på sig om det går och det är en bra start.

@plex har du pratat med någon vän om det här? Finns det andra maktobalanser i förhållandet än just detta? Tycker du själv att du ser nyktert på ert förhållande?

 

[karamelldrottningen]

Har läst lite mer i tråden nu. Och fastnar också lite över samma som många andra redan reagerat på. ”Ni har det bättre utan mig”

Hon mår ju inte bra. Skulle jag tippa på helt klart. Kan också känna igen mig i känslan. För bara någon vecka sedan gjorde jag slut med min partner fast det gick ju inte så bra för vi blev tillsammans igen samma kväll. Det var mitt psykiskt dåliga mående plus alkoholrelaterade problem som låg/ligger bakom.
Och det är ju inget jag vill utsätta den jag älskar för. Så kanske det är för henne också att hon jobbar med något som inte kanske syns så tydligt men ibland sliprar ut när mörkret blir för stort?

Sen vet jag inte vad du kan göra men jättebra att du tar och pratar med någon utanför oavsett vad för att få lite perspektiv på tillvaron.
Och jag tänker att det kanske ändå inte är så hemskt att separera trots allt? Bara en tanke.

 

[cirkus]

Ja absolut är det så, och kanske krävs det enskilda samtal också för att få en utomståendes syn på saken? En som är lite mer nyanserad? TS verkar ju inte säker på om han är skurk eller offer här och det vet definitivt inte Buke även om man tenderar att snabbt och utan frågor kasta honom i skurkfacket enbart baserat på att han är man. Och kanske är TS en skurk (aka rövig lat man), men han verkar vilja ändra på sig om det går och det är en bra start.

@plex har du pratat med någon vän om det här? Finns det andra maktobalanser i förhållandet än just detta? Tycker du själv att du ser nyktert på ert förhållande?

Min kollega och partnern går både i enskilda samtal och i parterapi. Eftersom vi har en väldigt nära relation så delas mycket med mig och det som partnern får till sig i sina enskilda samtal är mil i från vad min kollega berättar. Parterapin angrep allt i en helt galen ände men efter ett par gånger förstod terapeuten var problemet egentligen ligger. Det finns ett extremt kontrollbehov och ångest hos den här partnern som gör att min kollega inte har varit utanför hemmet (förutom på jobbet då) på nästan 6 år eftersom partnern inte klarar att vara ensam, varken själv eller med barnet, får ångest och anklagar min kollega för att vara illojal och inte vilja vara med familjen. Kan inte tänka sig att ta hjälp av närmaste familjen ens som kan hänga med barnet när de vuxna gör något eftersom "de har inte skaffat barn för att nån annan ska ta hand om det". När vi skulle ha kickoff och vara borta i ett dygn hade partnern ont i magen och mådde fysiskt dåligt i flera veckor innan, försökte få kollegan att vara hemma för partnern var ju så sjuk, ett sceanario som har varit likadant de senaste åren, partner sjuk, kollega blir hemma pga detta. Min kollega har inte ens sett detta som en onormal situation och nu har det gått upp ett ljus om hur fel det är och hur partners sjukdom totalt styr familjen med hot, anklagelser och manipulation. Även den här partnern har nämnt att familjen har det kanske bättre utan. Att lämna vore såklart det rimligaste, men steget är FÖR långt

 

[tanten]

Ja givetvis men brukar intw normalt folk reagera och fixa hjälp om de tolkar en person som suicid eller deprimerad?

För att agera eller reagera så måste man HÖRA vad motparten signalerar. Inte bara ett ljud utan innebörden.

Återigen. Jag hade försökt prata i många år. När det kom på pränt på ett papper förstod han. Jag var rätt illa däran men han tyckte mest jag "lät".

Som sagt - det är inte säkert att den andre förstår att det faktiskt är en suicidvarning.

 

[plex]

Ja absolut är det så, och kanske krävs det enskilda samtal också för att få en utomståendes syn på saken? En som är lite mer nyanserad? TS verkar ju inte säker på om han är skurk eller offer här och det vet definitivt inte Buke även om man tenderar att snabbt och utan frågor kasta honom i skurkfacket enbart baserat på att han är man. Och kanske är TS en skurk (aka rövig lat man), men han verkar vilja ändra på sig om det går och det är en bra start.

