Den där skräckblandade förtjusningen alltsåHade massa massa regelbundna onda sammandragningar nyss. En lång stund, och tänkte kaaanske...?
Men nä, nu försvann allt
Är ju så jävla ambivalent med. Både vill att det ska dra igång - och bävar för det
jag tycker din bebis kan låta dig sova gott inatt och dyka upp imorgonDen där skräckblandade förtjusningen alltså
Det kan dra igång i sakta mak så hunden kan lämnas till hundvakt, maken jobba lite och jag öva på att andas, så kan hon komma imornkväll. 
Låter som en perfekt plan! Du får se till att upplysa bebisen om den också så den går i låsTack, jag tänker samma!
Jaha, BF idag! Vecka 41 har jag aldrig varit med om förut
Nej inte här hellerJa, kom igen nu bebis(ar)!
Inte ett tecken på att något är på g här idag inte!
Lite roligt att oktoberbarnen hållit sig inom 150 gram! Är väl därför @Sleepan s bebis väntade till november för hon inte klarade viktgränsen
Här kommer min förlossningsberättelse, läs på eget ansvar.
I lördags åkte vi in kl 9 för igångsättning. Väl där gjordes ett CTG och sedan skulle vi vänta på en läkare för en undersökning för att se hur igångsättningen skulle se ut. Då det sedan kom ett par akutfall emellan så fick en BM undersöka mig i stället runt 14. Då var jag så öppen och hade mogen tapp att hon i samråd med läkaren valde att ta hål på hinnorna.
Efter någon timme kom lite molande mensvärk och jag studsade på en pilatesboll. Efter ett tag blev värkarna lite jobbigare men ändå helt ok, jag och mannen kollade på Modern Family samtidigt.
Ny undersökning visade 1-2 cm mer öppen och utplånad tapp. Sedan får jag ordentliga värkar (här börjar jag med lustgasen) och jag känner verkligen hur hon skruvar sig ner i födelsegången eller vad det nu kallas. Ångrar mig rejält här och önskar att vi tänkt på detta för 9 månader sen.
Ny undersökning visar 8 cm öppen och BM går iväg för att hämta lite saker. Hon är borta ca 5 min och jag börjar känna att värkarna ändras riktas neråt i stället. Ringer på BM som gör en ny undersökning och då är jag helt öppen.
Sen är det "bara" att börja krysta och fuck vad jobbigt det var denna gången. Kändes som att det inte hände någonting och gjorde ONT. Extremt bra stöd av mannen dock som hjälpte mig med rätt position och lugn.
18:36 kom hon ut.
Sedan ville inte placentan komma ut och det var 3 personer som försökte trycka på min mage och dra ut den. När man tror man är klar liksom så ska ytterligare saker ut. 1 timme senare får de ut den men inte hela och jag börjar blöda. Så då fick jag åka in på operation för att få ut resterna.
På operationen blev jag inte nersövd utan fick i stället någon ryggbedövning som gjorde mig förlamad från midjan och ner (sjukt obehagligt!). Jag skulle sitta upp först när de skulle lägga bedövningen men svimmade så de försökte när jag låg på sidan. Gick dock inte utan fick sitta upp igen med stöd av 3 personer.
Operationen gick bra och läkaren sydde även bristningen som jag fått. Sedan in på uppvakning för att se att bedövningen släpper innan vi skulle få komma till BB. Då de inte visste hur lång tid operationen skulle ta så hade de tagit en ordentlig dos bedövning så det tog sin lilla tid. Tack och lov var det lugnt på uppvaket så mannen med bebis fick vara hos mig. Dåliga blodvärden och blodtryck på mig gjorde att vi fick åka upp till förlossningen en gång till för koll och vi kom till BB först runt 1 på natten.
Lugnt på BB så mannen fick vara kvar hela tiden (2 nätter).
Summa kardemumma: Detta gör jag aldrig någonsin om igen, tacksam över att kroppen ändå funkade så bra så jag enbart behövde hjälp med att få vattnet att gå, resten skötte kroppen. Tacksam över vilken otrolig klippa jag har till man.
Åh men vad fint att få läsa om hur det var ändå. Och det låter som en rätt bra förlossning trots allt? Tråkigt på avslutningen med moderkaka och operation dock!
Och du - nu slipper du! Inga mer graviditeter och inga mer förlossningar!
). och jag fick lägga mig på sidan med benet i ett stöd. , jag förstår verkligen hur drygt väntandet måste ha varit! Vi tyckte med det var drygt för allt tar sånt tid liksom och det finns inget tidsschema man kan förhålla sig till utan allt är så himla flytande både på förlossningen och BB.Dags att skriva en liten förlossningsberättelse känner jag! Det jag minns, i alla fall...
Vi hade tid för igångsättning på Östra kl 09 på lördag 23/10. Det behövde inte föregås av någon utvärdering eller bedömning, läkaren som gjorde mitt tredje TUL skrev rakt av i kallelsen att det skulle bli induktion, så det var ju ändå skönt. Vi hade packat halva lägenheten (jag är förvånad över att maken inte packade möblemanget) och kände oss väldigt taggade men även lite osäkra på vad som skulle hända. Det finns ju olika sätt att starta igång det hela och jag hade ingen aning om status söderut, tapp och mun och allt. Men efter CTG och blodtryck och lite sådant fick jag äntligen träffa läkaren vid 12-tiden och hon bestämde sig för att sätta en ballongkateter. Jag var rätt glad att slippa Angusta då det kändes som om det skulle ta evigheter - nu tog katetern goda 18,5 timmar på sig att ramla ut ändå, men det kunde ju ingen veta. Vi hängde på vårt trånga lilla rum, vilade oss i form och läste, typ, tror jag. Dagen gick i alla fall. Det togs säkert fler CTG och blodtryck också och vi fick vara kvar på induktions-BB över natten - helt ensamma på avdelningen, inte en personal i sikte. Men fick såklart telefonnummer till en bemannad avdelning.
På söndagsmorgonen vaknade jag 06:30, gick och kissade och där kom katetern tillsammans med vad som måste ha varit slemproppen. Sade till undersköterskan och hon tyckte att jag skulle ringa till den bemannade avdelningen vilket jag gjorde då ordinarie skulle komma först 07:30, men det var ändå den ordinarie som hann först. CTG och grejer igen och sedan ännu mer väntan på ett förlossningsrum vilket vi fick framåt 17-tiden. Lång väntan ännu en gång alltså.
Väl däruppe togs hinnorna och man förberedde för värkstimulerande och då kände jag bara att nä, jag vill ha epiduralen samtidigt då. Jag var rädd för att få riktiga värkstormar och tappa kontrollen och jag fick som jag ville. Epiduralen gjorde att jag inte kände minsta lilla smärta under hela tiden det tog för tappen att utplånas - men när jag skulle öppna mig de sista centimeterna började det göra rejält ont. Jag kunde boosta epiduralen själv en gång i halvtimmen men ju tyngre trycket blev desto jobbigare blev det så jag bad om lustgas och den blev min bästa vän ända fram till bebisen tittade ut. Jag är glad att jag reagerade väl på den, nog blev jag lullig men kunde föra vanliga samtal och skoja mellan värkarna. (Jag rapporterade även till min man om alla underliga saker som hände i skallen, bl.a att Bamses farmor skulle komma och ta hand om odlingarna på vår gård - vilket ledde till ett samtal i rummet gällande om Bamses farmor är HANS farmor eller någon annans farmor och var är Bamses mamma? Det var även interaktion mellan Englands drottning och Gustav III, och något mer långt resonemang som jag inte minns nu.)
Sedan... tja, det fortsatte väl såhär. Jag andades lustgas för glatta livet och försökte dricka så mycket jag kunde. Vi fick byta rum mitt i alltihop då någon teknisk apparat vägrade funka, vilket var lite jobbigt men bara att hänga med. Försöker komma ihåg om något annat hände men det var nog bara undersökningar då och då och ett och annat blodtryck. Jo, min man skedmatade mig med SIA vaniljglass, det var otroligt gott! Kunde inte resa mig alls pga epiduralen så de tappade blåsan med kateter då och då och under en sådan manöver kom första krystvärken som chockade alla inblandade, inte minst mig! Då blev det fart! Det kom in lite mer folk, bl. a en undersköterska som stod vid mitt huvud och sa precis rätt saker - och lustigt nog ännu en barnmorska vars enda jobb verkade vara att hålla i någon teknisk pryl, som hon var den enda som kunde nå upp till
Krystningsskedet var pissjobbigt men i efterhand så vansinnigt häftigt. Jag blev så irriterad när bebisen åkte ut och in och på att det var så himla mycket folk överallt så jag tvingade min man att gå och blöta ner en handduk med kallt vatten och placera den ovanpå mitt ansikte och huvud så att jag skulle kunna "gå in i mig själv". (Han såg till att näsa och mun stack up men jag var helnöjd med att blocka ut ljus och synintryck, tror jag.) Det kändes verkligen som om jag inte hade en enda kraft kvar i kroppen och jag tyckte att mina krystningar var så klena att jag var helt säker på att det skulle bli sugklocka eller snitt eller något, det kändes som om jag inte kunde hjälpa till alls. Men så hörde jag någonstans långt bort att barnmorskan och vem som nu var med henne pratade om hur stark jag var i muskulaturen och det motiverade ju till att klara av det här. När jag fick känna på hennes huvud började jag storgråta (det gör jag nu när jag skriver också) för då "visste" jag att det skulle gå vägen och att det faktiskt inte kunde vara så långt kvar. Och det var det ju inte heller - strax efter det kom hon i all sin glans och jag fick upp henne på bröstet. Hon skrek rejält precis efter att hon tittade ut, men efter det låg hon mest och lät som en kattunge och försökte borra in hela huvudet i min nacke
Blev sydd med fyra stygn (kändes som om hon satt och tråcklade i flera timmar så trodde verkligen att det var värre), fick kateter satt då jag hade svårt att känna att jag var kissnödig (de tömde 1,2 liter efter födseln) och efter vad som kändes som en evighet fick vi vårt rum på BB. Två ganska händelselösa dygn där, med ändlösa blodtryckskontroller (det låg bra hela tiden ska sägas) och sånt och när det äntligen gått 48 timmar fick vi åka hem!
Allt som allt var det ju en väldigt positiv förlossningsupplevelse. Jag börjar fatta nu vad folk menar med att man glömmer hur ont det gör och sånt - jag har inte glömt att det gjorde ont, men jag kommer inte ihåg smärtans natur, så att säga. Och det är ju så värt det för belöningen
In other news så verkar det som om avsaknaden av stress och press kring amningen har gjort susen för både mig och Julia. Jag har ju tänkt att jag erbjuder bröstet då och då när hon , även om det bara blir att snutta på för att det är mysigt - och igår eftermiddag förstod hon plötsligt hur det ska gå till, fick ordentligt tag och åt som en hel karl. Har gett ersättning också för det är svårt att förstå hur mycket hon faktiskt får i sig, plus att jag inte vill amma på heltid utan kunna ge närheten och myset kring matning åt min man också (och rent själviskt: bli lite mindre låst) - men det ska bli kul att se hur det går med viktuppgången på BVC på fredag när vi ska skriva in tösabiten.
Så tack vare att hon åt så bra igår väckte jag henne bara för matning en gång inatt - i övrigt har hela familjen sovit i sin egen säng mellan typ 22 och 06:30, då hon fick frukost och somnade sedan om så gott. Jag tror inte att sådana här nätter blir en vana, men jag tackar inte nej till lite god sömn efter alla dessa veckor innan och efter förlossning med bara några få timmar här och där.
Fy fasen alltsåHär har Dolly Parton kommit till stan!
Ännu en smärta jag glömt, när bröstvårtorna ska härdas av amningen.
Känslan när brösten är som två bowlingklot och man inte ens kan lyfta armarna 
