Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Beklagar att du förlorat din vän. Det finns inga genvägar genom sorgen utan man får ta en liten bit i taget. Det gör ont och det måste det få göra, eftersom sorgen och saknanden är det pris man betalar för kärleken. Min erfarenhet är att sorgen klingar av med tiden. Man börjar se framåt igen och kan glömma bort det svåra vissa stunder. Man saknar fortfarande den man mist men man lär sig leva i den nya situationen. Det fungerar faktiskt så. Och tur är det, annars skulle man inte orka fortsätta.
Att arbeta med minnena, göra en bok eller skriva som du har gjort, är ett sätt att bearbeta. Prata om henne, kom ihåg tillsammans med andra och tillåt dig att känna. Känslorna är inte farliga. Du kommer inte alltid att känna det så svårt som du gör just nu.

Tack för dina fina ord, det värmer. Jag blundar ibland och bara försöker, så noggrannt jag kan, att detaljerat föreställa mig henne framför mig, så jag minns hur hon ser ut.
Hon finns liksom, fast hon syns bara inte...
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Jag förstår dig.
Imorgon är det exakt 3 år och 4 mån sen den värsta dagen i mitt liv, när jag miste min älskade vovva. Hon skulle fyllt 12 år två veckor efter att hon dog. Jag växte upp med henne, och minns knappt hur tiden var innan henne.

Jag har aldrig upplevt en sån smärta.. visste inte vad jag skulle ta mig till för det gjorde så sjukt ont. Har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. Jag skulle göra precis vadsomhelst för att få henne tillbaka men jag vet ju att det inte går. Trodde inte världen fick vara så grym, och jag som inte kunde vara där för henne, jag kunde inte hjälpa henne i hennes svåraste stund, hon som alltid alltid fanns där för mig i mina svåra stunder. :cry:

Jag skrek och grät, jag kunde inte äta eller sova på veckor. Sen en natt drömde jag om henne. Jag stod på en stor grön äng med blommor på. Sen såg jag henne komma springande emot mig. Närmare och närmare kom hon tills jag såg hennes ögon och jag tittade in i hennes bruna ögon och de var så lugna. Efter det blev allt sakta bättre. Jag vet inte om det var min hjärna som försökte lugna mig eller om det var hon som ville säga att allt var bra, att hon hade det bra nu. Jag vill tro att det var hon.

Jag saknar henne otroligt mycket. Gråter ibland när jag tänker på henne.
Men hon hade det bästa livet en hund kan ha, var med överallt och var så älskad av oss alla i familjen.

Det är det värsta som finns att förlora nån man älskar, men livet går vidare, för att det måste gå vidare. Gråt när du vill gråta, bär det inte inom dig. Med tiden kommer sorgen bli lättare att bära, men den försvinner aldrig.

Älskade
Scan0037.jpg


Oj, vad fint skrivet. Tårarna rinner nu igen, jag känner igen mig i det du skriver så mycket. Det är precis så jag känner! Jag var sju år då jag fick henne, och kommer inte ihåg tiden innan henne, och hon var verkligen min bästa vän genom alla stunder, för att inte tala om skilsmässan. Vem var det som alltid fanns där då man behövde henne? Det var ju hon. Min vackra älskade vän..
Vilken fin dröm du hade! Jag hoppas jag får uppleva något liknande, det skulle värma så mycket. Jag vill och hoppas att hon ser mig just nu, och känner ingen smärta eller sorg, och springer utan stela ben, och leker med pinnar som var hennes favorit-leksak.
Det tror jag din vovva gör med!
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Oj, vad fint skrivet. Tårarna rinner nu igen, jag känner igen mig i det du skriver så mycket. Det är precis så jag känner! Jag var sju år då jag fick henne, och kommer inte ihåg tiden innan henne, och hon var verkligen min bästa vän genom alla stunder, för att inte tala om skilsmässan. Vem var det som alltid fanns där då man behövde henne? Det var ju hon. Min vackra älskade vän..
Vilken fin dröm du hade! Jag hoppas jag får uppleva något liknande, det skulle värma så mycket. Jag vill och hoppas att hon ser mig just nu, och känner ingen smärta eller sorg, och springer utan stela ben, och leker med pinnar som var hennes favorit-leksak.
Det tror jag din vovva gör med!

Det värsta var att dagen efter var himlen blå, solen lyste, träden svajade lite i blåsten och fåglarna kvittrade.. som om allt var som vanligt, som om det inte spelade nån roll, som om inget hade hänt. Jag kunde inte fatta det, min värld hade ju kraschat men allt var som vanligt. Det var en fruktansvärd känsla.

Jag tror att de springer tillsammans och leker med pinnar! Hon var riktigt busig ibland. :laugh:

Jag känner att hon är med mig ibland. Kan inte förklara men det känns. Nånstans inom mig finns hon alltid kvar. :)
 
Sv: Hur bearbeta sorgen efter älskad vän????