@plex har du pratat med någon vän om det här? Finns det andra maktobalanser i förhållandet än just detta? Tycker du själv att du ser nyktert på ert förhållande?

Jag har ju inte så många vänner jag kan prata om sånt här med, hon är ju min bästa vän. Har väldigt god relation med hennes familj och överväger att prata med dom om mina rädslor, framför allt när många lyfter fram suicid koppling, vilket jag inte tror av det hon berättat men min syn kan ju vara fläckad. Jag har ju såklart mina osäkerheter med tanke på vårat förhållande efter det som hänt, men folk utifrån blir nog väldigt förvånade om vi skulle separera är min känsla.
hon är ju väldigt bestämd och har en direkt ton som andra upplever mer skällande , men också en fantastisk mjuk och gosig sida och humoristisk oftast det sistnämnda. Jag gillar min relation i övrigt och trivs i hennes sällskap.
Lite osäker vad du menar med maktobalanser. Tack för ditt svar

 

[TinyWiny]

@Voeux Kan du länka till något inlägg där någon tycker att det är okej att skrika på barn? Jag har inte hittat något. Om du syftar på mitt inlägg där jag inte i ord fördömer att hon skäller på barnen utan ifrågasätter hans beteende i situationen så är det för mig så fullkomligt självklart att man inte skäller/skriker på barn (eller på någon alls) att jag inte tyckte att det var nödvändigt att skriva. Det jag däremot tyckte var nödvändigt var att ifrågasätta hans beteende när hon skriker på barnet. Istället för att genast ta barnet ur situationen (vilket borde vara det självklara för alla som har ett hjärta) och när situationen har lugnat sig fråga sin partner vad som hände börjar han mansplaina henne genom att som bror duktig förklara för henne att hon ska gå närmare och prata istället för att skrika. Vem gagnar det? Inte barnet, inte henne utan den enda det gagnar är honom själv som troligen känner sig duktig vad nu det kan vara värt.

Ingen bra förälder låter någon skrika på barnen. Är det en engångsföreteelse pratar man om det i efterhand och diskuterar hur man ska kunna undvika att något så hemskt händer igen. Handlar det om att det vanliga är att ena föräldern skriker på barnen så lämnar man. Man fortsätter inte låta den andre föräldern misshandla barnen på det sättet. Man gör sedan en orosanmälan och ber socialtjänsten om hjälp.

 

[Voeux]

@Voeux Kan du länka till något inlägg där någon tycker att det är okej att skrika på barn? Jag har inte hittat något. Om du syftar på mitt inlägg där jag inte i ord fördömer att hon skäller på barnen utan ifrågasätter hans beteende i situationen så är det för mig så fullkomligt självklart att man inte skäller/skriker på barn (eller på någon alls) att jag inte tyckte att det var nödvändigt att skriva. Det jag däremot tyckte var nödvändigt var att ifrågasätta hans beteende när hon skriker på barnet. Istället för att genast ta barnet ur situationen (vilket borde vara det självklara för alla som har ett hjärta) och när situationen har lugnat sig fråga sin partner vad som hände börjar han mansplaina henne genom att som bror duktig förklara för henne att hon ska gå närmare och prata istället för att skrika. Vem gagnar det? Inte barnet, inte henne utan den enda det gagnar är honom själv som troligen känner sig duktig vad nu det kan vara värt.

Ingen bra förälder låter någon skrika på barnen. Är det en engångsföreteelse pratar man om det i efterhand och diskuterar hur man ska kunna undvika att något så hemskt händer igen. Handlar det om att det vanliga är att ena föräldern skriker på barnen så lämnar man. Man fortsätter inte låta den andre föräldern misshandla barnen på det sättet. Man gör sedan en orosanmälan och ber socialtjänsten om hjälp.

Jag hänvisar inte till någons inlägg utan svarar generellt. Jag har inte skrivit att någon uttryckt att det är okej i tråden.

 

[TinyWiny]

Jag hänvisar inte till någons inlägg utan svarar generellt. Jag har inte skrivit att någon uttryckt att det är okej i tråden.

Okej då missförstod jag dig helt.

 

[MidnightSoul]

Jag har ju inte så många vänner jag kan prata om sånt här med, hon är ju min bästa vän. Har väldigt god relation med hennes familj och överväger att prata med dom om mina rädslor, framför allt när många lyfter fram suicid koppling, vilket jag inte tror av det hon berättat men min syn kan ju vara fläckad. Jag har ju såklart mina osäkerheter med tanke på vårat förhållande efter det som hänt, men folk utifrån blir nog väldigt förvånade om vi skulle separera är min känsla.
hon är ju väldigt bestämd och har en direkt ton som andra upplever mer skällande , men också en fantastisk mjuk och gosig sida och humoristisk oftast det sistnämnda. Jag gillar min relation i övrigt och trivs i hennes sällskap.
Lite osäker vad du menar med maktobalanser. Tack för ditt svar

Som en person med personlig erfarenhet av självmord. Så är det defenitivt inte något andra personer får reda på. Det är större chans att det finns andra personer som gör kopplingen när man lyssnar på hur en person formulerar sig.
Så när hon säger att anser att ni har det bättre utan henne så tar jag personligen det som en stor varningsklocka.
Känner igen mig extremt väll i ordvalet.

 

[EmmaBovary]

Jag har ju inte så många vänner jag kan prata om sånt här med, hon är ju min bästa vän. Har väldigt god relation med hennes familj och överväger att prata med dom om mina rädslor, framför allt när många lyfter fram suicid koppling, vilket jag inte tror av det hon berättat men min syn kan ju vara fläckad. Jag har ju såklart mina osäkerheter med tanke på vårat förhållande efter det som hänt, men folk utifrån blir nog väldigt förvånade om vi skulle separera är min känsla.
hon är ju väldigt bestämd och har en direkt ton som andra upplever mer skällande , men också en fantastisk mjuk och gosig sida och humoristisk oftast det sistnämnda. Jag gillar min relation i övrigt och trivs i hennes sällskap.
Lite osäker vad du menar med maktobalanser. Tack för ditt svar

Är det inte bättre att i första hand prata med henne själv?

 

[Voeux]

Gällande suicid eller inte upplever jag att det både kan vara mycket hög risk och verkligen ingen risk alls. När jag levde med en suicidal person uttryckte han ofta att jag skulle ha det bättre utan honom. Han hade också en del suicidförsök i bagaget och olyckligtvis fick ju jag också tillslut erfara ett. Med andra ord, det är absolut en varningsklocka som jag tycker att både @plex och alla andra ska ta på allvar när de orden uttrycks. Det är trots allt ofta, som @Thaliaste skriver, som anhöriga inte förstått hur illa ställt det är fören det gått väldigt långt. Eller i värsta fall är för sent.

Med det sagt så kan det ju också vara ett tecken på dålig självkänsla. Jag har, tidigare i vår relation, känt mig som en belastning för min man. Han är så stabil, kapabel, logisk, driven. Jag har ibland känt att jag hämmat honom med min känslighet och försiktighet. Han vill göra saker och jag håller oss tillbaks. Jag har aldrig uttryckt att han skulle ha det bättre utan mig men vid svaga stunder har jag frågat varför han inte träffat någon som är mer som han. Om han inte skulle ha det bättre med någon mer likasinnad. Sånna här känslor kan ju ta sig uttryck på olika sätt och om @plex fru nu, på något vis, inte mår bra och dessutom har haft svårt att reglera sina känslor så kan ju sådant absolut bubbla upp. Hon kanske vet att hon inte betett sig bra, får samvetskval och känner sig värdelös. De skulle ha det bättre utan henne. En känsla som är en del av sammanbrotten, utan att det behöver vara en suicidal tanke bakom det.

Vi vet för lite om det och det gör @plex också så som diskuterats så vore det ju toppen med en tredje part. Det verkar ju som att grunden till problemen är att hon inte mår bra, oavsett orsak och oavsett exakt hur illa ställt det är. En vuxen person som mår bra har inte sådana svårigheter att hantera sina känslor och reglera sitt humör. Så som jag ser det så kommer problemen kvarstå så länge hon mår som hon gör. Som partner hade det varit min utgångspunkt. Kan jag få reda på grunden till måendet? Är det något jag kan hjälpa till med, eller är det inte det? Är det vardagen som är fullkomligt överväldigande för henne så hon "bara" behöver få mer återhämtning? Som gravid och mamma till en 1-åring har jag märkt att jag är en mycket trevligare människa att ha att göra med så fort jag fått lite återhämtning. Låt mig ta en dusch eller en promenad med hunden ifred, så hinner jag ta några djupa andetag och skaka av mig den annalkande paniken som växt på sig under dagen. Eller ge mig en egen förmiddag en helg, en långfrukost ifred. Eller är det inte där skon klämmer utan problemen ligger mycket djupare? Ptja, se om du kan ge henne lite space ändå. Jag tror ingens psykiska mående blir särskilt mycket bättre av att ständigt vara mama/wife on duty. Lite egentid kanske inte löser hennes problem men ett varmt bad eller en långsam kopp te brukar sällan göra saker värre i varje fall.

 

[plex]

Är det inte bättre att i första hand prata med henne själv?

Såklart, det steget har jag ju redan tagit och är bland annat orsaken till det här foruminlägget för att få fler infallsvinklar, och att jag inte riktigt nått fram. Många bra saker är sagda här som jag ska ta med mig och självklart göra nya försök när jag känner mig mogen igen

 

[Fetaost]

Fast hon kan inte lägga ansvaret för sitt dåliga mående på någon annan. Det får hon ju ta ansvar för själv. Hon är en vuxen kvinna, inte ett barn som mannen ansvarar för. Om min man skulle skrika på vårt barn (på ett orimligt sätt) hade jag inte suttit tyst och rannsakat mig själv och tagit på mig skulden för det. Jag hade gått in och försvarat mitt barn (om jag kände att det behövdes). Sen kan man efteråt när barnet inte är närvarande prata igenom situationen, varför den uppkom och hur man ska göra för att undvika att den sker igen. Kanske drar hon ett större lass än vad hon klarar av, kanske har han inte marginal nog att ta över en del av hennes lass. Men är det så så får de ju prata om det och komma på en lösning så att vardagen fungerar.

Jag upplever att många här på forumet har en massa fördomar om hur situationen är p.g.a. de inblandades kön. Jag upplever också att många här anser att mannen har ett större ansvar för kvinnans välmående är vad kvinnan har för hans. Jag som kvinna blir faktiskt lite förolämpad av hur en del skriver i den här tråden. Det finns faktiskt väldigt många kvinnor som är fullt kapabla att ta ansvar för sitt eget liv och går nåt åt skogen så är det inte per automatik mannens fel. Av det lilla vi vet kan verkligheten ha många olika skepnader. Allt från rent missnöje i relationen (men varför lämna barnen i så fall), depression (låter logiskt mtp ordvalet) eller att han/hon/båda är usla på att kommunicera eller hundra andra orsaker. Vi här på forumet har ingen idé alls om vad som är verkligheten. Vi har dessutom bara hört ena sidan.

Jag hade nog tröttnat om min man hotat med att lämna med de orden gång på gång på gång men vägrat prata med mig mer om det eller söka hjälp eller fullfölja hotet. Det är inte ett sunt beteende helt enkelt. Familjeterapi/parterapi känns som steg ett om man har en önskan att kommunicera bättre. Det ligger på dem båda i det här fallet. Kommunikation. Inte sticka huvudet i sanden eller komma med hot som man sen inte fullföljer. Utan kommunikation tror jag att de lika gärna kan lägga ner direkt.

Håller med. Om man vänder på det så hade det aldrig accepterats om TS var en kvinna som skrev detta om sin man.

 

[Nytant]

Håller med. Om man vänder på det så hade det aldrig accepterats om TS var en kvinna som skrev detta om sin man.

Eftersom samhället ser ut som det gör är det ju tyvärr ofta inte meningsfullt att vända på scenarier rakt av, utan då riskerar man att missa relevanta faktorer.

T.ex. visar ju studier att inte ens de heteropar som har en uttalad och genuin ambition om att dela jämlikt på det oavlönade arbetet lyckas med sin ambition. Då är det kanske inte konstigt att folk lyfter att en sådan snedfördelning kan spela in, eftersom den med allra största sannolikhet kan antas förekomma.

Sen ger TS så pass lite information och framför allt inblick i sin partners känsloliv att det är svårt att sätta den information vi faktiskt får i en meningsgivande kontext. Tycker jag alltså. Därför är jag mer nyanserad än om jag hade fått en tydligare bild där jag trott mig kunna urskilja vissa mönster.

 

[Fetaost]

Eftersom samhället ser ut som det gör är det ju tyvärr ofta inte meningsfullt att vända på scenarier rakt av, utan då riskerar man att missa relevanta faktorer.

T.ex. visar ju studier att inte ens de heteropar som har en uttalad och genuin ambition om att dela jämlikt på det oavlönade arbetet lyckas med sin ambition. Då är det kanske inte konstigt att folk lyfter att en sådan snedfördelning kan spela in, eftersom den med allra största sannolikhet kan antas förekomma.

Sen ger TS så pass lite information och framför allt inblick i sin partners känsloliv att det är svårt att sätta den information vi faktiskt får i en meningsgivande kontext. Tycker jag alltså. Därför är jag mer nyanserad än om jag hade fått en tydligare bild där jag trott mig kunna urskilja vissa mönster.

Jag har svårt över lag för relationstrådar. Det blir mycket gissa och lätt anklagande troligtvis åt både rätt och fel håll. Och jag förstår att man inte vill dela med sig förmycket på ett forum. Man vill inte hänga ut eller bli identifierad.

Klart här är iaf att det är två människor som mår dåligt.
I slutändan bär båda ansvar för sitt eget mående och det behöver nog lösas först innan man kan lösa äktenskapet. Vill partnern inte följa med på terapi och få hjälp med kommunikationen (som säkert båda behöver hjälp med) så får TS gå själv och bli den bästa han kan iaf.

Jag har levt i en relation där min parter gapade, gestikulerade argt och kastade saker och vägrade kommunikation. Inga förslag om hur vi skulle lösa det landade bra. Det skrämde mig enormt och trasade sönder mig så jag hyser full förståelse för alla som upplever detta. Kvinna som man.

 

[Nytant]

Jag har svårt över lag för relationstrådar. Det blir mycket gissa och lätt anklagande troligtvis åt både rätt och fel håll. Och jag förstår att man inte vill dela med sig förmycket på ett forum. Man vill inte hänga ut eller bli identifierad.

Klart här är iaf att det är två människor som mår dåligt.
I slutändan bär båda ansvar för sitt eget mående och det behöver nog lösas först innan man kan lösa äktenskapet. Vill partnern inte följa med på terapi och få hjälp med kommunikationen (som säkert båda behöver hjälp med) så får TS gå själv och bli den bästa han kan iaf.

Jag har levt i en relation där min parter gapade, gestikulerade argt och kastade saker och vägrade kommunikation. Inga förslag om hur vi skulle lösa det landade bra. Det skrämde mig enormt och trasade sönder mig så jag hyser full förståelse för alla som upplever detta. Kvinna som man.

Håller med dig om att det är komplext och svårnavigerat på båda sidor i tråden. Och jag håller med dig i stort om din slutsats; jag tycker inte heller det låter som en sund eller hållbar dynamik. Jag hoppas att de båda får stöd.

 

[Inte_Ung]

Såklart, det steget har jag ju redan tagit och är bland annat orsaken till det här foruminlägget för att få fler infallsvinklar, och att jag inte riktigt nått fram. Många bra saker är sagda här som jag ska ta med mig och självklart göra nya försök när jag känner mig mogen igen

Du har fått massor med goda råd här.
Men här kommer ett till.
Gå i terapi själv för din egen skull.
Den enda som du egentligen kan ändra på är nämligen dig själv.
Jag ser bara att du försöker ändra på någon annan och det går inte.
Vems felet är blir därför inte relevant.
Dessutom har lösningen på er situation inget alls med orsaken till den att göra.
Lösning har bara med just lösningen att göra och den finns oftast på en annan plats.

Det går att få hjälp med sina egna tankar och reaktioner på andra människor.
Genom att förändra sig själv så förändras även hur andra människor bemöter en.
Du är helt ny på forumet så därför känner jag mig inte trygg med att berätta varför jag ger dessa råd.