Hon vill inte längre, ibland.

[Nytant]

Jag tänker att det är helt omöjligt för någon här att göra en rättvis bedömning av situationen. TS inlägg ger väldigt begränsad inblick i sin frus inre värld, kanske för att han själv inte har den. (Varför det i så fall är så vill jag inte spekulera kring.)

Jag vet inte riktigt vad du menar med att du letade efter perspektivet att du skulle vara en mansgris, @plex, eller varför du anser att det var vad man kunde förvänta sig på ett kvinnodominerat forum.

Jag tycker du fått många svar som kritiserat dig hårt, och många svar som värnat om ditt mående och dina intressen. Så, olika tolkningar pga. många olika människor har svarat. Men, det låter som en jobbig och ohållbar situation och jag hoppas att ni kan förändra den snart. Ingen ska behöva tassa på tå och varken ni eller era barn ska inte behöva fara illa.

Det som kvarstår är ju att ni måste prata med varandra och någonstans bestämma om ni vill fortsätta er relation eller inte, samt i så fall skaffa er verktygen för att göra det. Jag skulle som sagt rekommendera en gemensam terapeut eftersom även era individuella behov då fångas upp av en kvalificerad tredje part. Upptäcker ni då behov hos någon av er för större insatser på grund av mental ohälsa har ni en mycket bättre utgångspunkt för att dels få det stödet och dels identifiera vilken roll den spelar i er relation.

*varken ni eller era barn ska behöva fara illa menade jag såklart.

 

[MJLee]

@plex Jag tror att det bästa du kan göra är att du ber om att ni ska avsätta tid tillsammans för att prata om situationen. Oavsett om det är så att hon är deprimerad och utbränd eller om hon inte älskar dig längre eller om hon tycker att hon får dra det tyngsta lasset så behöver ju situationen hanteras.

I första hand är det viktigt om din fru är deprimerad och om talet om att ni klarar er bättre utan henne kan innebära en omedelbar fara för hennes liv.

I andra hand är det viktigt för era barns skull.

I tredje hand är det viktigt för er båda och om det ”bara” handlar om svårigheter att kommunicera och där den ena tycker att den andre inte gör det denne ska, så är det för er båda och barnens skull viktigt att det reds ut och att ni utifrån det (var för sig) beslutar er för om ni vill fortsätta tillsammans.

Jag skulle säga att det viktigaste är barnen. Ingenting går före barnens bästa. En vuxen person måste ta ansvar för sitt eget handlande. Det kan inte ett barn. Barn förstår också mycket mer än man tror och de mår nog minst lika dåligt av situationen. Att höra att mamma inte vill ha dem, gör mycket, mycket ont i barn hjärta och kan orsaka otroligt djupa sår i själen. Det är inte TS som i första hand såras av partnerns ord.

@plex . Jag tror det bästa är att prata när ingen av er är i affekt. När det känns som bäst. Finns det någon som kan ta barnen så ni har tid och ro att prata? Parterapi är det bästa, men även enskild terapi är bra, för både dig och din partner. Prata med, inte till varandra. Ibland kan man ofta uppleva att man gör mer i familjen än man faktiskt gör. Skriv varsin lista, det här gör jag, det här gör jag. Ofta inser man då att man upplever livet olika. Varför vill vi gå skilda vägar, varför vill vi stanna tillsammans.

Vill ni leva tillsammans? Du vill uppenbarligen det, men rannsaka dig själv, varför vill du fortsätta leva tillsammans med din partner? Är det kärlek, att du känner att det är bra som det är, eller mest att vara rädd för vad som skulle hända om ni gick isär. Den stora frågan är dock, har hon fortfarande känslor för dig? Vill hon leva tillsammans med dig? Det är där fokus måste ligga.

 

[plex]

Vi känner inte henne, vi känner inte dig och vi kan omöjligt avgöra hurvida att visa denna tråden kommer leda till nåt konstruktivt.
På det lilla du skrivit så framstår inte du för mig som som en känslomänniska och jag respekterar att man inte vill outa allt på ett forum men jag har inte lyckats hitta en ledtråd till detta i dina poster så då har väsentlig information gått förbi angående din personlighet. Din fru framstår ju mer som känslomänniskan då hon ska lämna er, krossar porslin osv. för mig så är det så antingen högtempererad eller hetlevrad person beter sig eller om det nån mer stabil så befinner den sig i utkanten av sin behärskning.

Om vi flyttar fokus från din partner; vad vill du? Hur mår du i förhållandet? Hur mår barnen?