Hittade denna tråden och puttar upp lite

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Nu är tråden för hund, jag har förlorat min katt, men sorgen är ju densamma, jag känner så igen mig. Det har gått 11 dagar men är fortfarande inte bättre:cry: Ibland förstår jag inte att hon är borta, ibland förstår jag det accepterar och försöker göra något annat, men sen kommer det tillbaka igen. Jag känner en sådan enorm skuld över allt, skulden är värre än själva saknaden, och jag får panik då jag känner att den aldrig kommer ge sig:cry: Hon var mitt allt, min trygghet i livet när det aldrig fanns eller finns någon som förstår mig, mitt liv började äntligen ordna upp sig, jag hade precis fått framtidstro, skulle flytta till ny stad i höst, börja en liten utbildning, hon och jag, i egen lägenhet, och så händer detta.. Fick henne när jag var 11 år och hon gjorde att jag klarade skolan utan att gå under (var deprimerad flera omgångar) hon fanns alltid alltid alltid där för mig. Det var ju inte såhär det skulle vara, jag skulle inte ångra något när hon gick bort tänkte jag alltid, hon har haft det så bra en katt kan, så älskad, så underbar och hon har fått vård när hon behövt. Men nu slutade det så otroligt fel och så gammal var hon inte heller egentligen. Hon var sjuk utan att jag förstod det, vi var aldrig hos någon veterinär och sedan gick det så sabbt utför att det var försent:cry: å jag vill bara ha tillbaka henne och få göra rätt, åka med henne till vet som jag borde ha gjort. Jag vill inget hellre, men det är ju försent, om jag bara förstått att hon var det kanske hon fortfarande varit här.. jag misstänker i efterhand att det ändå inte varit något att göra, jag tror nu jag vet vad det var, men ovissheten är fruktansvärd över att kanske kanske orsakade jag detta:cry: (inte sjukdomen utan utgågnen). Kan inte ens se en bild på henne utan att få panikångest, i omgångar kan jag knappt andas. Varför förstod jag inte och såg de små tecknen som jag ser i efterhand.. jag vet att hon inte led hon var som vanligt, betedde sig som vanligt, förutom de småtecknen som jag då inte såg, tills det sedan vände snabbt. Jag trodde att skulle hon bli dålig skulle vi se det, vi skulle åka till vet. göra henne frisk, åh om hon bara visat tydligare symptom:cry:

Hur ska jag bearbeta detta? min familj förstår mig inte, de har gått vidare och säger åt mig att ta tag i mitt liv, och ja de tycker det är lätt såhär i efterhand med facit i hand att anklaga sig själv men jag kan inte fastna i det enligt dem. Men jag kan inte, jag har inget att leva för, jag har ingen trygghet längre, från det att jag vaknar till det att jag somnar känner jag mig så ensam, otrygg, jag har ingen trygg punkt i mitt liv längre, hon var min enda mening med livet. Hon som alltid fanns där för mig, jag hade inte ens funnits här om det inte var för henne. men jag fanns inte där och gjorde rätt när hon behövde. Jag pratar med min moster 2 ggr/dag, hon är djurvän som jag och förstår mig, och då känns det lite bättre efter, men sedan kommer allt tillbaka, ångesten, paniken.. Jag kan inte leva med detta:cry: Går det verkligen över? alla säger det, men jag kan inte förstå kan det det? i realiteten får jag ju inte bara för mig att jag känner skuld, jag har ju skuld:cry: eller? kan jag luta mig tillbaka och säga att det inte är mitt fel för jag förstod inte? och sedan bara minnas henne med frid? eller blir det så per auomatik när tiden går? Jag vet att jag måste ha en till katt då jag flyttar, jag måste få en ny mening med livet, men fram tills dess.. vad ska jag ta mig till? eller är jag en dålig människa som hade ihjäl min katt och nu får ligga som jag bäddat?:cry: Jag är förtvivlad ständigt som ni märker:'( tror allt är en hemsk mardröm. Hur ska jag klara detta halvår som väntar utan henne, tills jag förhoppningsvis flyttar..? bör jag ens skaffa ett nytt djur eller kommer det bli ännu värre då, kommer jag känna ännu mer skuld? hur länge ska man må såhär eller gör man det föralltid resten av livet? trodde som någon annan skrev inte att livet kunde vara så grymt. Jag har förlorat andra djur, då har jag känt skuld, men det var igentligen inte mitt fel, det visste jag innerst inne och jag har kommit över det. men nu? denna katt betydde ju dessutom ALLT för mig, det har inget av de andra djuren gjort även om de varit på näste plats efter henne..
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Övr. Hund Jag har en pomeraniantik på 6 år, som är en väldigt känslig individ. Det har tagit fram tills i år att få henne trygg nog att vara ensam...
2 3
Svar
47
· Visningar
2 621
Senast: Trott
·
Hundträning Hej alla, Min maltipoo (hane, inte kastrerad) blir i år 4 år gammal och det finns en rad problem som jag tror bottnar i stress. Vet...
2
Svar
20
· Visningar
2 235
Senast: Acto
·
Hundavel & Ras Hej! Planen är att köpa en valp men jag är inte helt säker på ras eller uppfödare/föräldradjur än. Haft finsk lapphund tidigare. Är ute...
4 5 6
Svar
100
· Visningar
6 069
Övr. Hund Jag har en labbe tik som är ett år. Som valp var hon ganska tuff men när det kom till människor så tyckte hon det var läskigt. Inte så...
Svar
6
· Visningar
697
Senast: Trassel12
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp