O
Osthyvel
Sv: Hur är det att få första barnet?
Med första barnet läste jag aldrig någon information om graviditeten vilket många var förvånande över. Jag njöt istället av sparkarna och att kunna vara aktiv på slutet. Jag ville inte läsa eller veta vad som kunde hända. Många sjukhusturer under gravidteten gjorde att när sonen väl var född så ville jag vara ifred med min familj. Så blev inte fallet, och vi bråkade ofta hemma över detta. Pappans släkt bokstavligt talat invaderade BB och jag grät av utmattning varje kväll. Jag ville bara hem med min bebis och vara ifred. Min släkt höll sig på avstånd som jag bett dom om vilket jag är tacksam över än idag. Provade att amma men jag mådde psykiskt dåligt av det men man skulle amma enligt alla så jag stod ut drygt 2 veckor. Jag grät varje måltid och tyckte att det var vidrigt så till slut la jag av. Alla berättade om hur mysigt det var , så det var ju så man skulle känna. Ingen förstod min panik över amning. Tyckte stundtals att dagarna gick överdrivet fort och jag hann inget trots att sonen mest sov. Jag spelade för mycket dator helt enkelt som jag priorterade när han sov. Vi gick isär tillslut när sonen var runt 6 månader, vi fixade inte att hålla ihop. Jag ville leva familjeliv medan pappan inte var redo. Kanske inte jag heller var men utan någon större barnvaktskrets så var det alltid jag som fick vara hemma medan pappan vart iväg lite här och där. Det kom som en chock, min illuison om det gulliga familjelivet sprack. Bli ensamstående 21 år gammal med en 6 månader bebis var inget jag ens hade tänkt skulle hända.
Med andra barnet, 9 år emellan så känner jag mig mer stressad. Jag läste massa gravidtetsforum och gör så än. Jag frågar bvc mycket mer än med första barnet, jag är oroligt nojig att skada honom. Sonen får inte se på tv (2,5 mån och fastnar i tvn ibland) utan snurrar runt honom så att han alltid har nacken till tvn. Jag kommer inte börja provmatning före 4 månaders ålder trots att storebror var 3,5 mån när han började. Hemmaplan är lugnare, vi är mer stabila jag och denna sons pappa. Men annars känner jag mig som att detta är första barnet då jag är överbeskyddande om allt. Denna son har ätit ersättning sen födseln och jag är lugnare när det gäller matning.
Med första barnet läste jag aldrig någon information om graviditeten vilket många var förvånande över. Jag njöt istället av sparkarna och att kunna vara aktiv på slutet. Jag ville inte läsa eller veta vad som kunde hända. Många sjukhusturer under gravidteten gjorde att när sonen väl var född så ville jag vara ifred med min familj. Så blev inte fallet, och vi bråkade ofta hemma över detta. Pappans släkt bokstavligt talat invaderade BB och jag grät av utmattning varje kväll. Jag ville bara hem med min bebis och vara ifred. Min släkt höll sig på avstånd som jag bett dom om vilket jag är tacksam över än idag. Provade att amma men jag mådde psykiskt dåligt av det men man skulle amma enligt alla så jag stod ut drygt 2 veckor. Jag grät varje måltid och tyckte att det var vidrigt så till slut la jag av. Alla berättade om hur mysigt det var , så det var ju så man skulle känna. Ingen förstod min panik över amning. Tyckte stundtals att dagarna gick överdrivet fort och jag hann inget trots att sonen mest sov. Jag spelade för mycket dator helt enkelt som jag priorterade när han sov. Vi gick isär tillslut när sonen var runt 6 månader, vi fixade inte att hålla ihop. Jag ville leva familjeliv medan pappan inte var redo. Kanske inte jag heller var men utan någon större barnvaktskrets så var det alltid jag som fick vara hemma medan pappan vart iväg lite här och där. Det kom som en chock, min illuison om det gulliga familjelivet sprack. Bli ensamstående 21 år gammal med en 6 månader bebis var inget jag ens hade tänkt skulle hända.
Med andra barnet, 9 år emellan så känner jag mig mer stressad. Jag läste massa gravidtetsforum och gör så än. Jag frågar bvc mycket mer än med första barnet, jag är oroligt nojig att skada honom. Sonen får inte se på tv (2,5 mån och fastnar i tvn ibland) utan snurrar runt honom så att han alltid har nacken till tvn. Jag kommer inte börja provmatning före 4 månaders ålder trots att storebror var 3,5 mån när han började. Hemmaplan är lugnare, vi är mer stabila jag och denna sons pappa. Men annars känner jag mig som att detta är första barnet då jag är överbeskyddande om allt. Denna son har ätit ersättning sen födseln och jag är lugnare när det gäller matning.