Tack! Jag vill må bra. i mitt första inlägg skrev jag att jag blev väldig ledsen, och är ledsen, och blev rädd när det hände första gången. Jag är fortfarande rädd, att kanske bli lämnad själv med barnen och förlora min livskamrat som jag älskar. Jag vill bli bättre på att förstå vad jag kan göra, om jag kan göra något. Hur jag kan påverka. jag otroligt rädd att hon ska skada sig och göra något hon ångrar. Jag vill fortsätta dela det fantastiska vi har byggt upp tillsammans. jag vill sluta vara rädd. Barnen är ju klistret just nu och mår väldigt bra och är, fortfarande till synes ovetande. Och det känns ju för det mesta bra men något som ändå gnager och oroar mig

 

[Nytant]

Tack! Jag vill må bra. i mitt första inlägg skrev jag att jag blev väldig ledsen, och är ledsen, och blev rädd när det hände första gången. Jag är fortfarande rädd, att kanske bli lämnad själv med barnen och förlora min livskamrat som jag älskar. Jag vill bli bättre på att förstå vad jag kan göra, om jag kan göra något. Hur jag kan påverka. jag otroligt rädd att hon ska skada sig och göra något hon ångrar. Jag vill fortsätta dela det fantastiska vi har byggt upp tillsammans. jag vill sluta vara rädd. Barnen är ju klistret just nu och mår väldigt bra och är, fortfarande till synes ovetande. Och det känns ju för det mesta bra men något som ändå gnager och oroar mig

Har det alltid varit såhär, att ni (som jag uppfattar det) inte pratar med varandra?

 

[plex]

Jag skulle säga att det viktigaste är barnen. Ingenting går före barnens bästa. En vuxen person måste ta ansvar för sitt eget handlande. Det kan inte ett barn. Barn förstår också mycket mer än man tror och de mår nog minst lika dåligt av situationen. Att höra att mamma inte vill ha dem, gör mycket, mycket ont i barn hjärta och kan orsaka otroligt djupa sår i själen. Det är inte TS som i första hand såras av partnerns ord.

@plex . Jag tror det bästa är att prata när ingen av er är i affekt. När det känns som bäst. Finns det någon som kan ta barnen så ni har tid och ro att prata? Parterapi är det bästa, men även enskild terapi är bra, för både dig och din partner. Prata med, inte till varandra. Ibland kan man ofta uppleva att man gör mer i familjen än man faktiskt gör. Skriv varsin lista, det här gör jag, det här gör jag. Ofta inser man då att man upplever livet olika. Varför vill vi gå skilda vägar, varför vill vi stanna tillsammans.

Vill ni leva tillsammans? Du vill uppenbarligen det, men rannsaka dig själv, varför vill du fortsätta leva tillsammans med din partner? Är det kärlek, att du känner att det är bra som det är, eller mest att vara rädd för vad som skulle hända om ni gick isär. Den stora frågan är dock, har hon fortfarande känslor för dig? Vill hon leva tillsammans med dig? Det är där fokus måste ligga.

Jag är fortfarande lika kär som när vi träffades från dag ett. Klart jag tänker på vad som skulle ändras om vi gick isär men jag hade hanterat det även om det tagit tid. Hon säger att hon har känslor för mig och att hon älskar mig. Får uppfattningen att för det mesta vill leva tillsammans med mig med tanke på planer vi gör Men som titeln så, ibland, känns det inte så och det är tungt.

 

[tanten]

En allmän reflektion.

TS du säger att du älskar henne. Men tycker du om henne, som person? Tycker du hon är smart, trevlig, klok, härlig att vara med?

Vad tror du hon tycker om dig? (har du frågat?)
Tycker ni om varann egentligen.

Älska och gilla.. Det är två helt olika saker, tyvärr.

 

[plex]

Har det alltid varit såhär, att ni (som jag uppfattar det) inte pratar med varandra?

Vi pratar, men Det är oftast jag som pratar, berättar om mina känslor och får verkligen dra ur henne dom djupa tankarna. Jag försöker så gott jag kan att orka med det, men det känns ibland enkelriktat. det har börjat ta emot. Vi skriver en hel del med varandra

 

[plex]

En allmän reflektion.

TS du säger att du älskar henne. Men tycker du om henne, som person? Tycker du hon är smart, trevlig, klok, härlig att vara med?

Vad tror du hon tycker om dig? (har du frågat?)
Tycker ni om varann egentligen.

Älska och gilla.. Det är två helt olika saker, tyvärr.

Det är en bra reflektion och ja det gör jag. Jag älskar henne och tycker om henne. Hon gör mig
glad och lycklig om man bortser från det som hänt. Hon säger att hon älskar mig men jag är inte helt säker alltid.

 

[Nytant]

Vi pratar, men Det är oftast jag som pratar, berättar om mina känslor och får verkligen dra ur henne dom djupa tankarna. Jag försöker så gott jag kan att orka med det, men det känns ibland enkelriktat. det har börjat ta emot. Vi skriver en hel del med varandra

Har det alltid varit så?

 

[Nahar]

Tack! Jag vill må bra. i mitt första inlägg skrev jag att jag blev väldig ledsen, och är ledsen, och blev rädd när det hände första gången. Jag är fortfarande rädd, att kanske bli lämnad själv med barnen och förlora min livskamrat som jag älskar. Jag vill bli bättre på att förstå vad jag kan göra, om jag kan göra något. Hur jag kan påverka. jag otroligt rädd att hon ska skada sig och göra något hon ångrar. Jag vill fortsätta dela det fantastiska vi har byggt upp tillsammans. jag vill sluta vara rädd. Barnen är ju klistret just nu och mår väldigt bra och är, fortfarande till synes ovetande. Och det känns ju för det mesta bra men något som ändå gnager och oroar mig

Jag tänker att du främst kan göra två saker.

För det första så kan du sätta tydliga gränser för vad du inte står ut med, både för dig själv och din partner. Sådant som "ingen får slå sönder saker", "ingen får skrika på barnen". Bestäm också vad du/ni gör om gränserna dras över; dels vad du gör för dig själv (åker iväg med barnen, lämnar relationen, ringer någon - vad som, det som tar hand om dig och dina behov) och dels vad du/ni gör för henne (vilket är helt upp till dig vad du tycker är bra, men om hon behöver hjälp att hantera känslor och du vill hjälpa finns det saker att göra - rekommenderar hjälp från terapeut att hitta rätt dock). Detta måste pratas om innan, i lugn och ro.

För det andra kan du lyssna på henne och vad som felas henne. Också i lugn och ro. Här tror jag det är viktigt att inte ha någon agenda i samtalet, inte lägga fokus på att fixa något eller hitta"felet", bara öppet fråga och lyssna på hur hon mår. Formulering som "jag är orolig för hur du mår och om du vill prata om det vill jag lyssna, helt kravlöst" är mycket bättre än "jag tycker vi behöver prata om hur ditt mående påverkar vår relation". Också bra att ha stöd från terapeut.

Av vad du skriver ovan får jag intrycket (men kan såklart ha fel) av att du inte riktigt har en tydlig bild av dina och hennes behov separat från relationens behov. Bara för att två personer älskar varandra är det inte alltid bäst att bo ihop eller "rädda relationen" framför allt. Ni måste älska varandra som människor först, älska relationen i andra hand. Då finns det mycket bättre förutsättningar för att hitta en relation som verkligen fungerar, för det verkar inte fungera så som ni har det nu.

Men med det sagt; jag tror inte någon på ett forum har alla svar. Tror på terapeut, gemensamt eller separat eller både och. Lycka till

 

[plex]

Har det alltid varit så?

Ja så har det alltid varit

 

[plex]

Jag tänker att du främst kan göra två saker.

För det första så kan du sätta tydliga gränser för vad du inte står ut med, både för dig själv och din partner. Sådant som "ingen får slå sönder saker", "ingen får skrika på barnen". Bestäm också vad du/ni gör om gränserna dras över; dels vad du gör för dig själv (åker iväg med barnen, lämnar relationen, ringer någon - vad som, det som tar hand om dig och dina behov) och dels vad du/ni gör för henne (vilket är helt upp till dig vad du tycker är bra, men om hon behöver hjälp att hantera känslor och du vill hjälpa finns det saker att göra - rekommenderar hjälp från terapeut att hitta rätt dock). Detta måste pratas om innan, i lugn och ro.

För det andra kan du lyssna på henne och vad som felas henne. Också i lugn och ro. Här tror jag det är viktigt att inte ha någon agenda i samtalet, inte lägga fokus på att fixa något eller hitta"felet", bara öppet fråga och lyssna på hur hon mår. Formulering som "jag är orolig för hur du mår och om du vill prata om det vill jag lyssna, helt kravlöst" är mycket bättre än "jag tycker vi behöver prata om hur ditt mående påverkar vår relation". Också bra att ha stöd från terapeut.

Av vad du skriver ovan får jag intrycket (men kan såklart ha fel) av att du inte riktigt har en tydlig bild av dina och hennes behov separat från relationens behov. Bara för att två personer älskar varandra är det inte alltid bäst att bo ihop eller "rädda relationen" framför allt. Ni måste älska varandra som människor först, älska relationen i andra hand. Då finns det mycket bättre förutsättningar för att hitta en relation som verkligen fungerar, för det verkar inte fungera så som ni har det nu.

Men med det sagt; jag tror inte någon på ett forum har alla svar. Tror på terapeut, gemensamt eller separat eller både och. Lycka till

Jag tackar ödmjukast för alla goda råd. Även om det här forumet svarade bättre än jag någonsin väntat så ska jag efter det här vända mig till någon mer utanför familjen. Terapeut eller inte, men jag behövde/behöver det här för min egna skull.

 

[Red_Chili]

Tack! Jag vill må bra. i mitt första inlägg skrev jag att jag blev väldig ledsen, och är ledsen, och blev rädd när det hände första gången. Jag är fortfarande rädd, att kanske bli lämnad själv med barnen och förlora min livskamrat som jag älskar. Jag vill bli bättre på att förstå vad jag kan göra, om jag kan göra något. Hur jag kan påverka. jag otroligt rädd att hon ska skada sig och göra något hon ångrar. Jag vill fortsätta dela det fantastiska vi har byggt upp tillsammans. jag vill sluta vara rädd. Barnen är ju klistret just nu och mår väldigt bra och är, fortfarande till synes ovetande. Och det känns ju för det mesta bra men något som ändå gnager och oroar mig

Jag såg att du skrev att du har suttit med henne och pratat om dina känslor och att du då får dra ur henne något om hennes känslor osv. Men vad tror du om att tex säga "Du, jag är på riktigt rädd för hur det ska bli i framtiden pga det här och det här och skulle må bra av att gå till en terapeut och prata om det. Skulle du vilja följa med så vi båda kan prata?"

På så sätt kan du lägga fram att du vill få till bättre kommunikation, kanske (om hon vill!) få det så att ni kommer till parterapi och där kan ni hitta lösningar med hjälp av ett proffs som dessutom kan träffa er IRL och se sådant som vi här på buke av uppenbara skäl inte har någon aning om.

Men. Vill hon inte så vill hon inte. Vill hon inte fortsätta ert förhållande så ska du inte(!) försöka övertala henne till det. Det spelar ingen roll om ni varit ihop 10 dagar eller 10 år, vill man inte fortsätta en parrelation med någon så ska man inte göra det.

 

[plex]

Jag såg att du skrev att du har suttit med henne och pratat om dina känslor och att du då får dra ur henne något om hennes känslor osv. Men vad tror du om att tex säga "Du, jag är på riktigt rädd för hur det ska bli i framtiden pga det här och det här och skulle må bra av att gå till en terapeut och prata om det. Skulle du vilja följa med så vi båda kan prata?"

På så sätt kan du lägga fram att du vill få till bättre kommunikation, kanske (om hon vill!) få det så att ni kommer till parterapi och där kan ni hitta lösningar med hjälp av ett proffs som dessutom kan träffa er IRL och se sådant som vi här på buke av uppenbara skäl inte har någon aning om.

Men. Vill hon inte så vill hon inte. Vill hon inte fortsätta ert förhållande så ska du inte(!) försöka övertala henne till det. Det spelar ingen roll om ni varit ihop 10 dagar eller 10 år, vill man inte fortsätta en parrelation med någon så ska man inte göra det.

Jag har tagit upp frågan om par-samtal men fått ett stort nej. Och jag tror henne när hon säger att det inte är hennes grej. Det är däremot min grej då jag har ett behov att prata om det som hänt. Så det blir min bästa sak på något sätt, förmodligen själv.
Det svider så galet mycket att tänka tanken att bara låta det vara.. och som hon är just nu, idag igår och dom senaste veckorna ser jag ju ingen tendens till att hon inte vill det här. Men plötsligt kommer det komma och då vet jag inte hur jag kommer eller ska reagera.

 

[Sel]

Jag har tagit upp frågan om par-samtal men fått ett stort nej. Och jag tror henne när hon säger att det inte är hennes grej. Det är däremot min grej då jag har ett behov att prata om det som hänt. Så det blir min bästa sak på något sätt, förmodligen själv.
Det svider så galet mycket att tänka tanken att bara låta det vara.. och som hon är just nu, idag igår och dom senaste veckorna ser jag ju ingen tendens till att hon inte vill det här. Men plötsligt kommer det komma och då vet jag inte hur jag kommer eller ska reagera.

Då kanske det är en jättebra grej att du börjar med att gå själv som några föreslagit, så får du dels ventilera och få råd av någon som är opartisk och vet vad de pratar om, men också verktyg för hur du kan kommunicera med din partner. Det kan till och med bli lättare för henne att överväga en session eller två om hon ser att det hjälper dig.

 

[Soapbubble]

• Endast 18% av tillfrågade kvinnor upplever att det onsynliga arbetet är jämt fördelat i hemmet.
37,5% av männen upplever att det är jämnt fördelat).
• Över 50 % av kvinnorna upplever att kvinnor i någon eller mycket högre omfattning utför osynligt arbete i hemmet (26 % av männen).
Siffrorna bygger på en SIFO-undersökning

https://www.expressen.se/mama/mamal...-mammor-sa-slipper-ni-alltid-gora-mest-hemma/

Här är några hårda siffror om hur kvinnor och män uppfattar arbetsfördelningen i hemmet.

 

[Nytant]

Jag har tagit upp frågan om par-samtal men fått ett stort nej. Och jag tror henne när hon säger att det inte är hennes grej. Det är däremot min grej då jag har ett behov att prata om det som hänt. Så det blir min bästa sak på något sätt, förmodligen själv.
Det svider så galet mycket att tänka tanken att bara låta det vara.. och som hon är just nu, idag igår och dom senaste veckorna ser jag ju ingen tendens till att hon inte vill det här. Men plötsligt kommer det komma och då vet jag inte hur jag kommer eller ska reagera.

Hm. Jag ser det nog lite annorlunda än du. Kommunikation i en relation är en grundläggande förutsättning, det kan man inte ha som "grej" eller inte grej, även om man såklart kan tycka formatet parterapi känns jäkligt obekvämt. Men ni kommer ju inte vidare på egen hand.
Och jag ser det inte heller som att saker och ting är fine förutom när de inte är det. Att ni inte har öppen dialog pågående och du går och famlar i mörkret kring hur hon känner är liksom inte "inga tendenser" till att hon inte vill det här. Förstår du hur jag menar? Det är liksom inte för att göra dig en tjänst för att du är en person som behöver prata mer. Det är fundamentalt.

 

[Philosophia]

Jag skulle säga att det viktigaste är barnen. Ingenting går före barnens bästa. En vuxen person måste ta ansvar för sitt eget handlande. Det kan inte ett barn. Barn förstår också mycket mer än man tror och de mår nog minst lika dåligt av situationen. Att höra att mamma inte vill ha dem, gör mycket, mycket ont i barn hjärta och kan orsaka otroligt djupa sår i själen. Det är inte TS som i första hand såras av partnerns ord.

@plex . Jag tror det bästa är att prata när ingen av er är i affekt. När det känns som bäst. Finns det någon som kan ta barnen så ni har tid och ro att prata? Parterapi är det bästa, men även enskild terapi är bra, för både dig och din partner. Prata med, inte till varandra. Ibland kan man ofta uppleva att man gör mer i familjen än man faktiskt gör. Skriv varsin lista, det här gör jag, det här gör jag. Ofta inser man då att man upplever livet olika. Varför vill vi gå skilda vägar, varför vill vi stanna tillsammans.

Vill ni leva tillsammans? Du vill uppenbarligen det, men rannsaka dig själv, varför vill du fortsätta leva tillsammans med din partner? Är det kärlek, att du känner att det är bra som det är, eller mest att vara rädd för vad som skulle hända om ni gick isär. Den stora frågan är dock, har hon fortfarande känslor för dig? Vill hon leva tillsammans med dig? Det är där fokus måste ligga.

Det är ju fortsatt bara hypotetiskt, men liv går före tycker jag.

 

[plex]

• Endast 18% av tillfrågade kvinnor upplever att det onsynliga arbetet är jämt fördelat i hemmet.
37,5% av männen upplever att det är jämnt fördelat).
• Över 50 % av kvinnorna upplever att kvinnor i någon eller mycket högre omfattning utför osynligt arbete i hemmet (26 % av männen).
Siffrorna bygger på en SIFO-undersökning

https://www.expressen.se/mama/mamal...-mammor-sa-slipper-ni-alltid-gora-mest-hemma/

Här är några hårda siffror om hur kvinnor och män uppfattar arbetsfördelningen i hemmet.

Är en person som älskar fakta, siffror och statistik. förstår att det tas upp här. Det är mycket som är ojämnt fördelat och det vet vi nog alla. Åt båda hållen.. Är detta relevant i vårat fall? Ja kanske, vi är dock båda medvetna och har tagit vissa av dom besluten gemensamt för våra barns skull.

 

[MJLee]

Det är ju fortsatt bara hypotetiskt, men liv går före tycker jag.

Liv för barnen eller liv för den vuxna?